God kväll! Egentligen var det inte menat att jag skulle skriva ett inlägg ikväll, men jag kunde bara inte låta bli. Som ni märkt har jag varit upptagen 24/7 de senaste dagarna och jag har verkligen inte haft någon tid alls att skriva något inlägg. Det enda jag kan ursäkta mig för är att jag inte sade till i förväg, men nästa gång lovar jag att säga till i kommentarspåret (vilket jag gjorde lite för sent den här gången) eller Twitter.

Personligen är jag nyss hemkommen från Frankrike och närmare bestämt Lille. Jag klev av Eurostar-tåget för bara en timma sedan och är nu hemma i London igen. Jag är trött, utsliten och helt förlamad, men innan jag skall gå till sömns vill jag bara skicka iväg ett snabbt inlägg.

Jag har för övrigt filmat en hel del av Lille-resan och en kompilation kommer utan tvekan komma upp förr eller senare! Dessutom skall jag filma en hel del imorgon då jag naturligtvis är på plats för att se oss möta Stoke!

Hur som helst blev jag smått förbannad när jag vid lunchtid satt och åt massa delikat fransk ost (förstaplatsen togs hem av en getost från norra Frankrike!) och plötsligt kände hur mobilen vibrerade till minst tio gånger. Dum som jag var hade jag naturligtvis glömt att det var Champions League-lottning idag och man kan säga att jag inte blev så förvånad när jag fick massa "fan" i sms utan att någon hade skrivit ett ord om vilket lag vi skulle få möta. Att det var Barcelona var ju skrivet i sten.

Camp Nou - igen. Foto: Bildbyrån.

När jag väl skriver detta måste jag tyvärr erkänna en sak. Jag ljög litegrann i ett inlägg som handlade om VM för några veckor sedan. Jag skrev att jag inte var så mycket för konspirationsteorier, men efter att Ryssland och Qatar bägge skrällt till sig oväntade segrar blev jag väldigt misstänksam. Att två medlemmar inom det högsta ledet blev avstängda bara några veckor innan röstningen gjorde inte saken bättre. Och då handlade det ändå om två personer som var behöriga till att rösta. Vad hade hänt om de aldrig hade blivit upptäckta? Tänk om det fanns fler som blev mutade? Tänk om det fanns de som aldrig blev upptäckta? Det vet man inte, men nog höjs misstankarna efter att Qatar och Ryssland skrällvann bägge två.

När således utslagningsfasen i Champions League skulle lottas kunde man ju nästan förutspå hela skiten. Arsenal fick Barcelona. Real Madrid fick Lyon. Två på pricken likadana returmöten, bara i omgången tidigare. Överraskad? Nej. Tottenham fick svårt motstånd i Milan och Manchester United kommer inte få det lätt mot Marseille. Vad som är mest fascinerade är väl att alla engelska lag förutom Chelsea fick svårt motstånd. Och som vi alla vet vill man ju inte ha allt för många engelska lag vidare. Överraskad? Nej. En repris på fjolårets Champions League-final redan i åttondelen? Överraskad? Nej.

Hur kommer det sig att den här lottningsomgången mer eller mindre sågs som betydelselös för bara några år sedan? Lottningarna resulterade oftast i ointressanta matcher där man mer eller mindre kunde förutspå resultaten i de flesta mötena. Sedan kom välkomnande skrällar vilket alltid piggade upp turneringen. Det var det man levde på. Och som vi alla minns var en av dessa välkomnande skrällar Arsenal. Men hur kommer det sig att de senaste åren alltid varit fyllda av "heta och profilfyllda stormatcher" redan i åttondelsfinalen? Medan det för bara ett par år sedan nästan var omöjligt att heta, underhållande eller stora lag hamnade mot varandra i åttondelsfinalen har det under de senaste åren blivit så vanligt att man börjar undra om det inte ligger någonting skumt bakom detta.

Jag vet, det låter dumt, det låter barnsligt och det låter smått ogenomtänkt, men jag kan helt enkelt inte låta bli tanken att det är någonting som är riggat. Nu vore korruption inom CL-lottningen någonting extravagant eftersom det inte riktigt fungerar på det viset, men vad man däremot bör tänka över är om UEFA med flit ser till att åttondelsfinalerna blir mer spännande än vad man på förhand anat (för att få mer uppmärksamhet, mer tv-siffor, större intäkter, bättre matcher redan från start osv osv osv). Varma bollar, hemliga lappar, öronsnäckor, ja, välj själva. Bara en sådan sak som att Wenger INNAN lottningen gick ut och sade att vi skulle lottas mot Barcelona var ju smått fundersamt. Hur kunde han veta det? Ja visst, nu var det skrivet i sten, men han hade ju stått där som en fåne om det inte hänt.

Foto: Bildbyrån.

Hur som helst har det hänt igen, vi har lottats mot Barcelona. Hur mycket vi än ogillar det gäller det att lägga de negativa tankarna åt sidan och tro på en vinst. De känslor som flera av Arsenal-supportrarna visat upp under dagens gång gör mig smått förbannad. Ja, jag vet, de flesta av oss - inklusive jag - tänkte "fan" när vi lottades mot Barcelona, men det räcker med ett "fan". Sedan gäller det att blicka framåt.

Om vi går in mot Barcelona med en tro om att det är förlorat på förhand, ja, då kan vi alla lägga ner direkt. Sparka Wenger, sälj alla spelare och låt fansen hejja på ett annat lag. Det spelar ingen roll vad för roll man har inom klubben. Vare sig man är supporter, vd, tränare, spelare eller städare gäller det att tro att det är möjligt. Att gå in i ett möte mot Barcelona med tron om att det är över på förhand kan vi lika gärna kasta in den vita handduken innan avspark. Då kommer vi naturligtvis inte vinna. Då kommer vi inte ens vara i närheten av att vinna.

Arsenal har ett förfärligt facit mot andra storlag och fruktan för ett möte mot världens bästa lag är befogad, men det är skillnad på uppgivelse och fruktan. Många supportrar verkar redan ha gett upp - redan nu.

Min motfråga är: vad fan är ni för supportrar? Vi kan sitta och bedöma chanserna att gå vidare, vi kan sitta och tro att Barcelona har en mycket bättre chans och vi kan alla tro att en förlust är närmare än en vinst. Men vi kan fan inte ge upp, inte nu. Det är två månader kvar till mötet och exakt allting kan hända under dessa två månader.

Som supportrar till ett fotbollslag är det vår uppgift att tro, hejja och stå bakom laget, oavsett hur dåligt läget ser ut på förhand. Det är trots allt därför vi finns till. Annars skulle fotboll lika gärna kunna spelas inför tomma arenor. Jag vet att det känns dåligt, bittert och ledsamt att möta ett lag som krossade oss totalt förra våren, men det gäller att inte ge upp. Det gäller att tro.

Hur skulle det gått om vi inför åttondelsfinalen mot Real Madrid 2006 inte trott på en vinst? Ja, inte fan hade vi vunnit. Hur skulle det gått om Arsenal inför mötet mot Manchester United på Old Trafford år 2002 inte trodde på en vinst? Ja, inte fan hade vi vunnit. Hur skulle det gått om Arsenal aldrig trott att de kunde gå igenom ligan obesegrade? Ja, inte fan hade vi gjort det mästerstycket. Tro är en av de absolut viktigaste delarna inom all sport. Om tro inte funnits hade skrällar inte existerat.

Att vinna mot Real Madrid och gå vidare ur åttondelsfinalen år 2006 fanns inte på världskartan. Men tron, viljan och kampen resulterade i en vinst vi aldrig kommer att glömma. Foto: Bildbyrån.

Det gäller därför för oss, för laget, för spelarna, ja, för alla att tro att det är möjligt. Att veta att det kan gå. Att känna till att vi kan skrälla. Det kommer inte bli enkelt, men nog fan kan det gå. En sak är i alla fall säker. Vi kommer att sakna Silvestre.

Hur som helst gäller det för alla att lägga lottningen mot Barcelona åt sidan. Imorgon är det Stoke som gäller. Imorgon gäller det att komma över förlusten mot United. Tre poäng mot Stoke är ett måste, men de som tror att det kommer bli enkelt kan redan nu sluta läsa här. Det finns ingenting enkelt med att möta Stoke. Det är långa inkast, fula tacklingar, benbrott, tusen års väntetid efter att bollen gått ut över sidlinjen, inlägg efter inlägg, fasta situationer och massor av annan sorts anti-fotboll.

Stoke är ett förjävligt lag på många sätt och vis, men att prestera resultat kan de. De kan vinna mot storlag. De kan spela lika mot storlag. De kan förlora mot storlag. Både borta och hemma. Om Arsenal inte lägger tankarna om Chelsea, Champions League, Barcelona och julafton åt sidan är morgondagens tre poäng i fara.

Shawcross a.k.a. "not that kind of a player" gästar Emirates imorgon. Foto: Bildbyrån.

