Medlemmar: 8706 st.
Visa menyn

Spelarövergången som vände Arsenals säsong

Davidsson och Mannen
tor 24 maj 2012 kl 07:34

Jag vet att det finns ganska många av oss, att vi är fler. Vi som vänder och vrider, letar efter mönster och suktar efter orsakssamband. Vi tycker oss finna ett guldkorn av begriplighet i de olika scenariernas kvicksand och vi analyserar, försöker förstå och förutse. Ibland lyckas vi, men de flesta gånger gör vi det inte.

Jag vet att livet inte alltid är enkelt och livet med en nära relation till ett fotbollslag är det definitivt inte. Men i sann fikarumsretorisk anda hävdar jag med bestämdhet att det är bättre att ha en osund relation till ett fotbollslag och en sund till sin fru, än tvärtom. Så när Arsenals säsong 2011-2012 nu skall summeras, letar sådana som du och jag efter samband och till det har vi all rätt. Vi letar efter linjära kausaliteter och begripbara stolpar utmed vår synnerliga krokiga vandring och vi har alla mandat i världen till detta, hur osunt det i andras ögon än kan anses vara. Av den andledningen har jag funderat kring hur det hela var möjligt, att vi, trotts det sommarfönster vi genomled, faktiskt hamnade högre upp i tabellen i år än förra året. Trots förlusten av lagkapten Fabregas och trots förlusten av greadynasri (samt Clichy).

Att starten blev som den blev är inte konstigt att förstå. Vi sålde tre spelare ur startelvan, blev av med en fjärde till långtidsskada och vi gjorde det utan att ersätta någon av dem. Gervinho köptes inte in som ersättare för Nasri utan som komplement till densamme och när ligan startade borta på St James’ var vi ett lag utan helhet och utan inköpte ersättare, varken till de flyktade eller till de skadade. Sedan kom Old Trafford-incidenten följt av fönstrets sista skälvande dygn och vi fick in mittback, vänsterback och ett par centrala mittfältare. Skadan var förvisso redan skedd, men Arsenal fick allt mer grepp om tillvaron och så även vi fantaster.

Blog Gallery 4

Arteta stagade upp mittfältet, Mertesacker försvaret och Santos sprang som en tätting längs med vänsterkanten. Läget såg bättre ut, men mycket hängde på Robin van Persie och så gjorde det på många sätt hela säsongen.  Vi visade med all tydlighet vad avsaknaden av en central kreatör på mittfältet kan betyda för ett lag. Trotts detta reste vi oss upp, vi tog fler poäng än 17 andra lag och vi lyckades till slut kravla oss upp i nästa års Champions League.

Men hur kunde det hela hända? Hur möjliggjordes hela denna metamorfos och hur kom det sig att laget som ett tag låg på 18:e plats till slut landade på tredje? Vad var de avgörande faktorerna och vad gjorde oss till det Arsenal som, oavsett det digra avståndet till seriesegraren, faktiskt får klart godkänt?

En faktor var van Persies underbara förmåga att göra mål, Artetas ankomst en annan och lagets förmåga att spela dåligt och ändå ta poäng är en tredje. Jag vill till detta lägga ännu en orsak för jag vill berätta om en markör då vår vandring vändes åt ett annat håll. Om en tidpunkt då vår säsong blev någonting annat än den såg ut att bli. Jag vill skriva om spelarövergången som vände vår säsong.

31 januari, i vinterfönstrets allra sista minuter skickade Everton iväg Louis Saha till Tottenham, på ett sex månader lång lån, för att i gengäld få låna tillbaka Steven Pienaar. Saha ersattes av Nikica Jelavic som hämtades från Glasgow Rangers och började ösa in mål för den blå Liverpoolklubben och i andra änden av affären skickade Harry Redknapp iväg Roman Pavlyuchenko till Lokomotiv Moskva och ansåg sig, i och med Sahas inträde på White Heart Lane, i Saha och greadybayour, ha ett forwardspar värt namnet.

Jairo Bonilla

Och där har du spelarövergången som vände vår säsong, där har du den affär med vilken Happy Harry räddade Arsenals säsong 2011-2012. För i och med det nya forwardparet började Redknapp allt mer bänka kreatören Rafael van der Vaart och spela 4-4-2 istället för det tidigare 4-5-1. Resultatet blev ett centralt mittfält som vann allt färre matcher åt Harry, en van der Vaart som inte bara förlorade sitt glada humör utan även sin smått dj-volusiska form när han väl fick spela och ett, för spurs, högst oönskat trendbrott.

I och med Redknapps matchande av Saha fick han initialt ett antal fler mål, men han ruckade även strukturen i en fram till dess, smått orubblig lagmaskin. En maskin som successivt började hacka allt mer och som i och med 5-2-förlusten mot världens bästa lag, totalt föll ihop. Just den matchen blev lika symptomatiskt för Tottenham som den blev för Arsenal. För de började med det vackra spelet och en tvåmålsledning, men lämnade en tickande bomb i form av ett vidöppet mittfält för Arsenal att laborera i. Och när van der Vaart väl byttes in i halvtid var tvåmålsöverläget redan tappat och skadan redan skedd.

När väl den gode Harry insett sitt misstag, tillsammans med att Saha återvände till sitt normala läge av skadefrånvaro, och spurs återgick till 4-5-1, var de redan satta i sådan gungning att det klassiska spursfallet inte riktigt gick att stoppa.  För om vi skall förhålla oss på ett sanningsenligt sätt så är Arsenals tredjeplats inte så mycket Arsenals vinst, som Tottenhams förlust. Vi tog förvisso tredjeplatsen men den gavs till oss av spurs. Av Happy Harry och dennes rastlösa instabilitet och av spelaraffären som förde Louis Saha till N17, sköt spurs i sank och oss till nästa års Champions League. Så kan det gå.

Up You Gunners!

Bilder från Flickr.com: Årets piké av ”Blog Gallery”

medan årets halsduk är tagen av ”Jairo Bonilla”