Malin Hägg

Det har varit ganska lugnt på Arsenal-fronten den här veckan. Vinsten i söndags är såklart en av anledningarna - det faktum att andra lag spelat Champions League i veckan är en annan.

Jag tänker fortfarande tillbaka på derbyt med ett litet leende. Det är svårt att inte göra det - känslan efter en derbyvinst sitter kvar länge.

Helt stilla är det dock inte utan lite goda nyheter har vi fått. Ramsey och Cazorla har båda skrivit på nya kontrakt och även Zelalem har vi knutit upp under en längre period. Idel goda nyheter.

...och vilken underbart röd färg det är!

Det finns få saker som är så fantastiskt som en derbyseger. Jag vaknade av mig själv i morse kl 6.30 (en halvtimme innan klockan ringde) och inte ens vintervärlden utanför fönstret kunde få mig på dåligt humör.

Vad gör lite snöstorm när vi satt sp*rsen på plats ännu en gång?

Man inbillar sig alltid att ett tidigt mål ska göra en mindre spänd men istället blir det nästan tvärt om. Efter Rosickys LYSANDE mål efter någon minut följde 90 minuter ångest.

Hej då Champions League.

Det var det äventyret - som man brukar säga.

Jag kan inte påstå att jag är särskilt förvånad eller upprörd efter uttågandet. Jag hade redan hunnit ställa in mig på att vi skulle åka ut efter första matchen.

Då var jag argare (huvudsakligen på grund av utvisningen).

Den här gången är jag, trots att vi är ute, väldigt stolt över laget. Det känns som att vi åkte dit och försökte men det räckte inte riktigt hela vägen.

Jag har varit på väg att uppdatera den här bloggen flera gånger under de senaste dagarna men det har inte blivit av.

Det handlar egentligen inte om att det inte finns någonting att skriva om - för det finns det - utan snarare att det finns så mycket att säga att bara tanken av att välja ut ett ämne gör att jag blir alldeles matt.

Nu har det dock gått så långt att jag behöver få ur mig lite saker för att kunna gå vidare så here we go:

I går åkte Manchester United på ännu en smäll i form av förlust mot Olympiakos i Champions League med 2-0.

Och som Arsenalsupporter är det svårt att inte dra på smilbanden. Jag är övertygad om att jag inte är den enda som njuter av att se Manchesterlaget inte så mycket snubbla som falla handlöst utan skyddsnät eller säkerhetslina.

Situationen är rolig. Det går liksom inte att ignorera det.

Jag har tidigare varit inne på det nya negativa supporterskapet som sprider sig som en löpeld tack vare sociala medier. Efter matchen mot Bayern har det blivit aktuellt igen.

De som är missnöjda låter alltid högre och mer än de som är nöjda, vilket i sin tur genererar mer frustration och känslan av att "alla" tycker och tänker på ett visst sätt.

Ännu en magisk Champions League-kväll som börjar så bra och slutar med tung besvikelse. Det har hänt lite för många gånger nu. Det är svårt att inte bli bitter.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om gårdagens match, den känslan som dröjer sig kvar hos mig är som sagt besvikelse.

Nu har vi deppat, surat och analyserat lördagens match tillräckligt.

Nu är det dags att se framåt istället.

Mancsen kommer till stan och som jag varit inne på tidigare finns det få lag som jag avskyr så mycket som Manchester United.

Det vore så skönt att vinna i kväll.

Inte bara för att det är United (och att vi kan göra en fjärdeplats väldigt, väldigt svår att nå för dem). Inte bara för att Chelsea tappade poäng i går och vi har möjligheten att gå upp i topp igen.

Det finns egentligen inget bättre ord att beskriva lördagen med än just det ordet: Mardrömslik.

Där får man för att man vågar hoppas och vara positiv. För att man vågar tro att vi har någonting stort på gång.

Nåja - jag tror alla kan vara överens om att det var katastrof. Utan tvekan det värsta vi spelat den här säsongen. Att släppa in så många mål - så snabbt - det är faktiskt oförlåtligt.

Så var det då dags. Den första av två riktigt tuffa perioder på vägen mot en ligatitel. På 11 dagar möter vi Liverpool (borta), Man Utd (hemma), Liverpool (hemma, FA Cup) och Bayern München (hemma). Det kan man säga är ett tufft spelschema (och då är det egentligen bara uppvärmning inför det ännu tuffare schemat i mars).

Det är fruktansvärt och underbart på samma gång. Jag känner att jag går omkring med nerverna utanpå och det är svårt att fokusera på jobbet när huvudet vimlar av tänkbara startelvor, skadeoro och försök att se in i framtiden (svårt).