Anyone for tennis?

Har man sett allt nu?

Efter tappade ledningar till 4-4, fyramålsskyttar på Anfield, 8-2 på Old Trafford bara under de senaste fem åren trodde jag inte att någonting längre skulle kunna förvåna mig när det gäller Arsenal. Det var uppenbart naivt av mig. Efter kvällens tennissiffror kan jag nu konstatera att när det gäller det laget kan vi bara förvänta oss det oväntade.

Jag ska erkänna att jag faktiskt stängde ner fönstret med matchen med min inte alls pålitliga stream från ett spelbolag när det blev 4-0. Jag betalade räkningarna istället. Det var liksom roligare. Som tur var noterade jag Theos reducering strax före halvtid, och någonstans där var det omöjligt att inte dra parallen till svenska landslaget osannolika upphämtning mot Tyskland för några veckor sedan. Om ett lag som Sverige kunde göra det mot ett världslag, resonerade jag, borde ju Arsenal kunna lyckas med detsamma med ett bottenlag i Premier League. Det var bara att börja titta igen till andra halvlek.

Mycket riktigt. Visserligen satt det hårt inne, men säsongens upphämtning var ett faktum där i den 95:e minuten. Efter att ha fått genomlida det omvända på läktare både i London och Newcastle hade jag kunnat ge mycket för att få vara med om en sådan vändning på plats.

Att vi skulle vinna efter det tvivlade jag aldrig på. Det var dock aldrig tal om att det skulle gå enkelt (Varför inte släppa in ett 5-5-mål strax före full tid? Sådär som en kul grej?) för erfarenheten visar att Arsenal alltid ska krångla till saker och till, innan man i bästa fall ordnar upp det till slut. Så ser dramaturgin nästan alltid ut när The Gunners skriver manus.

Nu är frågan hur man ska se på den här matchen. Det är ett utmärkt tillfälle att peka på hur mycket mer Steve Bould har att jobba med innan vi på nytt kan börja tala om en Bould-effekt. Det var inte heller många spelare som visade att de ska vara med i en normal startelva - i alla fall inte i första halvlek.

Jag vill dock vara positiv och lyfta det fantastiska att komma tillbaka efter ett 0-4-underläge. Jag kan inte dra mig till minnes att jag har sett Arsenal göra något liknande tidigare, så att den moralen finns i truppen borde vara stärkande för hela klubben. Det är också positivt att Walcott, Giroud och Chamakh gjorde mål, för ju fler spelare med självförtroende framför målet vi har desto bättre. I år finns det ingen given målskytt, så fler spelare måste kliva fram.

Till sist undrar jag bara vad som var mest osannolikt på förhand; resultatet eller att Chamakh gjorde två mål - och inget av dem på nick. Om någon i eftermiddags hade föreslagit att båda sakerna skulle inträffa tror jag att hela universum hade hoppat ur led. Någon måtta på osannolikheterna får det faktiskt vara.