Axel Asplund

Fan så skönt att Arsenal kan få ett riktigt regelvidrigt mål godkänt. Den turen, eller vad vi ska kalla det, har saknats den här säsongen. Jag kanske väljer att inte komma ihåg också, men inte brukar vi få med oss mål av den här typen särskilt ofta. Det är snarare vi som åker på dem i baken.

Det blir säkert snack om målet, fast å andra sidan kan ingen kritisera domaren för Arsenals andra mål. Då var det snarare Chelseas försvar som förtjänade kritik. Att Arsenal ens skulle göra ett mål i den här matchen fanns inte med i Chelseas matchplan, och när VP gick loss framför Cech hade hemmalaget inget svar. Det var underbart att se Le Sulk Anelka och Kalou spela så uddlöst.

I slutet av matchen mot Man United var det nära hjärtsnörp för min del, och jag kan verkligen inte säga att det var vilopuls i slutet av dagens match. Men det kändes ändå säkert i försvaret under avslutningskvarten - jag trodde verkligen att det skulle gå vägen. Arsenal måste dock lära sig att ta tillvara på de målchanser som uppstår när motståndarna pressar på och döda matchen.

Man kanske inte borde såga spelare efter en sådan här tung seger, men visst var Adebayor otroligt loj under stora delar av matchen? Han struntade i att ta löpningar många gånger och hade stora problem med Chelseabackarna. Hans reaktion efter VP:s första mål var totalt nollställd - hur kan man reagera så efter att laget mot alla odds just kvitterat? Samtidigt gjorde han en del bra saker också, som nednickningen till 1-2, så såga är nog fel ord. Men någonting står inte rätt till med Ade.

Nu är det bara att njuta av den här segern i kväll. Sedan är det upp till bevis mot Wigan på lördag - poängtapp där och den här segern är ingenting värd. Nu måste Arsenal hitta en stabil toppnivå att bygga på över julschemat.

Till sist. Farsan meddelade just efter matchen att en akvariefisk i föräldrahemmet hade gått bort. Just innan fisken dog hade farsan döpt honom till Frank. Stor humor.

Det slog mig att Arsenal under den här i mångt och mycket misslyckade hösten har förlorat mot lag som vi traditionellt sett har lätt mot.

Fulham är ju ett lag vi normalt sett tar sex poäng mot på en säsong, och Manchester City hade vi bara förlorat en match mot sedan de gick upp i Premier League senaste gången. Även Aston Villa brukar Arsenal ha relativt lätt för, även om vi ännu inte har besegrat laget på Emirates.

Även mot nykomlingar brukar Arsenal vara stabila och sällan tappa poäng. Nu har vi redan förlorat mot Hull och Stoke, och premiärsegern mot West Brom var dessutom inte övertygande alls.

Samtidigt har vi besegrat både Bolton och Blackburn på bortaplan, och ser man till hur det har sett ut på Reebook och Ewood Park under 2000-talet är det något av en bragd. Vi besegrade också Manchetser United, ett lag som vi bara hade vunnit mot två gånger av de tolv senaste i ligan före matchen på Emirates för tre veckor sedan.

Detta talar för att vi får se ett nytt trendbrott på Stamford Bridge i morgon. Sedan Wayne Bridge (av alla jävla människor) gjorde 1-2 på Highbury i den andra kvartsfinalen av CL 2003-04 har Arsenal bara vunnit en match mot Chelsea: I fjol på Emiraten sedan Gallas gjort matchens enda mål.

Jag kan erkänna att jag fortfarande är småbitter över den CL-torsken. Om Arsenal hade slagit ut Chelsea tror jag vägen mot finalseger hade varit öppen då lagen som var kvar i turneringen - Porto, Deportivo La Coruna och Monaco - var klart överkomliga. Tänk om...

Det var den första tanken när jag såg dagens nyhet. Vem är Ivan Gazidis?

Men eftersom att Google is your friend finns ju all information tillgänglig för den som letar, och efter några sökningar står det klart att denne Gazidis är en man med en mycket diger meritlista.

