Martin Palmér

Gårdagens match kändes som en film man sett förut, på många sätt såg det ut som det brukar när Arsenal spelar en stormatch. Vi dominerade stort men lyckades inte göra mål, de skapade väldigt lite utöver någon enstaka halvfarlig kontring men vi släpper ändå in första målet. Vi satsar då allt framåt och de kontrar in ett andra mål och dödar matchen. Så långt precis det vi är vana med, men den här matchen tog det till helt nya nivåer.

Efter gårdagens förlust verkade det som att bägaren rann över för många och det har minst sagt varit en säsong med många motgångar. Jag själv är inte lika nedstämd som många andra och tänkte att jag kanske hade några tipps kring det att dela med mig av. Så på allmän begäran kommer här min guide till att överleva säsongen.

Alexis Sanchez framgångar de senaste veckorna har varit fantastiska. Målen har flödat och han har dominerat matcherna. Allt detta har skett i en för honom, i Arsenalsammanhang, ny roll, den som nummer tio. Det är en roll som vanligtvis tillhör Mesut Özil vilket självklart skapat stor debatt kring vad som händer när han är tillbaka från sin skada. Ska Sanchez eller Özil spela där? Normalt tycker jag den här typen av debatter är väldigt trista, för referens se Ramsey-eller-Wilshere-snark.

De senaste veckorna, och egentligen hela säsongen med några undantag, har vi sett väldigt tama och vilsna ut på planen. Det finns så klart många orsaker till det. Många pekar på att vi har knappt en frisk backlinje att ställa på benen och att vi saknar en vettig defensiv spelare på mittfältet. Båda det två påståendena är helt korrekta och är problem vi måste åtgärda. Men om vi tittar på vad problemet har varit så är det knappast defensiven som svikit oss, även om den inte varit felfri.

Problemet mot Hull var inte brist på kvalitet på nån position, det var inte brist på bredd. Inte heller var det något fel på taktiken. Hull skapade knappt en legitim målchans på hela matchen och hade egentligen stora problem att försvara sig. Spelare manövreras ut, luckor skapas men den sista bollen håller för låg kvalitet. Vi spelar ut dem de första 20 minuterna, när vi har medvind, och vi spelar ut dem efter kvitteringen, när vi har medvind. Där emellan är kvaliteten på genomförandet på tok för lågt.

Efter ännu ett långt och trist landslagsuppehåll är det äntligen dags för Arsenal igen. Vi står inför en repris på den så trevliga FA cupfinalen från i våras när Hull kommer till norra London. Jag tror vi alla har längtat en hel del så det är lite trist att matchen är svår att se.

Det har varit mycket negativa känslor kring gårdagens match mot Chelsea. Samma gamla visa heter det, men var det verkligen det? Vi hade mycket av spelet och de gjorde målen, på det sättet var det precis som vi vant oss vid de senaste åren. Men jag tycker det är att göra det för enkelt för sig. I den här tylen av matcher har vi ofta haft mycket boll men sett väldigt sårbara ut, som att vi inte är på samma nivå och att de bara låter oss hållas.

Det var manga som höjde på ögonbrynen när vi öppnade plånboken på deadline day och gav Manchester United £16m för Danny Welbeck. Affären var spektakulär på många sätt. Welbeck gick mellan rivaler, uppväxt i den ena klubben, som engelsk landslagsman med nästan 30 landskamper trots sin ringa ålder. Trots de meriterna var många kritiska till prislappen och om han höll tillräcklig kvalitet. Åsikterna var många och gick brett isär. Men det är inte vad den här bloggen skall handla om.

Vad ska man säga om lördagens match? Vi spelade bra mot bra motstånd men räckte inte till i slutet ändå. Men är det hela sanningen? Jag tycker inte det. För er som följde matchen genom svensk tv fick ni ser Erik Niva säga att för första gången på länge kändes det som att Arsenal var lika bra som City, och jag kan bara hålla med. Ofta i den här typen av matcher har jag kännt att vi har chansen, vi spelar bra men att vi ändå inte varit på samma nivå som motståndarna. Att de närsomhelst kunde lägga in en växel vi inte hinner med i, att de är fysiskt starkare och bara låter oss hållas.

Efter en välbehövlig semester på varmare breddgrader var jag i måndags tillbaka lagom till deadline day. Ett spektakel som nästan överskuggar själva fotbollen, men mer om det en annan gång. I och med DD stängde fönstret för den här sommaren och det är dags att analysera hur det egentligen gick för oss. Som vanligt tar vi avstamp i den analys jag gjorde inför fönstret, i den tog jag fram en matris som visade våra behov enligt mig. Den såg ut så här, efter justeringen som kommer av att Vermaelen lämnade: