Axel Asplund

Jag får mer och mer känslan av att Arsenals styrelse, och därmed klubben, är i gungning. Allt sedan David Dein fick lämna styrelsen har vi med jämna mellanrum sett ytterligare avhopp/avsked. I våras försvann Keith Edelman och nu alltså Lady Nina Bracewell-Smith.

Arsenal försöker naturligtvis få detta att låta som en helt naturlig utveckling, men då klanen Bracewell-Smith har varit representerade i styrelsen sedan 50-talet är det anmärkningsvärt att hon lämnar sin post. Att även Richard Carr, barnbarn till Sir George Bracewell-Smith som satt i styrelsen under 20 år, lämnar styrelsen förstärker bilden av att det är något på gång.

Det är möjligt att Lady Nina vill sälja sina aktier i klubben, och då finns det knappast särskilt många andra intresenter än den famösa Usmanov eller möjligtvis Stan Kroenke. Det är naturligtvis omöjligt att veta vad Bracewell-Smith har för intentioner och hon kanske inte alls vill sälja. Vi lär väl bli varse inom kort.

Jag undrar vem det är som ligger bakom alla dessa sprickor i styrelsen. Nära till hands ligger att fråga sig hur mycket Danny Fiszman är inblandad. Han äger den största aktieposten av styrelsemedlemmarna och torde därför ha mest att säga till om. Locket ligger ju på över den här affären, så det är svårt för en utomstående att veta vad som händer bakom kulisserna. Men Fiszman måste vara en av huvudaktörerna i den här intrikata uppsättningen.

Det skulle vara mycket intressant om alla detaljerna kom upp till ytan, men det kan man väl bara drömma om. Hur som helst är det stora saker på gång. Det är jag säker på.

Såg delar av Eduardos comeback i dimman på Underhill i kväll. Först och främst är det fantastiskt att han har lyckats komma tillbaka till den nivå han är på just nu. När jag såg de första bilderna från St Andrews den där ödesdigra dagen i februari var jag näst intill säker på att kroatbrassen aldrig skulle komma tillbaka. Men han är med på planen igen - nu återstår det att se huruvida han kommer att nå tillbaka till den form han var i innan skadan.

Visst finns det exempel på spelare som har kommit tillbaka från svåra skador och långa uppehåll. Henke Larsson, R**d van Nistelrooy och Robert Pires är några exempel på det. Dessvärre finns det lika många exempel på spelare som aldrig riktigt återhämtade sig från sina skador. I vilken kategori hamnar Eduardo?

Vi vet ju alla vilken vi föredrar. Särskilt som Arsenals anfallsbesättning inte är riktigt så bred som Wenger försökte ge sken av i inledningen av säsongen. Visst finns det en bra startduo i van Persie och Adebayor, men ingen av dem har visat upp den där ligavinnarformen i år. Bakom dessa finns talangerna Bendtner och Vela, men då de bara har gjort ett ligamål tillsammans den här säsongen är det svårt att se paret som seriösa utmanare till VP och Ade för tillfället.

Med en frisk Eduardo i truppen spetsas konkurrensen och den givna startduon måste lyfta sig ytterligare för att behålla platsen i laget. Det är inte bara bra för laget utan också för spelarna själva.

Det dröjer nog ett tag tills nummer nio är redo att utmana på allvar igen. Av dagens insats att döma saknas - naturligt nog - fortfarande en del känsla och tajming. Det är dock saker som han med lätthet tränar upp. Eduardo har heller aldrig varit en spelare som deltar särskilt mycket i speluppbyggnaden - han är en renodlad striker, en avslutare. Och just framför mål visade han idag, även om han inte nätade, att han fortfarande har förmågan att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Underbart att, tio månader efter överfallet, se det igen. 

Man blir så trött. Det har varit likadant nästan hela den här säsongen. Så fort de övriga topplagen tappar poäng, och Arsenal har en jättechans att komma närmare, tappar vi själva poäng. Det är verkligen inte Arsenals säsong.