Han framstår som en ideal person att vara med och leda Arsenal med all sin erfarenhet från MLS. Om vi bortser från det faktum att USA i mångt och mycket saknar fotbollskultur kan vi ändå konstatera att jänkarna vet hur man gör idrott till big business. Och av allt att döma är det den vägen den europeiska fotbollen också är på väg att gå - så varför då inte gå först och leda utvecklingen? Med anställningen av Gazidis är det just vad Arsenal försöker göra.

Samtidigt känns det tryggt att veta att klubben fortfarande är i brittiska händer så att Arsenals viktiga och unika tradition bevaras. Styrelsen har visat förr att det går att kombinera tradition med utveckling, och min första känsla är att den här värvningen är ännu en sådan satsning.

Gazidis har naturligtvis mycket att besvisa, då han knappast lär kunna leva länge på meriter från MLS. Hans erfarenhet av värvningar lär komma till användning redan i januari när han börjar på nya jobbet, och då vi knappast har rosat marknaden på den fronten sedan David Dein lämnade klubben gäller det att Gazidis lyckas direkt.  

Det är skönt när man får som man vill. Gallas har gjort sitt som kapten och hans ersättare blir alltså Cesc Fabregas. Jag har tidigare uttryck en förhoppning om att det skulle bli så - så jag är naturligtvis nöjd med bytet.

Vi ska dock inte tro att alla problem är lösta i och med detta. Spelet hackar betänkligt och ingen verkar ha någon given lösning. Förhoppningsvis innebär valet av Cesc som kapten en nytändning för både honom och för truppen i övrigt, så att detta åtminstone kan bli en omstart efter en dunkel höst.

Nu kan också Gallas återgå till att göra det han kan bäst - nämligen att spela mittback. Han är tillsammans med Kolo truppens bästa mittback och ska givetvis vara med i startelvan. Som kapten var han dock usel, och det är mycket bra av Wenger att (till slut) göra något år saken.

Nu är det bara att ställa sig bakom kapten Cesc och de andra grabbarna och ge laget allt stöd vi klarar av. 

Jag var less på William Gallas redan innan jag läste hans senaste attack mot Arsenal, sina lagkamrater och indirekt på alla som älskar den här klubben - vi supportrar. Nu har han dock gått över gränsen en gång för alla.

Det finns ingen anledning att gå ut med den kritik och de avslöjanden han nu har gjort. Dels borde sådant hållas inom laget och dels förstärker det ytterligare bilden av Arsenal som en klubb i kris. Om den bilden cementeras är det lätt att det utvecklas till en självuppfyllande profetia och krisen förvärras.

Gallas kritiserar sina lagkamrater för att ha för dålig inställning, samtidigt som han själv knappast föregår med gott exempel - om det inte är CL-match eller Man United som står för motståndet. Han hänger ut enskilda spelare i truppen. Han snackar mer om framgång för sin egen skull än för klubbens.

Hans egoism vet inga gränser. I ett försök att rentvå sig själv från den senaste tidens kritik hittar han en syndabock i Robin van Persie - vem skulle det annars vara? Det är ett ynkligt beteende av någon som ska vara truppens främste företrädare utåt. Det är också fullkomligt uselt ledarskap, för hur ska VP och de andra spelarna kunna respektera sin kapten nu? Om Gallas inte kan ta en konflikt utan att gå ut i pressen kommer ju ingen spelare i laget kunna lita på honom i fortsättningen, och det gynnar verkligen inte stämningen i truppen. Något som i sin tur påverkar spelet.

Att vara kapten för Arsenal brukade vara en mycket speciell roll. Legendarer som Adams, Vieira och Henry har under den senaste 20-årsperioden varit fantastiska företrädare för klubben, och har varit delaktiga i att utveckla klubben utan att för den skull rucka på traditionerna. Att vara Arsenalkapten ska vara en stor ära, men just nu håller Gallas på att degradera värdet på rollen som Arsenalkapten. En Arsenalkapten ska ha klass och bete sig  respektfullt samt inte agera på ett sätt som skadar klubben. Det borde vara uppenbart för alla, men är det inte för William Gallas.