Imorgon är det Stoke, Premier League, tre poäng och top of the league som gäller. Ingenting annat. Jag kommer naturligtvis att finnas på plats på Emirates och ni kommer få gotta er med ett inlägg efter matchen!

Nu säger jag dock tack och god natt! Jag, ni, vi alla har en lång dag framför oss. Det gäller att vila upp sig och samla ihop krafterna inför morgondagen. Kom igen nu Arsenal, gör oss åtminstone lite stolta före det lilla juluppehållet! Come on you Gunners!

Snö. Kullar. Barn. Pulkor. Det är det enda jag kan se. Jag går i femman. Det snöar lätt och jag är på utflykt med mina klasskamrater. De blåa, svarta och röda pulkorna störtar ner från kullen en efter en och mina klasskamrater verkar tycka det här är det roligaste som finns. Jag tycker inte det. Jag tycker jag är för mogen för det här. Jag tycker det är tråkigt. Jag tittar på klockan och ser att det snart är dags att gå hem. Samtidigt drar jag på mig ett falskt leende för att lärarna inte ska tro att jag är ledsen. Jag hatar det, jag hatar det av hela mitt hjärta. Det jag inte vet om just då är att en sju år äldre man kommer önska att han var tillbaka på exakt samma kulle, med exakt samma klasskamrater och med exakt samma pulkor. Och hur mycket jag än vill kan man inte skruva tillbaka tiden, man kan inte.

Jag önskar att jag var liten igen. Att jag inte visste vad Arsenal, Manchester United eller Old Trafford var. Att jag inte brydde mig ett skit om fotboll. Att jag kunde leva i min egen glada bubbla dag för dag. Men när man börjar följa Arsenal gör man ett val. Antingen så lever man vidare helt normalt, utan att varken se eller hejja på ett specifikt fotbollslag. Eller så offrar man sig själv, sin kropp, sin själ och sina känslor för ett lag som man blivit förförd av. I nästan alla fall väljer man det senare.

Vi alla har lärt oss att dedikera en bit av våra liv åt Arsenal. När klockan slår fyra på en lördag hemma i Sverige kan ingen störa en. Man kan inte jobba, man kan inte äta, man kan inte sitta bakom datorn, man kan inte se på film, man kan inte svara i telefon, man kan inte låta sig bli störd av någonting, oavsett vad eller vem det är.

Det är som en gudtjänst för oss. Ingen får komma emellan oss och Arsenal, ingen. Vare sig det är ens klasskamrat, arbetskollega eller flickvän spelar ingen roll. Arsenal är vår religion, Arsenal är vårt allt den där lördagen.

När saker går bra, då är man lycklig. När saker går upp och ner befinner man sig i ingemansland. Och när saker går dåligt, ja, då mår man helt enkelt skit. Hur mycket vi än vill att Arsenal inte ska inskränka våra privatliv är det omöjligt att kontrollera det. Det finns ingen spak som vi kan dra in, ställa in eller reglera.

Man kan tycka att vi borde vant oss, att vi borde veta hur det känns att förlora på Old Trafford, att förlora mot Manchester United. Men sanningen är att man aldrig vänjer sig. Man mår dåligt, varenda gång det händer. Man kan försöka dölja det, sätta ett falskt leende på sina läppar och försöka vara glad, men det går inte, hur mycket vi än försöker.

När jag igår kväll var på väg till Gunners Pub filmade jag alltihop med min digitalkamera. Jag berättade vad jag tyckte om matchen, hur nervös jag var och vad jag förväntade mig. På gatan, i tunnelbanan och på Gillespie Road. Jag gick längs Highbury - som jag gjort så många gånger tidigare - och hoppades, önskade, trodde. Jag kände på mig att Arsenal hade mognat, att Wenger visste vad som krävdes, att laget skulle visa hur mycket de ville vinna.

I halvtid rökte jag två cigg efter varandra. Och då ska ni veta att jag inte rökt på sex månader, att jag lagt av med det. Men jag kunde inte, kunde inte kontrollera mig själv. Atmosfären i puben var fantastisk, men spelet på planen var allt annat än fantastiskt.

United pressade ner oss, tacklade, slet och ville så mycket mer. De höll i bollen, de passade och de skapade chans efter chans, skott efter skott, räddning efter räddning. Anderson skottade, Rooney skottade, Nani skottade - nästan alla skottade. Och sen fanns självklart h......ngen Evra som flinade så fort han föll. Men Evra var Evra, stabil och säker. United gjorde nästan allt det Arsenal inte gjorde.

Inför matchen skrev jag att vi skulle våga bli tillbakapressade, att vi skulle våga använda oss av samma taktik som United använde mot oss förra säsongen. Men det såg hopplöst ut. Vi försökte, men vi kunde inte spela det spelet. Vi blev bisittare istället för medverkare.

När Nani sedan kom framstörtandes på högerkanten kunde vi inte göra någonting annat än att vänta på ett inlägg. Clichy blev gjord, Nani sköt ett inlägg som Clichy sedan oturligt nog touchade varpå den fick en skruv som blev alldeles perfekt för Ji-Sung Park som elegant kunde nicka in 1-0.

Ji-Sung Park sätter ledningsmålet. Foto: Bildbyrån.

Att Arsenal skulle vända skiten, göra två mål på Old Trafford och vinna mot United fanns inte på kartan. De hade inte gjort det på 26 år - tjugosex år - och ingenting tydde på att det kunde hända nu.

Det enda man kunde vara något lycklig över var att vi stod upp som män. Vi spelade inte som bebisar. Vi spelade inte omoget. Vi spelade som män. Problemet var att vi spelade som dåliga män, inte bra.

Medan Manchester United visade hur man både är bollhållare och effektiva (hur ofta kan vi visa prov på det?) visade vi upp ingenting. Det blev för visso bättre i andra halvlek, men den enda målchansen vi lyckades skapa var ett skott av Nasri som Chamakh (som tog hand om returen) sedan slog på en glidtacklandes Vidic. Det var verkligen den enda farliga målchansen vi skapade under hela matchen.

Medan United testat Szczesny i Arsenal-målet med skott, inlägg, långbollar, hörnor och fasta situationer var det enda vi kunde testa van der Sar med ett simpelt skott utifrån straffområdet? Förfärligt, rent ut sagt förfärligt.

Ändå kändes det att ödet hade valt att ta Arsenals sida en kväll som denna. Vi slapp få en straff emot oss när bollen tog på Chamakhs hand i första halvlek. Vi höll tätt skapligt länge. Vi såg aldrig ut att vara i någon extraordinär fara. Rooney missade en straff. United missade lägen att avgöra matchen. Det kändes som att ödet sade "Arsenal, det här fixar ni." Men i slutändan blev det ingenting annat än en besvikelse. Vi alla trodde att det här var vår chans, vår kväll, vår vinst. Att det här skulle äntligen bli dagen då vi skulle begrava våra spöken. Men nej, istället kändes det som om ödets ironi hånlog oss rakt i ansiktet. Att ödet hade lurat oss alla både före, under och efter match.

Att komma till Old Trafford och ta poäng är svårt, för alla lag, men det är långt ifrån omöjligt. Valencia gjorde det i Champions League, Wolverhampton var bara sekunder ifrån att göra det i Premier League och West Bromwich har redan gjort det. Chansen för att Arsenal skulle ta poäng fanns, speciellt efter vinsten mot Fulham, efter känslan av att vara ligaledare, efter allt skitsnack från United. Men det verkade som om gnistan aldrig tändes. Den slocknade innan den ens hade hunnits tändas.

Jag orkar inte klaga på individuella prestationer. Visst kan jag sitta här, peka på Song som bara hade en lyckad tackling under hela matchen, peka på Clichy som "alla verkar klaga på", peka på van Persie, Fabregas och Walcott som alla kom in, men inte gjorde någonting. Det är enkelt att göra det, men i slutändan föll vi som ett lag. Vi såg inte skymten av det Arsenal som krossade Blackpool, Bolton och SC Braga på Emirates. Vi såg inte skymten av det Arsenal som med styrka, kampvilja och slit vunnit på bortaplan mot Blackburn, Aston Villa och Everton. Vi såg inte skymten av något Arsenal alls. Vi såg bara förvirrade män i gula tröjor.

Song och Squillaci låter Rooney komma till avslut. Foto: Bildbyrån.

Oavsett hur tung den här förlusten känns - och tro mig, den känns tung - gäller det att blicka framåt, precis som alltid. Ligan är långt ifrån avklarad, men mitt pessimistiska jag säger redan att det är kört. Det är matcher som sådana som kan förändra en hel säsong, förändra ett helt lag, förändra en hel klubb. Vid vinst skulle alla spelarna faktiskt börjat tro att de kan vinna hela skiten. Att de kan utmana om ligasegern. Att de är med på allvar. Isället åker de hem till London med nerböjda huvuden, händer i fickorna och en tro som nu fått sig en törn.

