Ögonblicket man drömmer om

Jag trodde inte riktigt på det - men hoppet fanns där. När folk har frågat mig om min syn på Arsenals chanser inför finalen har jag svarat ungefär så med tillägget att konstigare saker än att Arsenal besegrar Chelsea har hänt.

Tack vare det tidiga målet - tänk att Anthony Taylor svarade för ett omdiskuterat domslut som gagnade Arsenal - kändes det oroväckande bra. Oroväckande i det avseendet att jag fick vinnarfeeling redan vid 1-0. Med supporterns bakvända logik är det aldrig en bra känsla - det är ju då det är upplagt för att allt ska gå käpprätt åt fel håll.

Trots att Chelsea kvitterade försvann dock aldrig den positiva känslan, och den försvagades knappast när Ramsey nickade in 2-1 framför Arsenalfansen. Det är ögonblick som detta som gör supporterlivet värt att uthärda. Plötsligt känns förluster mot West Bromwich, Bayern München och Crystal Palace, inte glömda, men i alla fall långt, långt borta. Stämningen på Flying Horse i Stockholm där jag såg matchen var underbar. Segerdansen och jubelexplosionen vid målet och vid slutsignalen kommer jag bära med mig under lång tid. Det är detta som gör supporterlivet värt att uthärda. Ögonblicket man drömmer om under trötta måndagsmatcher framför någon fulstream för att Viasat inte får visa matchen.

Det finns många hjältar att hylla såhär kvällen efter. Arsene Wenger, som har fått ta så mycket skit den här säsongen, har blivit historisk. Ingen annan manager har fler FA-cuptitlar än honom, och han sedan han kom till Arsenal har antalet cuptitlar klubben har tagit mer än fördubblats. Ur ett historiskt perspektiv är det ett lysande facit. Det finns saker att diskutera runt Wenger, men de kan vi fortsätta lyfta nästa vecka. Den här helgen ska fransmannen bara hyllas för sättet hans lag tog sig an den här matchen.

Sedan har vi naturligtvis mannen, myten, Mertesacker. Snacka om inställning. Att göra säsongens första start i en FA-cupfinal mot Englands bästa lag utan att göra ett misstag är mer än imponerande. Jag har varit svag för tysken sedan han kom till klubben, men efter den här matchen är jag beredd att hylla honom som en av de stora Arsenalförsvararna genom tiderna. Vilken match - vilken man! 

En annan spelare som har fått sin beskärda del av skit kastad mot sig under säsongen är Aaron Ramsey, ni vet han som har avgjort två FA-cupfinaler. Jag är den förste att erkänna att “Rambo” kan vara en fruktansvärt frustrerande spelare när han ska hålla på med snurrfinter och klackar som inte leder någonstans, men när han är som bäst - som igår - är han en spelare med just de spetsegenskaper som en matchvinnare ska ha. Det är knappast en slump att det var han som avgjorde matchen. Jag läste någonstans att han hade sprungit nästan 15 kilometer under 90 minuter, och att trots det ha tillräckligt med power kvar för att ta den där löpningen in i Chelseas straffområdet efter nästan 80 minuters spel tyder på en inställning utöver det vanliga. Nu har han avgjort två FA-cupfinaler. Det kan ingen snacka bort.

Alla spelare förtjänar de hyllningar de har fått sedan matchen blåstes av. Alexis, Holding, Xhaka, Giroud - jag skulle kunna lista dem alla. Idag är de alla hjältar.

Firandet efter matchen på puben var också fantastiskt. Det var bubbel överallt och bara jublande glada Gooners var jag än vände mig. Att få fira segern tillsammans med likasinnade adderar något till segerglädjen, och att vinna som underdogs gör det knappast sämre. Jag vågade kanske inte tro på segern. Men konstigare saker har ju hänt.