God eftermiddag! Saker och ting vill mig inget gott idag heller. Internetproblemen är tillbaka samtidigt som min förkylning är förvärrad. Således blir det bara korta synpunkter från mig denna torsdag!

Gårdagens match mot Leeds var en av de bästa den här säsongen. Tempot var högt, intensiteten lika hög den, målchanser åt båda håll, drömmål för bägge lagen och ett Arsenal som stundtals imponerade stort. 1-0 av Nasri kom tidigt och lade grunden för segern (ett tidigt mål för Arsenal är bland det bästa som man kan hända i en match) då Sagna senare skottade in 2-0 för att en kvart innan matchslut se RvP avgöra på nick efter ett delikat inlägg av den ständigt kritiserade Nicklas Bendtner.

Leeds och Bradley Johnson slog naturligtvis till med matchens bästa mål och det var mycket imponernade att se vad ett mål kan göra för ett lag som ligger under i en cupmatch. Man har naturligtvis sett liknande reaktioner många gånger innan, men Leeds och hela Elland Road verkade explodera efter reduceringen. Atmosfären blev näst intill magisk och Leeds var nära att sätta en kvittering innan halvtidsvilan.

Arsenal dominerade dock fullständigt i andra halvlek - precis som i majoriteten av första - och det kunde inte sluta på något annat sätt än med en Arsenal-seger. Det avgörande, förlösande och fantastiska 3-1 skulle komma en kvart innan slutet då Bendtner kom framstörtandes på högerkanten och slog iväg ett fantastiskt inlägg rakt på van Persies panna som enkelt kunde nicka in 3-1 framför bortasupportrarna.

Alla spelare i laget gjorde en bra insats, till och med kritiserade spelare som Denilson och Bendtner. Även Arshavins insats får ses som godkänd, trots att många målchanser gick helt åt helvete. Ryssen kämpade trots allt enormt mycket och jag vet inte om jag sett honom springa mer i en match den här säsongen.

Det sistnämnda stämmer dock överens med nästan alla spelare och det är även anledningen varför jag är aningen orolig. Djourou och Koscielny har spelat massvis och åter massvis med matcher den senaste månaden och det är bara en tidsfråga innan de antingen tröttar ut sig helt eller åker på en skada. Sagna har sprungit som en idiot i alla matcher den här säsongeo och trots att han varit avstängd i tre matcher och fått vila är jag orolig även för honom.

Sagna - bättre högerback får man leta efter. Foto: Bildbyrån.

Samma sak gäller även spelare som Song (även han har spelat massvis med matcher) och då vi inte riktigt har en bra ersättare för Song gör det mig ännu mer oroad. Denilson? Nej. Diaby? Möjligen, men han är skadad 24/7. Eastmond? Inte. Wilshere? Bara kanske. Ramsey? Knappast.

Arsenal har minst spelat två matcher per vecka de senaste veckorna och det helvetiska schemat kommer att fortsätta i många veckor framåt. Samtidigt som vi trots allt har en relativt skadefri trupp är rädslan för skador på nyckelspelare stor. I detta nuet kan jag inte ens förstå hur vi klarade oss förra året då vi hade upp emot tio-elva spelare skadade samtidigt. Helt sjukt.

Mest oroad är jag dock för mittbackarna som spelat i stort sett varenda match på grund av skador. Djourou har helt plötsligt spelat sju matcher på mindre än en månad och med tanke på att han sedan 2004 (snart sju år sedan!!) inte hade gjort fler än femtio matcher i Arsenal-tröjan kan man förstå varför en sådan som jag är riktigt oroad för att han kan gå sönder. Även en som som Koscielny - som spelat mycket bra på sistone - har spelat alldeles för mycket.

Vad som än händer är jag mäkta imponerad av säsongens Arsenal. Visst har vi åkt på flera bottennapp och misslyckanden, men när halva säsongen återstår är vi vidare i FA-cupen (lär även gå vidare i nästa omgång vid vinst mot Huddersfield), en vinst ifrån final i Carling Cup, två poäng ifrån Manchester United i ligan och en åttondelsfinal mot Barcelona om en månad.

Arsenal har mognat och är ett helt annat lag än det var för några säsonger sedan. Skadeproblemen är borta, klasspelarna levererar match in och match ut, målvakterna (som vi haft så mycket problem med) presterar gång på gång och vi är det enda laget i England som fortfarande är med i alla fyra turneringar.

Nu kan hela det här scenariot se helt annorlunda ut om bara några veckor då vi dels kan åka på en oväntad förlust mot Ipswich och dels åka ur Champions League mot Barcelona. Och då är vi tillbaka på ruta ett, eller åtminstone ruta två. Samtidigt kan det resultera i att vi enbart behöver fokusera på ligaspelet som t.ex. Manchester United inte skulle kunna göra (då de med största säkerhet lär gå vidare i Champions League).

Den andra halva säsongen kommer utan tvekan bli mycket intressant och min tro att vi kan slå Barca blir bara större och större för var dag. De är långt ifrån omänskliga och om vi kunde ta 2-2 i första mötet och göra första målet på Camp Nou förra året - med den sjukt skadedrabbade trupp vi hade - kan vi utan tvekan bara göra bättre ifrån oss med spelare som formstarke Nasri, kaptenen Fabregas, en RvP i målform, en stabil Djourou & Koscielny och en Sagna som mycket väl kan vara den bästa högerbacken i världen just nu. Så länge vi inte åker på massor av skador samtidigt kommer vi utan tvekan ha en bättre chans. Jag ser verkligen fram emot åttondelsfinalen, verkligen.

Nasri kan ta sig förbi vilket försvar som helst. Foto: Bildbyrån.

Sist men inte minst vill jag idag gratta Ceasar som mycket väl kan vara den yngsta Arsenal-supportern i världen just nu. Han är bara någon dag gammal, väger 3565 gram och är 51 centimeter lång. Jag önskar Ceasars föräldrar ett stort lycka till i framtiden. Och kom ihåg att det finns kärlek som aldrig dör!

Det här var dock allt för idag! Ha det så bra! Tack och hej!

God afton! Livet verkar inte vilja göra mig någonting gott idag. När det inte är internet som krånglar har jag helt plötsligt nu däckats av en förkylning. Efter att ha sovit ruset av mig i tre timmar känns det nästan värre än vad det gjorde vid lunchtid. Förkylningar är något av det jag hatar mest av allt. Skall man vara sjuk skall man vara sjuk, typ lunginflammation. Det känns som att man kan ignorera en mesig förkylning, men när man väl försöker märker man enkelt av att det inte går.

Hur som helst tänkte jag ändå dra iväg ett inlägg då mina tankar om kvällens match inte kommer upp förrän imorgon, om jag inte mår ännu sämre det vill säga.

Under åren har man lärt sig att det alltid finns två sidor av fotbollsupportrar. Antingen är man optimist, eller så är man det motsatta, pessimist. Valet realist finns visserligen också, men i min mening är det svårt att vara realist då man inte har en aning om vad framtiden bringar.

Det är inte någonting man går runt och tänker på, eller någonting man "väljer", utan någonting som kommer naturellt med tankegångarna. Medan det finns supportrar som är så där "äckligt" optimistiska (sådana som alltid talar gott, t.o.m. efter en miserabel förlust) finns det även supportrar som inte gör annanting än ser svart framför sig. Nu är det här väldigt överreagerat då de flesta supportrar hamnar någonstans i mitten och ändras under säsongens gång (hur många var det egentligen som var optimistiska i höstas?).

Oavsett vad man är stöttar man alltid laget lika mycket och hoppas exakt lika mycket som alla andra. Det finns knappast någon Arsenal-supporter som inte skulle vilja se oss vinna en titel. Därför är det även viktigt att ha det i tankarna när man t.ex. diskuterar fotboll med en person som man kanske blir irriterad på på grund av dennes optimism eller pessimism.

Hur som helst, jag tänkte ikväll ta upp vad för skäl det finns för att vara optimist respektive pessimist, nu när lite mindre än halva säsongen återstår. Kom ihåg att det här bara är personliga åsikter och vissa saker som jag ser som "bra" kan av andra ses som dåliga.

______________________________________________________________________________

Skäl till att vara optimistisk

______________________________________________________________________________

En skadefri trupp

Visst, man kan fortfarande peka på långtidsskadade Vermaelen och Diaby, men om sanningen skall fram har vi den här säsongen varit relativt skadefritt. I anfallsväg har vi nu så mycket kraft att vi match efter match måste bänka spelare som Arshavin och Chamakh. På mittfältet har Nasri inte gått sönder en enda gång medan Fabregas inte varit långtidsskadad (däremot småskadad hela hösten). Spelare som Denilson, Rosicky och Ramsey får således infinna sig på bänken match efter match.

I försvaret har det varit lite tunt, men varken Sagna eller Clichy har varit skadad en längre tid och inte heller någon målvakt. Dessutom har Squillaci, Koscielny och Djourou klarat sig relativt bra hela säsongen.

En bra och skadefri trupp är alltid ett gott tecken på att laget mår bra. Om de kan föra över den känslan på planen kan saker och ting börja hända.

Inga skador = glada spelare. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

Bänken

Att ha en bra bänk kan vinna många matcher åt en. Nu när truppen både är bred och skadefri har vi spelare som Bendtner, Chamakh och Arshavin på bänken. Spelare som alla kan gå in och avgöra. Om vi vill stänga till en match kan vi slänga in spelare som Denilson eller Rosicky. Valet är stort och en bra bänk kan vinna titlar åt en, fråga bara Manchester United.

______________________________________________________________________________

Schemat

Att säga att vårt fortsatta schema är enkelt är nästan kriminellt. Vad man däremot kan säga är att vi har mindre tuffa matcher kvar att spela om vi skall jämföra med våra titelkonkurrenter Manchester United, Manchester City och möjligtvis även Tottenham och Chelsea.

Medan United har Manchester City, Chelsea och Arsenal (de två sistnämnda på bortaplan) samt många andra tuffa bortamatcher kvar att spela har Arsenal endast Manchester United på hemmaplan och Tottenham på bortaplan kvar av titelkonkurrenterna. Dessutom har United många fler tuffa bortamatcher kvar att spela, bl.a. mot Wolves, Liverpool och Blackburn. Jag ska inte sticka under stolen med att även vi har tuffa bortamatcher kvar (bl.a. mot Bolton och Newcastle), men om man jämför scheman åt tar jag Arsenals i tio fall av tio.

______________________________________________________________________________

Målvaktsspelet

Medan målvaktsspelet varit under all sorts kritik de senaste säsongerna har vi knappt sett någon tabbe alls den här säsongen. Lukasz Fabianski har kommit in och storspelat och räddat oss kvar i många matcher medan vikarien Wojciech Szczesny inte svikit oss då han fått chansen. Allt detta under tiden Manuel Almunia blivit utfryst, eller så kallad "skadad".