Men vad kan man göra. Det gäller att intala sig själv att det inte är kört. Det gäller att intala spelarna, laget, ja, alla om att det inte är kört. Vi var i den här positionen förra året. Och vi alla minns vad som hände. Vi alla minns att vi med bara några matcher kvar var några få poäng ifrån förstaplatsen.

Nu väntar Stoke på Emirates. Sedan väntar Chelsea på samma arena. Två raka segrar skulle få laget och supportrarna att börja tro igen. Men efter det vi sett, efter det som hänt och efter det dystra facit vi har mot topplag som Chelsea kan det också gå åt andra hållet.

Det vi nästan kan fastställa är att december månad kommer avgöra vem, vad, hur, när och vilka som vinner ligan. Om Chelsea börjar vinna, även mot Arsenal, blir de att räkna med i slutstriden. Om Arsenal gör comeback igen, vinner mot Stoke och Chelsea, ja, då kanske det är vi och United som gör upp om titeln istället. Om Manchester United fortsätter att vara obesegrade, fortsätter att vinna och fortsätter att göra livet surt för oss finns det ingen tvekan om att det är dem som kommer vinna allt.

Vad som än händer skall vi alla veta att vi gick miste om en fantastisk chans. En chans att fortsätta vara ligaledare. En chans att på allvar visa alla lag att vi är med. En chans att vinna. En chans att ta kommandot i tabellen. En chans att begrava våra spöken. En chans att få hela laget att börja tro. En chans att få en nystart. En chans att ge supportrarna något tillbaka. En chans att låta klubben växa. En chans att visa hela världen vad Arsenal är. Nu gick det som det gick. Och det känns förjävligt.

Ensamt. Foto: Bildbyrån.

Om jag bara kunde vara tillbaka på den där kullen, med mina klasskamrater, med deras pulkor och med mitt falska leende, ja, då hade jag känt mig mycket bättre, då hade jag känt mig mycket, mycket bättre...

The invariable mark of a dream is to see it come true. - Ralph Waldo Emerson.

Dreams. What are they exactly? I've had so many dreams during my lifetime that I've forgotten most of them. But I know I've wanted every single one of them to come true. The bitter reality is that most of them don't. Some do, but most of them don't.

The truth is, I'm not the type of a person who pushes for a dream to come true. In the end, it's not up to you. It's destiny. And it doesn't matter how much you push for it because you can do nothing else than just wait, wait and wait.

Sometimes even I have a hard time believing in myself. What is a dream? How do you keep a dream? And what do you do when you actually have a dream you want to come true? Do you keep it to yourself? Do you tell the people you trust? Or do you have the guts to tell everyone and face the reality?

I understand there's many of you who don't have a clue what I'm talking about, but don't worry, you will.

The things we dream about changes all the time. When we all were little kids, most of our dreams consisted of colorful creatures jumping up and down alongside a sunny beach. When we became teenagers, our dreams changed once again. Suddenly we had let go of the sunny beaches and all we could think about instead were cars, girls and parties. And then we grew up to become grown men - or what we at least thought was grown men - and the dreams changed reality once again. No more silly dreams about Carmen Electra, a flashy Mercedes or the life as a rich businessman.

But no matter what, no matter where and no matter how, there will always be one thing you have always and will always dream about. It's the thing you love the most in the whole world. For some, it's your favourite band, for others, it's your girlfriend. For me, it's Arsenal.

Ever since I was little I've loved Arsenal. It started with a game - it turned into an addiction. Love is hard to put in words, but I'll always remember the day I fell in love at first sight. For me, Arsenal represented everything I loved at that time. Magic, passion, beauty. I was just a little boy, but I knew what love felt like, and I knew that from that day on I was Arsenal 'til I die.

The dreams about Arsenal have been fantastic, beautiful, unforgettable, emotionally painful, amazing, inspiring and just ... everything. I've dreamed about Henry lifting the Champions League-title. I've dreamed of van Persie scoring a hat-trick against Manchester United. I've dreamed of Nasri scoring the last penalty in a cup final. I've dreamed about Fabregas staying in Arsenal for the rest of his career.

I've dreamed about the last league game of the season, seeing the players go down on their knees, seeing the tears in their eyes and seeing the fans go wild. I've seen it, I've seen it all. And believe me, I've never wanted to wake up from those dreams. I've wanted to stay, forever, feeling the joy, happiness and goose bumps all over and over again.

They say we dream to keep ourselves happy, beacuse in reality, dreams never really come true, right? It's just fantasy. It's just a dream world based on nothing what reality is like. But I don't care. I don't really care. I want to dream. I want to see van Persie go down on his knees, kissing the badge and screaming out his joy. I want to see Fabregas creating magic with his feet. I want to see Nasri scoring the last goal of the game, bringing home a trophy to north London. I want to see it, I want to see it all.

Tomorrow we face Manchester United - at Old Trafford. The times have changed. The rivalry is not what it once was, but the passion is still there. And I promise you, I've been dreaming about this game for a long time. I've gone down sliding on my knees in my own kitchen, pretending that I'm Nasri and that I've just scored the game-winning goal in front of 76 000 Manchester United-supporters.

In the end I don't care how we win, as long as we win. But I love painting up pictures like that in my mind. And it's not the first time I've been sliding in my kitchen, thinking I'm an Arsenal player. In the end, we're all like that when it comes to Arsenal. We're all of the same red and white blood.

I understand if you've not understood me at all. I accept that some of you may think I'm stupid, crazy or whatever. And I really do know that some of you may dislike this piece of text. But you know, no matter how silly this all sounds like, I don't care. Because this is the way I feel, this is the way I love Arsenal, this is the way I feel for the club in my heart.

We like this team in different ways, but the one thing we all have in common is that we love this club, and you know why? It's because we're Arsenal, it's because we're all Arsenal.

Hope is a waking dream. - Aristoteles.

[video:http://www.youtube.com/watch?v=2jAiFyWQjmg]

13 12 2010

God eftermiddag! Först och främst vill jag börja med att be om ursäkt för gårdagens inlägg. Jag vet inte när jag senast skrev ett så himla dåligt inlägg (för om sanningen ska fram var det inte ett uns bra) och jag funderade faktiskt på att radera det, men när den tanken väl kom upp var det för sent. Jag vet inte vad som for in i mig, men huvudsaken är den att jag är tillbaka fräschare, bättre och smartare!

Det där sista kanske vi kan skippa. Igår kväll var nämligen första gången i mitt liv jag fick uppleva en typisk brittisk julfest. Ja, ni vet sådana där fester där Premier League-spelare brukar skämma ut sig med stora mått. Trots att en stor majoritet var fransmän (j'ai un robinet qui fuit!) och trots att jag hade en smärre panikattack i början (jag paniksmsade, panikringde och panikpratade med i stort sett alla mina vänner på kontaktlistan på telefonen) av julfesten flöt det på brå till slut.

Roligast var ju naturligtvis all gratis alkohol (loads of it!), men jag ska inte börja glamorisera alkohol i en Arsenal-blogg. Det både känns och är fel eftersom många av er är under arton år. Vad jag däremot kan säga att jag hade en toppenkväll med julfest, klubbande och McDonalds-käk mitt i natten. London äger, så jäkla hårt!

När jag imorse vaknade med en sko i ansiktet och massa öppnade brev mitt i sängen flög det upp för mig att det bara är två dagar kvar. Två dagar. Deux jours. Two days!

På måndag är det således dags. Dags för den stora matchen. Dags för allvaret. Manchester United är favoriter, men Arsenal är inga stora underdogs. Allt kan gå exakt hur som helst. Charmen med stora matcher som dessa är att det oftast är individuella prestationer som avgör. Wayne Rooney har gjort det. Samir Nasri har gjort det. Ronaldo har gjort det. Cesc Fabregas har gjort det. Thierry Henry har gjort det. van Nistelrooy har gjort det. Frågan är vem det är som kliver upp på måndag.

Är det en Samir Nasri i sin livs form eller är det en Shrek comebackande Wayne Rooney? Är det en passionerad Robin van Persie eller är det en mexikansk rätt á la Hernandez? Eller kan det rent av bli målvakternas match? En Lukasz Fabianski i en mycket bra form mot den nästan alltid stabile Edwin van der Saar. Många frågor, inga svar.

Samir Nasri avgjorde mot Manchester United 2008 - kan han göra det igen? Foto: Bildbyrån.

Så, vad behövs för att slå självaste Manchester United på Old Trafford? Jo, det ska jag lista här nedan:

______________________________________________________________________________

Ett sammanspelt och stabilt försvar

Arsenals försvarsspel har varit katastrofalt på sistone. Det har varit individuella misstag, misstag som försvarsenhet, inga markeringar, för höga försvarslinjer, för dåligt bakåtjobb, för många missar, dålig tajming och dåliga tacklingar. Det har stundtals varit rent uselt, utan att överdriva.

