Medlemmar: 5182 st.
Visa menyn

Häck väck våt fläck, del 3: De Eventuella -Some nasty sprängstoft

Davidsson och Mannen
fre 15 jun 2012 kl 06:42

Idag skall vi avsluta Häck väck våt fläck-trilogin och vi skall göra det genom att närma oss de spelare som eventuellt kommer, eller för den delen borde, lämna klubben i sommar. I denna del kommer jag försöka hålla mig så mycket som möjligt till fakta, men även tillåta mig att spekulera än mer hej villt än brukligt. Så sätt dig ned i kontorsstolen, greppa din kaffemugg och se sådär oerhört upptagen ut, som bara du kan, för nu kör vi.

Henri Lansbury: Av alla unga spelare som klubben genom åren givit på tok för stora kontrakt, inte för att de presterat utan på grund av förhoppningar om framtida prestationer, är Henri Lansbury den jag tycker absolut mest om. Född i snar närhet till den mörkblåa linjens ändstation och, med undantag för en kort sejour som pojklagsspelare i Norwich, Arsenal sedan barnsben. När han kom fram i a-laget var det som en Ray Parlour 2.2 och mitt gamla bedagade Arsenalhjärta bultade av hopp om återupprättelse av en svunnen spelartyp.

Lansbury anses av många ha hamnat som gisslan i Wengers utomengelska ungdomssatsning, där han ständigt ha fått sett sig omsprungen av spelare, trots att han alltid ansets som enormt talangfull. Han har lånats ut till Watford, Norwich och West Ham och således fått nästan tre säsonger i The Championship. Dock var han, under senaste sejouren i andraligan, under Sam Allardyces överinseende vilket skulle kunna förstöra vilken lovande karriär som helst.

Samtidigt som han inte slussats fram i Arsenal i den fart man hade kunnat hoppas på, så har han de senaste säsongerna varit given i det engelska U-21landslaget, där han bland annat överglänst spelare som bytt EPL-klubb för miljontals pund. Om Lansbury bara får en tredjedel av alla de chanser som spelare som Denilson, Diaby och Ramsey har fått, så är jag inte bara fullt nöjd, utan även övertygad om att han kommer att göra sig förtjänt av i varje fall en rotationsplats i laget.

Jag hoppas Lansbury får chansen i klubben och då kanske inte som högerback när man ligger under med sex bollar på Old Trafford. Att han får möjlighet att visa inte bara sin passningskompetens och hästspark till skott, utan även sin parlourska frenesi och vilja att ta sig mellan straffområde till ett annat i högsta möjliga fart. Men jag tror inte så blir fallet… Dels för att Wenger hittills varit oerhört snål med chanserna och även för att även Lansbury kommer att behöva inskolningstid. En inskolningstid som Wenger givit till andra men hittills, alltså, inte till den gode Henri.

Arsenals mittfält är knökfyllt, men tyvärr inte bara av nyttig kompetens utan även av sådant som vi inte har nytta av. Skall Lansbury ha någon chans att ta en plats i laget, måste Wenger skeppa iväg lite proven deadwood och ta en mängd högst osköna beslut. Det tror jag inte kommer att ske. Henri Lansbury kommer i stället gå till ett lag på tabellens nedre eller mittersta del och har han tur så får han en tränare som förstår att förfina även hans mer finstilta sidor. Behov av att sälja: 0 %. Möjlighet till det: 85-90 %.

Vito Mannone: Mannen med det poetiskt mafiosiska namnet kom till Arsenal sommaren –05 och spelade bara några veckor senare i den klassiska försäsongsmatchen mot Barnet uppe på Underhill. Efter ett års spel i junior- och reservlag började tiden av utlåning för den unge italienaren. Först några ganska dåliga månader i Barnsley, sedan vintern 10-11 i Hull City och sedan ännu en vinter och vår i Kingston upon Hull. 

Emellan dessa låneperioder hann Mannone dock med att spela en handfull a-lagsmatcher för Arsenal. Dels den ligaavslutande matchen mot Stoke, maj –09, men även ett antal matcher hösten –09, då både Almunia och Fabianski var skadade, av vilka matchen mot Fullham på Craven Cottage stod ut som en smått mästerlig insats. I januari –10 skrev han på ett nytt långtidskontrakt med Arsenal, bara för att se sig återomsprungen av de båda då kurerade Almunia och Fabianski.

