Axel Asplund

Det stod egentligen klart att Alexander Hleb skulle sticka redan när han gick och "köpte glass" i Milano i mars, kvällen före Milanmatchen. Att det tog ytterligare fyra månader för Barcelona att köpa loss honom var därför en överraskning, samtidigt som ingen nu kan vara förvånad över att han lämnar AFC.

Jag sörjer inte övergången. Killen vill uppenbarligen inte spela i Arsenal, och förhoppningsvis kan Nasri ersätta honom. Samtidigt kan kanske Rosicky göra i alla fall 25 ligamatcher nästa säsong (yeah right...) och på så sätt erbjuda ytterligare ett offensivt alternativ. Dessutom går det att använda Theo och vad jag har förstått både Vela och Ramsey (eller?) som yttermittfältare.

Det som dock stör mig med den här övergången är att det uppenbarligen inte är Arsene Wengers beslut, utan Hlebs eget. Detta betyder att Le Boss, som har byggt det offensiva mittfältsspelet runt Cesc, Flamini och Hleb, nu måste tänka i nya banor tidigare än vad han hade räknat med. Hleb och Flamini var säkerligen en del av mer långsiktiga planer för fransmannen, planer som nu måste stöpas om.

Sedan är det bara att inse att spelare som Bergkamp, Henry, Ljungberg och Vieira var undantag. Många utländska spelare har en tendens att lämna klubben för nya äventyr efter kortare tid än engelsmän, och det innebär att Wenger måste bygga laget för ett kortare perspektiv än vad som var fallet när han skapade Lag Henry. Legoknektar som Flamini, Hleb och Adebayor må göra laget bättre, men när någon annan klubb kommer och viftar med sedelbunten drar de utan att tänka två gånger.

Och vem skulle inte byta jobb om man fick dubbelt så mycket i lön? Jag skulle det i alla fall. Fast å andra sidan tjänar inte jag redan £30-40 000 i veckan...

Hleb är historia och det är bara att leva med. Jag är trots det säker på att Arsenal kommer att ha ett lika slagkraftigt lag som förra året när Premier League drar i gång om en månad. Och jag hoppas att Hleb blir lika framgångsrik som Henry i Barca.

Jag har varit inne på det förut, men det tål att upprepas. Det är fascinerande att se hur Wengers fotbollsfilosfi nu så konsekvent genomstrålar Arsenal. Gårdagens match mot Huddersfield var inget undantag.

Idag har det varit ganska tyst om Arsenal, så då kan jag passa på att dela med mig av Kalmar FF:s tränare Nanne Bergstrands visdomsord i matchprogrammet till IFK Norrköping-KFF som spelades i söndags.

Det var ju just förlusterna och kryssen som orsakade att Arsenal inte vann något förra säsongen, att man inte tänkte på att det faktiskt är bättre att vinna. Här har Arsene Wenger mycket att lära.
Av Nanne, fotbollsfilosofen.

Skönt att Arsenal är tillbaka i traditionella gula bortatröjor nästa säsong, efter att ha spelat i Sp*rströjor på bortaplan i fjol. De nya bortatröjorna är dessutom riktigt snygga, och påminner om det gamla Adidas-stället i vilket Michael Thomas breakdansade på Anfield för snart 20 år sedan. Och det är ju det som är meningen.

Men det här med att byta bortatröja varje säsong förstår jag mig inte på. Vad hände med principen att använda en tröja i två säsonger och sedan byta? Jag förstår givetvis att det bara handlar om business, men frågan är om folk inte tröttnar på att köpa tröjor om man ändå bara är aktuell under en säsong. Å andra sidan säljs det ju matchtröjor som aldrig förr just nu, så klubben lär fortsätta byta så ofta som möjligt.

Hur som helst är det skönt att Arsenal är tillbaka i gult på bortaplan. De där klassiska segrarna, de som har gett pokaler, har ofta tagits i gula tröjor och jag tror att de flesta är överens om att det är så bortatröjan ska se ut.

Att Arsenal skulle köpa Andrej Arshavin förefaller inte helt otroligt. Särskilt som att tongångarna från ryssen läger nu låter alltmer som cockney än som spanska. Men är verkligen succén i Premier League så given som många verkar tro?

Det återstår naturligtvis att se var EM-stjärnan till slut hamnar, men jag är inte övertygad om att han skulle lyckas i PL. Visst har han speeden - det jag sätter frågetecken för är fysiken. När Rio Ferdinand och Steven Gerrard har vässat dobbarna i augusti skulle nog Arshavin flyga som en liten vante i novemberstorm om han mötte dem.