Tycker The Gunners var riktigt bra fram till det att Boro kvitterade. Men då föll spelet ihop och spelarna blev ängsliga. När Wenger dessutom ställde upp med fyra innermittfältare på mittfältet var det svårt att få fart på kantspelet, och utan bra bredd i spelet lyckas sällan Arsenals handbollsanfall.Samtidigt hade jag på känn att vi skulle få in ett mål i andra halvlek - så mycket för den känslan.

Att vi också har en anfallare som behöver fyra chanser på sig att göra ett mål - som bäst - är också ett svaghetstecken. Robin van Persies missar börjar gå mig på nerverna. Samtidigt skapar han lägen, så förhoppningsvis kan han vässa avsluten. Hoppas dock att Eduardo kommer tillbaka i det slag han var i före skadan, för just nu finns inga alternativ till VP och Ade på topp.

Självklart skulle Aliadiere göra mål. Han gör ju ungefär en bra insats om året och det är mot oss. Det är smått bisarrt att fransmannen nu har gjort fler ligamål mot Arsenal än ligamål för Arsenal.

Till sist vill jag tacka för den utomordentligt trevliga julfesten i går. Min bild av  Göteborg har helt klart förbättras - trots att det satt två goa fiskargubbar i GAIS-tröjor i baren när vi anlände. GAIS-tröjor så här års, på självaste Luciadagen? 

Reine och Jocke hade ordnat med en fint arrangemang och det hela var väldigt lyckat trots att Arsenal som vanligt när jag är på Arsenal Sweden-fester gjorde allt för att sänka stämningen. Kul att träffa gamla bekanta från medlemsresor och dylikt, samt att göra nya bekantskaper. Let's do this again some time.

Jag kan inte bestämma mig för om morgondagens match mot Boro ska betecknas som svår eller inte. För fem-sex år sedan var en resa till Riverside lika med tre poäng, men de senaste tre åren har det blivit två förluster och ett tveksamt kryss.

Jag var där för två år sedan, då Henry gjorde sitt sista mål i Arsenaltröjan, och det var knappast den mest livsbejakande upplevelsen jag har varit med om. I gråa Middlesbrough är det därför särskilt viktigt att spelarna orkar vara professionella och gå in i matchen med en bra attityd. Det är dags för spelarna att visa vad de har lärt sig av Stoke och Hull.

Det är fruktansvärt irriterande att se spelare i Arsenals tröja som uppenbart inte gör sitt allra yttersta för att få hem tre poäng till London. Bendtner haft dålig inställning i de senaste matcherna han har spelat, liksom flera av de andra spelarna. Jag tänker främst på Diaby, Gallas och Song, som alla visade upp bedrövlig attityd mot Porto. Sådan inställning får aldrig accepteras, och jag tror att några av de unga spelarna måste förstå att de inte är världsmästare bara för att de är med i Arsenals trupp.

Tre poäng i morgon vore ett styrkebesked. Det skulle vara mycket välkommet inför det pressade julschemat.

När vi ändå är inne på gråa städer: I morgon åker jag till Göteborg för Arsenal Swedens julfest. Jag kan inte påstå att jag och Göteborg går bra ihop, men i morgon ska jag ge staden en ny chans att visa varför den kallas "Lilla London" (visst gör den? Eller det kanske bara beror på regnet...). Samtidigt är aldrig en Arsenal Sweden-fest tråkig, så jag börjar bli laddad här ute på fredagspasset på Arlanda. Vi ses väl i Götet?

Har jag fattat det rätt om det är så att Arsenal kan få möta Roma, Panathinaikos, Barcelona, Bayern München eller Juventus i utslagsrundan av CL?

Hade The Gunners tagit poäng mot Porto skulle motståndet ha blivit någon av Inter, Sporting Lissabon, Villarreal, Lyon och Real Madrid. Känns som att de lagen är ungefär lika bra som de som nu toppade grupperna. För Arsenals del kan det till och med vara fördelaktigt att slippa lagen från Frankrike och Spanien-Portugal, med tanke på klubbens facit i dessa länder under CL-historien.