Szczesny - en supermålvakt i görningen. Foto: Bildbyrån.

Att ha en bra målvakt kan vinna lag titlar och att ha två bra målvakter (Fabianski & Szczesny) kan mycket väl visa sig bli avgörande mot slutet av säsongen.

______________________________________________________________________________

Formstarka spelare

Samir Nasri har haft en stigande formkurva hela säsongen, RvP ser ut att vara tillbaka i storform och spelare som Theo Walcott, Cesc Fabregas och Alexandre Song verkar bara bli bättre och bättre. Många formstarka spelare resulterar ofta i ett formstarkt lag och de gånger vi använt oss av vår bästa elva (Chelsea, Birmingham, Manchester City & West Ham) har det ofta slutat bra. 9 av 12 poäng jämfört med 2 av 6 poäng i de matcher vi roterat (om vi låtsas att en cupvinst ger 3 poäng...).

______________________________________________________________________________

Överlevnad

Trots att resultaten inte gått vår väg är vi kvar i exakt alla turneringar. Vi är en vinst ifrån att spela final i Carling Cup, idag kan vi gå vidare i FA-cupen och dessutom väntar fortfarande slutspelet i Champions League. Sedan får man naturligtvis inte glömma ligaspelet!

______________________________________________________________________________

______________________________________________________________________________

Skäl till att vara pessimistisk

God eftermiddag! Det känns faktiskt skönt att vara tillbaka efter helgens långa och oväntade uppehåll. Anledningen varför jag haft en hel del trubbel är på grund av att internet gått ner och upp i princip hela tiden under tre dagar. Det påverkade inför-rapporten mot West Ham, det påverkade ljudbloggen och det påverkade skrivandet av bloggen. Som tur är har problemen nu lösts och jag har dels tiden att skriva ett inlägg och dels har rädslan försvunnit för att internet ska åka ner igen.

Jag var enormt taggad inför söndagens ljudblogg då en engelsman och säsongskortinnehavare skulle gästa min ljudblogg, men bara en kvart innan vi skulle sätta igång ljudbloggen förstördes hela kvällen för mig då internet gick ner. Jag smsade honom om han inte kunde hitta en tid på måndagen, men det kunde han tyvärr inte göra. Istället får han vara med i framtiden. Jag fick gå ut och leta efter en akut reserv och efter lite samtal hit och dit gick till slut min kära vän marcus på att ställa upp.

Anledningen varför jag inte vill göra ett "eget" inlägg för ljudbloggen är eftersom det märks att den är snabbt gjord. Huvudsaken var att få iväg en ljudblogg, men dels blev den lite för lång och dels är ljudkvalitén under all sorts kritik. Om man ignorerar dessa två faktum gick det dock helt okej och i slutändan är det ändå upp till er att tycka till om den. Om ni vill höra ljudbloggen kan ni enkelt ladda ner den här, men kom ihåg vad jag sagt! Jag har redan börjat planeringen inför den kommande ljudbloggen och kan på heder och samvete lova att det inte kommer bli samma problem (så länge internet inte krånglar sig igen!).

***

Nog om det! Det var extremt länge sedan jag faktiskt skrev ett ordinarie "nyhetsinlägg", så jag tänkte att faktiskt kunde göra slag i saken den här soliga tisdagen. En hel del spelare har pratat ut om de senaste veckornas resultat och det finns en hel del intressanta saker att ta upp, allt från uttalanden från Szczesny till rykten om nya mittbackar!

Låt oss dock börja dagen med en skaderapport från Mr. Wenger:

We look alright. We have of course Ramsey available again and Diaby is not far away. So overall the situation has not deteriorated and we hope to get Diaby back soon. Wigan will be too early [for Diaby], even I believe Ipswich will be too early, but the game after he should be available. He should be the first one who will be back.

We still have Fabianski out with a shoulder injury, we still have Almunia out and therefore Wojciech will continue to play.Fabianski had a little setback, it doesn’t improve as quickly as we thought and like Diaby he will not be available for Wigan or Ipswich but after.

Squillaci could be available in two weeks. [Vermaelen's is not a real surgery]. It is to take out a little [tendon] next to his [Achilles] tendon. It is to open it a little bit and cut out the [tendon] that has been causing the friction. It is a procedure, that is the right medical term. We are very optimistic that [this will cure the problem]. But of course it is now what you call in football a little bit longer delay of four to six weeks.Let’s count the weeks to Barcelona and you will know. I count a minimum of four weeks, maximum six, so it is not an unrealistic target.

I korta drag:

- Fabianski blir borta tre matcher till - Leeds (FA-cupen), Ipswich (Carling Cup) och Wigan (Premier League).

- Diaby är inte tillbaka förrän i februari.

- Ramsey kommer att få speltid.

- Squillaci är tillbaka om två veckor.

- Vermaelen skall inte opereras, utan genomgå en "procedure". Tillbaka om 4-6 veckor, möjligtvis längre. Kan bli borta säsongen ut.

Det var ett bra tag sedan vi såg Vermaelen träna. Foto: Bildbyrån.

Vad skall vi då dra för slutsatser av detta? Szczesny kommer fortsätta få spel i mål. Diabys karriär ser ut att bli lika glasig som RvP:s varit. Ramsey ser äntligen ut att få göra comeback i den röd-vita tröjan och Squillaci kommer snart att kunna avlasta både Koscielny och Djourou.

Vermaelen å andra sidan kommer vi med största sannolikhet inte se något mer av den här säsongen. Trots att det inte är en operation han genomgår får vi räkna med att han är tillbaka om fem veckor, skall bli spelklar (= komma i form) och sedan även skall spelas in i form. Hela den proceduren tar cirka fyra veckor till vilket gör att han kan bli borta mer än två månader. Och då vet vi dessutom inte om han kommer få ännu en "setback" eller ej.

Att köpa en mittback borde således vara prio ett i min tankevärld. Vad händer om Djourou - som sett trött ut på sistone - går sönder igen? Då får Koscielny och Squillaci spela massor av matcher där Song enbart kan avlasta någon enstaka match. Och vem ställer vi på Songs position i det fallet? Denilson? Hah.

Med tanke på det motstånd som väntar snart - Everton, Newcastle, Sp*rs & Barcelona - har vi inte råd att chansa. Jag kommer således bli väldigt arg om Wenger inte bestämmer sig för att köpa in någon. Att riskera våra titelchanser, och det inte bara i Premier League, utan alla cuper också, är någonting som skulle göra mig riktigt förbannad. Det är bättre att ha en mittback för mycket än en för lite.

De senaste dagarna har vi kopplats ihop med Samba, Mexes och Richard Dunne. Medan Samba och Dunne känner till Premier League väl skulle Mexes vara lite av ett osäkert kort då han varit aningen svag på sistone. Det är - precis som Wenger sagt - bättre att lägga pengarna på ett säkert kort (säkert kort = någon som känner till Premier League väl) än att chansa på en spelare från en annan liga.

Man kan tycka vad man vill om kvalitén på spelare som Gary Cahill, Richard Dunne, Phil Jagielka och Christopher Samba, men de har spelat i Premier League vecka in och vecka ut under en längre period och är således vana att spela matcher mot topplag och toppspelare. De skulle, vad jag tror, även inte klaga om de fick en bänkplats med tanke på att de skulle spela i ett topplag.

Gary Cahill sägs vara ett alternativ. Foto: Bildbyrån.

Personligen har jag inga önskemål på namn. Det enda jag vill se är att Wenger agerar och att han gör det med att köpa in rätt typ av spelare. Så länge han gör det kvittar det vad spelaren i fråga heter.

Robin van Persie är som vi alla vet tillbaka i form och holländaren säger följande till The Daily Star:

I’m feeling quite well since a couple of weeks, it’s a good period, all of us [actually] if you look at the last three Premier League games, we played well, a good pressing game, everyone worked for each other and as you can see everyone can score, it’s good.

If you look at the likes of Alex Song, Samir Nasri, maybe myself, Cesc Fabregas, we have more than 200 games under our belt, we’ve been there and we know how it feels to miss out on chances.It’s not nice to miss out, to look back and think ‘we should have done this or we should have done that’. We all know that feeling but now everyone believes from the inside that we can do it, no one looks nervous to me.

Our aim needs to be to play well, play the beautiful game, pass it to each other so as everyone scores but after 70-75 minutes, if we’re one nil in front in a big game, somewhere away, sometimes it’s good to pass it and let them come and get them on the counter attack. That can work as well because sometimes it’s necessary to get the points.

Att se RvP tillbaka och dessutom komma i form är ingenting annat än en lättnad. Rädslan för att han skall skada sig igen är dock stor och jag håller andan i varenda närkamp han ger sig in i. Att ha en spelare som RvP - så som han spelat de senaste matcherna - kan visa sig bli guld värt. Han är en klasspelare när han är som bäst och han var en ynka stolpträff ifrån att göra hat-trick mot West Ham.

Om RvP bara kan fortsätta på den inslagna vägen - och framför allt låta bli att bli skadad - är vägen öppen för framgång. Man kan tycka lite synd om Chamakh som presterat bra hela hösten och vintern, men som nu får infinna sig i att sitta på bänken, men det är ett tydligt bevis på den bredd truppen har. Spelare som Nicklas Bendtner, Chamakh, Andrey Arshavin, Tomas Rosicky och Aaron Ramsey finns alla tillgängliga på bänken. Det är inte en tråkig bänk.

Szczesny har fått stå de tre senaste matcherna och har gjort det helt okej. Nu kommer han att fortsätta stå i ytterligare tre matcher då Lukasz Fabianski inte är tillbaka förrän i slutet av januari. Själv säger han följande om situationen:

We have not ­conceded a lot of goals recently. We have kept three clean sheets on the bounce in the ­Premier League now, which is pleasing because people have questioned our defending. We want to win every ­competition, whether it is the Champions League, Carling Cup, FA Cup or Premier League. We just want to play our best in every single game and ­hopefully we will win some ­trophies.

I treat every single game as my chance. I just want to do my best and leave the decisions to the manager. The manager shows faith in me. I ­believe I am ready, so any time I get a chance I will try to prove to him I am ready.

I played at Elland Road with Brentford and we got a draw, so I am hoping for a better result this time. It is quite a loud ground, but I ­enjoy the atmosphere, it gives you a bit more motivation, keeps you ­focused. When you play in games with no crowd you can sometimes lose a bit of your concentration.

