Martin Palmér

Under kvällen kom nyheten att PSG kommer närmare och närmare Alexis i sommar. Uppgifterna var väldigt samstämmiga och känns relativt trovärdiga. Det började också spridas rykten om att anledningen till att Alexis bänkades mot Liverpool var att han stormade ut från en träning. Den samlade bilden just nu är att Alexis kommer lämna i sommar.

Det sägs som bekant ofta att stora spelare växer i stora matcher. Att det som skiljer det stora spelarna från de som bara är bra är att de presterar när det ska avgöras. Duktigta spelare gör många bra matcher under en säsong men när det väl kommer till ”squeeky bum time” ja då kliver de riktigt stora fram. Men stämmer det verkligen? I individuella idrotter är det inget snack om saken, men i lagsporter, där enskilda spelares påverkan på prestationer är betydligt mer begränsad, stämmer det där också? I slutet av matchen mot Chelsea noterade

Ja, ni ser rätt. Till slut kom det en blogg.

Mittfält handlar om att hitta spelare var egenskaper kompletterar varandra. Spelare som kan göra vad de är bäst på och tillsammans täcka in det som krävs på ett mittfält. Försvar, positionering, bollvinst, speluppbyggnad, krativitet och bolltransport. Saknas något av det eller om rollerna fördelas fel får mittfältet problem, och det är precis vad som skett i Arsenal på slutet. Framförallt mot United senast.

Det var väldigt länge sen jag skrev något här nu och det gnager lite på mig. Anledningen har varit semester och sedan Londonflytt med både tidskrävande förberedelse och tonvis med saker att lösa på plats. Men nu börjar det mesta ha ordnat sig och en veckorutin börjar sätta sig så snart räknar jag med att komma igång med bloggen igen. Tills dess får ni hålla er till tåls lite till.

Alla som följt Arsenals säsongsinledning har noterat att spelet inte stämt, det har sett trögt och tungt ut. Mer hur trögt och tungt har det varit egentligen? Under eftermiddagen dykte det upp en intressant graf på twitter som speglade antalet chanser och antalet ”expected goals” (xG) för alla Premier Leaguelag. För er som inte vet vad expected goals är så är det inte mer komplicerat än det antal mål ett lag förväntas göra baserat på de chanser de skapat.

Vi når alla en gräns nån gång. För mig kom den gränsen mot United borta ifjol. Den prommenaden från Old Trafford in till Manchester är bland argaste jag varit. Där och då klev jag över nån gräns och in i ett tillstånd där jag accepterade att det finns för oss realistiska tränarmål som säkert skulle kunna göra det det bättre än Wenger. Innan dess så var jag ändå av den åsikten att hans brister till trots så fanns det väldigt få som jag trodde skulle kunna göra det bättre än honom, i den situation Arsenal befann sig, och att de var av olika anledningar inte realistiska mål.

Det är nog en fråga vi många ställt oss inte bara den här sommaren. Exakt varför det är så vet så klart bara Arsene Wenger men jag tänkte ge mig på en sannolik förklaring. Den kommer säkert inte lugna alla upprörda men kanske kan den räta ut några frågetecken.

Till att börja med så finns det ett antal myter om Arsenal och transfers som kan vara bra att klara ut. Eller åtminstone några utgångspunkter vi får komma överrens om.

Officiellt öppnar inte sommarfönstret förrens den 1a juli men Arsenal har redan varit aktiva som vi alla sett och signat en av mina absoluta favoriter Granit Xhaka. Förhoppningsvis stannar det inte där, vi har fler hål att fylla i truppen. Men vilka är dessa hål och hur ska vi prioritera kring dem? Jag gör ett försök här att analysera det.

Säsongen är slut och med det kommer diverse listor, summeringar och liknande. Först ut här är årets spelare. Jag utser det genom de betyg som satts under hela säsongen samt ett slutbetyg från hela panelen. För att få vara med krävdes satte jag gränsen vid 10 matcher, det gör att tex. Rosicky och Debuchy faller bort. Kvar blev 23 spelare. I varje kategori rankas spelarna från 1-23. Poängen i varje kategori viktas sedan där vissa kategorier anses viktigare än andra. Slutligen summeras poängen och en ranking fås.

I helgen hade jag glädjen och äran att få närvara vid Mikel Artetas stora farväl till Arsenal. Det var inte utan att jag fick kämpa för att hålla tårarna tillbaka när denne konstant underskattade man fick den uppskattning han alltid förtjänat. Det han gjort för den här klubben är värd alla sorters hyllningar. På slutet har han mest varit skadad och utanför truppen vilket få många att glömma bort hans första år i klubben.