Axel Asplund

Brukar ytterst sällan läsa Expressens Premier League-bevakning, dels för att den är ganska knapphändig och dels för att den många gånger genomsyras av en elakartad släng av okunskap.

Nu på morgonen uppmanades jag dock av en arbetskamrat att läsa en krönika om Arsenal från gårdagens Sport-Expressen. Någon som heter Johanna Reimers har skrivit, och det känns till en början som att hon har hittat en fräsch vinkel när hon stampar av texten i förra säsongen så här:

"Det började redan efter första matchen. Arsenal hade just vunnit med 1-0 över West Bromwich. Men det var inte segern som avhandlades på presskonferensen. 'Hur många fler säsonger kan du gå utan titlar, Arsène? Hur kan du sälja några av dina bästa spelare och tro att du ska vinna pokaler?'
Den franske managern, med 13 år i klubben och sju titlar i bagaget, kände sig påhoppad. Laget hade just vunnit premiären, det var 37 omgångar kvar att spela och så fick han sitta och försvara sig för saker som ännu inte skett." (Expressen 12/8).

Men ganska snart inser jag att texten känns bekant, och jag inser att jag har läst den tidigare. För två veckor sedan skrev Amy Lawrence den här inledningen i sin krönika inför Arsenals säsong:

"Last season was only one game old when Arsène Wenger felt the first jabs of the pressure that would follow him throughout what turned out to be his most punishing campaign. The post-match inquisition evidently wasn't too interested in the details of a mundane 1-0 win over West Bromwich Albion and went straight to the heart of the matter: how many more seasons can you go without a trophy, Arsène? How can you sell some of your best players and seriously expect to win a trophy, Arsène? Can you really go four years at a club like this without a trophy, Arsène?
The man's expression stiffened. The season's record at the time was played one, won one. It seemed a bit harsh to be under the cosh and talking about bloody trophies already." (The Guardian 3/8)

Okej, det är inte en ordagrann översättning, men i upplägg och innehåll är texternas inledningar nästan identiska. Ännu en anledning att inte läsa Expressen alltså.

Fast det är klart att det inte är varken första eller sista gången en skribent "lånar" av en annan. Reimers har dessutom valt att inspireras, för att vara snäll, av den mest initierade Arsenalskribenten som verkar på någon av de seriösa engelska tidningarna. Och det säger jag inte bara för att jag har varit hemma hos Lawrence.

Full fart just nu i Arsenal Sweden. Det är mycket som ska vara klart till helgen, då säsongen som bekant drar igång och årsmötet hålls i Stockholm. Och mitt under detta havererade dessutom vår server – det är säkert inte rätt tekniskt term, men även en datalekman som jag kunde se att Arsenal.se låg fullständigt nere (eller ner, som det stod). Det är knappt att jag har haft tid att tänka på vad säsongen kommer att bjuda på.

Dessvärre känner jag inte större optimism i år än vid den här tiden förra året, och det är en trist känsla. Visst kan det bli så att alla unga spelare förstärkta av Arsjavin plötsligt hamnar i trans och spelet bara flyter på som i en wengersk våt dröm. Men jag vågar inte tro det. För grundproblemet är detsamma som det har varit under de senaste säsongerna – truppen är inte tillräckligt bred.

Chelsea och United har likvärdiga startelvor som Arsenal, men då spelare går sönder – som de alltid gör – har Chelsea och United om inte lika bra, så nästan lika bra ersättare. Arsenal har inte det djupet i truppen, och det innebär också att Wenger inte kan rotera spelarna lika effektivt som Ferguson och Ancelotti.

Arsenals nyckelspelare brukar i regel spela tio matcher fler under en säsong än jämförbara spelare i de lag jag har nämnt, och det märks när serien ska avslutas. Nu kanske någon pekar på att exempelvis Cesc borde ha varit fräsch i slutet av förra säsongen i och med hans ofrivilliga uppehåll, men då hade avståndet till de andra toppklubbarna redan blivit för stort för att han skulle kunna lyfta laget. Jag framhärdar i att hävda att det är Arsenals tunnare trupp som har fällt avgörandet till vår nackdel främst 2007-08, men också under förra säsongen.

Vad har Wenger gjort? Han har återigen sålt fler spelare än vad han har värvat, och menar med sedvanlig envishet att han tror helt och fullt på sin trupp. Jag trodde att han hade omvärderat den synen i samband med värvningen av Arsjavin, men jag hade uppenbarligen fel. Fast det är klart att det fortfarande kan hända saker innan transferfönstret stänger, även om jag håller mig extremt skeptisk med fjolårets antiklimax den sista augusti i färskt minne.

Jag önskar att jag kunde vara mer optimistisk innan första bollen ens är passad den här säsongen, men hellre hålla den feges låga förväntningar och förhoppningsvis bli positivt överraskad än att återigen bli knockad av en Stokeförlust i november och inse att ligan är körd. Det är alldeles för jobbigt när förhoppningar krossas sådär elakt.

Sitter på ett kaffehak på Carnaby Street och samlar tankarna efter gårdagen på Emirates Stadium. Utanför fönstret passerade just den svenske artisten Erik Hassle. Jag är mitt i smeten alltså. Namedropping is the shit - och det kan bli mer av den varan i det här inlägget.

Igår tittade jag på Arsenals träning, gjorde ett par intervjuer och kollade på junior Gunners Awards. Det blev två lyckade intervjuer med två omdiskuterade spelare i truppen. Vilka får ni reda på i kommande nummer av Kanonmagasinet.