Wojciech Szczesny har spelat bra på sistone, men då och då märker man av att han bara är 20 år gammal. I vissa fall har orutinen visat sig och det har resulterat i en hel del svajjiga ögonblick. Som tur är har det dock inte kostat oss mål.

Det märks tydligt att en stor majoritet föredrar Szczesny framför Fabianski (inte minst efter denna poll på Arsenal.com), men för att vara ärlig förstår jag inte varför. Eller ja, jag förstår ju varför, men jag kan ändå inte förstå varför, om ni förstår er på mig. Medan Fabianski har en historia full av tabbar har Szczesny inte gjort en enda som kostat oss mål eller poäng. Så enkelt är det. Många jag pratat med har sagt att de hellre vill se Szczesny starta eftersom Fabianski fortfarande känns som ett osäkert kort.

Många föredrar Szczesny framför Fabianski. Foto: Bildbyrån.

I mina ögon är Fabianski en mer färdig målvakt än Szczesny. Han är äldre, har mer erfarenhet, har spelat väldigt bra under hösten och varit dominant i luftrummet (som folk ofta klagat på), men även gjort superräddningar som ofta vunnit oss poäng. Att Szczesny har mer pusselbitar (som någon skrev i förrgår) för att bli en supermålvakt finns det ingen tvekan om, men det finns samtidigt ingen tvekan om att hans tid fortfarande finns i framtiden. Just nu är Fabianski #1 och så länge han inte blir sitt gamla jag finns det ingen anledning varför Szczesny skulle få starta framför honom (när bägge är friska).

Szczesny kommer att få massvis med chanser (trots en frisk Lukasz) och om bara något år kan han komma att bli vår nye förstemålvakt i en väldans massa år framåt, men just här och just nu är Fabianski lite före, åtminstone i mina ögon. Däremot har jag inga som helst problem att se Wojciech starta, om ni tror det!

Det finns nog få som missat att Thierry Henry är tillbaka i klubben, åtminstone tills MLS-säsongen börjar igen och han har naturligtvis pratat en hel del med brittisk media. Han har som vanligt mycket intressanta saker att säga om både Arsenals kapten Cesc Fabregas och vår titeltorka:

I think they can [win the Premier League]. I don’t think it’s the only time they had the chance to grab the title, I think they’re not that far from it. It will be a great thing for the club if they can bring back some silverware, especially for the fans. I do think they can do it with the style of football that they play. They have some important games soon, I think near the end of the season with Man United, that game will be a decisive one.

I would tell [Fabregas] not to listen to anyone. People used to say the same about me, about Patrick Vieira and Tony Adams. That’s the way it is, when your team is not performing people will have a go at Cesc. He is an amazing player, talisman and club captain. If Arsenal go on to win the title, they will say he had an amazing season.Cesc is from Spain, but as an Arsenal fan I want him to stay at Arsenal. Right now you can see his commitment playing for the club.

Det finns väl inte så mycket att ta upp kring detta. Att Cesc Fabregas tänkte på en flytt till Barcelona i somras kan nog ingen förneka och trots att det en dag kommer att hända kan ingen kritisera honom för hans kärlek för Arsenal.

Hans inställning, hans passion och hans vilja att göra allt för sitt Arsenal har inte minst visat sig de senaste veckorna. Fabregas kommer alltid att älska Arsenal, till och med den dagen han spelar i Barcelona. Det finns ingen tvekan om att han kommer bära med sig den tiden i resten av sitt liv och det vore således bara tragiskt ifall han en dag skulle få lämna utan att ha vunnit någonting annat än en FA-cup (2005).

Theo Walcott har efter sin superba match mot Chelsea blivit ordinarie i startelvan och har sedan den matchen fortsatt att prestera från start. Efter matchen mot West Ham väljer han att hylla Robin van Persie som han skapade en dödlig duo med under lördagens match:

It’s very important for us to have Robin back. Having his presence up front, he’s great to play with up there, I love playing alongside him. He’s scoring goals and is back fit now which is good to see. He has had a good rest and is ready to go.

We had so much strength on the bench as well – if you look on lördag we had players like Bendtner, Arshavin and Chamakh to come on. We have lots of different options and that’s the great thing with this Arsenal team at this moment in time.

If it’s not going well for you, someone else on the bench can come on and that’s the whole point of a squad.“We have a great squad and we are going to need it and all stay fit because I think it’s going to be a busy run to the end of the season now.

På Arsenal.com menar han också att vi har det bästa anfallet i Premier League. Att RvP är tillbaka märks i hela vårt sätt att bygga upp ett anfall på och det märks att lagkamraterna gillar att spela med honom as well. Det är absolut ingenting fel med Chamakh, men vi kan nog alla enas om att RvP är aningen bättre än marockanen.

Robin van Persie petar Chamakh just nu. Foto: Bildbyån.

Däremot skulle jag vilja se mer av Chamakh. Han har varit viktig hela hösten och vi har honom att tacka för mycket. De senaste veckorna har han dock flytit bort och på något sätt blivit helt osynlig. Samtidigt är det svårt att ge Chamakh speltid nu när vi har en så bred trupp. Det går naturligtvis att spela RvP och Chamakh tillsammans, men då måste man peta antingen Walcott eller Nasri, vilket nog ingen av oss vill.

Lite smånyheter kan jag också bjuda på! ITV har skrivit en artikel om hur Leeds skall besegra Arsenal, Wellington Silva har nyss flyttat in i Levante och Ryo Miyachi sägs gå på lån till Feyenoord. Desstuom skall Juventus komma att lägga ett bud på Arshavin, i alla fall om man ska tro media.

Sist men inte minst måste ni ta och höra den nya ramsan om Chamakh. Lyriken är fantastiskt dålig, men det gör inte så mycket då ramsan sätter sig i huvudet direkt!

Det här var dock allt för idag! Ha det så bra! Tack och hej!

It's so quiet, it's so quiet, it's so quite at the Park, it's so quieeeet at the Paaark! Och visst var det tyst, nästan stendött. Hemmasupportrarna hade inte mycket att vara glada över och their famous atmosphere fanns ingenstans att hitta. Istället var det Arsenals stolta bortaklack som fick skapa stämningen - och visst skapade vi stämning. Men än en gång, låt oss ta det från början.

Min kontakt för bortamatchbiljetter hade missat att köpa en biljett till Upton Park för ett par veckor sedan (när de såldes) och hade således ingenting åt mig. Fram till i förrgår kväll var jag fortfarande inte säker på om jag skulle kunna gå, men efter ett par samtal hit och dit lyckades jag hitta en pålitlig Arsenal-supporter som hade en biljett över. Han ville dock ha £75 (!!!) för den, vilket var/är rena rama rånet, trots att West Ham har rätt så dyra biljettpriser. Jag lyckades dock tvinga ner priset till £55 (vilket fortfarande är överpris), men jag kunde inte missa en bortamatch, inte efter de underbara bortaresorna till Wigan och Birmingham.

Igår kväll begav jag mig således till Kentish Town för att plocka upp biljetten. Några stopp med Central Line, några fler med Northern Line och sedan var jag på plats efter en promenad på femton minuter. Det första som slog mig var hur fula biljetter The Hammers har, men det viktiga var inte utseendet, utan biljetten. 55 pund fattigare började jag vandra hemåt bland väldigt suspekta kvarter.

På kvällen kände jag mig något kär och det resulterade i gårdagens omtyckta inlägg. När känlsorna flyger iväg skriver jag som bäst, det har jag lärt mig sedan en lång tid tillbaka. Hur som helst mådde jag riktigt bra när jag gick och la mig. Biljetten var säkrad och jag såg fram emot den kommande matchen.

Upton Park. Foto: Bildbyrån.

Efter en frukost, en lunch och en härlig promenad i Shoreditch begav det sig mot Upton Park. Vädret var fantastiskt fint och trots att det blåste rejält kändes det som en kraftig sommarvind snarare än en vinterblåst. Det enda problemet var att Hammersmith & City Line samt District Line var avstängda hela dagen pga underhåll. Detta gjorde att man inte på något sätt kunde ta sig till Upton Park med tuben. Istället blev det en väldigt annorlunda resa till West Hams kvarter.

Först tog jag Central Line upp till Stratford för att sedan byta till Jubilee Line för att kunna åka en station ner till West Ham (notera att West Ham och Upton Park inte är samma station). På vägen dit mötte jag en blyg Arsenal-supporter från Kuwait(!) som behövde hjälp med att hitta vägen till Upton Park. Jag erbjöd naturligtvis min hjälp och han och jag följdes åt hela den resterande vägen.

När vi väl klivit av i West Ham märkte vi att vi var lite för sena. Det var bara 40 minuter kvar till avspark och en promenad från stationen till Upton park tar ungefär lika lång tid. Som tur var stod det en man med ett stort plakat precis utanför stationen. På plakatet stod det "WEST HAM CARS".

Vid det här laget hade det redan hunnit bli kväll och mörkret hade ödelagt radhusområdet utanför stationen. Det lilla skenet från "WEST HAM CARS" huvudkontor (som såg ut som en liten kontorsbox) skiljde sig dock från mängden. Över kontoret stod det "we offer local cabs". Det hela var smått väldigt mysko, men vad fan, det fick duga tänkte vi och det lilla sällskap som hade anslutit sig.

Där stod vi och väntade i flera minuter på att en taxi skulle dyka upp. Vi fick gång på gång beskedet att en ny taxi skulle vara på plats om bara några minuter, men ingen taxi syntes till. Fler och fler anslöt och snart var vi en hel klunga West Ham- och Arsenal-supportrar som behövde lift till arenan. Den första taxin (som såg ut som var en helt vanlig bil) kom, men jag hade gått undan lite för att hitta en riktig taxi (hela deras verksamhet kändes så himla suspekt). Således var det fyra stycken personer som knep taxin före oss, trots att vi hade stått före i kön i flera minuter. Vi blev förbannade, men de körde iväg innan vi ens hann börja klaga.

När nästa taxi kom åtta minuter senare satte vi oss i den och bad föraren att trycka på gaspedalen, men då kom chefen ut ur kontoret och bad oss kliva av eftersom det var fyra personer som tydligen stått före i kön, men gått bort för att beställa mat. Ett antal fuck senare kom det dock en minibuss som inte bara tog på oss, utan en hel del andra också. Klockan stod på 17.10 och det var 20 minuter kvar till kick-off. Som tur var indiern bakom ratten helt galen och trampade i gasen som om det vore ett Värmlands-rally. Minst hundra farthinder senare (jag har aldrig varit med om fler väggupp på tio minuter) var vi äntligen på plats. På vägen dit hade vi sett ett antal supportrar som faktiskt sprungit mot arenan. Stackars dem.

