På Carnaby Street dagen efter

Sitter på ett kaffehak på Carnaby Street och samlar tankarna efter gårdagen på Emirates Stadium. Utanför fönstret passerade just den svenske artisten Erik Hassle. Jag är mitt i smeten alltså. Namedropping is the shit - och det kan bli mer av den varan i det här inlägget.

Igår tittade jag på Arsenals träning, gjorde ett par intervjuer och kollade på junior Gunners Awards. Det blev två lyckade intervjuer med två omdiskuterade spelare i truppen. Vilka får ni reda på i kommande nummer av Kanonmagasinet.

Det är alltid speciellt att komma så här pass nära spelarna. Då och då kom någan av dem förbi, och många av dem, som Theo Walcott, Johan Djourou och Kieran Gibbs, hälsade glatt. Som om vi var gamla bekanta eller något. Jag kanske övertolkar, men det tyder i alla fall på att det är en ganska avslappnad stämning i Arsenal.

Träningen var inte så mycket att se. Bob Wilson presenterade först spelarna en efter en, där Eboue svarade för den mest flippade entrén. Han rusade ut ur tunneln, tvärstannade och gjorde två handbollsmålvaktshopp framför mittcirkeln innan han avslutade med att glida på knäna. Hälften av spelarna som redan var ute på planen bröt ihop av skratt. Han är kanske inte världens bästa fotbollsspelare, Eboue - men han verkar vara en grymt skön kille. En glädjespridare helt enkelt, och den rollen ska inte underskattas i en trupp.

Spelarna inledde med att jogga i en halvtimme, och därefter blev det fotbollstennis. Jag satt närmast rutan där Cesc, Merida och Song mötte Denilson, Walcott och Wilshere. Merida imponerade med en cykelspark, men i övrigt lyste de mest brutala tekniska numren med sin frånvaro.

Träningen avslutades med The Cross Bar Challenge, där det helt enkelt gäller att träffa ribban på målet. Spelarna misslyckades en efter en, och till och med Arsene Wenger och Ivan Gazidis var med och sköt utan att träffa. Som siste man klev Djourou fram och prickade ovansidan av ribban, till stort jubel.

När intervjuerna var avklarade åkte jag ut till Borehamwood och kollade på en medioker reservlagsmatch. Efteråt snackade jag med ett par av spelarna, bland andra mark Randall. Hans tankar om framtiden kommer också i Kanonmagasinet vad det lider. När jag pratade med honom passerade plötsligt Pat Rice bakom mig och ropade uppmuntrande till Randall - då var det svårt att veta vilket håll jag skulle titta åt.

Nu ska jag slå ihjäl några timmar innan den sega tubresan ut till Hethrow. Det är tur att pubarna har öppnat vid det här laget.