Det känns oerhört märkligt att så totalt ogilla en Arsenalspelare som jag gör när det gäller Gallas. Jag har alltid blint försvarat de våra spelare när andra har kritiserat dem, men nu är det snarare folk som håller på andra lag som får försvara Gallas när jag diskuterar honom med mina Premier League-intresserade vänner. Jag vill inte tycka illa om någon som representerar Arsenal, allra minst klubbens kapten - men jag saknar totalt respekt för fransmannen och hoppas att han i ett första steg blir av med bindeln och i nästa får lämna klubben.

Jag förstår att det finns de som tycker att jag är väl drastisk nu och att man ska stå bakom Arsenal i vått och torrt. Men när jag ser något som skadar världens viktigaste fotbollsklubb inifrån tänker jag inte stå tyst. Kampanjen Avsätt Gallas fortsätter med oförminskad styrka.

Att hoppas på att alla Arsenalspelare kommer tillbaka friska och hela efter ett landslagsuppehåll är som att hoppas på att Mike Riley ska göra en bra insats som domare. Det låter inte alls omöjligt eller otroligt i teorin, men i praktiken kommer det aldrig hända.

Nu blir alltså Theo Walcott borta en bit in på det nya året, och det var ju ungefär det minsta vi behövde i dagsläget. Truppen är Wengers tunnaste någonsin så att tappa säsongens enda riktiga utroppstecken blir extra kostsamt. Han är en av få som kan skapa chanser ur ingenting, något som är speciellt viktigt nu när anfallsspelet kärvar ungefär varannan match.

Nu skulle man kunna rasa fram en harang om hur jävla onödigt det är med landslag i november, men det vet ju alla redan så what's the point? Någon kanske menar att han lika gärna hade kunnat bli skadad på Arsenals träning och det är ju svårt att argumentera mot. Samtidigt tror jag att intensiteten är högre och att det smäller mer på landslagsträningar, varför det är en större risk att bli skadad där än i Arsenal. I alla fall när det gäller Englands landslag.

Arsene Wenger längtar nog till transferfönstret just nu. Han måste insett att truppen inte håller i sin nuvarande tappning, utan behöver förstärkas med ett par klasspelare. Med Rosicky, Eboue och Walcott borta under den närmsta tiden (eller för alltid i den förstnämndes fall) består mittfältet av Cesc, Diaby, Nasri, Denilson, Ramsey, Wilshere och Randall (av de realistiska kandidaterna). Just nu har vi alltså bara en riktigt etablerad spelare att luta oss mot, och han är dessutom ur form.

Jag tror de flesta håller med om att det är läge att hålla tummarna för att det inte ska bli fler skador inför City, Dynamo Kiev och Chelsea.

Okej, vi slog visserligen United - mycket tung seger, men i övrigt kan man inte påstå att november har varit särskilt framgångsrik för Arsenal så här långt. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Än finns det dock tid att rädda den här mest hopplösa av månader med bra resultat mot City, Dymamo Kiev och Chelsea.

Men vad talar egentligen för det? Visst ska man försöka vara positiv och säga saker som att "det är bara nio poäng att hämta in" och "det hjälper ingenting att gnälla". Men när det regnar isbitar i mörkret där ute samtidig som Arsenal under den senaste månaden slagit rekord i håglöshet drabbas i alla fall jag av ganska negativa fotbollstankar.

Dessutom är ännu en meningslös landskampsvecka, något som Arsenalspelarna knappast behöver nu. De behöver jobba tillsammans ute i Colney för att hitta vinnarinstinkten igen - inte spela träningsmatcher och bli skadade. Å andra sidan har Arsenals facit i matchen efter höstens tidigare uppehåll varit riktigt bra, så det är möjligt att det är just en landskamp spelarna behöver. Vi kan dock räkna med en tuff fight i Manchester på lördag.

Nu ska jag ut och cykla i slask och snöblandat regn. Jag känner mig oerhört missnöjd med beslutet att inte leta upp mössan i morse. Är mycket besviken på mig själv.