Vad som därför kommer krävas på Old Trafford på måndag är någonting som vi inte komma klara av. Det finns ingen chans att vårt försvar kommer göra en absolut lysande match med inga misstag, oavsett om vi vill det eller ej. Vad man däremot ska kräva är att man försöker så gott det går. Kommunikationen försvarare emellan kommer bli vital om vi ska ha en chans att vinna. Vi får inte spela med en för hög försvarslinje och exakt alla ska ta hemåtjobbet när det behövs.

Det kommer inte bli enkelt, men att vinna på Old Trafford har aldrig varit enkelt. Inte för någon. Försvaret måste börja jobba som en enhet, måste börja jobba tillsammans och måste förbättra sig innan det är för sent. Och det finns ingen bättre match att börja sin förbättring i än den mot Manchester United. Sagna, Squillaci, Koscielny och Clichy kommer alla sättas på prov. Song och Wilshere kommer få kämpa enormt mycket på mittfältet medan Nasri, Arshavin, van Persie och Walcott måste vara effektiva framför mål. Hela laget måste börja arbeta som ett lag och det är även det man gjort på bortaplan i år.

Squillaci - här i en närkamp mot Chelseas Anelka - kommer få det tufft imorgon. Foto: Bildbyrån.

Vi har ligans bästa bortafacit och det man kommer ihåg från de flesta bortamatcherna är att Arsenal spelat vacker, effektiv och bra fotboll. De har spelat som ett lag. De har offrat sig, de har kämpat och de har inte tappat fokus. Om man vill ta poäng på Old Trafford måste man göra samma sak som man gjort mot Everton, Aston Villa, Wolverhampton och alla andra lag - dubbelt så bra.

______________________________________________________________________________

Effektiv fotboll

Det som blivit vårt fall när vi mött storlagen de senaste åren är vår ineffektiva fotboll. Vi har fullständigt dominerat matcher mot Chelsea, Manchester United och Tottenham, men ändå lyckats förlora. Anledningen har varit att vi helt enkelt inte varit skarpa nog i vårt spel, vilket inte bara gäller effektivitet framför mål.

Vi har dominerat matchbilderna, vi har passat fram och tillbaka, men vi har aldrig kommit till vassa avslut eller målchanser. Det är det där sista avgörande steget som alltid saknats. Det där insticket. Den där killerpassningen. Den där skarvningen. Den där nicken. Den där djupledsbollen. Det är den vi alltid saknat.

Vi må ha mest bollinnehav, flest passningar och vackrast spel, men när Chelsea, United - och även Tottenham på sistone - fått bollen har de varit effektiva över hela plan med den. De har tagit åt sig bollen, passat så mycket det behövts och sedan levererat den där avgörande passningen som resulterat i en vass målchans som i sin tur oftast resulterat i ett mål. Det har kommit till på kontringar, på fasta situationer, i fritt spel och ibland av ren slump.

Det är den största saken vi måste förbättra om vi ska ha en chans i övermorgon. Vi kan säkert leka ut United lika enkelt som vi gjorde för lite mer än ett år sedan (kommer ni ihåg hur fullständigt krossade de var?), men när matchen ska avgöras, när målet ska sättas, när målen inte ska släppas in, ja, då brister det.

Imorgon gäller det att spela en effektiv fotboll (över hela planen), ta vara på sina chanser och se upp för kontringar.

______________________________________________________________________________

Våga

Vad som även gäller imorgon är att våga. Våga bli nerpressade av United. Våga kliva ner ett steg i banan. Våga släppa till några chanser. Matchen är inte över bara för att det är vi som blir tillbakapressade och inte motståndarlaget. Arsenal älskar att hålla i bollen, passa runt den och äga spelet, men för första gången på länge gäller det nu att våga släppa det spelet om det skulle behövas.

Våga för att vinna! Foto: Bildbyrån.

Vi behöver inte vara rädda för United. Vi behöver inte vara rädda för att de ska få några halvchanser, ett par fasta situationer eller en och annan kontring. Om vi spelar vårt spel discplinerat och korrekt skall vi klara oss undan utan blåmärken.

Och trots alla förluster vi fått erfara mot storlagen de senaste åren gäller det att glömma den skiten och våga tror på en vinst. Man måste våga tro att man kan knäcka United. Man måste våga tro att man kan vinna på Old Trafford. Man måste våga tro att man kan sätta stopp för Uniteds oslagbara facit.

______________________________________________________________________________

Glöm inte hjärtat hemma

Det som gjort Arsenal så bra på bortaplan i år är deras hjärta och smärta. Laget har offrat sig, kämpat och slitit från början till slut. Man har spelat för klubbmärket på framsidan och inte efternamnet på baksidan. Man har spelat disciplinerat, effektivt och bra. Man har vågat, man har skjutit, man har rensat och man har gjort mål.

Love. Foto: Bildbyrån.

När Arsenal på måndagkvällen möter Manchester United gäller det att ta vara på alla de saker man gjort så bra i år. Det gäller att ta vara på sitt fina bortaspel, på de kämpainsatser man gjort, på den tur man haft med sig på sistone. Visst kan det vara en individuell prestation som avgör, men i slutändan är det laget som ser till att den individuella skickligheten når fram till sin mottagare.

Spela med hjärtat, spela för att vinna, spela för Arsenal.

______________________________________________________________________________

Om Arsenal vill göra spelarna, laget, klubben och sina supportrar lyckliga gäller det att följa dessa riktlinjer. Jag säger inte att jag har rätt, att jag är Wenger eller att det här kommer att fungera, men jag tror att vi har en så mycket bättre chans om vi har ett stabilt försvar, spelar en effektivare fotboll, vågar mer och har med oss allt bra vi gjort på sistone. Sedan är det här mycket enklare sagt än gjort.

Det här var dock allt för idag. Jag ska nu sätta mig ner och fila på en inför-rapport som kommer komma upp senare i eftermiddag. Imorgon kväll kommer morgondagens inlägg upp och nästa inlägg efter det kommer först dyka upp på tisdag - för då vet vi hur det har gått. Jag är redan nervös.

Kommentera gärna! Over and out.

Patrice Evra. Mannen som till stor del var bakom det franska landslagets uppsplittring i VM. Mannen som nu är avstängd av det franska fotbollsförbundet. Mannen som har ett ego större än Ronaldo. Mannen som tror att United inte kommer förlora en enda match. Mannen som älskar att håna Arsenal.

Inför klassikermötet på Emirates Stadium säsongen 2008/2009 sade han följande:

Arsenal are babies.

När Manchester United vann semifinalen i Champions League mot Arsenal kunde han inte låta bli att strö ännu mer salt över sår som redan var öppna:

We proved once again that we are a strong team. People say that Arsenal play good football but, as far as we are concerned, we dominated them comfortably. Playing well is not everything in this game. We were 11 men and they were 11 children. We played like men against children because we are much more mature and we are more experienced than Arsenal.

När han igår kväll blev intervjuerad av franska Canal + gick han ännu en gång långt över gränsen när han skulle beskriva Arsenal:

In my opinion, Arsenal is just an Academy (Arsenal is a training centre of football). I look at the match, I take pleasure, as I know I will win a title afterwards. That’s what people remember. In 10 years, nobody will remember of them. Arsenal is a great Club, they haven't won a trophy for 5 years, it’s a crisis in my opinion. People always think about the ‘Arsenal way of playing’, but at the end, there’s nothing. We can lose 13-0 against them, but at the end what happen? Nothing. No trophy, no nothing.

We only watch out for Chelsea’s results, not Arsenal, even though Arsenal is a great team, which can win against Chelsea, against us, against anybody. When we play Arsenal, we enjoy it. Sometimes they do not manage to kill the matches off and no one is more effective than doing that than us. The difference between us and them is one plays football but one has also a power.

Sure, Evra har ett par poänger med det han säger och hur mycket vi än hatar honom, Manchester United och allt som kommer där emellan kan man inte låta bli att tycka att vissa saker han säger faktiskt är sanna. Vad man däremot inte kan acceptera är att han gång på gång går över gränsen.

Det här var ren vardagsmat för oss back in the days, men då får man komma ihåg att omständigheterna var helt annorlunda. Arsenal hatade Manchester United. Arsène Wenger hatade Alex Ferguson. Alla hatade alla. Då brydde man sig inte särskilt mycket om uttalanden som dessa eftersom man visste att Vieira, Keown eller Henry skulle gå ut och säga någonting liknande. Och om det inte gjort det hade de utan tvekan sett till att Evra fått ett helvete på plan.

Under åren som gått har Evra sagt att vi både är bebisar och småbarn medan han igår menade att vi snarare är ett träningscenter för talanger än en fotbollsklubb. Vi är harmlösa, dåliga, skrattretande och ineffektiva. Om tio år kommer ingen känna till Arsenal. Vi kommer inte vinna några fler titlar och vårt vackra spel betyder absolut ingenting. Ja, jag tror ni förstår själva innebörden bakom hans budskap.

