Medlemmar: 5011 st.
Visa menyn

Play for the name on the front of the shirt...

Davidsson och Mannen
ons 26 feb 2014 kl 08:45

Fakta

Jag avskyr totalfotbollens naivitet och ser att den tog oss absolut ingenstans. Idag jämför jag dagens Arsenal med Det Oslagbara Arsenal och ser att lika höga krav inte behövde betyda samma krav. Ur det tar jag fart in i rådande Özildebatt.

Just nu går vågorna höga kring olika Arsenalspelares insatser, men framför allt deras attityd och deras i mångas ögon bristande inställning. Ofta sätts dessa i relation till uppskattat markandsvärde och inköpskostnad och en som fallit i många fantasters (tillfälliga?) onåd är sommarens rekordköp Mesut Özil. Vi fantaster ropade ”spend some f-king money”, fick se den trehövdade propagandaapparaten göra så och yttrar nu vår besvikelse över den bristande konstans som många anser Özil fört med sig den senaste tiden. Och om detta säger jag intet. Jag är lika varse om Özils ovana över jul- och nyårsperioden, då han från tidigare ligor är van vid återhämtning, som hans briljans vilken med rätt löpningar av medspelare kan vara rena konstverk att se, som jag är om att han de senaste veckorna inte alls presterat som han gjorde i höstas. Men jag kan ibland sakna perspektivet, referenserna och den stora bilden. Vi är så noggranna med att avslöja detaljerna så att vi förlorar både historia och helhet.

När jag växte upp genomgick Arsenal något av en metamorfos. Från att ha varit ett i perioder hånat och nästan avskytt one-nil och boring Arsenal, där endast följarskarans heterogena sammansättning och att detta höll den poliska extremhögern på behörigt avstånd som kortsidesläktarna, fungerade som positiv motvikt till den annars tämligen negativa bild som odlades om klubben. Från elakt destruktiva offsidefällor, smått alkoholiserade spelare och mutanklagade managers, till ett målgörande, spelande och estetiskt refererat Arsenal. Boring blev till scoring och Wenger blev, trots hans högst franska uppsyn, trots alla utländska spelarimporter och trots att han nästan bryskt tydliggjorde sin ståndpunkt gentemot rådande normer inom den engelska fotbollen, oerhört uppskattad även utanför norra Londons finare delar.

I detta Wengers Arsenal fanns som ni vet en backlinje och ett försvarsspel som Wenger i princip helt ärvde av George Graham. Till denna lade han kreativa krafter från kontinenten och sedan även Afrika och fick därefter en helt fantastisk blandning spelare vars kollektiva topp bestod i att spela hela 49 inhemska tävlingsmatcher i rad utan förlust. Idag har fotbollskartan ritats om totalt och i denna metamorfos står endast Wenger kvar, Arsenal står i viss mån kvar, i ett annat ägand och sådana som du och jag står kvar och ser världen snurra allt snabbare för var dag som går. Vi faller då lätt in i trygga och invanda mönster, vi faller tillbaka till de normer och de rättesnören vi anser vara riktiga och vi faller också tillbaka till det vi en gång såg var rådande. Själv faller jag tillbaka till säsongen 03-04, till De Oslagbara och till vad som då gällde och var rådande.

För visst var det laget till vissa delar ärvt, visst var det format och drillat ur en än mer avlägsen tid, men det finns också mycket att lära. Det fantastiska med detta lag var inte bara dess enorma kompetens vilken Wenger var mannen att kanalisera till utförda prestationer, utan även den enorma dynamik laget hade inneboende. Vi kunde vara stenhårda, elaka och stundtals brutala med Keown, Vieira eller för den delen Mad Jens. Vi kunde vara laglojala slitvargar i Parlour, Gilberto eller Campbell. Men vi kunde också vara briljanta och på gränsen till geniala i fotbollshjärnor såsom Bergkamp, Bobby och Henry. Alla olikheter fick plats under Wengers paraply. Alla bidrog och var delaktiga, men inte på samma sätt utan på olika sätt, med olika saker och med olika kompetenser som grund.

Skönhet, från början till slut. Bild: D&M.

Just precis så vill jag se Arsenal idag. Jag vill att Flamini skall ta ett enormt defensivt ansvar, slita hund och skava motståndares hälsenor till förbannelse. Jag vill Mertesacker och Koscielny resligt stå och stöta bort både motståndare och boll. Och jag vill se Cazorla och Özil få sprida sin bollgenialitet med fria tyglar. Och jag vill få se allt däremellan optimeras utifrån de respektive spelarnas egna förmågor, egna begåvningar och egna spetskompetenser.

Alla skall ha lika höga krav ställa på sig och på sina medspelare. Men de skall inte ha samma krav. Lika höga, men inte samma. Självklart hoppas jag att truppens slitvargar lyckas slå fina passningar, dribbla av en gubbe då och då och kanske också trycka in en sen kvittering någon gång, men vi skall inte lasta dem för om de så inte gör. På samma sätt skall vi heller inte kräva av spelgenierna att de skall ta fullt defensivt ansvar. Det är förvisso bra om det gör det, men det skall inte vara något riktat krav. Om de kreativa spelarnas enorma spetskompetens skall optimeras för lagets bästa, så kan inte alla slita hund, täcka yta eller glidtackla, hur vackert detta än må vara. Totalfotboll, där alla kan allt, må vara både vackert och ideologiskt skönt, men det är respektive spelares godfötter som är det avgörande.

Det är grymt skönt att se Giroud stressa motståndarna i deras uppspel, men man skall också, så länge de gör, passar till eller ligger bakom mål, förlåta Podolski eller Özil om de inte gör det med samma frenesi. Det är stundtals ljuvligt att se Artetas täckande av ytor och avläggande av löpmeter, men man skall också förlåta Cazorla om han inte gör det med samma energi och inlevelse.

Vi förlät Bergkamp för att han ofta fuskade med hemjobbet och vi förlät Henry för att han stundtals såg helt ointresserad och känslosval ut och vi måste därför också förlåta nutidens (relativa) motsvarigheter. Även om mina favoritspelare då var Keown och Parlour, även om jag älskade deras uppoffrande spelsätt och även om jag älskar dagens Dixon, Carl Jenkinson på tok för mycket för mitt eget bästa. Som jag älskade Adams när att han skrek: ”Play for the name on the front of the shirt, and they’ll remember the name on the back” och Keowns ”look like you want to play for The Arsenal” när någon inte stred för klubben som de önskade. Jag älskar när Flamini läxar upp Özil för att denne, enligt Flamini själv, fusket med det defensiva, men jag är också den förste att förlåta Özil så länge han bidrar med vad han gör bäst.

Jag förstår att många fans frustration fötts i diskrepansen mellan Özils defensiva prestationer, hans upplevda brist på inlevelse för Arsenal och hans förmåga att bidra offensivt till mål och poäng. Jag förstår att han faller hårt, från den £42 miljonerspiedestal han är satt på, när hans kropp och själ skriker högt av ovanan vid det hårda engelska spelprogrammet över en period då han är van vid återhämtning. Och jag vill att vi följare skall ha enormt höga krav på honom såväl som på alla andra spelare. Men vi skall inte ha samma krav. Lika höga men inte samma. Precis som vi hade lika höga, men inte samma krav på Bergkamp som vi hade på Keown och även vice versa. Alla skall bidra med sitt, inte med samma. Då är Arsenal åter vinnare och då är även Mesut Özil en vinnare.

Kommentarer

Bild för Martin Palmér

Klockrent!

Bild för Danneman

Tråkigt med ett så fulländat inlägg så det inte lever upp till diskussion...

Har inget mer att tillägga än, superbt!

Bild för Fredrik Norman

Underbar läsning! 

Bild för André Johansson

Äntligen någon som skriver ut det jag velat säga till snart var och varannan supporter ! Det va ju som wenger sa om Pires angående hans defensiv något i stil med " Varför ska han fokusera så mycket på defensiven när han är så bra på offensiven" . Likaså att när Flamini kom till arsenal och såg att fabregas va bättre på den positionen och för att passa in i laget valde han själv att bli en slitvarg

The biggest of games,the biggest of names. Its Henry

Bild för Davidsson och Mannen

Martin Palmér// Härligt att du tycker så. Det är i alla lägen inte enkelt att försöka formulera ens åsikt, speciell när den inte är så kategoriskt övertydlig som den lätt blir i en sådan här diskussion/fråga. Svart-vitt, älska-hata och där man själv vill ställa sig bredvid.

Danneman// Hahaha! Tack skall du ha (jag fick läsa din kommentar ett par gånger innan poletten föll ned!)

Hemulen13// Tack så mycket!

Gunnerlover// Precis. Tycker Pires är en mkt bra jämförelse. Eller Arsjavin. Eller Podolski. Eller Cazorla. Etc... Alla skall inte göra samma, utan bidra med vad de är bäst på.

Bild för Fredrik Norman

Är det inte det vi har efterlyst så länge just spets?!

Bild för Phorreall

Kanon D&M!

Du får ner mina tankar i skrift återigen. Amen to that.

För mig är kritiken mot Özil bara märklig. Precis som många redan har sagt, första säsongen i PL, inte van med julschemat och letar nog fortfarande efter sin roll i laget och ligan. Man har all rätt att kritisera spelare, men man måste likväl ha helhetsbilden framför sig och allt behöver verkligen inte vara svart på vitt. Varför presterar inte spelaren? Och har han alltid varit dålig? I Özils fall: Verkligen inte!

Han kom till laget och presenterade sig direkt, sen får han ha en formdipp som alla andra. Han är bara människa.

Att han ska vara lat och loj och se ointresserad köper jag inte för fem öre. Däremot är han kanske jordens mest självkritiska spelare som ständigt kräver mer av sig själv (och förmodligen mer av sina lagkamrater med). Känner att det är en win-win situation här. Arsenal kan bara bli ett bättre lag med Özil i laget. Skitsamma om han inte utstrålar samma entusiasm på planen som Wilshere eller Podolski. Han gör sitt jobb i sin roll, som du skriver, levererar magiska passningar och ser luckorna i försvaret.

Vi ska vara för jäkla tacksamma som har Mesut!

Bild för Corben

Underbar läsning. Som i dokumänteren Keane vs Vieira när dom tar ut sin gemensamma elva av de båda klubbarna och Vieira absolut ska ha med Pires. Och säger att dom sa typ, ok Bobby det är ok att du inte jobbar så hårt bakåt, men då fixar du det åt andra hållet. Özil har varit en av våra bättre spelare överlag, framåt, kanske, och jag är helt övertygad om att det bara kommer bli bättre.

Jayarse på twitter.

Bild för Fredrik Norman

Halva min kommentar försvann. Så ignorera den sista jag skrev.

Bild för zimzon

Jadu. Får väl säga att det var ett fullt godkänt inlägg det här. Duger i krig. ;)

Twitter: @zimzon80

Bild för Torbjörn Nylin

Tack D&M helt underbar läsning. Håller med till fullo om Özil, ska vi ta nästa steg och på allvar utmana om ligatiteln så bör Özil få fuska lite med hemjobbet. Som jag ser det så har dock fotbollen utvecklats sedan 03/04.Det håller inte mot de bättre lagen nu att tillåtas "lägga det största kruten på att anfalla", som du skriver hade ju vi ett flertal - som det brukade heta "lirare" då. Vi kan idag möjlighetsvis ha råd att ha en "lirare" på plan mot storlagen samtidigt. Att denna spelare på sikt bör vara Özil är jag övertygad om. Konklusion :) Upp till Le Boss att anpassa laget och stoppa nuvarande blödning på vänsterkanten.

Tack än en gång D&M får väl samtidigt tacka Sebastian för att han öppnade denna synnerligen vitala diskussion

Captain Tony A på Twitter 

Bild för Davidsson och Mannen

Hemulen13// 1: Ja, precis. Özil är på något sätt våra önskningar personifierad. Men självklart hamnar han där, rent retoriskt, där ingen kan leva upp till våra drömmars förväntningar och således blir föremål för vår frustration. Trots att han, precis som du skriver, är just den spets vi så länge efterlyst. Vi gör det omöjligt för honom att ”lyckas” leva upp till våra drömmar.

2: Nej, det tänker jag inte alls göra!

Phorreall// Tackar och härligt att vi möts där. Och du tar upp helhetbilden och det är just den som är avgörande här: Vi fans (inklusive jag själv) tenderar att krypa så nära inpå (troligtvis på grund av kärlek) att vi i många lägen förlorar helhetsbilden. Varje match blir avgörande för hur vi ser på en spelare och är snabba att döma ”förstasäsongare”. Cazorla klarade det, men det är annars ytterst få som presterar över tid en första säsong.

Personligen kan jag irritera mig på den uttryckslöshet han, enligt mig, ibland visar –på samma sätt som jag kunde önska att Henry hade lett mer och firat mer när han gjorde mål-, men problem hade uppstått om Özil slutade leverera passningar, slutade öppna för andra och slutade se det andra inte ser. DÅ skall vi gnälla, inte när han blir utskälld av Flamini (vars roll är att hålla defensiven och kanske just läxa upp en spelare eller två) för att han, enligt fransmannen, softat i hemjobbet. Och ja, vi skall vara tacksamma för Özil, även han kostade skjortan!

Corben// Mkt bra exempel som även Gunnerlover var inne på tidigare. Och det sagt av en granithård krigare som Vieira (och kanske också Keane?), vilken är alla Flaminis urmoder. Alla kan inte vara Flamini och Koscielny, hur underbara de än är. Alla kunde inte vara Keown, Adams eller Parlour, hur underbara än de var. Vi behöver Özil-, Podolski- och Cazorla-typer, på samma sätt som vi behövde Bobby, Berkamp och Henry, att lägga till våra granitblock (som jag älskar). Så absolut!

Zimzon// Jaså, du säger det! :-)

Torbjörn Nylin// Stort tack för berömmet, det värmer mig något oerhört. Och visst har du rätt, fotbollen idag erbjuder inte de marginaler som den gjorde för 10-15 år sedan. Vi har, precis som du är inne på, inte den möjligheten att bara trycka in lirare i truppen. Och jag har varit vansinnig över Wenger och dennes, i mina ögon, naiva inställning när han spelet utan riktig DM år efter år. Att alla skall vara allt, i en någon form av dadaistisk totalfotbolls-look-a-like. Det har jag varit rosenrasande över.

Ja, den där vänsterkanten… Det känns som att få av de som placeras ute på vänsterytterposition blir älskade. Alla som hamnar där hamnar förr eller senare i onåd, de senare åren. Det är väl bara AOC som överlevt ”den fördömda platsen”. :-)

Bild för Ola Svärd

Jag håller med i allt du skriver, grymt att få ned det så välformulerat. Özil värvades inte för att spela en defensiv roll, Flamini gjorde. Vem får mest beröm..jo..den defensive och som jag ser det en skapligt lätt o tacksam roll. Mina krav på Özil är stora, kanske för stora, dock är det i offensiven jag har kraven och där som jag ibland kritiserat. Att våga utmana mer, gå på egna avslut osv. Att hans ansikte ser lojt o ointresserat ut emellanåt beror nog mest på frustration. Han är en vinnare - likt övriga toppidrottsmän. Det blir liksom inte bättre av att se arg ut. Våga byt ut honom när det kärvar.

"I will sign every contract Arsenal put in front of me without reading it.”

Bild för Davidsson och Mannen

T.A// Tack för berömmet. Jag är den förste att lovorda Flamini, men jag håller helt med dig om den tydliga rollfördelning som gäller för dem båda, där Özil, som du är inne på, värvades för allt annat än en grovjobbarroll. Sedan har du en oerhört viktig poäng i din sista mening; att Wenger vägrar byta ut, eller ställa över honom (Sunderland senast var väl i princip första liga- alt. CL-matchen han fick vila) eller låta honom börja på bänken. Killen behöver, även han, vila. Och de andra behöver se att även han, den store offensive stjärnan, kan vilas.

Bild för Guris

Bra inlägg D&M, nyanserat. Fan, nyanserat. Ett ord så fint att man vill böla en skvätt.

Ty ett fotbollsfans kognitiva förmåga är ofta begränsad till att vråla ÖÖÖÖÖÖÖÖÖ och ett fåtal andra intelligenta utrop.

D&M, du är höjd över massan.