Tid – du är dig inte lik

Jag satt nästan och blev lite nostalgisk när jag skrev matchrapporter igår. För ett antal säsonger sedan ansvarade jag helt på egen hand för att skriva både införtexter och matchrapporter till samtliga Arsenalmatcher. Jag tror jag höll på så i tre eller fyra säsonger. Det kunde ibland vara drygt att sätta sig och knåpa ihop en matchtext när man egentligen hade andra saker för sig, men då hade jag så mycket mer tid att röra mig med. Det fanns liksom tillräckligt med timmar på dygnet för allt, och dessutom var det i regel kul att tycka till om det som hade hänt och veta att andra tog del av mina åsikter.

Nu när jag har semester och har plötsligt den där tiden som krävs igen. Det tar längre tid än vad man tror att knåpa ihop en matchrapport. Det är namn och målskyttar som ska dubbelkollas, rätt tid för målen och så ska det finnas, precis som alltid, flyt i texten. Det är högst naturligt att vi idag har delat upp matchskrivandet på Arsenal.se på flera olika personer, för det finns nog ingen som är så dum som jag var och tar på sig en sådan uppgift på egen hand.

Nog för att det var kul att skriva igår, men det känns som att jag har gjort mitt när det gäller matchrapportskrivande. Jag har, som ni säkert kan räkna ut, redan mycket att göra bakom kulisserna i klubben. Det är allt från att bolla med Lander om hur det går i hans arbete och att hålla kontakt med styrelsen och andra engagerade Arsenal Sweden-människor till att planera möten och medlemsresor samt skriva texter.

Detta ska alltså göras, när det inte är semester, bredvid arbetet som lärare – ett arbete som också kräver enormt engagemang för att bli meningsfullt. När jag är på jobbet försöker jag stänga av Arsenal Sweden-uppdragen, precis som att jag i princip aldrig tar med mig lärarjobbet hem. Den balansgången är inte alltid helt lätt och den där känslan av otillräcklighet slår över en som en jättevåg då och då.

Förut, när jag ”bara” pluggade och jobbade extra några timmar i veckan, fanns det tillräckligt med timmar på dygnet för att prestera på lärarprogrammet jämte engagemanget i Arsenal Sweden, men idag är timmarna för få. Särskilt om jag vill hinna motionera (det får räcka med pondus nu), ha ett socialt liv och kanske ägna mig åt musik- och filmintresset.

Samtidigt ger arbetet med supporterklubben så otroligt mycket tillbaka. Jag har fått uppleva saker som jag inte kunde föreställa mig när Arsenalintresset väcktes till liv i mitten av 90-talet. Jag har fått se klubben inifrån på ett sätt som är få förunnat och det är tack vare mitt engagemang. Ta bara den där dagen för fem år sedan då jag under några timmar fick intervjua Kolo Toure, Jens Lehmann och Cesc Fabregas – då var fyra säsongers matchrapportskrivande en minimal uppoffring.

Så till alla medlemmar som känner att ni har några timmar över att hjälpa till, tveka inte att höra av er till mig eller till jocke.lander@arsenal.se. Just nu behöver vi särskilt hjälp med nyhetsskrivande. Vem vet, kanske är det du som efter några säsonger som nyhetsförfattare som sitter där och intervjuar Jack Wilshere, Lukas Podolski och Laurent Koscielny. Det kanske låter otroligt, men det kan bli sanning. Se bara på mig.