När vi väl gått in på arenaområdet blev vi tillbakadirigerade eftersom bortasupportrarna hade en helt seperat ingång på baksidan av arenan. Vi fick således ta och springa flera hundra meter för att komma runt avspärrningarna och in i bortaområdet. Väl framme i entrén stötte jag på en man som var minst lika förbannad som mig och ur hans mun kom ett antal svordomar som inte bör skrivas här. Om bara tunnelbanan fungerat som vanligt...

Med fem minuter kvar till kick-off lyckades jag dock äntligen kliva in på arenan och direkt finna min plats. Det var tänkt att jag skulle vara där en timme innan, men på grund av tunnelbanan, taxiväntandet och en hel del annat hann jag alltså knappt till avspark. En läxa tills nästa gång.

Väl inne på Upton Park drog jag igång sjungandet direkt och känslan av att kunna sjunga ut sin kärlek tillsammans med likasinnade är så himla underbar. Det går inte att beskriva i ord, precis som jag skrev igår.

Arsenal började bra och matchen var väldigt lik den mot Birmingham. The Gunners hade spelövertaget, målchanserna och i princip allting redan i inledningen av matchen. Precis som borta i Birmingham skulle även ledningsmålet komma efter tretton minuter, dessutom av exakt samma spelare - Robin van Persie.

Jack Wilshere kom framstörtandes på mittfältet, passade bollen ut till Theo Walcott på högerkanten. Theo tog nåra steg in mot straffområdet och passade sedan Nasri som släppte förbi sig bollen mellan sina ben till en Robin van Persie som vackert slog till direkt! 1-0 till Arsenal och vilt jubel!

RvP jublar! Ser inte hans benskydd abnormt stora ut? Foto: Bildbyrån.

The Gunners fortsatte sedan att pressa medan West Ham knappt hade någonting framåt. Cesc Fabregas hade ett bra läge, Robin van Persie sköt ett stenhårt skott i stolpen och Green gjorde en superräddning efter ett fint mönsteranfall av Arsenal. Det enda West Ham kom med var ett farligt läge från vänsterkanten efter att Djourou tabbat sig ordentligt i defensiven. Szczesny gjorde dock en snygg räddning och höll borta kvitteringen.

Rädslan med att endast gå in i halvvila med 1-0 - trots en stor dominans - var stor och 2-0 kändes lite som ett måste. Som tur var tyckte även spelarna det och Theo Walcott kunde stöta in sitt tionde mål för säsongen efter en fin passning från Robin van Persie.

Efter 2-0 kunde vi andas ut lite och you're getting sacked in the morning ekade inne på arenan. Ramsan byttes minuten senare ut mot you're getting sacked in an hour för att minute senare bytas ut till you're getting sacked at halftime för att en sista gång bytas ut mot you're getting sacked in a minute, saacked in aaa miinuuute! Humor!

Arsenal kunde som tur var gå till vila med 2-0 i bagaget, men att ta ut en seger i förskott kunde man absolut inte göra. Minns bara vad som hände på samma arena förra säsongen.

I pausen träffade jag på Tomelilla som hade tagit sig till London med två Liverpool-vänner som sällskap. Han berättade att de skulle gå på konsert imorgon (läs: idag), men den hade tydligen blivit inställd. Nåja, att se Arsenal live är inte så illa det heller.

Efter halvtid klev Arsenal ut på plan och fortsatte sin dominans. Vi hade i stort sett allt spelövertag och målchanserna fortsatte att flöda. Green stod dock på bra i West Ham-målet, trots att han fick höra "you let your country down" mer än en gång.

Ett förlösande 3-0 skulle dock komma! Theo Walcott missade en passning som rullade förbi honom, men löpte trots det ikapp bollen för att sekunden senare bli fälld av Wayne Bridge inne i straffområdet. Straff till Arsenal!

Robin van Persie stegade upp mot straffpunkten och med tanke på att han inte missat en enda straff på snart fyra år kunde det inte bli någonting annat än mål - och visst blev det även så! van Persie satte den lågt till höger om Robert Green och sprang sedan fram till bortaklacken och skrek ut sin glädje. Vilken hjälte!

RvP igen! Foto: Bildbyrån.

Med bara några minuter kvar kunde man tro att The Hammers åtminstone skulle försöka lägga i ännu en växel, men så blev det inte. Istället var det The Gunners som pressade som aldrig förr. Nasri stod för en fantastiskt fin individuell prestation, men skottet som mycket väl kunde letat sig in i mål täcktes av en West Ham-försvarare. Jack Wilshere hade sekunden senare chansen att skjuta in 4-0, men Green räddade snyggt.

När Arsenal bytte in nytt folk stod Robin van Persie redo att lägga ännu en hörna, precis vid bortaklacken. Vi tog tillfället i akt att sjunga hans namn högre än vi hade gjort under hela kvällen och resultatet var underbart. Holländaren vände sig om mot bortaklacken, knöt nävarna högt upp i skyn och skrek någonting som liknade "come oooon". Vilken hjälte!

Några minuter senare var mötet över. Mina lungor var i princip förstörda, men det gjorde inte så mycket. Känslan av att stå på Upton Park, sjunga ut sin glädje, se de miserabla hemmasupportrarna och känna på den riktiga brittiska supporterkulturen är fantastisk. Det är få saker i världen som slår det. van Persie, Wilshere, Song, Djourou och Eboue kom alla fram och applåderade klacken. Sedan kastade de iväg sina tröjor till oss. Om jag bara stått några meter till vänster hade jag utan tvekan fått tag i Songs tröja! Det skulle varit någonting!

Jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen efteråt, så jag följde efter alla andra. Efter att ha gått i tjugo minuter ringde jag en vän och bad honom kolla upp vart i helsike jag hamnat. Det visade sig att jag hamnat vid West Ham Park och var tjugo minuter från Stratfords tunnelbanestation. Totalt fyrtiofem minuter senare (jävla tunnelbana...) kunde jag äntligen kliva på ett tåg tillbaka mot Liverpool Street. Medan den långa promenaden var ohyggligt tråkig gjorde det inte så mycket då Arsenal vann och jag var lycklig!

Nu sitter jag här hemma igen och internet har helt utan anledning gått ner för tredje gången på två dagar. Därför lär det här inlägget publiceras på söndagen och inte lördagen, så som det var tänkt från början. Oavsett vad är jag ännu en upplevelse rikare. Kärleken för Arsenal är större än någonsin och jag kommer utan tvekan åka på fler bortamatcher innan säsongen är över. Mer än så finns det inte att säga om en underbar kväll som denna!

______________________________________________________________________________

Spelarbetyg och omdömen:
Standardbetyg: 6

• Szczesny (6,5/10) - Skall naturligtvis ha cred för sina fina räddningar, men skall även kritiseras lite för sitt något svajjiga spel och sin fortsatt dåliga distribution. Killen har dock enorm talang och han kommer utan tvekan bli Arsenals förstemålvakt om något/ett par år, men just nu är Fabianski en mer färdig målvakt.

• Eboue (6/10) - Visade upp bättre takter igår. Var bra i defensiven (åtminstone helt okej) och gick inte på lika många offensiva räder som vanligt. Var dock även bra i offensiven och skapade ofta problem för West Ham-försvaret.

• Djourou (5/10) - Långt ifrån lika imponerande som mot tdigare motstånd. Gjorde några enkla misstag.

• Koscielny (7/10) - Hade en bra afton. Vann många höjddueller och var brytningssäker. Lugn i spelet.

• Clichy (6,5/10) - En helt okej match från fransmannen.

• Wilshere (8/10) - Killen blir bara bättre och bättre. Varit ordinarie i världens tuffaste liga under hela säsongen och visar fortfarande inga tecken på trötthet eller formsvackor.

• Song (7/10) - Song är Song. En höst som varit upp- och ner, men nu verkar han ha återfunnit sin form från förra säsongen.

Song var bra som vanligt. Foto. Bildbyrån.

• Walcott (8/10 - utbytt i matchminut '88) - Gav ständiga problem för Hammers-försvaret och var delaktig i alla mål!
• Nasri (7,5/10 - utbytt i matchminut '88) - Fortsatt het, trots uteblivna mål. Bollen är som fastklistrad vid hans fötter.
• Fabregas (7,5/10 - utbytt i matchminut '81) - El Capitan är också på väg att återfå formen. Blir bara bättre och bättre.

• van Persie (8/10) - Otroligt bra match från holländaren som är på väg tillbaka till formtoppen. Avslutet som resulterade i 1-0 var världsklass. Otroligt få spelare som valt att skjuta direkt.

• Denilson (spelade för lite för att betygsättas - inbytt i matchminut '81)

• Arshavin (spelade för lite för att betygsättas - inbytt i matchminut '88)

• Gibbs (spelade för lite för att betygsättas - inbytt i matchminut '88)

______________________________________________________________________________

Matchens tre kanoner:

• Robin van Persie - Var överallt idag. Formen är på väg tillbaka vilket är ett fantastiskt gott tecken. Kunde till och med ha gjort ett hat-trick idag. Gjorde dock allting rätt!
• Jack Wilshere - Underbar inställning! Ger verkligen aldrig upp och går in hundraprocentigt i varenda närkamp. Unge Jack är inte rädd för någonting. Var fantastisk i både offensiven och defensiven.
• Theo Walcott - Riktigt bra match! Passade fint fram till 1-0, gjorde själv 2-0 och fick med sig en korrekt straff som resulterade i 3-0.

______________________________________________________________________________

Glöm inte bort:

Glöm inte bort att det här var bara en av många segrar vi måste ta för att ens ha en chans att komma ikapp United. Manchester City vann hemma mot Wolves med 4-3 vilket betyder att de fortfarande innehar andraplatsen. Manchester United spelar mot inga andra än våra ärkerivaler Tottenham idag. Minst ett lag kommer att tappa poäng - frågan är bara vilket?

______________________________________________________________________________

Mina sista tankar:

It's amazing, so amazing. Det är så Kanye West börjar sin refräng i sin kritikerhyllade singel "Amazing". Tycka vad man vill om låten, men refrängen i den är så stark, så överväldigande, så magnifik. Men framför allt är det en låt som jag håller nära hjärtat. Det var på tåget till Wigan - min första bortamatch någonsin - som den gick i hörlurarna, gång på gång på gång.

Jag har självklart känt till låten länge och jag har lyssnat på West tidigare (senaste albumet är sinnessjukt bra), men det var på den resan till Wigan någonting hände med mig. Någonting jag sent kommer att glömma.