Det värsta med dagens torsk mot Aston Villa var inte att spelarnas inställning var bedrövlig igen, för vid det här laget vet vi att de bara klarar av att verkligen ladda upp inför stormatcher. Det värsta var inte att Mike R*ley på något sätt undgick att blåsa frispark när Vela drogs ner i momentet före Villas 0-2-mål, för alla vet att Mike R*ley är den sämsta domaren i världen, alla kategorier. Det värsta var inte heller att de som borde leda laget med sin rutin, Gallas och Silvestre (eller "The Baked Bean"), återigen vek ner sig å det grövsta.

Det värsta var att Aston Villa faktiskt förtjänade att vinna matchen. Det var snarare närmare 0-3 än 1-2.  Arsenal var så dåligt att jag inte ens skäms. Jag är bortom att skämmas.

Jag orkade inte ens bli bitter idag. Det enda jag pallade var att skratta uppgivet åt den undermåliga underhållningen. Eller det var inte ens underhållning - att kalla det här underhållning är som att kalla en Liverpoolspelares hus inbrottssäkert.

Men jag är också förbannad. Det är bedrövligt att spelarna inte presterar bättre. Jag ägnade hela sommaren åt att jobba för att kunna åka på mina senaste resor till London - här kan vi snacka surt förvärvade pengar. Pengar som jag sedan vräkte på de förbannat dyra matchbiljetterna som betalar spelarnas sjuka löner. Och så har de mage att inte visa bättre inställning. Det är fan ett hån mot oss som betalar. Det är inte värt att lägga en mindre förmögenhet för att få det här i ansiktet.

Ju fler gånger jag ser Lukasz Fabianskis räddning i slutskedet av matchen mot Wigan, ju mer imponerad blir jag. Den når visserligen inte upp till samma klass som tidernas räddning, men polackens närvaro och satsning för att freda målet imponerade på mig.

Tycker att han gjorde en ny bra insats mot Wigan trots ett par missade höjdbollar i inledningen. Utöver dem var han felfri, och jag kan inte förstå hur han bara fick en fyra i betyg i matchrapporten här på Arsenal.se. Håller man som målvakt nollan när laget dessutom vinner på ett övertygande sätt kan man knappast bli underkänd.

Får han spela mot Aston Villa är i alla fall inte jag orolig.

Alla snackade om att vi behövde en ny Flamini i somras. Istället har vi fått en ny Gilberto i laget. Och, låt oss vara ärliga, med vem av dessa på planen vann Arsenal flest titlar?

Jag talar naturligtvis om Denilson, som jag har passat på att titta extra på under de fyra matcher jag har sett live under de senaste veckorna.

Jag har tidigare under säsongen stört mig enormt mycket på hans förmåga att slå bort passningar till motståndarlaget. Han har inte alls övertygat mig om att han är den som ska ha den defensiva mittfältsplatsen bredvid Fabregas. Så har det sett ut på TV i alla fall.

Nu har jag dock ändrat mig, efter att ha sett det otroliga och osynliga jobb han lägger ner under matcherna. Han täcker precis som Gilberto stora ytor, och tillåter Cesc att operera framåt. Som bollvinnare var han, särskilt mot Sp*rs och Fenerbahce, outstanding. Så fort Arsenal tappade bollen på offensiv planhalva hade han läst spelet och var han där och tog tillbaka den så att The Gunners kunde behålla trycket framåt.

Han saknar dock fortfarande Gilbertos förmåga att värdera passningsalternativ och Flaminis energi, men detta är något han kommer att kunna utveckla inom ett par säsonger. När han väl inser att den avgörande passningen inte alltid är den bästa för just det här anfallet kommer han också slå bort färre passningar, och istället fördela bollarna enkelt till Cesc, Nasri och Walcott. Jag är övertygad om att detta kommer med rutinen.

Många skyller Cesc svaga form i år på att han tvingas ta mer ansvar bakåt sedan Flamini drog. Jag tror inte längre att det handlar om det, då Denilson gör ett minst lika bra jobb som The Flamster bakåt. Att Cesc inte har lyckats bättre efter sommaren beror på något annat. Vad är en annan diskussion.

Efter att inte bara döma honom utifrån tv-sändningarna har jag blivit alltmer säker på att Denilson befinner sig på Arsenals mittfält för att stanna. Som en Gilberto från 80-talet.