Evra - helt borta. Foto: Bildbyrån.

Egentligen har jag inga problem med hans uttalanden, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att han sparkar på någon som redan ligger ner. Det är respektlöst, det är skamligt och det är motbjudande. Sedan skulle jag skulle älska om Nasri, Chamakh eller van Persie gick ut i media och pratade skit om Manchester United. Nä men hur kan jag säga så när jag fördömer Evras attack? Well, saken är att det aldrig kommer att hända. Någonting Evra mycket väl känner till.

Fransmannen gör det inte för att på egen hand försöka återuppta den starka rivaliteten lagen emellan, för att skapa ett "go" i laget eller för att skapa någon slags hatstämning inför måndagen. Han gör det enbart för nöjets skull. Enbart för rubrikernas skull.

Han gör det för att han vet att ingen från Arsenal kommer att säga emot honom. För att han vet att han kan göra det och komma undan hur enkelt som helst. För att han älskar att håna Arsenal. Om vi skruvat tillbaka tiden till början av 00-talet kan jag lova er att han aldrig vågat säga samma sak. Då hade han fått uppleva ett helvete - både på och utanför plan.

Om vi släpper Patrice Evra för denna gången kan vi idag hitta ett alldeles utmärkt inlägg av Gunnerblog. Han pratar om de pedofili-ramsor som riktats mot Arsène Wenger alla de gånger United mött Arsenal under de senaste åren. Ferguson har själv manat supportrarna att sluta upp med ramsorna och även varit noga med att påpeka att det inte kommer att tolereras av klubben. Han har gått ut i media, pratat om det på presskonferenser och inför måndagens match kommer han även ha skrivit ett inlägg om det i matchprogrammet.

Problemet är tyvärr att det inte kommer att förändra någonting. Sure, man kan nog få bort en del av sången, men det räcker med att kolla på den här videon (cirka en minut och tjugo sekunder in i klippet) för att förstå att det omöjligen kommer stoppa exakt alla. Nu är det svårt att räkna ut hur många som sjöng ramsan just där och då, men det var långt över 20 000, i alla fall enligt mina öron.

Jämförelsen han sedan gör (hur hade man reagerat ifall det varit motsatta roller) är alldeles klockren. Om det varit Ferguson som hade blivit kallad för pedofil hade Arsenal med största sannolikhet utsatts för böter, varningar, skandalrubriker och hela köret. Men nu är det ju inte Arsenal-supportrarna som skapat detta. Det är ju "englands stolthet" Manchester United med den adlade Sir. Alex Ferguson vid rodret. Visst, jag må vara aningen naiv, gå till lite överdrift och vara smått sur, men jag lovar, det är så det fungerar. Det räcker med att kolla på Eduardo-filmningen för att förstå.

Eduardo blev behandlad som en häxa under sensommaren 2009. Foto: Bildbyrån.

Sedan kan man tycka lite vad man vill om Twitter-chatten mellan Jack Wilshere och Rio Ferdinand.

Vad som däremot är ett faktum är att stämningen inför måndagen börjats bygga upp på allvar. Det kommer handla om ära, heder och hjärta. Det kommer handla om en ligaledning. Det kommer handla om bragging rights. Det kommer handla om Arsenal mot Manchester United - ettan mot tvåan. Det kommer handla om så mycket mer än bara tre poäng.

Tyvärr blev det här inlägget kort och smått slarvigt, men jag var tvungen att slänga iväg en kommentar om Evra innan jag nu ska gå ut. Imorgon kommer jag med ett längre, bättre och fylligare inlägg. Hörs då!

God afton! Jag har ett inlägg klarskrivet, men jag väljer att skriva några ord om kvällens match innan jag klistrar in det här! Se detta inlägg som ett 2-in-1 inlägg! Läs ett inlägg - få ett på köpet! Om ni för övrigt vill läsa matchrapporten kan ni göra det här (tre inlägg på köpet!)!

***

Well, vad kan man då säga om matchen? Trots ett väldigt starkt lag ute på plan visade vi ännu  en gång hur uselt vårt försvarsspel är och varit den här säsongen. 1-1 skulle aldrig ha kommit till om vi haft ett försvarsspel á la 97/98/01/02/03/04/05/06. Det är inte Squillacis fel som oturligt nog touchar bollen, utan det är försvarsspelet som enhet som ännu en gång misslyckas med sitt jobb. Sedan tycker jag även Koscielny kunde gjort en mycket bättre match. Efter en bra start på säsongen har jag inte imponerats av honom på flera veckor månader. Just nu verkar han ha glömt hemma sin talang borta i FC Lorient.

Och Sagnas utvisning i slutet av matchen var rättvis, men så jävla onödig. Även det skulle aldrig ha inträffat om vårt försvarsspel faktiskt skulle fungerat någorlunda bra. Det är uppenbarligen någonting väldigt fel där bak och jag hoppas Wenger inte hittar på bortförklaringar igen. Någonting måste göras åt saken, annars kan måndagen på Old Trafford bli väldigt dyster.

Bortsett från att vi till slut vann matchen fanns det inte mycket att glädjas åt. Jag hade inför gruppspelet varnat för att den här gruppen skulle bli smått läskig, men ingen verkade ta mig på allvar och vissa menade till och med att jag inte kunde någonting om fotboll. Well, tack för dom komplimangerna. Tror inte att de som sade så är så himla kaxiga nu. Tvåa i gruppen och tjugo minuter ifrån att faktiskt ha varit nära på att åka ur Champions League. Fram till Walcotts briljanta mål skulle det räckt med ett insläppt mål på Emirates eller ett sent mål av SC Braga för att det portugisiska laget skulle tagit sig vidare. Som tur var blev resultatet ett annat. Både på Emirates och borta i Ukraina.

SC Braga flåsade Arsenal i nacken. Foto: Bildbyrån.

Ni får ursäkta mig om jag låter lite bitter, jag är trots allt glad över att vi vann och att vi gick vidare, men jag var säker på att det aldrig skulle bli några tennissiffror. Nu blev det nästan en rysare, men som tur var kunde vi döda matchen innan det hann bli riktigt, riktigt nervöst. Personligen höll jag dock på att bajsa på mig när matchuret hade passerat sjuttio minuter och det fortfarande stod lika i bägge matcherna. Satan om SC Braga hade gjort mål vid det tillfället.

Hur som helst lyckades vi vinna och det är det viktiga. Nu har vi massvis med tid att slipa till försvarsspelet innan åttondelsfinalerna tar fart. Och om något så lär det behövas! Nu är det dock dags för lite roligare tankar, nämligen vilka lag som väntar oss i vår åttondelsfinal!

***

Good evening ladies and gentlemen! Livet rullar  vidare och trots att jag inte skulle skriva något inlägg idag kan jag inte låta bli. Jag har varit borta tillräckligt länge. Hur som helst börjar jag älska den här staden allt mer och mer. Till och med så mycket att jag funderar på att skriva en kärleksförklaring á la denna. Just nu kan jag inte ens beskriva i ord hur mycket jag älskar människorna, dubbeldäckarna, broarna, dofterna, butikerna, skyskraporna, trafiken, tunnelbanan, turistattraktionerna, regnet, de mörka, smala och slingriga gatorna under kvällen och alla dessa marknader. Men det kommer, det kommer....

De senaste dagarna har jag märkt en markant ökning av personer som går runt med Arsenal-halsdukar. Nu har jag ändå bott här ett tag (ett tag = två månader) och jag har aldrig sett så många personer som går runt med de röd-vita halsdukarna. Och då bor jag ändå ganska nära West Ham-kvarteren, vilket säger det mesta.

Igår blev jag stoppad på gatan av en voluntärarbetare som började med linen "what team do you support?". Han hade antagligen märkt min skönhet till halsduk och när jag sade "I'm a die hard Arsenal supporter mate" gick hans ögon upp som om det vore julafton. Sedan började han prata om hans första match på Emirates (som galet nog var sista matchen mot Fulham) och hur fantastiskt det var att vara på plats. På grund av det trevliga bemötandet kunde jag heller inte låta bli att donera en liten slant (det var Röda Korset om någon undrar).

Idag var det ännu en gång dags för ett Arsenal-sammanträffande. Vid lunchtid promenerade jag ner längs Fenchurch street och ser då en mycket vacker kvinna (i sällskap med vad som såg ut att vara en kollega) gående i motsatt riktning. När hon kommer närmre ser jag att hon har en lika fin röd-vit halsduk som jag har på mig. Precis när vi går förbi varandra nyper hon tag i sin halsduk och blinkar till med ena ögat. Jag ger naturligtvis av ett stort leende och skrattar även till smått. Om det inte varit för kollegan hade jag nog lagt en tanke på att byta riktning.

Hur som helst rullar livet på och trots att man inte hunnit med allt för mycket de senaste dagarna har man upplevt både ett och annat nytt, precis som man alltid gör.