När jag i somras fick chansen att åka över till London och börja jobba var det enda jag tänkte på Arsenal. De fortsatta studier jag egentligen hade som mål fick skjutas upp, bara för Arsenal. Klagomål från mina missnöjda föräldrar fick accepteras, bara för Arsenal. De små fickpengar jag hade fick jag slösa på resa och underhåll den första månaden, bara för Arsenal.

Jag visste att jag tog en stor risk när jag åkte över hit. Att det var långt ifrån säkert om jag skulle klara av jobbet. Att det var långt ifrån säkert om mina pengar skulle räcka den första månaden. Att det var långt ifrån säkert om jag skulle lyckas acklimatisera mig här.

Visst har jag stött på svårigheter, gupp och hinder på vägen, men när jag går på gatorna på London tänker jag nästan bara på Arsenal. När jag läser tidningarna bläddrar jag längst bak direkt, bara för att läsa om Arsenal. När jag tar tunnelbanan och ska lyssna på musik gör jag det inte. Istället tar jag upp min mediaspelare och tittar på Arsenal-videos beståendes av kompilationer och oförglömliga mål och ögonblick.

När jag åker till Emirates bultar mitt hjärta som om jag springer på ett löpband. När jag står på Emirates och andas in all den röd-vita luft som bildas under matchdagar njuter jag. När jag åker till Emirates när det inte är matchdagar njuter jag ibland ännu mer. Jag brukar lägga mig stenbänkarna, dricka lite mineralvatten och bara njuta av det fina vädret till bakgrunden av Henry, Bergkamp, Brady och alla de andra legenderna. Arsenal betyder allt för mig. Det är som mitt andra hem. Det är som ett äktenskap. Det är som att känna nyfunnen kärlek, om och om igen.

Att det här skulle hända mig hade jag aldrig i hela mitt liv trott. Många av er har lärt er känna mig via bloggen, men sanningen är att det är få av er som faktiskt vet hur mitt liv varit. Saken är, saken är att jag inte haft det så lätt.

Jag växte upp i en arbetarstad kallad Karlskoga, i Värmland, Örebro Län. Min far och min mor skiljde sig åt innan jag ens hann ploppa ut ur magen och ända sedan födseln bodde jag ensam med min mamma från Estland. Anledningen till skilsmässan är för känslig och det är bäst att jag skippar det här.

Efter att far lämnat oss hade vi ingen annan möjlighet än att bosätta oss i ett tvättäkta ghetto, mitt i en stad som var dödare än dödast. Misshandel, inbrott och polisbesök blev vardagsmat för oss. Jag var bara ett litet barn när jag varje dag vaknade upp - om och om igen - till exakt samma känsla - rädsla.

Ett traumatiskt minne jag fortfarande bär inom mig tog rum när jag bara var sju år gammal.En dag visade sig en man upp bakom vår lägenhetsdörr. Han hade ett pistolliknande föremål i handen och bankade argt på dörren. Jag och min mor flydde i bara underkläder ut genom balkongen och sprang i den tjocka snön som om våra liv var i fara. Vem vet, kanske det även var så. Det var iskallt när jag med tårarna flödandes längs kinderna trodde att jag skulle dö.

Efter att ha kontaktat polisen och fått skydd kunde vi andas ut. Efteråt fick jag veta att han var ett psykfall från en helt annan stad. På grund av för lite bevismaterial kunde han dock aldrig dömas. Vi fick fortsätta leva i en oviss rädsla.

Medan alla andra barn blev bortskämda med julklappar för tusentals kronor var det enda jag ville ha lite kärlek. Jag brydde mig inte om leksaker, tv-spel eller pengar. Kärlek var det viktigaste jag kunde få. Livet rullade på sådär, dag för dag, vecka för vecka, år för år.

Det var först när jag blev tonåring som saker och ting började gå bättre. Vi flyttade till ett trevligare ställe i stan, fick fler vänner och kände oss tryggare. Men ärren hade satt sig sedan uppväxten. Jag blev mobbad, småkriminell och hatad på en och samma gång. Min mor var jag sällan tacksam till, trots att hon hade fostrat mig dag in och dag ut i det där förjävliga ghettot. Livet var på väg utför och det var först när min mor togs in på sjukhus som jag förstod att jag inte kunde hålla på att fortsätta leva som jag gjorde. Innan ambulansen plockade upp henne hade hon lämnat ett avskedsbrev till mig ifall hon skulle avlida. Det var tio sidor långt, men jag behövde bara läsa första sidan för att ramla ihop på golvet och börja tjuta som ett litet barn. Än idag kan jag inte läsa en enda mening från det brevet utan att börja skaka som ett asplöv.

Som tur var överlevde hon. Vi flyttade till en annan stad, jag fick börja om mitt liv på nytt och plötsligt hade vi bägge vänt blad. Jag fick massor av nya vänner, massor av nya upplevelser och en helt annan världsbild. Jag gick ur gymnasiet med toppenbetyg och mina drömmar var storartade. Idag betyder min mor allt i hela världen för mig och hur än livet formar sig har jag henne att tacka för allting. Jag har självklart lämnat ute en massa detaljer, men min uppväxt var allt annat än rolig, vacker och fantastisk.

När jag således promenerar längs Londons gator, läser om Arsenal i de brittiska tidningarna och besöker Emirates vecka in och vecka ut vet jag att jag varit lyckosam som tagit mig hit. Att det här skulle vara mitt öde, efter allt det jag fått uppleva, det trodde jag aldrig i hela mitt liv.

Det finns två saker som jag älskar mer än någonting annat och det är min mor och Arsenal. Meden kärleken för mor är självklar efter det ni läst igenom har Arsenal betytt mer för mig än många kan ana. Det var en del av mig när jag växte upp. Det var en del av mig när jag bytte livsstil. Det var en del av mig var jag än befann mig, hur jag än mådde och vart jag än skulle. Kärleken för Arsenal har bara blivit större och större på senare år och idag är den i stort sett orubblig. Om någon snackar skit om Arsenal, ja, då snackar någon skit om mig.

När jag satte mig på det där tåget till Wigan hade jag inga förhoppningar, inga mål, ingenting. När jag åkte tillbaka skulle det visa sig att min kärlek blivit ännu större för klubben i mitt hjärta, trots likaresultatet. Gemenskapen jag kände, ramsorna som sjöngs, de glada personerna jag träffade, ja, det var en känsla som inte går att beskriva i ord, hur mycket jag än försöker.

När jag bara några dagar senare besökte Birmingham trodde jag inte att det kunde bli så mycket bättre, men när den dagen var slut kunde jag utan tvekan säga att det var en av de bästa dagarna jag fått uppleva i mitt liv. Detta trots att mina skor var dyngsura, jag var kallfrusen och inte hade ätit något på ett helt dygn. Det var för första gången jag kände mig som en del av en enda stor och lycklig familj. Det fanns typiska britter, det fanns indier, det fanns turkar, det fanns flick- och pojkvänner, det fanns die-hard-fans, det fanns småpojkar, det fanns handikappade, det fanns gamla gubbar, det fanns tonåringar, ja, det fanns alla sorters olika människor. Och vad som gjorde allt speciellt var att vi alla var en del i en enda stor familj, oavsett hur vi såg ut, hur gamla vi var eller hur mycket Arsenal-prylar vi hade satt på oss.

Vi sjöng, sjöng och sjöng för laget vi älskar. Sången stannade nästan aldrig av. Smilbanden på människorna försvann aldrig. Och jag kände mig så himla lycklig, så himla glad. Robin van Persie gjorde mål, Samir Nasri gjorde mål och Cesc Fabregas stod bakom tredje målet. Vi dansade, vi sjöng och vi jublade. Det kändes som himmelriket. De dyngsurna skorna, min hunger och den kalla aftonen var som bortglömd. Det enda jag minns var hur lycklig jag var, ståendes på ena kortsidan, sjungandes på "is there a firedrill?", med öppna armar, precis när hemmapubliken började leta sig ut. Det var något fantastiskt över det, något riktigt fantastiskt.

När jag således beger mig till Upton Park den här aftonen har jag ingen aning om vad som väntar mig. Jag har lärt mig att det blir roligare när man inte har förhoppningar om saker och ting. Det enda jag vet är att jag kommer att se mitt kära Arsenal. Och förhoppningsvis kommer vi gooners gå längs West Ham-kvarteren och sjunga så högt vi bara kan, ända fram till Upton Park där sången kommer att fortsätta, där de lyckliga minerna förhoppningsvis stannar lyckliga och där vi alla kan känna oss som i himmelriket, igen, igen och igen.

Det är känslan, känslan av att bo i London. Det är känslan av att kliva in på en klassisk brittisk pub, ta sig en öl och börja snacka fotboll med en engelsman. Det är känslan av att gå och klubba i Shoreditch på en fredagkväll. Det är känslan av att mitt i natten, helt berusad, sätta sig ner på en ensam, mörk och kall gata. Det är känslan av att stiga upp varje morgon och vara lycklig över att man lever. Det är känslan av att kunna åka tunnelbana till King's Cross, Finsbury Park och Marleybone istället för att åka buss mellan Nyfors och Skiftinge. Det är känslan av att för första gången tjäna pengar, boendes i en av världens största metropoler.

Det är känslan av att bo i en av Europas största städer. Att läsa brittiska tidningar, nyheter och magasin dag in och dag ut. Att kika på BBC och se vad studenterna hittat på igen. Att gå längs Thames och andas in den friska luften. Att sätta sig längst fram på övervåningen i en dubbeldäckare. Att gå in på Starbucks, beställa en Latte och läsa The Guardian. Att promenera genom Hyde Park och filosofera över livet. Att kunna ta tåget till Birmingham, Liverpool eller Wolverhampton och hitta på någonting helt galet. Att kunna gå till Emirates när du än vill. Att kunna se alla Arsenals matcher live. Att kunna känna på den brittiska supporterkulturen på riktigt.

Det är känslan av att kunna bo, arbeta och njuta av livet i London.

Det är känslan av att förstå allt det underbara livet har att erbjuda.

Det är känslan av att du kan bli exakt vad du vill, var du vill och när du vill, oavsett hur ditt liv såg ut igår, hur det ser ut idag eller hur det kommer se ut imorgon.

Jag älskar London.

Jag älskar min mor.

Jag älskar Arsenal.

God kväll! Mikroblogg tänker ni? Ja, det får duga för ikväll. Jag har nämligen vandrat runt hela London från morgon till kväll. Allt från överskattade Oxford Street till underbara Hyde Park till vackra Trafalgar Square till Downing Street och Big Ben (plus en hel del mer). Således känner jag mig lite som Chamakh känner sig efter en bortamatch och det är även anledningen varför det blir en mikroblogg idag!

För er som inte vet vad en mikroblogg är kan ni kika på det här och det här inlägget. Det är så det fungerar!