Det är alltid speciellt att komma så här pass nära spelarna. Då och då kom någan av dem förbi, och många av dem, som Theo Walcott, Johan Djourou och Kieran Gibbs, hälsade glatt. Som om vi var gamla bekanta eller något. Jag kanske övertolkar, men det tyder i alla fall på att det är en ganska avslappnad stämning i Arsenal.

Träningen var inte så mycket att se. Bob Wilson presenterade först spelarna en efter en, där Eboue svarade för den mest flippade entrén. Han rusade ut ur tunneln, tvärstannade och gjorde två handbollsmålvaktshopp framför mittcirkeln innan han avslutade med att glida på knäna. Hälften av spelarna som redan var ute på planen bröt ihop av skratt. Han är kanske inte världens bästa fotbollsspelare, Eboue - men han verkar vara en grymt skön kille. En glädjespridare helt enkelt, och den rollen ska inte underskattas i en trupp.

Spelarna inledde med att jogga i en halvtimme, och därefter blev det fotbollstennis. Jag satt närmast rutan där Cesc, Merida och Song mötte Denilson, Walcott och Wilshere. Merida imponerade med en cykelspark, men i övrigt lyste de mest brutala tekniska numren med sin frånvaro.

Träningen avslutades med The Cross Bar Challenge, där det helt enkelt gäller att träffa ribban på målet. Spelarna misslyckades en efter en, och till och med Arsene Wenger och Ivan Gazidis var med och sköt utan att träffa. Som siste man klev Djourou fram och prickade ovansidan av ribban, till stort jubel.

När intervjuerna var avklarade åkte jag ut till Borehamwood och kollade på en medioker reservlagsmatch. Efteråt snackade jag med ett par av spelarna, bland andra mark Randall. Hans tankar om framtiden kommer också i Kanonmagasinet vad det lider. När jag pratade med honom passerade plötsligt Pat Rice bakom mig och ropade uppmuntrande till Randall - då var det svårt att veta vilket håll jag skulle titta åt.

Nu ska jag slå ihjäl några timmar innan den sega tubresan ut till Hethrow. Det är tur att pubarna har öppnat vid det här laget.

Det mest intressanta med Kolo Toures kommentarer om Arsenals brist på ledarfigurer är hans egen roll i den utvecklingen. När Arsenal var unbeatable var mittbacken en underdog som inte hade något att förlora, och behövde aldrig ta något avgörande ansvar. Det fanns andra spelare som alltid klev fram: Vieira, Henry, Parlour, Campbell och Bergkamp var de stora ledarna i truppen.

Men en gång i tiden var också de spelarna också i stort sett befriade från ansvar. När de kom till klubben fanns det engelska gardet med Tony Adams i spetsen i klubben och de spelarna visade de yngre vad som krävdes för att bli vinnare. Då Tony, Keown, Seaman och de andra lämnade klubben en efter en var Vieira, Henry och Parlour redo att ta över deras roller i truppen, utan att balansen rubbades.

Nästa gång det blev generationsskifte fanns det dock ingen som klev fram tillräckligt mycket. Kolo klagar på att stöttespelarna försvann, men bortser från det faktum att han var en av de som borde ha fyllt tomrummet efter dem. Istället är det en 22-åring som har fått dra det tyngsta lasset, och det har varit för tungt för Fabregas.

Nu säger jag inte att Kolo har misslyckats som spelare, tvärtom, han är en av dem jag har gillat mest under de senaste fem åren. Han nådde dock aldrig upp till exempelvis Vieiras nivå när det gäller att vara en ledare i truppen, och det har påverkat Arsenals prestationer.

Så istället för att peka på de ledarfigurer som har lämnat Arsenal borde Kolo rannsaka sig själv, och fråga sig varför han aldrig blev en av dem. 

Två dagar med härlig fotboll från Emirates är över. Arsenal har imponerat och även om det fortfarande bara rör sig om träningsmatcher utan riktig anspänning har mina förhoppningar inför säsongen stärkts något.

Igår tog det ett tag för Arsenal att få fart på bollen, men när Wilshere, Cesc och Arsjavin kom in och var så pass spelsugna växte The Gunners som lag.

Mot Rangers fick trion starta, och det var också de som låg bakom drömöppningen framför en massivt blå kurva med skottar. Det var ett riktigt vackert anfall, och som taget ur Arsene Wengers fotbollsdagdrömmar. Även de andra två målen andades klass, och både Eduardos och Wilsheres avslut var grymt skickliga. Spelarna fick det att se ut som den enklaste saken i världen att sätta dit bollen.

Den som har imponerat mest på mig under Emirates Cup är  Jack Wilshere. Han har definitivt tagit ett steg i utvecklingen sedan han svepte in som en spretig tornado på Underhill för ett drygt år sedan. Det är en sak att imponera mot League II-spelare och halvamatörer i Österrike, en annan att göra det mot det skotska mästarlaget. Idag var han stundtals outstanding, och jag är säker på att vi kommer att få se fler stormatcher av engelsmannen. Om inte den här säsongen, så nästa förutsatt att han fortsatt utvecklas i samma takt.

Men jag ska inte rusa iväg och dra allt för avgörande slutsatser efter den här helgen. Träningsmatcher är träningsmatcher och ganska långt från tävlingsmatcher. Eldprovet kommer inte mot Valencia nästa helg, utan det är först mot Everton i ligapremiären vi vet var Arsenal står 2009.

Till sist. Igår på O'Learys Uppsala hörde jag veckans citat. Jag visade upp mitt Arsenal Sweden-medlemskort för att få rabatt på min storstark, och tjejen bakom bardisken vände sig mot sin kollega:
- Är det tio eller femton procents rabatt på de där?
Den andra tjejens svar var balsam för ett par Arsenalöron:
- Det är femton. Tottenham har tio.
Till och med på O'Learys är Sp*rs steget efter.