Jag kan villig erkänna att jag bara har sett ryssen i tre matcher, och i och med att ryska ligan inte är någon snackis i Sverige tror jag de flesta andra knappast har sett honom fler gånger. Det gör att det är oerhört svårt att bedöma hur han är som spelare. Kanske var han i sitt livs form för en månad sedan och blir aldrig så bra igen. Kanske var det bara en försmak om vad som komma skall vi såg nedanför Alperna.

Vi får eventuellt aldrig svaret, men jag är inte säker på att Arshavin skulle hålla i England.

Canal+ har någon form av statistikpryl på sin hemsida, och det är väl ett lovvärt initiativ.  Men det känns som att de måste fila lite på detaljerna innan den blir hundraprocentig...

Hårvard?

Det har verkligen dragit ut på tiden, men nu ska äntligen säsongens sista nummer av Kanonmagasinet skickas ut. Det blir ett dubbelnummer i och med att vi inte har haft tid eller energi att göra två nummer som avslutning. Jobb, studier och andra saker som hör livet till har tagit större tid än vanligt i anspråk, och dygnet har bara 24 timmar. Jag hoppas folk har överseende med att vi inte har hunnit.

Allt vi kan göra är att be om ursäkt för fördröjningen och lova bättring till nästa säsong.

Det känns dock märkligt att inte vara med och packa tidningen den här gången. Polaren Per gifter sig i helgen och då faller valet på bröllopsfest utanför Mantorp i Östergötland. Presenten är given då Per är Arsenalfan - ett fattigt sådant. Det blir naturligtvis ett familjemedlemskap i klubben.

Nästa vecka börjar säsongen. Den traditionella Barnetmatchen spelas nästa lördag, och nog är det skönt att säsongen närmar sig. Grymt skönt, för att vara mer exakt.

Jag sa ju att Arsenal skulle kliva in i Silly Season på allvar den här veckan.

Med tanke på att Hleb verkar vara förlorad är Nasri en utmärkt värvning. Det är för en gångs skull en kille vars namn jag har hört innan intresset från Arsenal blev känt, och sådana värvningar skapar alltid mer förväntningar än den typiska Wenger-värvningen.

Förhoppningsvis kan fransmannen erbjuda mer "end product" än vad Hleb har klarat av. För i vissa matcher förra säsongen saknade Arsenal alternativ framför mål, när motståndarna plockade bort Adebayor. Nasri är visserligen inte känd som någon målskytt, men han är å andra sidan inte allergisk mot att skjuta.

Till sist, är det bara en slump att Nasri presenteras samma dag som Robert Pires presenteras som Arsenals sjätte bästa spelare genom tiderna på .com? Det har snackats om den nye Zidane, men blir Nasri lika bra som Pires är jag mer än nöjd.

Ge inte upp Tomas Rosicky. Det går att komma tillbaka efter en skada.

Jag har inte bara träffat den riktiga Pelé (så fick jag skryta om det igen), jag har även haft förmånen att möta Romfords motsvarighet. Och för mig var det nog större att träffa Ray Parlour än att springa på brassen.

Nu ska alltså Razor lägga skorna på hyllan efter nästan 20 år i eliten, varav tolv i Arsenals A-lag. Killen debuterade om jag inte missminner mig 1992 och var kvar i klubben till och med unbeaten-säsongen för fyra år sedan. Och han var alltid en personlig favorit.

Jag tror de allra flesta Arsenalfansen gillade Ray mer för hans hjärta än för han teknik, och för att hans klubbkänsla var större än de flesta andras. I modern tid är det bara, bortsett från självklare Tony, Lee Dixon, Martin Keown och Dennis Bergkamp som kan mäta sig med honom. Se och lär, Emmanuel.

Det bästa minnet av engelsmannen är hans 1-0-mål mot Chelsea på Millennium Stadium -02 då han grundlade FA-cupvinsten. I Sverige har hans mål hamnat i Freddies skugga, men det var det första målet som var viktigast för triumfen.

Ett annat skönt minne, som Södra Upsala-Nisse påminner om i ett mess, är när Ray lurade Keown, som behövde tio matcher för att få en medalj, att han själv skulle bytas in under Leicestermatchen -04. Det var panik i Keowns ögon ett kort tag, innan han insåg att Parlour drev med honom.

Att mittfältskämpen aldrig fick någon testimonialmatch säger ganska mycket. Han gjorde alltid sitt jobb i det tysta, och förväntade sig inget beröm. Det var just det som gjorde honom till en av de största.