Axel Asplund

Det värsta med dagens torsk mot Aston Villa var inte att spelarnas inställning var bedrövlig igen, för vid det här laget vet vi att de bara klarar av att verkligen ladda upp inför stormatcher. Det värsta var inte att Mike R*ley på något sätt undgick att blåsa frispark när Vela drogs ner i momentet före Villas 0-2-mål, för alla vet att Mike R*ley är den sämsta domaren i världen, alla kategorier. Det värsta var inte heller att de som borde leda laget med sin rutin, Gallas och Silvestre (eller "The Baked Bean"), återigen vek ner sig å det grövsta.

Det värsta var att Aston Villa faktiskt förtjänade att vinna matchen. Det var snarare närmare 0-3 än 1-2.  Arsenal var så dåligt att jag inte ens skäms. Jag är bortom att skämmas.

Jag orkade inte ens bli bitter idag. Det enda jag pallade var att skratta uppgivet åt den undermåliga underhållningen. Eller det var inte ens underhållning - att kalla det här underhållning är som att kalla en Liverpoolspelares hus inbrottssäkert.

Men jag är också förbannad. Det är bedrövligt att spelarna inte presterar bättre. Jag ägnade hela sommaren åt att jobba för att kunna åka på mina senaste resor till London - här kan vi snacka surt förvärvade pengar. Pengar som jag sedan vräkte på de förbannat dyra matchbiljetterna som betalar spelarnas sjuka löner. Och så har de mage att inte visa bättre inställning. Det är fan ett hån mot oss som betalar. Det är inte värt att lägga en mindre förmögenhet för att få det här i ansiktet.

Alla snackade om att vi behövde en ny Flamini i somras. Istället har vi fått en ny Gilberto i laget. Och, låt oss vara ärliga, med vem av dessa på planen vann Arsenal flest titlar?

Jag talar naturligtvis om Denilson, som jag har passat på att titta extra på under de fyra matcher jag har sett live under de senaste veckorna.

Jag har tidigare under säsongen stört mig enormt mycket på hans förmåga att slå bort passningar till motståndarlaget. Han har inte alls övertygat mig om att han är den som ska ha den defensiva mittfältsplatsen bredvid Fabregas. Så har det sett ut på TV i alla fall.

Nu har jag dock ändrat mig, efter att ha sett det otroliga och osynliga jobb han lägger ner under matcherna. Han täcker precis som Gilberto stora ytor, och tillåter Cesc att operera framåt. Som bollvinnare var han, särskilt mot Sp*rs och Fenerbahce, outstanding. Så fort Arsenal tappade bollen på offensiv planhalva hade han läst spelet och var han där och tog tillbaka den så att The Gunners kunde behålla trycket framåt.

Han saknar dock fortfarande Gilbertos förmåga att värdera passningsalternativ och Flaminis energi, men detta är något han kommer att kunna utveckla inom ett par säsonger. När han väl inser att den avgörande passningen inte alltid är den bästa för just det här anfallet kommer han också slå bort färre passningar, och istället fördela bollarna enkelt till Cesc, Nasri och Walcott. Jag är övertygad om att detta kommer med rutinen.

Många skyller Cesc svaga form i år på att han tvingas ta mer ansvar bakåt sedan Flamini drog. Jag tror inte längre att det handlar om det, då Denilson gör ett minst lika bra jobb som The Flamster bakåt. Att Cesc inte har lyckats bättre efter sommaren beror på något annat. Vad är en annan diskussion.

Efter att inte bara döma honom utifrån tv-sändningarna har jag blivit alltmer säker på att Denilson befinner sig på Arsenals mittfält för att stanna. Som en Gilberto från 80-talet. 

Jag gillar Jay Simpson då jag tycker att han i spelstilen påminner om en viss fransman som spelade med tröja nummer 14 i Arsenal. Och ja, jag är mycket väl medveten om hur långt han har kvar innan han är uppe på Henrys nivå. Den unge engelsmannen har dock aldrig riktigt tagit chansen i A-laget - förrän mot Wigan.

För så grym är verkligheten för ungdomarna i Arsenal. Du får två, kanske tre chanser att bevisa att du är tillräckligt bra för att få mer förtroende och tar du inte chansen är din framtid inte i Arsenal. Fråga Sebastian Larsson eller Justin Hoyte för att ta några aktuella exempel.

Simpson fick chansen i några försäsongsmatcher, men brände en hel del målchanser och ett tag såg det ut som att det inte skulle bli några fler matcher. Men då Bendtner fick spela i "riktiga" A-laget och Eduardo ännu inte var spelklar dök det upp en ny chans, och nu tog han den. Med mersmak. Två mål och ett skott i ribban mot Premier League-motstånd - där kan vi snacka genombrott. Och nu har han gjort tillräckligt mycket för att få chansen även i nästa runda.

Det var en mycket omtumlande Londonresa. Den gick från en personlig förlust till en fantastisk Arsenalvinst på tre dagar.

Detta har hänt.

