Modern Football Is Rubbish Part 5. Killing Yourself To Live

Nu går vi in i en period av stiltje och avhållsamhet. Världens bästa fotbollsliga tar, liksom en massa andra ligor, paus från verksamheten och vi fotbollskonsumenter få hålla tillgodo med fotbollens Metadon, landslagsfotbollen. Tack och lov i kvalspelsform, men ändå långt från the real shit.

För att hantera denna abstinens på riktig vara, vill jag passa på att knyta ann till några funderingar som återuppväcktes i helgen. Det är inga nyheter, både du och jag har varit inne på det tidigare, men det blir bara mer aktuellt för var dag som går. Jag hade kunnat skriva om det i förhållande till den parodiska pantomimen som brukar kallas för El Classico. Men eftersom jag försöker hålla en viss nivå här inne tänker jag skriva av mig kring Den Uruguayanska Svanen och Den Walesiska Katalanen. Det handlar om samma sak som tillvaron i Tvålagsligan, men bär andra namn och har andra ansikten. 

Den förstnämnde av dessa två trynen mötte tillsammans med sin klubb den engelska fotbollens mest grottmänniskolika fotbollsensemble Stoke City FC. Ett möte med dessa Stoke brukar, som vi Arsenal vet, mest vara att betrakta som livsfara, men om vi bortser från Shawcross initiala irrfärder så höll sig de killarna inom relativ närhet till den fungerande mänsklighetens normer.

Det kan man dock inte säga om Luis Suárez. Denne oerhört begåvade och högst kompetente fotbollsspelare, fortsatte i gammal god anda att primärt inte söka avslut, utan istället bara verka för att få straffspark. Han gjorde det med närmast komisk övertydlig distans mellan honom själv och presumtiva fällningsutdelare. Och han gjorde med en sådant teatraliskt överspelande att man inte ens kunde bli arg. Bara småskratta för sig själv och skaka på huvudet.

I holländska ligan blev Suárez, under sina år i Groningen och Ajax, mer eller mindre betraktad som bara en fuskare. Förvisso enormt kompetent fotbollsspelare men, oavsett det, en fuskare. Nu är han efter sina snart två år vid Merseyside, på god väg att skapa sig samma rykte i England. Och det kunde i och för sig vara gott nog, för jag har inga svårigheter med att strunta i både hans och LFC´s rykte, om det inte var för att han vecka efter vecka tillåts föra löje över sporten fotboll. Fotbollen som jag älskar så mycket. 

The Face of Fotbollens Framtid? Bild från Bildbyrån.

Nummer två på listan över helgens skämtsamheter heter Gareth Bale och spelar i Tottenham Hotspur. Även denne kille är, klubbtillhörigheten till trots, en duktig fotbollsspelare. Den lille Bale som i Appy Arrys händer förvandlades från en ful ankunge som, från sin vänsterbacksplats inte kunde vinna en EPL-match, blev till en snabbt lyftande svan i vänsterytter-/fri mittfältsfågelskrud.

Som sig bör, med bra spelare i norra London, så började det efter ett tag florera rykten om att denne unge walesare hade väckt den spanska storklubben Barcelonas intresse. Och nu i helgen så förstod jag än mer varför, för maken till osmaklighet är, med undantag för ovan nämnde Suárez, svår att finna. När Bale, för att jaga en förlupen boll, kutade fram på offensiv planhalva sprang också Villas målvakt, Brad Guzan, ut för att markera närvaro eller täcka bort bollen. Men i stället för att satsa på bollen och kanske skapa målchans, tog Bale sikte på Guzans ben. Men då Guzan plötsligt stannade upp och undvek Bale, så flög den lille walesaren till synes handlöst i luften, utan någon som helst kontakt med den utrusande amerikanen.

Precis som i fallet Suárez så framstår sp*rsspelaren som inget annat än en tvättäkta pajas. En fjant, en tomte, en korkad lallare. Det blev nästan hårresande uppenbart hur självklart han tog till fuskets redskap för att försöka få motståndarlagets målvakt utvisad, och därmed ge det egna laget vinning. Obehaget översköljde mig och jag visste inte vart jag skall ta vägen när jag ser eländet. Jag ville bara fly, slippa se skiten eller försöka tvätta bort smutsen från TV-rutan.

Annars då, bilen går bra? Bild från Bildbyrån.

Jag vet att jag, i många lägen, framstår som en reaktionärernas mest konservativa bakåtsträvare. Men jag är en traditionalist och jag känner styrkan i dessa traditioner, i uppbärandet av en rådande kultur och det enorma värdet i att behålla något man älskar oföränderligt intakt. Fotboll skall vara som fotbollen alltid har varit och det är en av alla dessa pelare, på vilka sporten vi älskar vilar. Regelsystemet skall även det vara som det alltid har varit och många har, under årens lopp, hävdat att dess konstans är en av fundamenten för sporten.

Men nu står vi kanske vid vägs ände och kanske är det nu det faktiskt är dags? Kanske är det nu vi måste säga adjö till den sport vi älskar, som enda lösning för att rädda den? Kanske måste vi visa mod att ta avsteg från älskade traditioner, som förutsättningen för att säkra dess överlevnad? Kanske är denna begravningsprocess själva möjliggörandet för fotbollens fortsatta existens?

Som den traditionalist jag trots allt är, anser jag att nu att det är dags att säga ”hej då”. Men också att säga ”hej, året är 2012, vi lever i en moderniserad tillvaro, låt oss faktiskt använda de hjälpmedel som finns tillgängliga och göra någonting för att rädda det vi älskar”. Jag är till fullo beredd att kompromissa med mina principer om det goda tingets oföränderlighet, för att rädda sporten fotboll. Fotbollsspelare är i dag så snabba, så mångfacetterade och, framför allt, så cyniska att vi inte längre kan kräva av eller förvänta oss att domarna skall hänga med och se allt som spelarna företar sig.

Teknikens utveckling, vilken vi låter leda oss i många andra sammanhang, har nu kommit så långt att allt fuskande inte bara kan upptäckas, och fortsätta sprida löje över sporten, utan även användas för att stävja fusket och förebygga det. Idag är varenda millimeter av toppfotbollens planer under kameralinsers övervakning, så varför inte använda detta för att göra någonting gott med fotbollen?

Varför inte försöka agera och göra något innan det är för sent? Innan det hela bara har blivit pinsamt. Innan fuskets mörka skugga har fått falla över upplysningen. Innan teatern har blivit allt. Innan realismen tvingas på flykten för påhittandet och hycklandet. Innan löjet, pajaskonsterna och förlöjligandet är allt vi har kvar. Innan sportens utövare har fått själva sporten att implodera och förgås? Innan allt bara är cirkusunderhållning, wrestling eller en samling gycklare i betalkanalers händer?

Man behöver inte vara absolutist och hävda att en filmning eller ett svandyk omedelbart renderar i 10 matchers avstängning. Men om det blir uppenbart att en spelare missbrukar domares allt mer marginaliserade ställning, för att genom fusk vinna fördel? Varför inte använda den presumtiva preventionen som vetskapen, om risken att bli avstängd ett par matcher, skulle kunna innebära?

För att inte tala om de sämre sponsoravtal som spelarna, efter ett par avstängningar för fusk, skulle riskera att få? För pengar talar och vad händer när produkten fotbolls egentliga värde gått förlorat? Och våra herrar på FIFA, UEFA eller för den delen FA vill väl inte se sin produkt devalveras till mindre värde och till någonting ingen längre vill lägga miljardtals kronor för att vidareförmedla till oss konsumenter? 

Jag önskar att jag inte behövde, men nu är läget som det är. Vi står där vi står och vi står vid ett vägval. Antingen låter vi sporten hamna i utövarnas händer, leva sitt eget liv i dess nuvarande form och långsamt formatera om sig till vad de önskar. Eller använder vi kamerornas övervakning och låter oss, för att få bukt med eländet, i efterhand stänga av spelare som uppenbart fuskat. Det ena kan kännas lättjefullt lättsamt men sällskapar med ond bråd död, medan det andra faktiskt kan bli den illasmakande medicin den sjuke patienten så desperat är i behov av. Det förstnämnda kommer att bli sportens långsamma kvävningsdöd, medan det sistnämnda kan bli den mest smärtsamma process som fotbollen gått igenom, sedan passningar framåt i banan tilläts, men ändå visa sig bli dess räddningsplanka. Vad väljer du?