Som vatten på en gås

John Terry har alltså frikänts från anklagelsen om att ha riktat en rasistisk förolämpning mot QPR-försvararen Anton Ferdinand. Säga vad man vill om Chelseakaptenen, men han har en förmåga att komma helskinnad ur varenda storm han försätter sig i – och stormar finns det gott om. Är det inte att ligga med vänsterbackens fru eller att ta betalt för privata visningar av träningsanläggningen så är det rasistiska utbrott på planen. I slutändan av varje skandal står han dock där med sina Reinfeldtögon och ser oskyldig ut samtidigt som han blir hyllad av Chelseas supportrar.

För mig är det pinsamt för framförallt Premier League att John Terry nu har friats. I våras stängdes Liverpools Luis Suarez av i åtta matcher för att ha ropat ”negro” till Man Uniteds Patrice Evra. I samma veva kom bilderna på Terry där det har tolkats att han säger ”fucking black cunt” till Ferdinand. Vad som fick FA att vänta med att bedöma Terrys fall när man var så snabba med att döma Suarez är oklart – men antagligen var det för att inte förgå ett eventuellt domslut. Nu finns det ett sådant, och därmed blir det praktiskt taget omöjligt för FA att stänga av Terry.

En klassisk vi-väntar-så-löser-det-sig-nog-av-sig-självt-strategi av FA med andra ord. Konspirationsteoretikern i mig vill gärna peka på det ironiska i att en utländsk spelare som förolämpar någon på spanska stängs av, samtidigt som den engelsmannen med kanske högst status i ligan sannolikt blir utan straff för en jämförbar förolämpning – på engelska.

Å andra sidan har konsekvens aldrig varit ett honnörsord på Wembley där FA numera håller till. Vi talar trots allt om förbundet som tycker att det här var värt fyra matchers avstängning, medan (känsliga tittare varnas) det här från samma vecka bara var värt tre.

Nu kan visserligen FA gå emot domslutet mot Terry, men det känns ungefär lika sannolikt som att Glasgow Rangers vinner skotska ligan nästa säsong.

De flesta vet nog att jag knappast är John Terrys största fan, och någonstans blir jag också fascinerad av hur han ständigt lyckas försätta sig i de mest omöjliga omoraliska situationer, men samtidigt bli hyllad som den snällaste människan på den här sidan Moder Theresa av folk med insyn i Chelsea.  En sak är jag dock säker på – den som anlitar Ashley Cole som karaktärsvittne, han är och förblir en människa jag starkt ogillar.