Malin Hägg

Inför internationella kvinnodagen på söndag lanserade Women in Football (ett nätverk som representerar över 1200 kvinnor som arbetar inom fotbollsvärlden) i dag en månadslång kampanj som går under namnet #shebelongs. Kampanjens syfte är att lyfta fram kvinnor som är engagerade och involverade inom fotbollen i ett försök att tackla den sexism som, tyvärr, fortfarande frodas inom sporten. 

Nej. Jag kan inte släppa det här.

Det var länge länge länge sedan jag var såhär förbannad efter en förlust. Och jag kan inte se att jag kommer komma över det i första taget.

Wenger beskrev försvarsspelet (eller bristen på det) i matchen som "suicidal". Typ självmordsbenäget. Och jag kan inte göra något annat än hålla med.

Eller som jag själv konstaterade på Twitter några minuter efter slutsignalen: "Never mind skjuta sig själva i foten, vi skjuter oss gärna i huvudet. Ska det göras ska det göras ordentligt."

Precis så känns det.

Man brukar säga att man inte ska kasta sten i glashus och det är ett gott råd - även om det ibland är lättare sagt än gjort.

Efter gårdagens Champions League-match mellan PSG och Chelsea har det dykt upp en video på Chelseasupportrar som trakasserar en man i tunnelbanan genom att vägra låta honom gå på tåget, alltmedans de sjunger en ramsa om hur de är rasistiska och stolta över det (parafraserat). (Den som vill se videon kan googla - jag vägrar länka till skiten)

Nu har jag äntligen lagt den galna jobbperioden bakom mig och jag har lite mer tid att lägga fokus på andra spännande saker. Som Arsenal och Arsenal Sweden till exempel - det känns jäkligt bra. Jag hoppas att jag ska kunna blogga lite mer regelbundet under våren.

Det kändes också jäkligt bra att vi körde över Boro i helgen. 

Efter en hysterisk lördag önskade jag mig en stabil seger och det var precis vad jag fick. Det hade kunnat sluta med betydligt mer än 2-0 men faktum var att förutom nicken i slutet så var Boro aldrig ens i närheten.

Ända sedan slutsignalen efter matchen mot Aston Villa har mina tankar varit på derbyt på lördag.

Jag är alltid ett nervvrak innan viktiga matcher och ingen match är någonsin så viktig som NLD.

Jag har varit inne på det förut här i bloggen, men matcherna mot sp*rs är definitionen på matcher där man inte har någonting att vinna men allting att förlora.

Vinner vi är ordningen återställd. Förlorar vi är allting nattsvart mörker.

Jag har varit på väg att blogga en hel del den senaste tiden, men vad jag än har försökt skriva så har det uppmärksammade fallet med Ched Evans (den våldtäktsdömde anfallaren som var på väg till Oldham) legat som en blöt filt över allting.

Jag har vägt för- och nackdelar i flera dagar men till slut bestämt mig för att det här nog inte är rätt ställe att lägga upp en sådan text ändå.

Den texten får istället publiceras någon annanstans och jag kan gå vidare med mitt liv.

Nu har vi tagit de första stapplande stegen in på 2015 och även om det är lite tidigt att räkna bort hela året enbart baserat på matchen mot Southampton så hade det ju kunnat börja bättre.

Men innan vi säger hejdå till 2014 för gott så tänkte jag ge mig på en liten sammanfattning av året som gått.

Så här har ni det - mitt 2014.

Årets höjdpunkt Det kan aldrig, aldrig, aldrig vara någonting annat än FA Cup-vinsten. Jag kan fortfarande inte tro att det har hänt. 

Det finns vissa matcher som man verkligen avskyr.

Det finns ju några självklara: mot Chelsea, mot Manchester United, mot Manchester City eller Liverpool.

De där matcherna som kallas för stormatcher. De där som handlar om prestige.

Sedan finns det derbyt, det enda som räknas, det mot sp*rs. Där vi har allt att förlora och ingenting alls att vinna. Vinst betyder bara att ordningen är återställd. Förlust är katastrof.

Sen är det dagens match.

Och jag hatar verkligen matcherna mot Stoke. 

Även här har vi allting att förlora. Ingenting att vinna.

Det har nu gått ganska många dagar sedan söndagens besvikelse mot Swansea och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har öppnat den här bloggen för att skriva någonting om matchen men sedan aldrig publicerat.

Det beror på flera saker.

Den mest uppenbara är ju såklart att det är roligare att blogga när det går bra. Det är roligare att skriva om saker som får en på bra humör än saker som får en att vilja dunka huvudet i en vägg.

För det var ungefär den känslan jag hade direkt efter matchen i söndags.

Förra helgen var jag i London och resan var precis sådär underbar som besöken i London alltid är. Dessvärre tog denna musten ur mig så totalt att jag sedan låg hemma däckad i princip hela veckan.

Jag överlevde dock och är på benen lagom till dagens match mot Sunderland.

Nåja, det är lite sent att komma med en matchrapport från Hullmatchen (plus att det inte känns som vi behöver diskutera den matchen något mer - det är väl bättre att bara glömma) men däremot är det någonting annat som jag har funderat på efter besöket i London.