När jag och pappa kom upp till vårat hotellrum efter frukosten i torsdags morse upptäckte vi direkt att något var galet. Allt av värde saknades: Två mobiler, kamera, ipod och - värst av allt för mig - datorn. Någon hade tagit sig in på rummet och iskallt plockat åt sig våra prylar. Det var en chockartad upplevelse, särskilt som jag i vanliga fall i princip aldrig går någonstans utan att ta med mig mobilen.

Det blev polisanmälan, krångel med spärrning av mobiler och en massa formella skrivelser för försäkringar och sådant. Vi insåg snabbt att vi aldrig lär återse våra saker och försökte under de följande timmarna helt enkelt skaka av oss den värsta känslan av overklighet för att börja acceptera det som hade hänt. Torsdagen förstördes av detta, även om en spelning med Noah and the whale i Camden på kvällen lyfte oss något.

På grund av min otroligt störande datorlöshet kommer jag antagligen inte kunna vara lika aktiv som jag brukar vara här på sajten den närmaste tiden. Får se hur mycket lägenhetskamraten Han med Mustaschen kan förbarma sig över mig och låna ut sin dator. Men halkar jag ner på Peppes inläggstakt får ni säga till mig på skarpen!

***

Arsenal-Man United i lördags gjorde i alla fall sitt för att humöret skulle lyfta igen. Det var en fantastisk match - den bästa jag sett sedan Milan-Arsenal i våras - med två lag som ville spela offensiv fotboll. Stämningen på Emirates blir inte mycket bättre än så här på en tidig match i ligan.

De flesta spelarna spelade upp sig jämfört med Fenerbahce. Framför allt - natürlich - Samir Nasri. Han visade upp det bästa av sitt kunnande så till den milda grad att han fick Gary "Storasyster" Neville att byta. Även Cesc var bättre liksom kapten Gallas, som i mina ögon gjorde sin bästa match i Arsenaltröjan. Både spelsmässigt och kaptensmässigt. Tänk om bara om han visade upp dessa egenskaper fullt ut även i vardagsmatcher mot Fulham och Hull.

Jag imponerades också av båda målvakterna. Almunia kom tillbaka starkt efter två svaga matcher, och när han tvingades kliva av visade Fabianski inga nerver och var säkerheten själv under avslutningen.

Hoppas att den här matchen blir den boost vi har hoppats på. Vi vet att Arsenal kan slå alla lag, som i lördags, men också att vi kan förlora mot på pappret sämre motstånd. Behåll känslan och inställning från Unitedmatchen. Då kan det räcka långt. 

Till sist. En skön ramsa som ett firande Arsenalgäng drog av på tuben efter några timmars firande runt Emiraten:

He plays on the left
He plays on the right
That boy Gael Clichy
Makes Ronaldo look shite

Alla som under det senaste året har sett en United har garanterat hört orginalet.

Tänk att sex minuter kan vara så sjukt lång tid. Tilläggstiden på Emirates i lördags var nog de jobbigaste minuterna jag har varit med om på en fotbollsarena. Ungefär så här upplevde jag det:

Minut 90: United reducerar. Jag blir fullständigt övertygad om att scenariot från Sp*rsmatchen ska upprepas.

Minut 91: Mantrat "Det blir som mot Sp*rs, det blir som mot Sp*rs" börjar mässas från rad fem på sektion 123.

Minut 92: En känsla av hopp börjar sprida sig. Det kanske går ändå.

Minut 93: MEN FÖR HELVETE BENDTNER, GÖR MÅL! 

Minut 94: Uppgivenhet. United kommer ju ändå kvittera, så det är lika bra att ställa in sig på det.

Minut 95: Minneslucka.

Minut 96: DET MÅSTE VARA SLUT NU! BLÅS AV, DITT DOMARHELVETE!

Minut 97: Slut.The relief of the year. Normal andning återupptas. Pulsen börjar sjunka ner mot 200.

Det är inte hälsosamt med fotboll. Men jävlar vad kul det är när man håller undan i en match av detta slag. 

Jag vet inte hur det såg ut framför tv:n/datorn, men från läktaren var det uppenbart att Cesc Fabregas totalt saknar spelglädje just nu. Ett enormt ansvar vilar på hans axlar att avgöra alla matcher, och allt spel ska gå genom honom. Idag var det som under Henrys sista säsong, då när de övriga spelarna inte vägade ta ansvar själva utan helt enkelt letade upp fransmannen. Även om det fanns bättre alternativ.

Nu är det Cesc som är Henry, men skillnaden på Henry 2006 och Fabregas 2008 är bra många års erfarenhet. Cesc pallar inte att bära det ansvaret för tillfället, och jag tror han saknar sina polare Mathieu och Alexander svårt. Min tanke om att göra honom till kapten var nog inte så klok när allt kommer omkring.

Idag var det en hyfsad första halvlek där VP brände storchans efter storchans (återigen det där med effektiviteten framför mål) och en totalt lam och frustrerande andra halvlek. Det märkligaste som skedde under matchen var att Wenger bytte ut Ramsey som hade varit företagsam under den tid han fick på sig, medan Nasri fick vara kvar på planen matchen ut. Jag tycker att Samir gjorde sin blekaste insats hittills i Arsenaltröjan, med obeslutsamma löpningar och katastrofalt lösa passningar. Det är uppenbart att han, liksom hela laget, saknar självförtroende.

