Nu gör jag avbön

Jag har tidigare knappast visat den största tron på Theo Walcott, som den minnesgode läsaren vet. Men man vore väl inte supporter om man inte fick vara en kappvändare då och då. Theo är inte alls en flopp - där högg du i sten, Asplund!

Walcott har under de senaste månaderna visat att han faktiskt har just de egenskaper som jag trodde att han saknade.

Löpningen på Anfield före 2-2-målet finns det inte många spelare i fotbollsvärlden som klarar av att göra - i alla fall inte i ett sådant viktigt skede av en sådan viktig match. Han visade - utöver snabbheten -  styrka, teknik, beslutsamhet, mod och kyla i samma moment och det är sådant som gör en toppspelare. Om krysset hade stått sig hade  Walcotts löpning blivit lika klassisk som Henrys mål på Bernabeu, medan man nu alltid kommer att minnas den med en känsla av tomhet och "tänk om...".

Det gör dock inte prestationen sämre på något sätt.

Theo har också visat att han håller i de stora matcherna. Vi minns Cardiff i fjol, liksom framspelningarna till Adebayor både hemma och borta mot Milan. Hans mål mot Birmingham kom också i ett avgörande läge av säsongen, även om det inte räckte till tre poäng i just den matchen men det var ju knappast Walcotts fel.

Wenger måste ge honom större förtroende nu. Han har gjort sina bästa matcher som inhoppare, när han har kunnat spela utan någon större press på sig. När han har fått starta är det dock som att det låser sig för honom, i och med att han måste övertyga långt mycket mer än exempelvis Eboue för att få starta nästa match. Får han förtroendet match efter match kommer han att växa ytterligare som spelare.

Jag hävdar dock att jag hade lite rätt i höstas, för då visade Walcott ingenting av det han har gjort nu. Men som många skrev i kommentarerna, man måste ha tålamod. Det har som tur är Wenger och det är ju faktiskt hans åsikt som är den viktiga i det här  sammanhanget.

Tror det var Wille Craford som sjöng något om det här:
Ursäkta mig, men hej! Man har väl rätt att ändra sig?