Senaste blogginläggen

Idag firade vi av West Ham-Johans dotter L som i dagarna hade fyllt sju år. Som den logistiker av rang jag, trots allt ändå, är hade jag kollat upp att jag skulle kunna delta som attan för att sedan, fem i fyra, rycka tag i sonen Henry för att ta med honom till en, till kalaset, närliggande sportbar och där se matchen.

Jag har tidigare varit inne på det nya negativa supporterskapet som sprider sig som en löpeld tack vare sociala medier. Efter matchen mot Bayern har det blivit aktuellt igen.

De som är missnöjda låter alltid högre och mer än de som är nöjda, vilket i sin tur genererar mer frustration och känslan av att "alla" tycker och tänker på ett visst sätt.

Wenger anklagas ofta för att misslyckas med taktiken, det kan man inte göra efter dårdagens match. I 30 minuter spelade vi vårt eget spel och matchade Bayern på alla sätt och vis. Sen kom utvisningen och det är inget man kan planera för. Jag har sagt att jag inte ska fokusera på matchrapportering och det tänker jag hålla. Därmed stänger vi den matchen här och går på det rubriken handlar om; mitt försvar av den mest bespottade reglen i fotbollsvärlden.

Jag har hittills inte haft nöjet att få träffa mannen Mesut Özil. Men spelaren har irriterat mig i en eskalerande takt sedan han köptes för 42,5 miljoner pund som en färdig världsklasspelare. "Ett geni" och "den bästa 'tian' i världen" är bara ett axplock av de superlativ som Özil har växt upp med. Och nog har alla de där hyllningarna gjort avtryck i Özils egen inställning till fotboll. Sedan hans ungdom har han fått höra hur speciell han är och hur mycket bättre han är än alla andra.

Ännu en magisk Champions League-kväll som börjar så bra och slutar med tung besvikelse. Det har hänt lite för många gånger nu. Det är svårt att inte bli bitter.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om gårdagens match, den känslan som dröjer sig kvar hos mig är som sagt besvikelse.

Ja, vad skall man saga? Man kan skylla på en domare, eller snarare på ett dubbelbestraffande regelsystem. Man kan säga att vi var kassa, hänga Özil för en högst gamnackad straffspark eller Wenger för en lite märklig laguttagning. Eller så kan man säga att vi mötte ett av världens absolut bästa fotbollslag. Att vi faktiskt höll dem stången helt okej, att vi spelade med en man mindre i nästan en timme och fortfarande har ansiktet i behåll. Att vi föll med ett visst mått av flagga i topp.

Våren 2002 förde jag en intensiv kampanj i TV-soffan i föräldrahemmet. Arsenal gick mot dubbeln och Arsenal Sweden var på vippen att nå 100 medlemmar. Min kampanj hade en oerhört snäv målgrupp då det endast var min pappa som ingick i den. Det Arsenalintresse som hade väckts i honom när London för snart 50 år sedan var swingin’ (om jag hade fått en krona för varje gång jag har hört honom säga ”Jag var på Highbury redan 1967”…), men som hade svalnat under 1980-talet väcktes till liv när vi var i London 1996 och jag kämpade in Arsenal-Leeds i reseagendan.

Arsenals mittfält såg under första halvan av säsongen till stora delar fantastiskt ut. Ramsey sprutade in mål framåt och det var stängt bakåt. Men den senaste tiden verkar detta som bortblåst. Målskyttet har stagnerat och det finns stora luckor bakåt. Vad är det som gått snett egentligen?

För en herrans massa år sedan var på någon form av musikerträff i stora staden Vänersborg och frotterade mig under en helg med gräddan av stadens kulturelit (eller nja… kanske inte) eller i varje fall med väsentliga delar ur dess dåtida replokalspopulationer.

Det var inte helt oväntat att Arsenal skulle göra en bättre match mot Liverpool den här helgen jämfört med förnedringen på Anfield förra veckan. Den stora anledningen till det var givetvis att det hade varit fysiskt omöjligt för spelarna att göra sämre ifrån sig än förra matchen. Laget visade idag att Liverpools femetta bara var ett olycksfall i arbetet, för nu kände jag igen Arsenal igen.