*****

Det blev ett j-vla liv efter gårdagens inlägg. Först hade jag varit för snäll i betygsättningen, sedan hade jag varit för hård och sedan hade jag t.o.m. varit för lagom. Jag erkänner, så här på rak hand, att mina betyg var alldeles för höga, men ärligt - hur skall ni ha det (betyg kan aldrig bli objektiva...)?

***

Det där var inte speciellt mikrobloggaktigt.

***

Wellington Silva lånas alltså ut till Levante i La Liga. La Liga är världens näst bästa liga och Silva förväntas få speltid. Personligen tycker jag att det var ett bra val.

***

Krönikan om Arsenals förlust mot Ipswich i The Evening Standard - som var skriven av en neutral - var mitt i prick.

***

Detsamma kunde man inte säga om matchrapporten. Journalisten (som uppenbarligen var Arsenal-supporter) klagade på Djourou & Koscielny hela tiden för att sedan slinka in med att Arsenal p.g.a. resultatet (och inte skadorna) är tvungna att köpa en ny mittback.

***

Förhoppningsvis skall jag till Upton Park på lördag. Bara åtta tunnelbanestationer från Aldgate East. Tar en kvart.

***

PSV Eindhoven vill låna en av våra mest talangfulla mittfältare - Oguzhan Ozyakup. Go for it - säger jag.

***

Skulle Szczesny fått gult eller rött kort om domaren hade sett att han tog bollen utanför straffområdet? Först trodde jag på rött, men nu tvekar jag lite.

***

Tur att jag inte åkte till Ipswich. Ville verkligen göra det, men jobbet stoppade mig, som tur var.

***

Vi har alltså inte gjort ett spelmål på nästan 300 minuter. Påminner mig om de fyra 0-0-matcherna i januari/februari 08/09.

***

Glöm inte att det alltid finns minst tjugo personer inne på IRC! IRC - för er som inte vet - är ett chattprogram där man kan gå in i kanaler och prata med andra likasinnade. För er som vill ladda ner programmet kan ni följa instruktionerna här. För er latmaskar kan ni komma in på ett klick via den här sidan!

***

Vad är det med allt hat mot Bendtner? Han har haft en formsvacka på sistone (formsvacka = inte gjort mål på två matcher) och alla vill halshugga honom. Tragiskt, tycker jag. Han är 22 år, producerade i stort sett hela 2010 och har nu åkt på sin första riktiga formsvacka över ett helt år. Haters gonna hate...

***

Vissa verkar vilja ha 11 Messis på plan i varenda match. Inte ens Barcelona själva kan det.

***

Januari: Inga sålda spelare. En mittback in. Sommar: Hazard in. Inga spelare ut. Enkelt, smidigt och bra - eller hur?

***

Arshavin måste få tillbaka gnistan. Så länge han inte avgör CL-finalen på Wembley kommer han ha det tufft att vinna tillbaka fansens förtroende.

***

Det konstiga är att vissa går hårdare åt Bendtner som haft två dåliga matcher medan Arshavin varit "mje" i ett och ett halvt år.

***

Johan Djourou! Jag älskar honom.

***

Gary Cahill är vänsterfotad. Wenger gillar inte att sätta ihop två vänsterfotade spelare (Vermaelen är också vänsterfotad). Kan vara en anledning varför han inte väljer att köpa honom.

***

Djourou verkar dock ha tagit över rollen som "försteback" bredvid skadade Vermaelen. Så Cahill kan vara ett alternativ trots allt.

***

Gåendes i ett grått och nästan folktomt Hyde Park var en upplevelse. Vet inte vad det var som fick mig att få massa flashbacks till barndomen. Otroligt.

***

Mest överskattad i Arsenal: Gael Clichy.
Mest underskattad i Arsenal: Robin van Persie (just nu).

Några protester?

***

Leeds skulle klara sig bra i Premier League om de skulle gå upp.

***

Blackpool kan vara en av de största succénykomlingarna Premier League skådat.

***

Ian Holloways lag går för övrigt upp på en sjätteplats - bara en plats bakom Chelsea - om de skulle vinna de två matcher som de inte kunnat spela p.g.a. dåligt väder. Hur sjukt är inte det?

***

Hur sent kommer vi att få fira St Totteringham's Day i år?

***

Fick en fantastisk kommentar igår av Adam Alami:

CHAMAKH HAR LÄNGE VARIT EN TROENDE OCH PRAKTISERANDE MUSLIM , HAR GJORT
SIG ETT RYKTE I BORDEAUX ATT HAN HELLRE FÖREDRAR ATT VARA HEMMA OCH TA
DET LUGNT , HAN ÄR VÄLDIGT TROENDE MUSLIM SÅ DET ÄR ABSOLUT INTE HONOM!
OCH OM DE VAR CHAMAKH SÅ SKULLE MAN VÄL INTE NÄMNA TOPP TIO UTAN SNARARE
BIG FOUR KLUBBARNA , CHAMAKH HAR DESSUTOM VARIT FÖRLOVAD I TVÅ ÅR MED
EN MAROCKANSKA SOM BOR I FRANKRIKE.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1317226/marouane-Chama...

Sådant gör en bara glad. Tack Adam!

***

Jag har aldrig gillat basket - och lär inte börja göra det heller - men Kobe Bryant verkar vara en sjuk lirare.

***

Kommer ni ihåg när Stefan Schwarz spelade i Arsenal? Det var tider det.

***

Saknar den starka rivaliteten mellan Arsenal och Manchester United.

***

Arsenal förlorade mot Ipswich och gjorde nästan detsamma mot Leeds. Hört att dom lagen är lite bättre än Barcelona.

***

Det här kan vara det underligaste jag någonsin sett.

***

Man kan ingenting annat göra än att älska Sky Sports.

***

Tänk om vi spelade lika bra som förr i tiden. Då kanske vi haft en chans att vinna trippeln i år.

***

Away Boyz låt om Carlos Vela kan ha en av de catchigaste refrängerna någonsin.

***

Våra vitklädda grannar vill alltså riva den nybyggda OS-arenan efter att den använts i London-OS 2012. Man kan förstå varför de inte vill ha löparbanor, men är det bara jag som känner att det är lite ... ehm .. onödigt att riva en nybyggd arena?

***

North London is ours, north London is ooooouuurs, fuck off to Stratford - north London is ours.

***

Undrar vad Arsenal-legenderna som blivit uppsatta på Emirates tänker när de går förbi arenan och ser sig själv avbildade på en stor plansch tillsammans med andra legender. Den känslan skulle jag vilja uppleva.

***

Tony Adams och Dennis Bergkamp är framtida tränarmaterial, när Wenger väl väljer att lägga taktikblocket på hyllan.

***

Thierry Henry skulle kunna dö för Arsenal. Tror utan tvekan att han går upp tidigt på morgonen (när han spelar i New York Red Bulls) bara för att se oss spela.

***

Niva skrev ett fantastiskt underhållande blogginlägg här om dagen. Läsning rekommenderas!

***

Fantastisk tröjhistoria.

***

Man kan ju ingenting annat göra än att älska att hata Barcelona. "Varför har det blivit "fult" att vara culé?". Herregud.

***

I hjärtat av Arsenal-land. Det var ett tag sedan.

***

Vad har hänt med Walcotts avslut? Magnifika avslut hela hösten för att nu bli helt katastrofala. Vad har Henry gjort med killen?

***

Jag älskar Arsenal.

*****

Det var allt för idag! Imorgon har jag tid över att komma med ett riktigt inlägg. Vi hörs då. Tack och hej!

Det är så här det är. Det är sådant här vi får uppleva. Det är sådant här vi får acceptera. Den dagen vi alla började hålla på Arsenal visste vi att vi skulle få vara med om fantastiska ögonblick blandat med djupa bottennapp. Dagens förlust går utan tvekan under det sistnämnda.

Arsenal, åh, Arsenal. Ena dagen vinner man mot Chelsea efter en sanslös uppvisning medan man den andra dagen förlorar mot ett lag som har "Town" med i sitt lagnamn. Ipswich Town. Ipswich fucking Town.

Jag är inte ens arg. Inte ens förbannad. Kanske för att vi kommer att krossa dem på Emirates (eller kanske inte....) eller kanske för att jag mest bara är uppgiven. Arsenal har för första gången sedan finska vinterkriget en nästan helt skadefri trupp och har för första gången sedan samma krig råd att rotera, mixtra och ställa ut ett lag som skall vara bra nog att slå motståndarna, trots att både en och två nyckelspelare må vilas.

När Arsenal igår klev ut på Portman Road fanns spelare som Djourou, Koscielny, Fabregas, Arshavin, Walcott och Wilshere med i startelvan. Wenger ställde i Carling Cup upp med en startelva som innehöll massvis med ordinarie startspelare (han hade ju knappt roterat!). Det har vad jag vet inte hänt sedan ... sedan ... ja, har det någonsin hänt? Inte ens i Carling Cup-finalen för några år sedan valde han att starta med så pass många startspelare.

Ett lag fyllt av världsklasspelare skall kunna rulla runt bollen, ha tålamod och slå in både ett, två och tre mål mot Ipswich "Town", oavsett om det är hemma- eller bortaplan som gäller. Vi pratar alltså om spelare som Norris, Healy och O'Dea som var bättre än spelare som Fabregas, Denilson och Arshavin. Hur det gick till har jag ingen aning om. Det Ipswich som för bara några dagar sedan förlorade mot Chelsea med 7-0 slog alltså Arsenal med 1-0. Vi pratar om två lag som skiljer sig åt med 39 placeringar (39 stycken!). Fotboll har aldrig varit svårare att förstå sig på.

Priskin satte målet som fick (nästan) hela Portman Road att jubla. Foto: Bildbyrån.

Arsenal spelade uselt. Passningarna nådde inte fram till rätt address, skotten gick antingen rakt på Fülöp (hur f-n kan man heta Fülöp?) eller helt åt helvete. Wengers byten gav ingen effekt och Ipswich gjorde "en SC Braga" och avgjorde med ett kontringsmål sent i matchen.

Hur som helst, vad vi alla bör vara glada över är att Arsenal åkt på en formsvacka i ett väldigt bra läge. För visst är det en formsvacka vi talar om? Vi borde ha vunnit mot Wigan, Manchester City, Leeds (verkligen Leeds) och nu senast mot Ipswich. Vi borde verkligen ha gjort det. Men vi gjorde det inte. Om det inte är en formsvacka vi pratar om vet jag inte vilken planet ni bor på. Arsenal har dessutom misslyckats med att hitta målet - gång på gång. Om det inte varit för straffen mot Leeds hade vi gått tre matcher (270 minuter!) utan ett enda gjort mål. 270 minuter! För ett lag som Arsenal, för ett lag som älskar att göra mål. Det talar sitt tydliga språk.

