Romford Pelé

Jag har inte bara träffat den riktiga Pelé (så fick jag skryta om det igen), jag har även haft förmånen att möta Romfords motsvarighet. Och för mig var det nog större att träffa Ray Parlour än att springa på brassen.

Nu ska alltså Razor lägga skorna på hyllan efter nästan 20 år i eliten, varav tolv i Arsenals A-lag. Killen debuterade om jag inte missminner mig 1992 och var kvar i klubben till och med unbeaten-säsongen för fyra år sedan. Och han var alltid en personlig favorit.

Jag tror de allra flesta Arsenalfansen gillade Ray mer för hans hjärta än för han teknik, och för att hans klubbkänsla var större än de flesta andras. I modern tid är det bara, bortsett från självklare Tony, Lee Dixon, Martin Keown och Dennis Bergkamp som kan mäta sig med honom. Se och lär, Emmanuel.

Det bästa minnet av engelsmannen är hans 1-0-mål mot Chelsea på Millennium Stadium -02 då han grundlade FA-cupvinsten. I Sverige har hans mål hamnat i Freddies skugga, men det var det första målet som var viktigast för triumfen.

Ett annat skönt minne, som Södra Upsala-Nisse påminner om i ett mess, är när Ray lurade Keown, som behövde tio matcher för att få en medalj, att han själv skulle bytas in under Leicestermatchen -04. Det var panik i Keowns ögon ett kort tag, innan han insåg att Parlour drev med honom.

Att mittfältskämpen aldrig fick någon testimonialmatch säger ganska mycket. Han gjorde alltid sitt jobb i det tysta, och förväntade sig inget beröm. Det var just det som gjorde honom till en av de största.