Axel Asplund

Jag reagerade på hur Gallas råskällde ut Djourou efter West Broms bästa målchans i lördags, då schweizaren misslyckades med att ställa en WBA-spelare offside. Det var inte en normal åthutning som alla kan acceptera på planen, utan fransmannen stod verkligen och skrek i ansikten på sin backkollega. Jag tycker inte att det är bra ledarskap.

Såg matchen hemma hos polaren Fred the Head i går. Han är genuint Arsenal och vi har varit på tre matcher ihop, så ingen kan ifrågasätta var hans sympatier ligger.

Visst har man rätt att tycka och uttrycka exakt vad man vill. Det är en viktig hörnsten i ett demokratiskt samhälle. Men när man som Fred säger "Bolton är ett småskönt lag" måste jag dra en gräns. Att Bolton är småskönt får man helt enkelt inte tycka. Då gäller inte åsikts- och yttrandefriheten längre.

Det är en hel del nytt just nu. Samir Nasri, Aaron Ramsey, Carlos Vela, Jack Wilshere, Colin Lewin, nytt matchställ och så vidare.

Då är det skönt och tryggt att veta att det finns fenomen som alltid är sig lika.

1-0 och knackigt spel ger som tur är lika många poäng i ligan som en bländande 5-0-seger. För bortsett från att vi faktiskt vann mot WBA fanns det inte överdrivet mycket saker att glädja sig åt.

Säga vad man vill om Twente-matchen, men den kändes inte som en säsongspremiär. Det där laddet före matchen, nervisiteten under den och glädjen över segern infann sig aldrig fullt ut. Men nu känner jag att det är på riktigt - laddet har kommit inför premiären.

Nu kan vi äntligen släppa vad som kändes som en evighetslång försäsong och irritationen på nyhetstorka. Nu vi se fram emot en ny säsong med glädje och framgång, besvikelser och motgångar och allt som hör till.

Jag vet inte vad folk hade trott inför matchen mot Twente, men inte särskilt många verkar hålla med mig när jag skriver att det var en stabil insats. En hel del tycker att det var direkt dåligt. Men jag tycker inte att det är rimligt att kräva en Milan away-insats i säsongens första tävlingsmatch när dessutom ett halvt lag saknas.

I den här matchen var resultatet det viktiga, och vi fick ett bra resultat. Att spelet sedan inte stämmer får man acceptera under de här förutsättningarna.

Tycker 0-2 speglade matchbilden ganska väl. Arsenal hade ju fullständig kontroll på Twente, och det kändes inte ens farligt när de fick friläge. Men vad hade man förväntat sig av ett lag som tränas av Midtable-McClaren?

Arsenal gjorde vad som krävdes, inte mer. Det var med andra ord inget guldspel som presterades. Fast med nästan en hel startelva borta får man nog acceptera att det inte är som watching Brazil.

Så kom de då. Skadorna. Diaby och Cesc - det tilltänkta mittfältsparet den här säsongen - är skadade redan innan den har börjat. Bischoff var skadad redan när han kom och lär väl så förbli.

Borde inte Wenger, med all sin rutin, ha förutsett att det kommer att se ut precis så här? För säg den säsongen vi inte har haft skadebekymmer. Det skulle väl vara unbeaten-säsongen, men det är också undantaget som bekräftar regeln - vi har alltid grymma förstauppställningar. Det är när det blir skador i den som problemen kommer.

Jag gillar inte att varje säsong numera ska inledas med en sådan grymt viktig match som kvalet till CL är. Alla vet hur viktig Champions League är och förlust i kvalet finns inte. Det värsta är att det över två matcher inte finns annat än ett ganska grovmaskigt skyddsnät om en genomklappning i match ett skulle ske.

Mycket ska man höra innan de berömda öronen trillar av. För inte kan väl gamle Sur-Alex mena allvar med att vilja värva vår egen Thierry Henry? Det måste ju vara ett sätt att få ner priset på Berbatov i förhandlingarna med Storklubben.