Mannones tid i Arsenal har inte direkt kantats av timing. För de stunder då killarna framför honom i ledet varit skadade och lämnat potentiell lucka att fylla, har Mannone antingen varit i Hull eller själv skadad. Och då han så varit, har han tvingats se på när Wojciech Szczesny sprungit förbi honom i hierarkin, i vilken han då sjunkit ännu ett pinnhål.

Nu när Almunia är entledigad och Fabianski ryktas söka speltid annorstädes, kan man anta att Mannone har andraplatsen i snart räckhåll. Dock undrar jag om den verkligen lockar honom. För under hans senaste tid i The Tigers har han inte bara spelat bra och sagt sig trivas fint i Yorkshirestaden, utan det har allt mer antytts att en permanent övergång är stundande. En övergång som då skulle innebära en habil tillvaro i ett inte helt oävet Npower Championshipgäng, som inte helt saknar framtidsutsikter. Behov av att sälja: 0 %. Möjlighet till det: 75-80 %.

Johan Djourou: Kung Mango of The Arsenal är en kille som liksom blandat och givit ända sedan han, första augusti –03, kom till klubben som liten plockfrukt. Om man bortser från säsongen 07-08 som han spenderade i Birmingham FC, har han dock varit klubben trogen i en herrans massa år och sägs vara väldigt populär bland de andra i laget. I unga år agerade han central mittfältare medan hans huvudsakliga position i Arsenal, trots upprepade önskemål om plats på det centrala mittfältet, har varit som mittback. Han har, av tränare Wenger, också tvingats till en del mindre lyckade inhopp på högerbacksplatsen.

Liksom många andra arsenalspelare genom åren, så har Djourous väg varit kantad av en himla massa skadefrånvaro. Hans lapp i det arsenalska kösystemet har ständigt lämnats över till andra spelare, just på grund av dessa skador. Säsongen 10-11 var det, på grund av andras skador, dock hans tur och han bildade ett tämligen habilt mittbackspar tillsammans med Laurent Koscielny, vilket mycket beroende på JD´s återkommande skador, mattades betänkligt mot slutet av säsongen.

Senaste säsongen, 11-12, spelade Djourou 27 (19+8) matcher för klubben och han fick den för honom ganska obekväma uppgiften att täcka upp på en högerbacksplats han inte alls var bekväm med och således presterade ganska ringa på. Jag tror att vi arsenalfans tenderar att döma honom utifrån dessa insatser, vilket skulle kunna vara en smula orättvist.

På senare tid har det ryktats om att Djourou önskar mer speltid och att han skulle kunna få det, främst, i Serie A. Detta dementerade han, bara för några dagar sedan, på Twitter där han underströk sin lojalitet till nuvarande arbetsgivare och avfärdade alla rykten om stundande flytt, som varandes bara just rykten. Hans eventuella avresa från klubben är också avhängd på vilken ersättare Wenger, i så fall, handlar in. Behov av att sälja: 20-40 %. Möjlighet till det: 70-80 %.

Aaron Ramsey: I denne pojkvasker har du den gamla klassiska 10 000-kronors-frågan i ett nötskal. För i Aaron Ramsey investerade Wenger oändligt med prestige när han, i juni –08, knäppte Sir Alex Ferguson på den digra snoken, signade detta walesiska framtidshopp och säkrade ännu en ljus fotbollsframtid. Ni vet ju alla hur det gick med den framtiden och ni såg ju alla hur ärkesvinet Ryan Shawcross firade sin landslagsplats genom att släcka ljuset för Ramsey genom att bryta hans ben i februari –10.

Även om Ramsey var tillbaka i spel hösten samma år, så har han aldrig riktigt hämtat sig från traumat ett möte med en engelsk helyllekille till mittback kan innebära. Perioder av utlåning till Forest och moderklubben City har haft föga effekt för Ramsey, som sedan återkomsten till arsenalspel har varit allt annat än den Rambo han tidigare epiterades som. En påtaglig rädsla för närkampspel har lett vidare till ett oändligt sidledsspel och ständigt neddragande av bolltempo.

Och i och med detta hamnar klubben vid ett vägskäl. Skall klubben göra som de gjorde med Eduardo, ge upp hoppet om framtida stordåd, tacka för tiden som varit och sända iväg honom till högstbetalande? Eller skall han få göra Diabys sorgliga vandring under nästan pinsamt stort överseende från klubbens sida?

Så då kvarstår frågan om Ramsey kommer att kunna bli vad han före skadan spåddes att bli? Kommer han kunna införliva det han pre-Shawcross lovade? Och kommer han kunna utvecklas till att bli en bärande del av ett vinnande Arsenal?

