Medlemmar: 5817 st.
Visa menyn

Landslagsuppehålls negativa inverkan på den allmänna folkhälsan

Davidsson och Mannen
mån 10 sep 2012 kl 14:54

Eftersom detta är en blogg så får jag vara precis hur personlig och privatlivsblottande som helst. Jag kanske inte kan visa naket eller frossa i perverterat beteende, men drinkintag, klädval och partnerdito, kan jag ju vilt och ohämmat lämna ut, just för att själva formen uppenbarligen tillåter det.

Nu kanske jag inte är killen som outar sminktips, nattklubbsraiders eller presenshångel, det ligger liksom inte riktigt för mig, men jag är nu ändå, för kanske tredje gången i den här bloggens historia, på väg att blottlägga i varje fall vissa fragment av min i mörker fördolda, och högst dunkla, personlighet. Eftersom jag, förvisso inte så ofta längre skriver i tredjeperson singularis, men väl under pseudonym, så tar jag mig friheten, utan vare sig rädsla eller normativa förbehåll. Och som ni märker också utan några som helst lingvistiska stockningar, upprepningar eller skyddsbarriärer i form av allt för långdragen inledning.

Första gången I went private här i bloggen, handlade det om en rejäl fortkörningsbot som nästan kusligt ackompanjerades av låten Breaking The Law av metallbandet Judas Priest. Priest som härstammar från Birmingham, staden där fotbollslaget Aston Villa, vilka vi just den helgen skulle möta, också har sina rötter. Andra gången redogjorde jag för en högst suspekt dröm om ett Arsenal-Swedensamkväm med lika delar allmän paranoia som Silly-seasonförhoppningar i en allt annat än vän anrättning.

Denna tredje gång mitt själsliv skall upp i dagern, är det även efter att mitt undermedvetna, genom en nattlig kräftgång, med all möjlig kraft bankat på bloggporten. Jag tänker också gör en kort analys av drömmen. Detta eftersom andemeningen i drömmen är så, nästan pinsamt, uppenbar.

Hela dramat gick, kortfattat, ut på att jag var på någon sorts konferens där någon form av gruppövning skulle gå av stapeln. Det delades in i smågrupper och jag hamnade i samma grupp som bland andra Expressenjournalisten och tillika chelseafantasten, Frederic Pavlidis. Gruppen satt och samtalade kring en given uppgift och skulle komma fram till ett scenario på en lösning. Till min förvåning började nämnde chelseafan, att, ju mer tiden löd, vara allmänt sur, stingslig och otrevlig. Och det visade sig sedan att hans utagerade aversion var riktad mot just mig.

Som den fredslilja jag är drivhusodlad till att vara, tog jag tjuren vid hornen och, i vänligt men bestämd ton, konfronterade honom med hans såväl otrevliga och som intrigerande beteende varefter han svarade upp med lika stor ärlighet. Det visade sig att han, enligt mitt undermedvetna, var synnerligen upprörd för att jag, enligt drömmens Pavlidis, inför gruppen skulle ha insinuerat att han hade stulit ett av ungarnas Nintendo DS, vilket jag av outgrundlig anledning skulle ha med mig på konferensen, av mig.

Drömmen slutade med att vi, i varje fall hjälpligt, redde ut vår beaf, men jag vaknade ändå med en högst oskön känsla av ouppklarad konflikt, outrett socialt nystan och med en gnagande känsla av att vara del i någonting jag egentligen inte önskade. Efter några timmar på jobbet och efter en stund i meditativ avskildhet, under förevändningen att jag faktiskt behövde arbeta, har nu polletten äntligen trillat ned.

oatsy40

En tomte till en annan. Bild från flickr.com av ”oatsy40”.

Jag har inget emot varken drömmens eller verklighetens kvällstidningsjournalist. Dock hängde jag, under gårdagen, en stund på twitter där kvällstidningsjournalister skrev om det svenska landslagets stundande VM-kval. Både själva landslagsuppehållet och journalisters rapporterande om det, som om de upplevde meningsfullt innehåll i det, har uppenbarligen väckt enorm vrede hos mig som Arsenalfantast.

För landslagsuppehåll saknar mening och således saknar rapporterande om uppehållens förstoppade fyllning, helt relevans. Landslagsuppehåll är att anse som allmänt skadliga och bör därför genast tas bort från såväl kalender (läs: spelschema) som påtvingad vardag att uthärda. Det är nog när man skall fylla tomrummet mellan två helgers speldagar, nu skall man förväntas vara normalfungerande i nästan två veckor, just som normaliteten (läs: Arsenals säsong) börjat sätta sig.

Och då har vi ändå inte avhandlat den skaderisk, på värdefulla Arsenalspelarkroppar, som kvällstidningsjournalister tenderar att rapportera om. Lägger vi även denna skadliga dimension till den allmänt levnadsdestruerande, så förstår ni att random kvällstidningsjournalist fick klä skott och framstå som oskön i samanhang såsom svettavsöndrande mardrömmar.

Vi rundar av det hela med att slå fast att jag är en fullt normalfungerande social varelse som internaliserat västvärldens rådande normstruktur. Att nämnde kvällstidningsjournalist inte har någonting med verklighetens att göra samt att samtliga Arsenal Swedenmedlemmar tämligen bör slår knut på sig i skrockfyllda försök att hålla våra spelare hela och skadefria till lördagens möte med Southampton. Mer om den matchen senare i veckan.

Ha det så bra. Gör allt du bara kan för att stå emot den smittsamma sjukan landslagsuppehåll och dess såväl enorma som högst skadliga biverkningar. Och sov så gott. Om du kan!