Axel Asplund

Som vanligt när Arsenal presenterar en ny hemmatröja blir reaktionerna starka - särskilt som det händer fuck all på värvningsfronten. Den vanligaste reaktionen brukar vara: "Men det där är ju inte Arsenalstil" och det verkar inte vara något undantag i år. Men när sommar närmar sig höst och premiären kommer är Gunners Bar och läktarna fulla av den nya tröjan. (I Sverige brukar man inte stöta på dem förrän till november eftersom att Arsenal.com är världens sämsta postorderföretag.)

För min del hade Arsenal gärna fått behålla de senaste två årens tröja, för den är så arsenalsk den kan bli men känns samtidigt modern. Men cashen ska ju in, så det är bara att presentera inte bara en, utan två nya tröjor till nästa säsong. Och så länge folk köper tröjorna är det en ganska vettig marknadsidé.

Jag slutade köpa matchtröjor för några år sedan, för jag tycker att de är alldeles för dyra. Lägger hellre de pengarna på en extra hemmamatch. Å andra sidan ligger pundet så lågt nu, så tröjorna blir ju billigare för varje dag som går.

Men om jag ska köpa en tröja får den allt vara lite snyggare än den som nu ska vara den officiella för nästa säsong. Ärmarna ska vara helvita på en Arsenaltröja - så är det bara, och jag ogillar v-kragen. Men, som någon skrev, när Cesc avgör CL-finalen i den här kommer jag att älska den.

Betyg (på en femgradig skala):

Jag sätter en Lakritspuck på att Freddie Ljungberg tonar ner, alternativt dementerar sitt uttalande om Wenger och hans darwinistiska principer på nästa presskonferens svenska landslaget håller. Vem sätter emot?

Inte för att promota Nike, men deras reklam "Take it to the next level" (finns på ett YouTube nära dig) är jäkligt skön. Dels för att den är sjukt snygg, men också för att den ger en positiv bild av Arsenal.

Klippen spelar på den generella uppfattningen om att Arsenal är klubben framför andra när det gäller talangutveckling, eller snarare att Wenger är managern framför andra. Att den bilden av The Gunners cementeras ser jag som mycket positivt.

Jag gillar i och för sig inte att se Arsenal släppa in mål - särskilt inte om Ronaldo gör dem. Å andra sidan ger reklamen en bild av Unitedspelaren som arrogant och hånfull när han ger vår hjälte en slängkyss efter målet. Och att Unitedspelare undantagslöst beter sig så vet vi ju alla, så det är bra att man har återgivit verkligheten korrekt...  (Ironi-alert)

Att Arsenal figurerar i en sådan här tung reklamfilm visar också hur stor klubben är. Nike sponsar ju även Man United och Barcelona, men det är inte de klubbarna sportföretaget har valt. Undrar förresten när vi får se Sp*rs i en liknande film? Man brukar ju höra att den olyckshändelsen i fotbollsvärlden ska vara en storklubb.

Såja. Så där kan man överanalysera ännu en sak i sin omgivning. Jag måste sluta läsa litteraturvetenskap - jag blir miljöskadad.

Big Fat Sam Allardyce, Premier Leagues kanske oskönaste manager genom tiderna, sägs vara på väg att ersätta Mark Hughes i Blackburn om denne går till Man City. Visserligen är det så att skit ska skit ha, men Fat Sam och Rovers känns som en osedvanligt dålig kombination.

Särskilt för Arsenal som har haft problem både med Blackburn och Bolton, och när det sämsta av dessa två benknäckarvärldar blandas kan det bli otäcka bortmatcher på Ewood Park framöver.

Jag som trodde att vi skulle få slippa Fat Sam ett tag till...

Jag är inte Bruce Springsteens största fan. Jag äger inte ens någon skiva med honom. Men det är ändå stort att det var han som fick hålle den första konsterten på Emirates.

Arsenal Swedens förra ordförande Mats Willner var där, och ni kan läsa om spelningen - och lite till - på hans blogg på Norrköpings Tidningar.

De som har följt den här bloggen ett tag vet att jag inte är något större fan av landslagsfotboll. Detta betyder dock inte att jag inte bryr mig om turneringarna och svenska landslaget.

Jag åker regelbundet till Råsunda och kollar på kvalmatcher, senast mot Nordirland förra hösten och ser de andra matcherna på tv. Bortsett från träningslandskamper och kvalmatcher mot typ San Marino. Fighter i slutspelet är naturligtvis givna att se (om de inte spelas alldeles för tidigt på morgonen under Hultsfredsfestivalen - Argentina -02 - eller om man är i Oslo och tittar på Paul McCartney - Bulgarien -04) och jag jublade lika mycket som alla andra när Freddie nickade in 1-0 mot Paraguay för två år sedan.

Men jag är aldrig lika laddad inför en landskamp som jag är inför Arsenals matcher, och en Sverigeförlust grämer jag mig sällan över. Detta eftersom att det är viktigare för mig att det går bra för Arsenal än för Sverige - därmed inte sagt att jag inte hoppas på Sverige.

EM och VM har också tappat något av charmen de senaste åren. Turneringarna hajpas in absurdum men spelet blir aldrig lika bra som de bästa matcherna i CL och Premier League. Jag vågar påstå att ingen match i EM kommer bli lika underhållande som Liverpool-Arsenal i CL eller som finalen i Moskva för den delen. Landslagslirarna är inte tillräckligt samspelta för att lira som Arsenal eller Manchester United gör när lagen är som bäst.

Sedan kan jag bli förundrad över hur alla plötsligt blir otroligt fotbollsintresserade, och dessutom självutnämnda experter. Alla från min frisör till korridorsgrannen - som inte ens visste vad Arsenal var ("Är det ett lag eller?") - har plötsligt en åsikt om Andreas Isakssons form och om vem som ska spela defensiv innermittfältare. Visst får alla ha åsikter, men jag vill inte höra dem. Lever man med ett brinnande fotbollsintresse året om blir man lite trött på slutspelssupportrarna.

Men trots min något bristande entusiasm för turneringen tycker jag ändå att det ska bli roligt, och jag respekterar de som ser EM som årets idrottsliga höjdpunkt. Det något visst med att samlas ett gäng och kolla på Sveriges matcher, och visst kommer jag se majoriteten av matcherna. Men för mig blir aldrig en landskamp lika betydelsefull som en Arsenalmatch .