Den sista omgången i Champions League har spelats och nu vet vi exakt vilka lag vi kan möta i åttondelsfinalen. Eftersom lag från samma land inte kan möta ett annat lag från samma land i åttondelsfinalen kan vi inte lottas mot Manchester United, Chelsea och Tottenham som alla vann sina respektive grupper.

Drogba och hans Chelsea avgjorde sin Champions League-grupp tidigt, precis som vi borde ha gjort. Foto: Bildbyrån.

Dessa lag som vi kan möta är då inga andra än Real Madrid, Barcelona, Schalke 04 och Bayern München. Vilket lag har vi störst chans att vinna emot? Vilka är det största hotet? Vilket lag bör vi ta? Well, det skall ni få veta exakt nu:

______________________________________________________________________________

Lag: Schalke 04
Liga: Bundesliga
Ligaplacering: 15 (av 18 lag)
Lag man mött i Champions League: Lyon, Benfica, Hapoel Tel Aviv.
Poäng i Champions League: 13 poäng.

Arsenals chans att vinna (över två matcher): 80(-85) %

Motivering:

Först och främst vill jag börja med att säga att vi inte kommer få någon enkel lottning, oavsett vilket lag vi får möta. Däremot finns det lag som jag hellre skulle se Arsenal möta eftersom chansen att gå vidare på förhand ser ut att vara större än ifall man skulle möta vissa andra lag.

Schalke 04 har imponerande nog vunnit sin CL-grupp, men trots detta vore det ändå utan någon längre eftertanke Arsenals drömlottning. Schalke har nämligen floppat totalt i ligan och deras finfina fjolår är som bortblåst. De ligger först på en femtondeplats (femtonde!) i Bundesliga och har alltså bara tre lag under sig.

Champions League är således Schalkes enda hopp att göra bra ifrån sig i år. Nåja, det har bara spelats femton omgångar i Bundesliga och det är trots allt bara nio poäng upp till en femteplats, men att de ska ha någon chans att vinna ligan kan vi direkt utesluta. Att de ska ha en chans att vinna turneringen (CL) kan vi också utesluta. Vad vi inte kan utesluta är deras chans att skrälla. De har imponerat i gruppspelet och trots deras extremt svaga ligaspel finns det chans att de tar sig vidare till en eventuell kvart. Speciellt om de får möta ett sämre lag än Arsenal.

Däremot kan CL även bli deras fall. Pressen på att de ska göra bra ifrån sig i CL (nu när de vunnit gruppen och "fuckat upp" ligan) är väldigt stor och frågan är om de klarar av att hantera av den pressen.

Hur som helst är Schalke långt ifrån det starka lag som dom var ifjol. Trots att jag skulle sträcka ut ett långt varningsfinger ifall vi lottades mot Schalke är Arsenal bättre på i stort sett varenda position. Att matcher sedan inte avgörs på papperet skall alla förstå, men Arsenal skall helt enkelt gå vidare utan några störra problem. Kom bara ihåg fjolåret när vi lottades mot Porto. Inför mötet var vi lite ovissa, lite rädda och lite osäkra, men i slutändan krossade vi dem totalt.

The Gunners skall under normala omständigheter utan tvekan vinna mot Schalke över två omgångar. Det här vore en ren drömlottning!

______________________________________________________________________________

Lag: Bayern München
Liga: Bundesliga
Ligaplacering: 7 (av 18 lag)
Lag man mött i Champions League: Roma, FC Basel, CFR Cluj.
Poäng i Champions League: 15 poäng

Arsenals chans att vinna över två matcher: 60-65 %

Motivering:

Bayern München är på många sätt likt Schalke 04. De hade ett fullkomligt fantastiskt fjolår, men i år har nästan allt gått åt helvete. Skadeproblem, interna konflikter och massor av spelare som ryktas vara på väg bort är bara tre allvarliga problem de tampas med just nu. En sjundeplacering i ligan är dessutom gravt underkänt med tanke på att de har ett lag som skall vara med och kämpa längst upp i tabellen.

Bayern München - bra, men inte bäst. Foto: Bildbyrån.

Vissa - till viss mån även jag - skulle hellre föredra att möta Bayern München än Schalke 04. Anledningen varför jag skulle välkomna en sådan lottning skulle vara för att få möta ett storlag - i en formsvacka. Låt mig förklara.

Ett stort problem med Arsenals CL-äventyr de senaste åren har ofta varit att man mött ett mycket dåligt lag i åttondelsfinalen. På så sätt har man lyckats skapa falskt självförtroende eftersom man oftast vunnit mycket enkelt mot det motståndet (ibland även utklassningssiffror). När man sedan gått in i kvartsfinalen mot ett storlag där man haft med sig en övertro på både sig själv och sitt lag har det ofta skitit sig totalt.

Bayern München spelade CL-final för ett halvår sedan. Och trots deras svaga ligainledning anses de fortfarande vara en storklubb utav stora mått. Att då möta ett Bayern som haft en enda stor formsvacka under hösten (vi får hoppas att den fortsätter...) både i ligan och Champions League (trots massvis med vinster har spelet inte överensstämt med resultaten) skulle gynna oss mer än väntat.

Bayern skulle naturligtvis visa sig vara ett svårare motstånd än Schalke 04 och dessutom har man fler spelare utav absolut världsklass (flesta av dom är dock skadade just nu). Att möta ett Bayern - vars spelstil passar oss - skulle dels bli sett som "ett stormöte" och dels skulle vi ha en stor chans att gå vidare. Det skulle inte bli lätt, det säger jag inte, men om Arsenal skulle lyckas vinna skulle man faktiskt ta med sig en stor dosa självförtroende inför en kvartsfinal mot ett annat storlag.

Och nej, jag underskattar varken Schalke 04 eller Bayern (båda två kan trots allt slå ut oss), men om Arsenal klarar sig undan vinterobehagen lika bra som föregående år och fortsätter ha väldigt få spelare skadade är vi trots allt tunga favoriter, oavsett vilket tyskt lag vi skulle lottas emot.

Att vi sedan inte har ett fantastiskt facit (ganska dystert facit om ni låter mig ta i) mot just tyska lag är lite skrämmande, men Schalke 04 och Bayern München årgång 2010/2011 är bara skuggor av de lag man var för bara ett år sedan. Se lagen - åtminstone Schalke 04 - som tysklands motsvarighet till Liverpool.

______________________________________________________________________________

Lag: Real Madrid
Liga: La Liga
Ligaplacering: 2 (av 20 lag)
Lag man mött i Champions League: Milan, Ajax, Auxerre.
Poäng i Champions League: 16 poäng

Arsenals chans att vinna över två matcher: 35(-50) %

Motivering:

De flesta neutrala (eller andra lags supportrar) skulle nog skratta till lite när de ser att jag inom parentes sätter hela 50 % för Arsenals chans att gå vidare. Jag skrattar inte.

Om vi skulle lottas mot Real Madrid skulle vi utan tvekan bli sedda som underdogs. Real Madrid har bättre spelare (tvekar om de har ett bättre lag) på många positioner, men frågan är just om det har ett tillräckligt sammanspelt lag för att lyckas gå väldigt långt. Vi alla får trots allt komma ihåg att de inte tagit sig längre än en åttondelsfinal på fem år (fem år!).

Varje år har man trott och trott att Real har ett nog starkt lag som kommer gå långt i Champions League, men varje år har slutat på exakt samma sätt - ut i åttondelen. Juventus slog ut dem 2005, Arsenal vann som vi alla kommer ihåg mot dem 2006, Bayern München slog ut dem på straffar 2007, Roma skrällde mot Real 2008, Liverpool krossade dem 2009 och Lyon skrällde mot dem 2010.

Henry och Fabregas var med och avgjorde mot Real Madrid år 2006. Arsenal var kraftiga underdogs då alla trodde på en Real-seger. Foto: Bildbyrån.

Real Madrid har alltså inte tagit sig längre än en åttondelsfinal lika länge som Arsenal inte vunnit en titel. Varför skall det då gå annorlunda i år? Varje år sitter Real-supportrar, experter och neutrala och haussar upp Real till skyarna i Champions League (med tro om att de minst kommer komma till en semifinal), men varje år slutar det exakt lika katastrofalt. Varför göra om samma misstag?

Visst, nu har de en av världens bästa tränare vid rodret, men det tar alltid tid att bygga ett lag, även för bra tränare. Det tog två år innan han överraskande nog tog Inter till CL-final. Ännu fler år tog det för Porto och Chelsea (som aldrig vann, men kom till final). Att han skulle ta Real Madrid till final redan första året vid rodret skulle vara en överraskning för alla. Jag säger inte att han inte är kapabel till det, men jag tror helt enkelt att det kommer ta mer tid än så. Förutom Mourinho finns det inte mycket som talar för att Real gör bättre ifrån sig i år.