Självklart hoppas jag att svaren på dessa frågor blir tre versala ”ja”, men om jag tror att så kan komma att bli fallet är en helt annan sak. För om sanningen skall fram så tror jag inte att han kommer att kunna bli så bra som han en gång spåddes. Inte för att han tappade en dryg säsong, utan för att han är märkt för livet och så tydligt visar upp spelmässiga ärr, i princip, varenda gång han spelar. Jag tror att Ramseys framtid på den internationella toppfotbollens scen förövades honom en februarieftermiddag på Britannia. Han kan säkerligen bli en habil fotbollshantverkare några rader bak i ledet, men i fotbollens frontlinje, där Arsenal skall gå, där har han förlorat sin plats.

Mitt hjärta hoppas att jag har fel men min hjärna gör det inte. Därför ser jag heller inte fler skäl att ge honom mycket speltid och samtidigt beröva andra spelare densamma, när vi som alltid behöver yttersta kvalité och inte skadat gods. Klubben driver ekonomiskt tingad elitidrott och inte välgörande ändamål med rehabiliterande förtecken och därför skall Ramsey säljas. Behov av att sälja: 80-90 %. Möjlighet till det: 50-60 %.

Theo Walcott: Här kommer ännu en lurig fråga. Killen landade som tvåa i den interna poängligan, är homegrown och dessutom brittisk landslagsman. Hans kontrakt står nu inför sitt sista år, är således under omförhandling och han ryktas önska/kräva en lön på ca £100 K i veckan. Är han värd det? Producerar han nog för att lyfta en sådan lön och är han så mycket klass och potentiell framtid att hans önskemål skall tillmötesgås?

Skall vi satsa så mycket pengar och således också speltid på denna, en gång i tiden, stekhete ungdom eller skall vi ta det säkra före det osäkra och casha in på honom om hugad intressent finnes?

Just innan King Kenny fick kicken från LFC, så ryktades han vara oerhört sugen på att signa just Theo Walcott, som någon form av ersättare till den till Turkiet flyktade Dirk Kuyt. Med tanke på LFC´s tidigare nästan komiska vilja att betala överpriser för inhemska spelare, väckte ju detta rykte en del funderingar hos vissa arsenalister.

Min personliga åsikt är att TW14 är en högst endimensionell fotbollsspelare som är alltför spelmässigt begränsad för att spela på den position som han givits. Med hans enorma acceleration och fart skulle han säkert kunna fungera som en av två forwards i ett 4-4-2-system, men så länge han tvingas prya som högerytter i ett 4-3-3, så tycker jag att han helt enkelt inte räcker till för att vara ordinarie, eller för den delen lyfta en monsterlön, i ett topp 3-lag.

Anser vi att Walcott fortfarande är ung och lovande eller har hans tåg till den absoluta toppnivån redan lämnat perrongen? Är hans goda relation till Robin van Persie så viktig för dennes förlängande att klubben skall möta även Walcotts önskemål och tror vi att han är begåvad nog att omsätta sina talanger till att producera vecka ut och vecka in på hög nivå?

Jag vill att vi försöker casha in, och få så bra betalt som bara är möjligt för denna unge man, men att pengarna vi får in oavkortat går till en spelare som faktiskt fungerar som ytterforward i det spelsystem Wenger nu valt för laget. Lyckas vi sälja in honom till någon av pengarlagen, alternativt LFC-look-a-likes världen över, så tackar jag för kaffet och slår klackarna i taket. Behov av att sälja: 0-100 %. Möjlighet till det: 0-100 %.

Där känner jag att jag gick i mål för denna gång. Frågorna lär väl inte bestå varken obesvarade eller orörda, varför en uppföljare i någon form, med största sannolikhet, kommer att dimpa ned i bloggen under sommaren. För ni vet ju hur det är: Vi kan liksom inte sluta spekulera, vi kan ju inte sluta bry oss och vi kan inte överge vår hjärtas klubb och frågan vad som är bäst för den. Vi kan heller inte låta bli att ta tag i den stora sleven, röra runt i tillagningsgrytan för arsenalisk trolldryck och sammanbitet mässa ”häck väck våt fläck”. Lägga fram Paninikorten på bordet, stirra stint in i spelaransiktena och fortsätta besvärja dem med ”häck väck våt fläck”.

Jag säger tack och hej från Tomteskogen, för idag, och återkommer en annan dag. Keep it country!