Malin Hägg

Sådär. Efter en hektisk början av hösten och en dator som totalt kollapsat är jag nu äntligen "back in business" med en alldeles ny laptop. 

Efter världens längsta landslagsuppehåll är det också dags för Premier League igen och trots alla miljarder skador ser jag fram emot det - inte minst för att jag åker till London i morgon för att se matchen på plats.

Det är få saker som går upp emot ett Londonbesök, speciellt om man känner sig lite stressad och allmänt nere. 

Så tummen upp för det alltså.

Nej, gårdagen var ingen rolig upplevelse.

Jag såg i och för sig inte hela matchen (lämnade hemmet i halvtid för en annan ångestmatch) men baserat på det jag kan läsa mig till känns det inte som att jag missade någonting.

Det är konstigt med Arsenal den här säsongen.

Efter sommaren kändes det mesta positivt. Vi lyckades knipa den efterlängtade titeln. Vi värvade bra under transferfönstret.

Det kändes som att möjligheterna att bygga på det som vi uppnådde under säsongen 2013/2014 var stora.

Det kändes som att vi var på gång.

En icke-fungerande dator har hållit mig ifrån bloggen ett bra tag nu, vilket är irriterande då det finns en hel del att skriva om. Men att blogga på mobilen är inte direkt lätt. Men nu är datorn i alla fall tillräckligt levande för en blogg.

Dessutom är det ju roligare att blogga när det går bra, och efter gårdagens match mot Villa finns inte så mycket att klaga på. Det är inte varje dag man ser 3 mål på 3 minuter och 11 sekunder. Det är ganska jättebra, faktiskt, om jag ska vara ärlig.

Bättre sent än aldrig, brukar man ju säga, och nu är äntligen det där förbannade transferfönstret stängt. Truppen är som den är och vi kan fokusera på det som faktiskt betyder någonting - fotbollen.

Ibland känns det som att vi behöver bli påminda om det, när vi sitter och hetsar framför Twitter på transferfönstrets sista dag.

Missförstå mig rätt - jag blir precis lika insugen i det som alla andra när det väl gäller - men det skulle inte vara så illa med lite perspektiv ibland.

Nåja, hur sammanfattar vi då detta transferfönster?

Det satt långt inne men till slut kvalificerade vi oss för Champions League för fantastiska 17:e året i rad. Det är en helt otroligt prestation som jag ibland tycker hamnar i skymundan. Jag menar, vi pratar om det inför varje ny säsong, men det är svårt att riktigt greppa vilket fantastiskt facit vi har när det gäller Champions League-kval. Och Champions League-spel generellt.

Jag vet att jag inte var den enda som satt med hjärtat i halsgropen när Debuchy åkte ut i onsdags, de resterande minutrarna var bland det mest stressande jag upplevt. Ja, sedan FA Cupfinalen då.

Och så har det hänt igen.

En skada på en nyckelspelare som gör att han, enligt de första uppgifterna, kommer att saknas i omkring 3 månader. Av erfarenhet vet vi också att 3 månader inte nödvändigtvis betyder 3 månader. Det kan vara betydligt längre än så.

Självklart är det ett hårt slag. I dagsläget finns ingen lämplig ersättare till Giroud i truppen, så enkelt är det.

Så var premiären avklarad och för första gången på många år så vann vi säsongens första match även fast vi väntade lite väl länge med att avgöra.

Äntligen är den här. Dagen D. Dagen när allting drar igång igen.

Det är något magiskt med säsongsinledningen, är det inte? Förväntningarna. Drömmarna. 

I dag kan alla vinna ligan. Innan verkligheten har kommit i kapp och innan man bli påmind om sitt egna lags tillkortakommanden.

Alla kan drömma de där timmarna innan första matchen. 

Själv sitter jag på ett hotellrum i Berlin och ska snart packa ihop och ge mig av till flygplatsen. Kan man inte se matchen på plats i London vill man inte missa det näst-bästa: att se med andra Arsenal Sweden-medlemmar. 

Ja, bloggen alltså, själv har jag varit i allra högsta grad levande under hela sommaren.

På grund av resor, semester och personliga anledningar så har det inte varit så bra fart på den här bloggen under sommaren.

Nu är det dock inte långt kvar innan säsongen drar igång på allvar, så det är väl också dags att få igång bloggen igen. Även semestern är slut och det är tillbaka till jobbet och verkligheten på måndag.

Det blir inte mycket skrivande såhär i VM-tider - speciellt inte då jag försöker undvika att skriva om saker som gäller SillySeason. Huvudanledningen är att det är ganska stilla på Arsenalfronten men nu har i alla fall en diskussion blossat upp som jag tycker är extremt viktig.

För andra året i rad kommer supportergruppen GayGooners att medverka Londons prideparad och detta har lett till en hätsk diskussion på sociala medier.