Men det mest allvarliga är att Fabregas springer omkring med gamnacke. Utan honom i  form är Arsenal inget topplag. 

Ärligt talat. Vad är det med Liverpool, svenska domare och straffar?

Det var knappt någon mening med att packa ur väskan, för nu tar jag sikte på London på nytt.  I morgon lyfter planet från ARN vid niotiden, och klockan 19.45 lokal tid får jag återigen höra den gåshudska CL-fanfaren. Visserligen kommer det att vara ganska avslagen stämning i morgon jämfört med förra onsdagen, men det är trots allt något speciellt med Champions League-matcher.

Resesällskapet den här gången blir min far som gärna nämner att han - så här i Stoke-tider - såg sin första Arsenalmatch på Highbury 1967: Arsenal-Stoke. Tilläggas bör dock, eftersom att man alltid måste tävla i exakt allting, att jag numera har varit på fler matcher än honom. United på lördag blir min trettionde Arsenalmatch. Den första bjöd farsan på 1996 så nu är det bara att bjuda igen.

Det känns skönt att återvända till Emiraten så snabbt och sticka hål på den overkliga känslan efter Sp*rsmatchen. Det gjorde ont i Arsenalsjälen att se de få bortafans som faktiskt stannade matchen ut go mental, samtidigt som *könsord*-David Bentley gjorde en totalt respektlös segerdans på innerplanen. Dessa bilder får gärna ersättas med 2,3-0 mot Fenerbache och ett sent 3-2-mål mot Man United. 

Tror det blir Tollington's som egen arena före fighten i morgon, och Gunners Bar på lördag. Ni som ska över, vi ses då. Ni som inte ska över, vi ses någon annan gång.

Arsene Wenger har gjort ett fantastiskt arbete i Arsenal. Han har varit drivande i Arsenals förvandling till en av världens störst klubbar och har vunnit många titlar. Frågan är dock om hans dagar som Arsenalmanager är räknade.

Jag tror inte för ett ögonblick att Wenger får sparken, då hans ställning i klubben är så pass stark. Däremot finns nog risken att han avgår själv, även om det inte skulle vara likt Le Boss. Det var i alla fall länge sedan fransmannen var så här ifrågasatt. Har han ens varit så här ifrågasatt tidigare?

För just nu gör inte Wenger något vidare bra jobb för Arsenal FC. Vi har redan förlorat mot Fulham, Hull och Stoke - två nykomlingar! - och har kvar att möta Chelsea, Liverpool och Manchester United båda hemma och borta. Det säger sig självt att vi kommer förlora fler matcher.

Alla såg att Arsenals trupp var för tunn redan förra året, men istället för att förstärka den släppte Wenger Flamini, Hleb och Gilberto och ersätte dem bara med Nasri. Alla såg att det inte skulle hålla, men Wenger vägrade envist att förstärka truppen.  Säsongsinledningen har gett tvivlarna rätt och Wenger, som sa att truppen var tillräckligt stark, fel.

Just nu är Arsenal inte i närheten av Liverpool, United och Chelsea och jag är på allvar orolig för hur Arsenal ska klara av Champions League-platsen. Fortsätter vi göra matcher som i lördags är risken att vi missar fjärdeplatsen uppenbart överhängande.

Visst har spelarna ett ansvar - inställningen var på sina håll chockerande dålig mot Stoke - men det är Wenger som är övergripande ansvarig för lagets insats. Det är också han som får ta konsekvenserna när det går dålig. Vilka konsekvenser det än är.

Det är uppenbart Arsenalspelarna knäcktes mentalt av Sp*rs upphämtning för en knapp vecka sedan. Det var länge sedan man såg en så här pass geistlös insats som spelarna gjorde mot Stoke, och visst hade den osannolika kvitteringen stor del i det. Särskilt som Arsenal faktiskt var det bättre laget i derbyt - något som har glömts bort under veckan.

Det som behövs nu är en riktigt boost. I det avseendet har Wenger en poäng när han säger att en seger mot Manchester United skulle kunna lyfta spelarnas självförtroende igen. En förlust skulle nog inte göra självförtroendet så mycket sämre än vad det är, men en vinst skulle sätta laget på banan igen.

Arsenal har alla chanser att besegra United. Vi är smärtsamt medvetna om att vi har ett lag som har extremt höjdskillnad mellan sin högsta- och lägstanivå. Det är ett lag som kan spöa Porto med 4-0, men som också kan förlora rättvist mot Fulham och Stoke. När allt stämmer kan Arsenal slå alla lag i världen. Problemet är att just nu stämmer allting sällan.

Det är bara att hoppas på att lördagen blir en dag när spelet fungerar. Men en sak i sänder - Fenerbahce på onsdag blir en bra uppladdning till Unitedmatchen. En chans att spela ut på nytt, och veta att avancemanget till nästa runda av CL är så gott som klart efter segern i Istanbul. Det kan nog vara skönt för spelarna att slippa pressen av ligaspelet emellanåt.