Inte förvånad - men djupt besviken

Orkanen Katrina som 2005 ödelade stora delar New Orleans i USA var ingenting mot den storm som Robin van Persie drog upp igår med sitt för mig inte särskilt överraskande besked om att han inte kommer att förlänga sitt kontrakt. I alla fall inte bland Arsenalfansen.

Det rasades på sociala medier och jag fick flera frustrerade SMS där jag satt i godan ro med en outtalbar rätt på en vietnamesisk restaurang på Vesterbro i Köpenhamn. Jag är också frustrerad, arg och besviken, men inte bara på Robin van Persie utan också på ledningen i Arsenal som har låtit den här situationen uppstå igen. Jag köper inte snacket om att spelare ska visa lojalitet, för så fungerar inte fotbollsvärlden. Utopin är givetvis att spelare känner lika mycket för klubben som vi fans gör men så kommer det aldrig bli.

Jag kan bara upprepa det jag skrev i min senaste krönika i Kanonmagasinet:
”Det är för mig självklart att spelare inte kan förväntas vara lika lojala mot sin klubb som vi supportrar önskar. De utför ett jobb och upplever de att de kan utföra ett bättre jobb samt få mer ut av det någon annanstans så kommer de att byta klubb, om det så beror på mer pengar i fickan, större chans att vinna titlar eller drömmen om att spela för egna favoritklubben.”

Robin van Persie upplever att han kan göra ett bättre jobb någon annanstans och då är han i sin fulla rätt att byta arbetsgivare. Men, och det är ett stort men, man kan sköta det snyggare än vad han nu har gjort. Ungefär en miljard gånger snyggare.

Hans brev till oss fans igår var en rejäl pungspark. Med det sätter han klubben i en lika svår situation som förra sommaren där både Cesc Fabregas och Samir Nasri på olika sofistikerade sätt (läs fula knep) utpressade Arsenal att sälja dem. Meddelandet gick ut på att på ett övertydligt sätt göra sig omöjlig i klubben och på så sätt få till sin flytt till Manchester City.

Här talar vi om en annan typ av lojalitet. Eller snarare brist på sådan. Okej att han vill byta klubb – det köper jag – men att på det här sättet trampa ner både Arsene Wenger och klubben i skiten är fullständigt oacceptabelt. Wenger har alltid stått bakom van Persie när han har fått kritik eller missat stora delar av många säsonger och det är Le Boss som har gjort honom till den spelare han är idag.

Holländaren kan komma dragandes hur mycket han vill med att han alltid kommer vara en Gunner, men det tror jag vad jag vill om när han hädanefter alltid kommer att mötas av glåpord och burop bara han närmar sig Emirates Stadium. Det tar lång tid att nå den status Robin van Persie har i Arsenal, men det gick på bara ett knapptryck på ”Publish” på en hemsida att bli förpassad till samma växande sopberg där redan Ashley Cole, Emmanuel Adebayor och Samir Nasri med flera ligger och ruttnar och aldrig mer kan återvända till Arsenal på samma sätt som Anders Limpar, Ian Wright, David Seaman och andra gamla hjältar kan idag. Vad vet jag, sådant kanske är oväsentligt när man sitter på hundratals miljoner euro på banken och funderar på vilken ö i Västindien man ska köpa.

Samtidigt blir jag bara mer och mer tveksam till hur Ivan Gazidis leder Arsenal Football Club. Under hans ledning har somrarna förvandlats till en cirkus vi aldrig har sett maken till och där vi själva ständigt är den stora pajasen. Arsenals ledning misslyckas gång på gång med att övertyga de bästa spelarna om att detta är platsen för spelare som ska slåss om troféer. Jag skulle ha betalat bra för att få ha varit en fluga på väggen på det beryktade mötet som RvP hade med Wenger och Gazidis. Vad sades där som fick van Persie att ge upp tanken på att spela i Arsenal? Eller handlar det, som för alla andra, om pengar?

När detta sker inför öppen ridå sitter Alisher Usmanov och bara gnuggar händerna. Detta är givetvis ett perfekt tillfälle för honom att vinna över fler supportrar till sin sida och den chansen högg han direkt med sitt brev till Arsenals styrelse. Jag har fortfarande dåliga vibbar när det kommer till Usmanov, men jag ser inte poängen med att stänga honom ute fullständigt. Vad är det som tar emot så fruktansvärt för Silent Stan att överhuvudtaget prata med honom? Om nu alla vill det bästa för Arsenal borde man rimligtvis kunna jobba tillsammans?

Ja, jag vet att jag är fruktansvärt naiv när jag föreslår något sådant.

Jag blev som jag skrev inte särskilt förvånad när beskedet kom igår. Som Arsenalsupporter börjar man bli van nu efter sommar på sommar med dessa såpor så bedrövliga att Vita Lögner framstår som rena rama Ingmar Bergman – och det gör mig fruktansvärt less att inse att man är van vid dem.

En kompis till mig frågade mig när sommaren precis hade börjat varför jag avskyr Silly Season.

Här har du svaret.