På topp i berg och dal-banan

Bosse Pettersson sa "man blir aldrig besviken när man ser Arsenal spela" i Viasatstudion efter match i går. Well, Bosse, jag kan avslöja att jag har blivit enormt besviken när jag har sett Arsenal spela. Som mot Hull till exempel.

Matchen mot Fenerbahce blev man dock inte besviken på, i alla fall inte anfallsmässigt. Arsenal brukar vara ineffektivt framåt, men när man sätter fem av sex skott på mål tyder det på bra skärpa i de avgörande ögonblicken. Både Adebayor och Walcott var grymt kyliga vid sina frilägen och även de övriga tre målen satt säkert bakom Feners keeper.

Försvarsmässigt är det dock svårt att vara nöjd. Almunia räddade Silvestre och Song ett antal gånger när de släppte till väl enkla målchanser. Jag undrar varför Djourou inte fick spela, för jag håller honom som en mer kompetent mittback än Song. Ett tag i matchen var det rent Hawaii-spel med två vidöppna försvar. Det var nästan som på Kassam Stadium mellan Oxford och Leyton Orient i slutomgången av League II för två år sedan då bägge lagen var piskade att vinna och avslutade matchen med fem man var i anfallet.

Man kan bli besviken av att se Arsenal, men det är aldrig förutsägbart. Matcher som Fulham och Hull mixas med Porto och Fenerbahce i en salig röra. Jag är rädd att vi får leva i en ständigt berg och dal-bana den här säsongen, för rätt var det är orkar inte ungdomarna ladda om till en match. Särskilt nu när tungviktsfighterna börjar dugga tätt.

Till sist. Alex Manninger spelar med Juventus och vinner mot Real Madrid och Alex Song gör mål på volley. Snart har jag sett allt.