Real Madrid har en för mäktig självtro. Deras "imponerande" gruppspel är i mina ögon inte lika imponerande. Milan, Ajax och Auxerre är bra lag, men långt ifrån de storlag media haussar upp dom till. Jag tror Arsenal klarat sig nästan lika bra i den gruppen, trots att det känns aningen ironiskt att säga så när vi inte ens klarar av att fixa förstaplatsen i en av de enklaste grupperna på papperet.

Barcelona må vara världens bästa lag, men deras kross av Real Madrid talar sitt tydliga språk. Real Madrid försvar virrade runt som gamla höns och var mer likt ett bottenlag än ett storlag. Trots detta skulle dom ändå ses som stora favoriter i en åttondel mot Arsenal, precis som de fem föregående åren. Varje år har det dock slutat på exakt samma sätt (läs: med en förlust). Så kan det även göra i år.

Trots detta ser jag fortfarande chansen så låg som 35 % att gå vidare om Real Madrid spelare så som de gjort i inledningen utav säsongen. Mourinho älskar att slakta Arsenal och lär vara supermotiverad att slå oss om vi skulle lottas mot det spanska storlaget. Frågan är om vi skall vara skrämda eller taggade?

Om Real Madrid spelar som Real Madrid har de en större chans att gå vidare än Arsenal, men om de spelar som det Real Madrid som inte gått till kvartsfinal på sex år, som det Real Madrid som spelade mot Barcelona för en vecka sedan, som det Real Madrid som är tillbakapressat, chockerat och förvirrat kan vi ha all chans i världen att slå ut dem - igen.

______________________________________________________________________________

Lag: Barcelona
Liga: La Liga
Ligaplacering: 1 (av 20 lag)
Lag man mött i Champions League: FC Köpenhamn, Rubin Kazan, Panathinaikos.
Poäng i Champions League: 14 poäng.

Arsenals chans att vinna över två matcher: 15-20 %

Motivering:

Barcelona är världens bästa lag och i den form de är i just nu är de nästan oslagbara. Ja, jag hatar Barcelona fullständigt (det borde ni om några veta), men om vi lägger hatet åt sidan kan man inte undgå deras briljans. Deras fotboll är vacker & effektiv (ni anar inte hur svårt det är för mig att skriva det här...), deras lag är både "färdigt" och väldigt bra samt att deras spelstil (som är lik våran, fast bättre) är en spelstil vi inte riktigt är vana att spela emot. Något som inte minst syntes i förra säsongens möte.

Vad man däremot bör komma ihåg är att Arsenal har färre problem, ett mindre skadedrabbat lag och ett bättre lag i år. Förra säsongen förlorade vi stort mot Barcelona på grund av två anledningar. Den ena var Messi. Det andra var vårt skadehelvete. När man spelar Silvestre på Camp Nou är det ta mig fan upplagt för ett misslyckande. Inför det mötet hade vi massvis (runt åtta stycken) med både nyckel- och bänkspelare borta. Ett nästan helt friskt Arsenal skulle gjort bättre ifrån sig än ni anar.

Lionel Messi - glädjeförstöraren. Foto: Bildbyrån.

Vi hade aldrig en chans mot Barca ifjol, men det skulle vi ha i år. Speciellt så tidigt som i en åttondelsfinal. Barcelona väntar säkerligen svagt motstånd (=underskattning), har inte kommit in i form (=svårare att möta ett Barca i kvartsfinal/semifinal när de är hungrigare) och har inte imponerat lika stort som förra säsongen (=gått lite upp och ner i form). Ett Arsenal som förhoppningsvis är i form, revanschsuget och friskare än någonsin tidigare skulle således ha en större chans att gå vidare i år.

Som jag ser på saken är chansen till att gå vidare mot Barcelona ändå föga liten. De har ett "cp-bra" lag med världsklasspelare på i princip varenda position och trots att Arsenal skulle ha mer att sätta emot i år skulle de fortfarande vara undergivna.

Om Schalke 04 är drömlottningen är det här utan tvekan mardrömslottningen. Att möta Barcelona skulle göra oss alla smått rädda, vilket inte är bra på något sätt alls. Eller vad säger ni?

______________________________________________________________________________

Det här var dock allt för ikväll. Nu vill jag se lite diskussion i kommentarspåret! Vad tyckte ni om dagens match? Har jag fel? Har jag rätt? Är mina tolkningar rätt? Har vi chansen mot Barcelona? Är Real Madrid bättre? Vilka ser vi helst i en åttondelsfinal? Prata på! Over and out.

God eftermiddag! Jag har bara fått sex timmar sömn två nätter i rad, så ni får ursäkta mig ifall jag verkar lite off idag. Hur som helst har jag hunnit skriva en inför-rapport som sedan igår finns uppe på hemsidan.

Trots att det mesta handlar om Partizan Belgrad blickar jag redan framåt mot den matchen som väntar efteråt, nämligen Manchester United på Old Trafford.

Jag kommer inte ta och skriva någonting om den matchen idag, men varenda gång jag tänker på den pirrar det till lite i magen. Det kommer att bli en riktigt stor match. En match som vid en seger inta bara skulle innebära tre poäng, utan en massiv boost för laget, fansen och hela klubben.  Men fram tills dess måste vi börja med att klara av vårt delmål, nämligen att ta oss vidare i Champions League.

Det har ju inte gått som på räls i Champions League, trots att det till en början såg ut som att vi skulle kunna jogga promenera hem förstaplatsen. Med en match kvar finner vi oss istället i en position där vi faktiskt kan bli utslagna - innan det roliga ens börjat. Nu håller nog alla Arsenal-supportrar med om att risken för att det ska hända är minimal, men olikt andra vägrar jag ta ut någonting i förskott. Under alla dessa år jag följt fotboll på toppnivå vet jag att allting - exakt allting - kan hända. Ingenting är klart förrän domaren blåser av matchen, oavsett vad som händer före eller under matchen.

Vi har bara under de senaste åren sett omänskliga misslyckanden (t.ex. Liverpool), sjuka skrällar (t.ex Real Madrid som åkte ur spanska cupen mot ett bottenlag i tredjedivisonen/fjärdedivisionen) och matcher som slutat med ett helt annat slutresultat än man väntat sig (massvis med exempel...). Oavsett vad vi, ni eller andra tror kan matchen på förhand sluta hur som helst. Ingenting är skrivet i sten.

Ja, jag känner till att Partizan Belgrad inte tagit en enda poäng i CL, att de bara gjort ett enda mål (som för övrigt kom mot oss) och att de inte har någonting kvar att spela om. Och ja, med största sannolikhet lär Arsenal vinna, men den nonchalans som vissa supportrar visar upp är smått oroande. Det är exakt så här vi tog emot West Bromwich och Newcastle. Två nykomlingar som "inte skulle ha en enda liten chans" att ta poäng på Emirates. Nittio minuter senare hade bägge lagen tre poäng i bagaget.

Partizan har trots allt tagit sig till Champions League och trots att den serbiska ligan inte direkt är känd för sin kvalité ligger de etta med fem poängs försprång. Det enda jag vill säga är att vi inte borde göra om samma misstag som vi redan gjort. Om vi tror att det här blir enkelt, att de tre poängen är säkrade och att de inte har den minsta lilla chans kan det sluta likadant som det gjorde mot WBA och Newcastle. Det var 14.00 i odds på en WBA-seger på Emirates. Fjorton! Och trots att det ligger snäppet högre imorgon (22.00) betyder det inte att vi ska gå in och tro att det löser sig av sig självt.

Nu tyder det mesta på att vi får fira en seger imorgon trots allt, men jag väljer ändå att inte ta ut någonting i förskott. Det kan bara visa sig bli dumt i efterhand. Hur många av oss skrev inte hur enkelt det skulle bli att "krossa WBA" på Emirates? Nittio minuter senare fick de flesta äta upp sina ord. Tacka Wenger som verkar förstå att det här trots allt är en match han måste ta exakt lika seriöst som alla andra matcher.

Tacka vet jag skadeläget som inte varit så här bra sedan ... 03/04? Vi har bara fem spelare skadade (bara fyra om vi inte räknar med Frimpong). Koscielny skulle varit borta tre veckor, men har mirakelåtervänt efter bara några dagar. Samma sak hände med Eboue för bara någon vecka sedan. I dagsläget är det alltså bara Diaby, Vermaelen, Fabregas och Djourou (skadekänningar) som inte är aktuella för spel. Så få skador har vi som sagt inte haft på flera år. Inte i en månad som december.

Tack vare våra få skadeproblem har vi nu en så pass bred trupp att vi har råd att vila startspelare och ersätta dom med spelare som utan tvekan skulle vara startspelare om det inte vore för att vi har så många spelare som är friska och spelklara. Walcott, van Persie (atm), Denilson och Bendtner är exempel på spelare som det senaste året startat i stort sett varenda match när de varit friska. Nu när vi längre inte har abnorma skadeproblem får de plötsligt infinna sig på bänken. När vi då har en viktigt CL-match samt en ännu viktigare ligamatch därefter har vi för första gången sedan 1886 råd att faktiskt vila vissa (t.ex. Nasri, Chamakh, Clichy, Song m.fl.) och ändå starta med ett väldigt starkt lag.

