Försiktig pessimism

Full fart just nu i Arsenal Sweden. Det är mycket som ska vara klart till helgen, då säsongen som bekant drar igång och årsmötet hålls i Stockholm. Och mitt under detta havererade dessutom vår server – det är säkert inte rätt tekniskt term, men även en datalekman som jag kunde se att Arsenal.se låg fullständigt nere (eller ner, som det stod). Det är knappt att jag har haft tid att tänka på vad säsongen kommer att bjuda på.

Dessvärre känner jag inte större optimism i år än vid den här tiden förra året, och det är en trist känsla. Visst kan det bli så att alla unga spelare förstärkta av Arsjavin plötsligt hamnar i trans och spelet bara flyter på som i en wengersk våt dröm. Men jag vågar inte tro det. För grundproblemet är detsamma som det har varit under de senaste säsongerna – truppen är inte tillräckligt bred.

Chelsea och United har likvärdiga startelvor som Arsenal, men då spelare går sönder – som de alltid gör – har Chelsea och United om inte lika bra, så nästan lika bra ersättare. Arsenal har inte det djupet i truppen, och det innebär också att Wenger inte kan rotera spelarna lika effektivt som Ferguson och Ancelotti.

Arsenals nyckelspelare brukar i regel spela tio matcher fler under en säsong än jämförbara spelare i de lag jag har nämnt, och det märks när serien ska avslutas. Nu kanske någon pekar på att exempelvis Cesc borde ha varit fräsch i slutet av förra säsongen i och med hans ofrivilliga uppehåll, men då hade avståndet till de andra toppklubbarna redan blivit för stort för att han skulle kunna lyfta laget. Jag framhärdar i att hävda att det är Arsenals tunnare trupp som har fällt avgörandet till vår nackdel främst 2007-08, men också under förra säsongen.

Vad har Wenger gjort? Han har återigen sålt fler spelare än vad han har värvat, och menar med sedvanlig envishet att han tror helt och fullt på sin trupp. Jag trodde att han hade omvärderat den synen i samband med värvningen av Arsjavin, men jag hade uppenbarligen fel. Fast det är klart att det fortfarande kan hända saker innan transferfönstret stänger, även om jag håller mig extremt skeptisk med fjolårets antiklimax den sista augusti i färskt minne.

Jag önskar att jag kunde vara mer optimistisk innan första bollen ens är passad den här säsongen, men hellre hålla den feges låga förväntningar och förhoppningsvis bli positivt överraskad än att återigen bli knockad av en Stokeförlust i november och inse att ligan är körd. Det är alldeles för jobbigt när förhoppningar krossas sådär elakt.