Men precis som jag skrev här ovan har vi turligt nog åkt på den här formsvackan i ett läge där vi inte spelar kritiska matcher. Visst, FA-cupen och Carling Cup är i farozonen, men vi har en väldigt bra chans att gå vidare i bägge cuperna. I Premier League väntar ett "enkelt" (finns inget som är enkelt egentligen...) schema och till Barcelona-matchen är det fortfarande mer än en månad kvar.

Om vi haft den här formsvackan, den här oviljan att göra mål i säsongens slutskede (då varenda poängtapp kan kosta oss ligatiteln) eller bara någon match före supermötet mot Barcelona hade jag varit betydligt mer skrämd. Nu har vi tid på oss att hitta problemen, göra någonting åt dem och börja om på nytt. Upton Park väntar på lördag och en vinst där skulle kunna sätta bollen i rullning igen.

Ipswich må ha njutit av en klassisk seger hemma på Portman Road, men jag tror att Wenger vid det här skedet är så pass lack att han ställer ut med bästa möjliga lag i returmötet på Emirates. Trots att det inte är allt för många ändringar han behöver göra saknades ändå spelare som Samir Nasri, Robin van Persie, Bacary Sagna, Lukasz Fabianski och Gael Clichy. Om vi ställer upp med bästa möjliga lag vågar jag säga att det finns inte en enda chans för Ipswich att ens spela lika. Inte ens om de parkerar bussen i eget straffområde.

Många av er (inte jag) trodde att det skulle bli enkla segrar mot både Leeds och Ipswich, men verkligheten är en annan. Både Leeds och Ipswich spelade bra mot ett Arsenal som spelade dåligt. Enklare än så går det inte att beskriva det. För vad finns det egentligen att säga om gårdagens match?

Oförståeligt. Foto: Bildbyrån.

Första halvleken hade både Ipswich och Arsenal chanser att sätta ledningsmålet, men ineffektiviteten gjorde sig påmind hos bägge lagen. Bollen hittade inte nätet. Andra halvleken såg likadan ut. Arsenal hade mycket bollinnehav, men Ipswich spelade bra och lyckades skapa målchanser, både via djupledsbollar, markbollar, fasta situationer och kontringar. Vid vissa stunder spelade t.o.m. Championship-laget ut oss, vilket gjorde mig riktigt nedstämd.

Men Arsenal hade chanser - bra chanser dessutom - att avgöra, men glöden saknades. De avgörande passningarna saknades. De riktigt vassa målchanserna saknades. Skotten på mål saknades. Arshavin saknades (som vanligt) och hela jäkla Arsenal saknades.

Vad händer? Foto: Bildbyrån.

Nej, innan jag blir för bitter vill jag bara vänta med att utvärdera det här semifinalmötet. Vi har trots allt ett returmöte att se fram emot. Och om laget inte kickar igång rejält då, ja, först då kan vi börja prata om en skandal.

Vi har spelat dåligt, vi har underskattat motstånd, vi har varit ineffektiva, vi har helt enkelt inte varit Arsenal. Nu gäller det att glömma den senaste veckan. Vi går vidare. Upton Park nästa. Premier League. Och förhoppningsvis tre poäng att glädja sig åt. Kom igenu föer fan.

______________________________________________________________________________

Spelarbetyg och omdömen:
Standardbetyg: 6

• Szczesny (6,5/10) - Spelade på gränsen idag. Jag tror ingen av er missade fulingen han gjorde när han tog bollen med händerna utanför straffområdet. Om en bättre domare hade dömt matchen hade det varit rött kort och frispark till Ipswich. Nu klarade han sig dock undan. Var i övrigt bra och alltid kvick på fötterna. Gjorde dock några konstiga beslut som drar ner betyget. Dessutom är distributionen under all kritik. Fabianski är #1, utan tvekan.

• Eboue (5/10) - 1) Defensiven är prio ett. 2) Sluta filma. 3) Passa bollen om du inte hittar en bättre utväg.

• Djourou (7,5/10) - Precis lika stabil som vanligt. Gjorde inga misstag.

• Koscielny (7/10) - Skötte sig bra, nästan hela matchen. Få missar.

• Gibbs (6/10) - Godkänd.

• Wilshere (7,5/10 - utbytt i matchminut '68) - Pådrivare, pitbull, spelade med hjärtat och gav aldrig upp. Den bästa Arsenal-spelaren idag.

• Denilson (6,5/10) - Nu kommer jag säkert få massa skit kastad emot mig, men jag tyckte
  faktiskt han var en av de bättre på plan. Tog rätt beslut, passade rätt
  spelare och gick alltid in hundraprocentigt i närkamperna. Kunde
  naturligtvis gjort en bättre match, men vem kunde inte ha gjort det?

• Walcott (6/10) - Skapade som vanligt problem, men slutprodukten saknades  alltid.

• Bendtner (4,5/10 - utbytt i matchminut '68) - Osynlig i princip hela matchen. Hemjobbet skötte han dock mer eller mindre. Plus i kanten för det.

• Fabregas (6,5/10) - Försökte, försökte och försökte, men lyckades nästan aldrig. Varken Fabregas eller Arsenals dag. Minen efter att han missat mål från bara någon meter säger allt om kvällen.

• Arshavin (- 3 232 044 044/10 - utbytt i matchminut '80) - Visst, det är enkelt att kritisera Arshavin nu när alla andra gör det, men den mannen måste verkligen hitta tillbaka till sitt vanliga spel. Har varit brutalt usel på sistone, så även i den här matchen.

• Chamakh (6/10 - inbytt i matchminut '68) - Gjorde allting helt okej, men bytet hade ingen effekt på laget.

• Song (6/10 - inbytt i matchminut '68) - Gjorde allting helt okej, men bytet hade ingen effekt på laget.

• Vela (spelade för lite för att betygsättas - inbytt i matchminut '80)

______________________________________________________________________________

Matchens tre kanoner:

• Djourou - Gör inga misstag.

• Wilshere - Ger aldrig upp.

Den tredje kanonen saknas. Fanns  helt enkelt inte så många bra Arsenal-spelare på plan.

______________________________________________________________________________

Matchens sp*rsspelare:

• Andrey Arshavin.

______________________________________________________________________________

Glöm inte bort:

Nu gäller det att ladda om batterierna, glömma den här matchen
och se fram emot tre poäng på Upton Park. Och glöm inte att det kunde
ha varit värre. Blackpool vann nämligen över Liverpool med 2-1. De har
alltså lyckats göra dubbeln mot Liverpool. Blackpool. Ian Holloways gäng. Satan vad jag älskar det laget.

Blackpool - hur kan man inte gilla det laget? Foto: Bildbyrån.

Inför säsongen tittade Holloway på Blackpools spelschema och sade: "När jag kollade på spelschemat så tänkte jag direkt - vart fan ska vi få 10 poäng ifrån?".
Well, nu är Blackpool förbi Liverpool med en match mindre spelad. Och
de där tio poängen är de förbi för länge sedan. Blackpool är ingenting
annat än ett succégäng som är värda all sin framgång. Så länge de inte
vinner mot oss skulle de fan få sluta på en CL-plats om jag fick
bestämma.

Kingson skriker ut sin glädje efter att Blackpool avjort mot Liverpool. Foto: Bildbyrån.

Och Liverpool, detta Liverpool. Nu tyder nästan
allting på att det är det nya Leeds vi pratar om. För om det fortsätter
så här finns det en realistisk chans att de blir inblandade i
bottenstriden.

______________________________________________________________________________

Mina sista tankar:

Mina sista tankar går till bortaklacken. Enligt rapporterna var det väldigt bra stämning inför matchen och det hördes även i början av matchen. Synd att de skall behöva åka hem med ledsna miner.

Det här var dock allt för idag. Vi hörs igen på torsdag. Då lovar jag att vara lite gladare. Over and out.

God afton! Tiden är fortfarande knapp, men jag tänkte att jag kunde dra iväg en kort blogg så här på onsdageftermiddagen. Den kommer inte bli lång, men det gör nog ingenting!

Fick för övrigt en liten chock när jag surfade in på sidan idag och fick läsa Spahic uttalande om att det är en ära att spela för Arsenal. Det lät som om affären var klar, kontraktspapper påskrivna och intervjuer var avklarade. I verkliga fallet var det bara ett av många rykten. Men nog blev jag lurad där.

Hur som helst har Vermaelen har fått ännu en "setback" i sin rehabilitering och ingen är säker på hur länge han blir borta. Om jag får dra iväg en gissning gissar jag på säsongen ut.

På grund av detta har Wenger gått ut och förtydligat att en ny mittback är ett måste då vi just nu bara har två mittbackar spelklara (Djourou & Koscielny) samt en reservback (Song) och en ung talang (Miquel). Det är alldeles för dåligt för ett lag som Arsenal och var så säkra på att en ny mittback kommer att värvas om inte Vermaelen mirakelåtervänder.

Vem kan då komma att värvas? Vi har kopplats ihop med Jan Vertonghen (Ajax), Ezequiel Garay (Real Madrid), Christopher Samba (Blackburn), Gary Cahill (Bolton), Joleon Lescott (Manchester City), Per Mertesacker (Werder Bremen), Mamadou Sakho (PSG), Sime Vrsalijko (Dinamo Zagreb), Neven Subotic (Borussida Dortmund), Sol Campbell (Newcastle) och nu senast Emir Spahic (Montpellier). Det är en j-vla lång lista på mittbackar, men nog finns det både en och två intressanta namn i den!

Som ni säkerligen vet är jag överdrivet förtjust i Chiellini (hur kan man inte vara det?), men dels har han haft en formsvag höst, dels kostar han för mycket pengar, dels är han ingen "Wenger-värvning" och dels har vi han inte ryktats vara på väg bort på sistone.

Om jag fick välja en man från den lista jag postade tidigare skulle jag ta Cahill eller Subotic, möjligen Garay. Många i listan är överskattade (speciellt Mertesacker och Spahic), många är för dåliga, många är för osäkra kort och många är inte PL-material. Det vi är ute efter är en hård mittback som är van vid tufft spel och som skulle acceptera en bänkplats förr eller senare. Att ta en spelare som redan spelar i Premier League vore således guld värt eftersom de oftast är tuffa, de är vana vid ligan och de skulle kunna acceptera en bänkplats om de värvades till en storklubb.

Nog om det. Ikväll väntar Ipswich och jag förväntar mig en blandad trupp med både talang och erfarenhet. Många undrade nog varför jag satte spelare som Theo Walcott och Jack Wilshere från start i min troliga startelva, men det var eftersom för mycket vila inte är för bra för spelarna. Om vissa spelare vilar ännu en match har de inte spelat match på tio dagar när vi på lördag skall spela en viktig bortamatch på Upton Park.

