Senaste blogginläggen

Redan samma dag som transferfönstret stängde utlovade jag en blogg men sen kom det där som kallas "riktiga livet" i vägen.

Nåja, jag tror inte det har gått någon större nöd på er, men det känns skönt att äntligen ha några minuter över för att skriva.

Först och främst vill jag säga ett stort TACK för alla fina kommentarer på den förra bloggen. Det var härligt att få så mycket positiv feedback både här, på mailen och i sociala medier. Så tack för det.

Ingen kan väl ha missat att Arsenal lånat in Kim Källström från Spartak Moskva för resten av säsongen och att det skedde med Arsenals vetskap om Källströms ryggskada som håller honom borta från spel till mars? Om ni har det så: Arsenal lånat in Kim Källström från Spartak Moskva för resten av säsongen och han lånades skada. Många tycker att det är en konstigt affär och det är jag beredd att hålla med om till viss del. Det är definitivt inte helt okomplicerat att förstå varför de den gjordes. Många tycker även att den är uppåt väggarna fel, bland dem fanns även jag tidigare.

Arsenal har radat upp ett pärlband av segrar som söndagens under den här säsongen. Det är inga sprakande tillställningar, utan effektiva, säkra och övertygande segrar. Den där typen av matcher som The Gunners har haft så förtvivlat svårt att genomföra på beställning under de senaste säsongerna.

Så här två dagar efter transferfönstrets igenslagning och mitt i den mest tragikomiska, eller skall vi säga parodiska, soppan som numera lyder under namnet Kallstromgate, där skulle vi möta den pånyttfödda Crystal Pulis, nej förlåt, Crystal Palace. När man tvingats relatera till Arsenal som till en sängkammarfars utan ekivoka inslag, med jobbiga SMS från människor man inte brukar ha kontakt med och med ett närmast tragikomiskt anslag.

Theo Walcott är som bekant borta resten av säsongen. Aaron Ramsey är borta i minst sex veckor, och kommer att ha svårt att hitta sin form då han återvänder mitt i säsongens intensivaste period av svåra matcher. Flamini är avstängd i fyra matcher och Arteta ser inte ut att vara i gott skick nog för att representera Arsenal. Jack Wilshere dras med skadeproblem igen. Nicklas Bendtner klarar inte – och har aldrig klarat – att prestera över 90 minuter. I sina bästa stunder är han fortfarande inget mer än en "super sub".

Jag skulle kunna kalla den här texten för ”konsten att missa en straffspark”, ”konsten att missa öppet mål” eller kanske använda brottningens parterröverläge som bild för ett tillförskansat eller givet överläge. Jag skulle kunna oja, älta och gräva mig djupt ned i en brunslemmig gyttja om enorma tillkortakommanden satta i relation till ett fantastiskt bra utgångsläge. Det skulle jag kunna göra och sedan kunde jag använda vilken referens eller bild som helst, resultatet skulle ändå vara detsamma.

I dag borde jag antagligen skriva upp söndagens möte med Crystal Palace, jag borde skriva om en klubb som jag känner riktig värme inför, kanske kring deras synnerligen trevliga hemmaarena eller kring ligans mest högljudda fans vilka hör hemma just på Selhurst Park. Men nu spelas matchen inte i på Whitehorse Lane nere i Croydon och Palace äger, sedan Tony Pulis inträde i klubben, inte längre lika mycket charm.

I veckan offentliggjorde Arsenal och Puma deras samarbete som innebär att Arsenal kommer bära Puma de kommande fem säsongerna. För besväret betalar Puma, enligt uppgifter, i runda slängar £30m per säsong. För att förstå hur bra den dealen är och hur stor summan är behöver vi sätta in den i något sammanhang. Den nuvarande dealen med Nike ger Arsenal ca. £7-8m per säsong, den nya dealen är alltså mer än en tredubbling av den nuvarande. Vad får andra lag i England då?

Jag skulle kunna göra på två olika sätt. Jag skulle kunna tala om en match med två eller till och med tre olika ansikten. Om en första halvlek som en pubertal måndagsmorgon, med en oförmåga att masa sig ur sängen och en ovilja att se sitt finniga plyte i spegeln. Om en sju minuters prime i andra halvlekens inledande skede och ett lika massivt som förfulande förfall som satte in bara minuterna efter 2-1-målet och sedan blev till en staplande vandring bland hängande påsar, osköna rynkor och ett förfall utan dess like.

Jag har besökt Köpenhamn i helgen, och även om resan i sig inte var Arsenalbetingad så finns det ju alltid utrymme för lite supporterkultur. Via en bekant i Arsenal Denmark fick jag reda på att danskarna samlas för matchträffar på puben Southern Cross en rejälare snedspark från Ströget i centrala Köpenhamn. På den puben brukar de prioritera Arsenals matcher på övervåningen och Liverpools på undervåningen, och i fredags det var inget snack om att de skulle visa Arsenal trots att Danmark spelade semifinal i handbolls-EM samma kväll.