The bitter winds are coming in…

I lärarkretsar är den här tiden på året en av många flaskhalsar under läsåret. Nästa vecka stundar höstlov för eleverna vilket ger oss en chans att komma ifatt. Veckorna innan lovet brukar vara riktigt tunga och överfulla med arbeten som ska rättas och tjejkonflikter som ska lösas, och då är det särskilt viktigt att man får en upplyftande dos fotboll på helgen.

1-0 till Norwich var alltså det sista jag behövde om man säger så. Men jag får väl skylla mig själv när jag ser matchen på O’Learys. Vi brukar ju inte vinna då. Jag och Bäckström var tvungna att gå till Gästrikland-Hälsingland Nation efter matchen och dricka trappistgravöl. Vilket i sin tur var negativt för mitt allmäntillstånd igår, och i förlängning även idag eftersom att jag uppenbarligen av någon anledning inte är 20 längre.

Om Arsenal tror jag att det mesta redan är sagt, men jag vill lyfta två saker: Ojämnheten och målvaktsspelet.

Theo Walcott sa under förra säsongen att han, fritt översatt, är jämn i sitt spel i perioder (”consistent in patches”). Det tog inte lång tid för de som jobbar på Internet att påpeka det paradoxala i det uttalandet, som faktiskt bara var en eufemism för någon som är ojämn i sitt spel. Theos nyspråkliga omdöme om sig själv passar dock rätt så bra in på The Gunners som helhet.

Arsenal kan spela på en jämn och hög nivå – men inte hela tiden. Det sker bara periodvis. Wenger måste slita sitt och Steve Boulds hår över det faktum att hans spelare som ibland kan vara så briljanta helt plötsligt förvandlats till Richard Dunne. Vad är det som gör att jämnheten inte finns där? Den som kan ge svaret på den omöjliga frågan kan nog kallt räkna in åtta miljoner kronor i prispengar för Nobelpriset i medicin 2013.

Målvaktsspelet i Arsenal har länge varit ett sorgebarn. Wojciech Szczesnys intåg i laget ledde tillfälligt till muntrare tongångar, men även han har fått en hel del kritik för avslutningen av förra säsongen. I lördags stod Vito Mannone för en ny misslyckad insats, precis som i matcherna mot Man City och Chelsea. Det var kanske inga regelrätta tavlor, men hans insats vid målen i dessa matcher tyder på grundläggande brister i hans målvaktsspel. Arsenal får väldigt svårt att utmana de bästa lagen med honom i målet.

Nu kan man argumentera för att Arsenal borde vara bra nog att slå Norwich även om man släpper in ett mål, och det må vara hänt. Som matchen utvecklades i lördags blev det dock inte så, och det är ett obestridbart faktum att om Vito inte hade släppt den där returen så skulle matchen mer troligt ha slutat mållöst. Vilket inte hade varit bra för Arsenal, men fortfarande bättre än en förlust.

Det är bara att hoppas att vår vän Wojciech frisknar till så snart som möjligt, för han är given etta i Arsenal för mig. Jag frågade Bob Wilson om han höll med om detta för knappt ett år sedan och han sa att Szczesny ska vara Arsenals förstakeeper – och att han hade sagt det redan när polacken var 17 år. Om mannen som har vunnit dubbeln med Arsenal och dessutom var tränaren bakom David Seaman tycker så tänker i alla fall inte jag säga emot. Bob Wilson har, får jag erkänna, något större trovärdighet än mig i den frågan.

Nej, nu är det bara fyra dagar kvar till den oas i läraröknen som vecka 44 (vi jobbar med veckor i skolvärlden, inte datum) utgör. Om jag ska orka veckan ut kräver jag ett bra resultat mot Schalke på onsdag. Det kan väl knappast vara för mycket begärt?