Tio dagar är en lite för lång vila, om ni förstår vad jag menar, trots att vi har ett helvetiskt schema framför oss. Därför förutsätter jag att några ordinarie spelare (måste inte nödvändigtvis vara Theo och Wilshere) får lufta benen ikväll. Å andra sidan kan jag ha helt fel också.

Arsène Wenger valdes bara här om dagen till årtiondets bäste fotbollstränare av IFFHS och trots att det var lite av en skräll kan man ingenting annat göra än att vara glad för Wengers skull. Det är utan tvekan ett hedersfullt pris och det är riktigt roligt att Wenger får det före tränare som exempelvis Alex Ferguson och José Mourinho.

Innan jag avslutar den här korta bloggen vill jag uppmärksamma er alla på Johan Djourous hemsida som är rätt så rolig att checka in. Där finns allt från en intressant biografi till ett par trevliga videos!

Nu får ni ha det så bra! Glöm inte matchen ikväll. Sist men inte minst - Come on you Gunners!

God afton! Jag är ännu en gång riktigt upptagen och privatlivet stryper verkligen till all tid jag lägger på bloggen. Det ska dock ordna sig fram mot slutet av veckan (torsdag-fredag) och då kan jag börja skriva ännu mer här. Idag väljer jag dock att göra det enkelt för mig själv och klistra in den inför-rapport jag skrivit på huvudsidan här på bloggen.

Jag gillar inte när det ser tomt ut här, så jag tänkte att jag måste fylla den med någonting! Personligen brukar jag aldrig göra så här, men det här är en engångsföreteelse. Dessutom kan det finnas folk som missat att läsa inför-rapporten!

Sist men inte minst är det alltid kul att läsa igenom nya kommentarer. Vad tror ni om Carling Cup? Kommer vi att vinna mot Ipswich? Kommer vi att vinna en eventuell final? Vad för lag ställer vi upp med? Hur tror ni matchbilden ser ut imorgon? Det är bara några frågor som jag mer än gärna ser att ni diskuterar i kommentarspåret här nedan!

Hur som helst - här är den "officiella" inför-rapporten:

***

Foto: Bildbyrån.

Det var ett bra tag sedan Arsenals kommande semifinalmotståndare Ipswich
spelade toppfotboll. På bilden här ovan står svenska Helsingborg för
motståndet i en tidig omgång utav UEFA-cupen. Det var på tiden då Ipswich hade ett klassiskt engelskt lag och utmanade om europaplatser i Premier League. Nu är verkligheten en annan.

Ipswich har de senaste åren spelat i Championship där
det för det mesta gått neråt. I dagsläget befinner de sig först på en
nittonde plats - av tjugofyra lag - med bara tre poäng ner till
nedflyttningsstrecket. Tränaren och Manchester United-ikonen Roy Keane som anställdes 2009 blev bara för en vecka sedan sparkad och Paul Jewell har klivit in tränare sedan dess.

I cuplottningarna har det inte gått så bra som väntat.
Trots att man tagit sig ända till semifinal i Carling Cup möter man nu
Arsenal. För bara några dagar sedan gick de in i tredje omgången av
FA-cupen mot självaste Chelsea på Stamford Bridge. Där blev det total
kross och slutresultatet skrevs till 7-0 för Chelsea.

Mycket tyder på att Ipswich inte har en endaste liten chans
mot Arsenal, men precis som alltid gäller det att inte ta ut en seger i
förskott. Vi vet hur det slutat tidigare när vissa tagit ut segrar i
förskott (WBA, Newcastle, Leeds m.fl.) och trots att Ipswich bara skall
krossas gäller det att få med sig ett bra resultat från Portman Road.

Arsenals säsong har även den gått upp och ner likt en berg- och dalbana, men trots dalande form i ligan, FA-cupen och Champions League finns det en cup som The Gunners krossat allt motstånd i. Vi pratar naturligtvis om Carling Cup där det nu är semifinaldags. Endast fyra lag är kvar och medan det ena mötet blir ett het drabbning mellan West Ham och Birmingham blir det andra en David-mot-Goliat-match där Arsenal möter Ipswich.

För Arsenal gäller det att spela moget, ansvarsfullt och sitt eget spel för att gå vinnande ur striden. Att inte låta ineffektiviteten påverka en och ha tålamod kommer att bli väldigt viktigt. Ipswich har ingenting att förlora och lär våga spela både offensivt och modigt. Därför gäller det att defensiven sköter sitt jobb lika bra som man gjort de senaste veckorna.

En final i Carling Cup och en final på Wembley är väldigt nära, men först väntar som sagt två möten mot Ipswich. Kom igen nu Arsenal, det här skall ni bara klara av!

COME ON YOU GUNNERS!

SPELPLATS

Plats: Portman Road.
Tid: 20.45
Tävling: Carling Cup
Matchodds från Unibet: 1) 8.55 X) 4.55 2) 1.35
TV-sänding: Canal+

SKADE- OCH AVSTÄNGNINGSLÄGET

ARSENAL: Arsenal har precis som vanligt Thomas Vermaelen och Emmanuel Frimpong långtidsskadade. I övrigt är Manuel Almunia, Abou Diaby samt Sebastien Squillaci skadade. Bacary Sagna är sedan tidigare avstängd.

IPSWICH: Ipswich kommer få klara sig utan lånduon Jake Livermore och Rory Fallon då de redan spelat i ligacupen för deras ordinarie klubbar. Dessutom är Grant Leadbitter fortfarande avstängd. Gareth McAuely kan dessutom komma att missa matchen på grund av skada. Ipswich har stora skadeproblem och spelare som kommer att missa matchen är följande: Jason Scotland, Shane O'Connor, Brian Murphy, Lukle Hyam samt långtidsskadade Alan Quinn. Inte illa!

SÅ SÄGER TRÄNARNA

ARSÈNE WENGER: “That we have not won a trophy for five years will not have a big influence on the match against Ipswich. What will have a big influence on us is that we are two games away from the final, and we want to go there. We will be highly motivated to do it. We will go to Ipswich to do the job well and to turn up with a better performance than on Saturday."

PAUL JEWELL: Paul Jewell har nyss blivit anställd som tränare och har inte ens hunnit träffa laget. Han säger följande:

"Tony and Ian will be in charge on Wednesday and I will take charge on Thursday. I've not even met the players or the staff yet, it's been a real whirlwind and I don't want to cause a distraction."

STATISTIK

Arsenal har vunnit åtta av de senaste nio ligamötena mot Ipswich (när de spelade i Premier League) där det enda undantaget är ett 1-1-resultat på Portman Road år 2000.

Senaste gången dessa lag möttes i ligacupen gick faktiskt Ipswich vinnande ur striden! Jamie Scowcroft satte 2-1 i den 89e matchminuten på Highbury och tog vidare Ipswich från den tredje omgången.

Den enda gången Ipswich lyckats besegra Arsenal i FA-cupen var i finalen 1978 då Roger Osbourne blev ensam målskytt. Nu är det dock ligacupen som gäller.

Ipswich har förlorat tio av sina senaste fjorton ligamöten. Dock har det gått bättre i Carling Cup. Man vann mot Exeter och Crewe i första respektive andra omgången efter förlängning. I den tredje omgången vann man mot Premier League-laget West Bromwich med 1-0.

Ipswich Town har bara slagit fyra lag från högre divisioner (i ligacupen). Dessa lag är Southampton (1967/1968), Manchester United (1997/1998), Middlesbrough (2002/2003) och West Bromwich (2010/2011). Segern över Arsenal år 2000 kom när bägge lagen spelade i Premier League.

Arsenal har spelat lika i tre av sina fyra senaste matcher (gäller alla tävlingar). The Gunners har dock vunnit sju av sina tio cupmöten den här säsongen. De tre matcher som inte resulterade i vinster var matcherna mot SC Braga (förlust), Sjaktar Donetsk (förlust) och Leeds (lika).

TROLIGA STARTELVOR

ARSENAL
Målvakt: Wojciech Szczesny.
Försvar: Emmanuel Eboue, Johan Djourou, Laurent Koscielny, Kieran Gibbs.
Mittfält: Tomas Rosicky, Denilson, Jack Wilshere.
Anfall: Theo Walcott, Marouane Chamakh, Andrej Arsjavin.
Avbytare: Lukasz Fabianski, Samir Nasri, Robin van Persie, Alexandre Song, Ignasi Miquel, Jay Emmanuel-Thomas, Carlos Vela.

IPSWICH
Målvakt: Fülöp.
Försvar: Peters, McAuely (kan missa matchen), Brown, O'Dea.
Mittfält: Edwards, Norris, Healy, Kennedy.
Anfall: Wickham, Scotland.
Avbytare: Lee-Barrett, Delaney, Smith, Eastman, Civelli, Priskin, Murray.

Då var det äntligen dags igen! Ljudbloggen är tillbaka! Väldigt många av er har suktat efter en comeback av den här typen av blogginlägg och det är med glädje jag kan säga att jag från och med nu kommer komma med veckoliga ljudbloggar. Framöver vintern/våren kommer jag naturligtvis försöka ha med så många gäster som möjligt, men just idag väljer jag att segstarta och köra mitt eget race.

Eftersom det var ett bra tag sedan ljudbloggen var uppe sist kan ni kanske märka att jag är lite knackig, men överlag tycker jag att det blev helt okej. Om allting går rätt till skall jag nästa vecka sätta mig ner och diskutera Arsenal med ett die-hard fan och en säsongskortinnehavare på Emirates. Jag har dock lovat saker förut och misslyckats med att uppfylla lovningarna, så jag tänker inte lova någonting i förväg. Det enda jag säger är att jag har en tid inbokad med honom nästa vecka!

Idag är jag dock ensam och trots att jag är det tänkte jag ta upp följande saker i ljudbloggen:

Vinterperioden

- Åtta poäng från fyra matcher. Godkänt eller ej?

- Hur kommer det sig att vi tappat poäng?

- Varför verkar inte rotationen fungera?

- Hur kommer det sig att vissa spelare underpresterar?

FA-cupen

- Matchen mot Leeds - hur gick den egentligen?

- Omspel - bra eller inte?

Carling Cup

- Åsikter om den kommande semifinalen

Champions League

- Har vi en chans att vinna mot Barcelona?

- Hur skall vi spela för att ha en chans mot Barcelona?

***

LB by kicken

Klicka på play!

Om webspelaren inte fungerar kan ni ladda ner mp3-filen här ->>> Nerladdning.