Men då gäller det naturligtvis att slippa Barcelona. Samtidigt har det varit ödesbestämt sedan Henry lämnade Arsenal att han skulle återvända till Emiraten iklädd en tröja med fel färg. I fjol undslapp vi Barca i lottningen - jag håller tummarna för att det går lika bra igen.

Jag föredrar att The Gunners ställs mot Panathinaikos, Roma eller Juventus. Italienska lag har vi haft lätt mot de senaste åren - minns Milan i våras, Juve -06 och Inter -03. Grekerna är ett lag som Arsenal ska slå över två matcher.

Bayern skulle liksom Barca vara skönt att undvika. Dels lever smällen på en snöig Olympiastadion 2005 kvar i färskt minne och dels är det alltid svårt att besegra en tysk lagmaskin som har börjat få upp farten.

Men för att Arsenal ska slå något lag i utslagningsrundan krävs det mycket mer än vad vi såg idag. Å andra sidan var det något av ett B-lag som tog sig an Porto och vi kommer att få se en helt annorlunda startelva i februari.

Lottning nästa fredag. Alltid lika spännande att bänka sig och se vilka idiotiska ceremonier Uefa har hittat på den här gången för att dra ut på spänningen orimligt länge.

Jag är helt övertygad om att det inte finns någon annan klubb i världen som sparkar en tränare, som två månader senare tar över Real Madrid - ingen annan klubb än Storklubben Sp*rs. Det roar mig något alldeles oerhört att inte ens en manager som bedöms vara kompetent nog för världens genom tiderna mest framgångsrika klubb kan lyckas med Tottenham.

Nu har visserligen 'Appy 'Arry varit en storslagen succé med Sp*rsmått mätt, så klubben är säkert nöjd med att Juande Ramos inte är kvar. Det är ändå så typiskt den klubben att det är skrattretande.

Och ja, jag är fortfarande mycket bitter över 4-4. Jag önskar därmed Sp*rs allt ont i julklapp.

Jag har tidigare klargjort vad jag tycker om att bua ut spelare i det egna laget, så jag nöjer mig med att konstatera att jag aldrig skulle göra det. Detta eftersom att det snarare blir kontraproduktivt att knäcka en egen spelare under en match i och med att det kan kosta både insläppta mål och borttappade poäng.

Däremot kan jag förstå att folk öppet visade sitt missnöje med Eboue. Här har vi folk som har betalat mellan 600 och många tusen kronor för att se Arsenal spela, och det minsta man kan begära då är en professionell insats av spelarna. När en spelare, som Eboue i lördags, inte ger sitt yttersta är det ganska naturligt att folk reagerar. Det var en spontan reaktion från publiken som inte var nöjd med ivorianen, men som samtidigt gjorde honom sämre. 

I slutändan hade Arsenal kunnat drabbas av denna nedåtspiral då en av Eboues huvudlösa passningar i slutet mycket väl hade kunnat leda till en kvittering. 

Det är en svår balansgång, för vi fans utgör grunden för klubbes existens och måste under alla förutsättningar ha rätt att kritisera Arsenal och dess spelare. För mig är det en orimlig tanke att urskiljningslöst stå bakom en spelare bara för att han har en kanon på bröstet - han måste prestera också.

Det kommer emellanåt kommentarer om att jag och några av de andra skribenterna på Arsenal.se inte står bakom klubben när vi kritiserar spelare. Det förstår jag inte alls. När en spelare är dålig måste man reagera - det finns väl ingen poäng med att gå runt och låtsas att allt är frid och fröjd när klubben uppenbarligen har problem. Den biten sköter ju redan Arsenal.com om.

Frågan är bara var supportrarna ska visa sitt missnöje om inte på matcherna. Som det ser ut nu finns det nästan ingen kontakt mellan laget och supportrarna då spelarna ständigt är instängda och gömda i Colney, på hotell och på Emirates. Om man som supporter inte kan föra en direkt dialog med klubben och på så sätt påverka måste man visa missnöje på ett annat sätt. Och det leder till osköna scener som den i lördags. 

Så länge klubben envisas med att vara så stängd för den vanlige medelsupportern kan vi nog räkna med fler burop under hemmamatcherna. Arsenals egen skuld i detta är inte obetydlig. 

