Axel Asplund

FLENSBURG. Vad i hela fridens namn gör jag i handbollsmetropolen Flensburg? Det är nog lika bra att ta det från början.

Jag och Jocke Lander beslöt att på vinst och förlust åka ner till Göteborg och landskampen mellan Sverige och Frankrike. Jag hade inga större förhoppningar om att få till några intervjuer, men Lander lyckades faktiskt få en pratstund med Gael Clichy efter matchen. Vilket ni redan sett här på sajten.

Rutin var vad vi ville ha. Och rutin fick vi.

Det hör verkligen inte till vanligheterna att Wenger köper en spelare som är äldre än 30, men i och med den rutin som försvann i samband med att Gilberto, Hleb och Lehmann lämnade klubben har Le Boss insett att det inte bara går att ersätta dessa spelare med enbart ungdomar. Nu ska visserligen inte Silvestre spela på mittfältet eller i kassen, men hans erfarenhet av att slåss i toppen kommer att betyda mycket för de yngre spelarna framöver.

Sommarens uttalanden ligger nu bakom oss - men det är nog få som glömmer Ades flörtande med Milan och Barca bara för att han har signat ett nytt kontrakt. Jag är inte en sådan supporter som måste försvara en spelare med näbbar och klor enbart för att han råkar ha en kanon på bröstet, så för mig spelar det ingen roll hur mycket Ade tjänar eller hur långt hans kontrakt sträcker sig. Det som spelar roll är vad han gör på planen, och där är hans uppgift att göra mål och skapa målchanser för sina lagkamrater.

Frankrikes landslag är på väg till Sverige och sällan har väl ett landslag haft så många nuvarande och tidigare Arsenalspelare i truppen. Gallas, Clichy, Sagna och Nasri är med av de nuvarande spelare, och dessutom ska Henry, Anelka, Flamini och Diarra vara med i Göteborg.

Jag reagerade på hur Gallas råskällde ut Djourou efter West Broms bästa målchans i lördags, då schweizaren misslyckades med att ställa en WBA-spelare offside. Det var inte en normal åthutning som alla kan acceptera på planen, utan fransmannen stod verkligen och skrek i ansikten på sin backkollega. Jag tycker inte att det är bra ledarskap.

Såg matchen hemma hos polaren Fred the Head i går. Han är genuint Arsenal och vi har varit på tre matcher ihop, så ingen kan ifrågasätta var hans sympatier ligger.

Visst har man rätt att tycka och uttrycka exakt vad man vill. Det är en viktig hörnsten i ett demokratiskt samhälle. Men när man som Fred säger "Bolton är ett småskönt lag" måste jag dra en gräns. Att Bolton är småskönt får man helt enkelt inte tycka. Då gäller inte åsikts- och yttrandefriheten längre.

Det är en hel del nytt just nu. Samir Nasri, Aaron Ramsey, Carlos Vela, Jack Wilshere, Colin Lewin, nytt matchställ och så vidare.

Då är det skönt och tryggt att veta att det finns fenomen som alltid är sig lika.

1-0 och knackigt spel ger som tur är lika många poäng i ligan som en bländande 5-0-seger. För bortsett från att vi faktiskt vann mot WBA fanns det inte överdrivet mycket saker att glädja sig åt.

Säga vad man vill om Twente-matchen, men den kändes inte som en säsongspremiär. Det där laddet före matchen, nervisiteten under den och glädjen över segern infann sig aldrig fullt ut. Men nu känner jag att det är på riktigt - laddet har kommit inför premiären.

Nu kan vi äntligen släppa vad som kändes som en evighetslång försäsong och irritationen på nyhetstorka. Nu vi se fram emot en ny säsong med glädje och framgång, besvikelser och motgångar och allt som hör till.

Jag vet inte vad folk hade trott inför matchen mot Twente, men inte särskilt många verkar hålla med mig när jag skriver att det var en stabil insats. En hel del tycker att det var direkt dåligt. Men jag tycker inte att det är rimligt att kräva en Milan away-insats i säsongens första tävlingsmatch när dessutom ett halvt lag saknas.

I den här matchen var resultatet det viktiga, och vi fick ett bra resultat. Att spelet sedan inte stämmer får man acceptera under de här förutsättningarna.