Bland det mest förnedrande en fotbollsspelare kan råka ut för är att, som Eboue igår, bli inbytt och utbytt i samma match. När dessutom fjärdedomarens skylt med beskedet att du ska bytas ut möts av jubel måste det vara dubbelt förnedrande.

Därmed inte sagt att Arsene Wenger gjorde fel.

Eboue var riktigt dålig igår och frågan är om han ens hittade rätt med en enda passning. Han var loj, ofokuserad och ointresserad av att ens spela fotboll mot Wigan och då ska man givetvis inte vara kvar på planen. Hans spel innebar också en säkerhetsrisk då Arsenal försvarade en bräcklig 1-0-ledning - ännu ett skäl till varför det var rätt att plocka bort honom.

Det är inte pojklagsfotboll (eller Tommy Söderberg som är manager) som Arsenal sysslar med så att inte byta ut någon för att han kan bli knäckt är inget alternativ. 

Nog för att det är öppet mål att börja hacka på Eboue som spelare efter gårdagens miserabla insats, men sanningen är den att det var länge sedan han visade upp bra form under en sammanhangande period. Hans insats som högerback under Champions League-våren 2006 kan ingen ta ifrån honom, men sedan dess har han nästan bara bjudit på besvikelser.

Hans ständiga filmande och allmänt dåliga beteende på planen är också någonting jag har stört mig på länge. Han är inte ensam om att filma i Arsenal, men han är den som gör det i störst utsträckning och mer cyniskt än de andra. Han presenterade sig som filmare för fotbollsvärlden i sekvensen som föranledde Campbells 1-0-mål i CL-finalen -06, och sedan dess har han inte gjort någonting för att tvätta bort den stämpeln.

Jag tycker inte att Eboue är en spelare som Wenger ska satsa på i längden. Vi kan inte sälja honom redan i januari då truppen är alldeles för tunn för att sälja någon, men till sommaren hoppas jag att han är en av de spelare som har gjort sitt i Arsenal. Och det säger jag inte bara på grund av hans insats igår. 

...att min O'Learyes-jinx bryts en gång för alla. Vinner vi inte idag får jag helt enkelt sluta se de matcher som går på Canal+ Extra. Eller också får jag starta kampanj mot fucking Tele 2 som vägrar ha den kanalen i sitt utbud. Epaföretag.

Come on Arsenal!

Fastnade framför Arsenal.com och deras topptiolista över Robert Pires bästa Arsenalmål. Nostalgin bara sköljde över mig - vilken otroligt bra spelare han var när han var som bäst. Tänk en Pires i den formen han var före knäskadan mot Newcastle 2002 i laget idag. Vilket lyft det hade varit mot en malplacerad Denilson/Diaby på vänsterkanten.

Pires är en av mina absoluta favoriter i Arsenal. Han bjöd på många underbara måljubel både framför tv:n och på arenor som Highbury och Shite Hart Lane. Att han gillade att sänka Sp*rs gjorde honom extra stor i mina ögon. 

När jag ser målvideon är det särskilt målen från Anfield och Villa Park jag minns. Schmeichels uppgivenhet när en guldtröjad Pires smeker in bollen med kretskorttillverkarens precision är en syn som är lika härlig idag som för sex år sedan. 

Det är lätt att glömma bort Pires bland spelarna som låg bakom dubbeln -02 och Unbeaten-säsongen. Det är gärna TH14 eller Vieira, eller Freddie bland oss svenskar, som stjäl rubrikerna, men utan alla fox-in-the-box-mål av Bobby hade vi knappast nått samma framgångar. Det vora stort om Arsenal lottades mot Villarreal i utslagsrundan av CL, så att Emiraten får ge Pires den hyllning han förtjänar. En upprättelse efter det förnedrande slutet då han offrades i CL-finalen i Paris, framför sin familj och sina landsmän, när Wenger var tvungen att byta in Almunia efter Lehmanns utvisning.

Att utse någon till legendar görs gärna slentrianmässigt. I det här fallet är det dock inte det minsta överdrivet. Pires är en av de största Arsenalspelarna i modern tid.