Rosicky, Denilson, Bendtner, Walcott, Gibbs, Eboue och Djourou (dock skadad nu) har fått så många matcher under bältet att det längre inte är en större säkerhetsrisk att starta dessa vid "mindre viktiga matcher" eller "matcher där vi måste vila spelare". Trots att de flesta fortfarande är unga har de samlat på sig massvis med erfarenhet genom åren. Så såg läget inte ut för bara ett par år sedan då generationsväxlingen var inne i ett väldigt tidigt stadium. Vi har helt enkelt "ett andra lag" bakom vår startelva. Nu måste vi bara hålla tummarna för att vi inte åker på fler skador! Det är bra som det är nu, trots att vi saknar vissa (t.ex. Vermaelen). Jag tar dock dagens skadeläge tusen gånger av tusen framför förra årets hemska skadeproblem.

I övrigt har jag inte mycket att tillägga. En matchrapport kommer att komma upp direkt efter matchen mot Partizan Belgrad, men bloggen får nog vänta tills torsdagen. Ha det så bra, så hörs vi efter segern (hur varningsaktig jag än är i inlägget både hoppas och tror jag på en seger) imorgon! Tack och hej!

God morgon på er alla! En ny vecka har nyss tagit fart och jag
går fortfarande runt här hemma, i duschen, på stan och i tunnelbanan
sjungandes eller nynnandes på Nasri-låten. Det händer att man får
konstiga eller arga blickar på sig då och då, men efter vår formsvacka
har man bara känt sig så himla stolt över att vara Arsenal-supporter.
Det är man ioförsig alltid, men man går knappast runt och är lycklig
efter att man förlorat en massa matcher!

Igår träffade jag
de svenska grabbarna från Norrköping (inte Linköping som jag skrev i
gårdagens inlägg!) en sista gång innan de skulle fara hem till Sverige
igen. Det blev ett par öl på en bar vid Baker Street, men inte så mycket
mer. Hur som helst var det trevligt att prata lite värvningar,
historia, minnen och framtid. Det var länge sedan jag fick göra det med
så många samtidigt!

Tidningarna här i England hyller Nasri
över himmel och hav och tar till ord som "genius", "masterclass",
"superb", "extraordinary skill", "magic" och andra fantastiska
superlativ. Det känns lite konstigt att man är så här pass glad över en
till synes vanlig hemmavinst mot Fulham, men efter Nasris supershow (har
nog sett repriserna på målen över 40 gånger...) kan man inte låta bli
att le.

Måste för övrigt fråga om det bara är jag som
drömmer om att se Nasri avgöra mötet mot Manchester United på Old
Trafford? Jag vet, vi går saker i förväg och United ses fortfarande som
favoriter i det mötet, men tänk om, tänk om...

Fransmannen som varit glödhet på sistone menar att han är mycket mognare i sitt spel:

When
I'm in front of a goalkeeper, I am more relaxed now. Before I felt too
much pressure to score, I wanted it too much maybe. Now I don't worry as
much. I'm more at ease in the game and I'm not just looking for goals,
I'm looking to work for the team. I think I'm more mature in my football
game. I think more with my head.

Well,
jag tror ingen av oss bryr oss hur han spelar, så länge han levererar
insatser som får fansen att tappa hakan. Han har dock mycket rätt i det
han säger. Han har mognat rejält vilket resulterat i att han fått mycket
mer kontinuitet i hans spel. Precis som jag skrev igår är det här
första gången han på allvar visar att han kan levererar bländande
insatser vecka in och vecka ut. Precis som alla världsstjärnor gör.

Nasri levererar. Foto: Bildbyrån.

Wenger
var naturligtvis lyrisk över Nasris insats även han, men som den
tränare han är valde han naturligtvis att fokusera på laget:

We
were five points behind the leaders and we had to go to Wolves and to
Everton. So, three weeks later, to be top shows we have kept going and
given it our best shot. We are not favourites but we are where we are.

Om förra säsongen: Overall, I think our defensive record was not good enough to win the
title. Last season, Chelsea didn't drop points like they've done this
year.

Om nuvarande säsongen: We have 32 points
and I believe that we can become stronger as a unit defensively. We
want, of course, to improve our defensive record. That is needed.

Att saker
och ting går snabbt i fotboll är Arsenal ett levande bevis på. Precis
som Wenger säger var vi hela fem poäng efter Chelsea för bara några
veckor sedan. Att vi dessutom hade ett mardrömsschema med bortamatcher
mot Wolves och Everton gjorde inte saken bättre. Men efter den bleka
insatsen mot Newcastle på Emirates tog laget tag i sig och tog de
nödvändiga poängen som behövdes samtidigt som Chelsea började tappa
poäng.

Sedan har det gått upp och ner för varenda topplag.
United har visserligen kommit igen, men de har tappat rejält med poäng
på grund av massvis med likaresultat. Just nu verkar det dock som om
Arsenal och United är de två bästa lagen i ligan. För Chelsea har det
gått rakt åt helvete de senaste veckorna. Jag läste någonstans att det
var deras värsta formsvacka i ligan sedan de Vialli sparkades runt år 2000, vilket var ett väldigt bra tag sedan.

Hur som helst skall vi inte tro att allt är frid och fröjd. Vi må vara top
of the league, men defensiven måste förbättras illa kvickt. Mark Hughes hade helt rätt när han efter lördagens match sade att det skulle gått
mycket sämre för Arsenal om de mött ett bättre lag. Vi har helt enkelt
inte råd med nybörjarmisstag när vi förhoppningsvis skall spela i
utslagningsfasen i Champions League samt mot lag som Chelsea och
Manchester United i ligan.

Jag är en av de som fortfarande
vill se en värvning (to be honest behöver vi inga fler i dagsläget) av
en etablerade mittback som kan gå rakt in i startelvan. Koscielny har visat sig vara en svag länk medan Squillaci är stabil, men inte startmaterial för en klubb som skall utmana om varenda titel som finns där ute. Att en spelare som Djourou kan komma in och glänsa bådar inte gott för resten av mittbackarna. Och vad skulle hända om Vermaelen går
sönder igen (eller t.ex. Squillaci) när han väl kommer tillbaka från
sin skada? Då står vi där med Koscielny/Squillaci och Djourou igen.

Med största sannolikhet lär Wenger ändå inte gå ut i januarifönstret och anledningen varför kunde jag inte sagt bättre än Lee Dixon:

I look at Arsenal this season and I still see a few problems
when they don’t have possession of the ball. Those failings were
particularly exposed by Barcelona in the Champions League last season,
when Arsenal paid a heavy price. The quality of the opposition in the
latter stages of the Champions League means any defensive weakness in a
team is likely to be exposed. But not so domestically.

This season in the Premier League Manchester United and Chelsea
are also dropping points and look fallible, so maybe Arsenal’s defensive
problems are not so important. The bigger issue is winning something,
getting the monkey off their back and losing that habit of losing.They
will never have a better chance of winning a trophy than this season’s
Carling Cup. They play Ipswich Town over a two-legged semi-final, and if
they win will meet either Birmingham City or West Ham United in the
final. Arsenal are now expected to win it, and the transformation of the
team could happen overnight if they do.

I suspect this is the reason behind Arsène saying he does not
want to buy any new players in January. There are areas of the team that
could do with strengthening, but if you do buy new players that can
have a detrimental effect on dressing-room morale. Arsène may feel that
shortcomings in certain areas can be better improved through collective
effort rather than by buying new players, which could have a negative
impact. Knowing him as I do, I know he is very aware of that aspect. He
is a wonderful manager to play for, because he puts a huge amount of
faith in his players.

Dixon förklarar egentligen hur allt
ligger till både rationellt och detaljerat. Om Wenger kan få den här
stommen av försvarsspelare att spela som en kollektiv enhet - som
dessutom skall gör det bra - säger jag fine, då behöver vi inga
nya spelare. Men det är en risk han tar genom att göra så. Antingen går
den hem och vi alla kan hylla Wenger till skyarna eller så går det rakt
åt pipsvängen.

Wenger har Nasri att tacka för vinsten mot Fulham. Minerna skulle sett annorlunda ut vid enbart lika. Foto: Bildbyrån.

Det jag är mest orolig över är slutspurten
där spelarna är trötta, utslitna, skadedrabbade och pressade. Kan vi
verkligen då vinna en buckla med bara Vermaelen, Squillaci, Koscielny
och Djourou? Någon utav dem kommer dessutom att vara skadad, utan någon
som helst tvekan. Det är en stor risk han tar, väldigt stor.

Jag som
supporter skulle känna mig mycket tryggare om det fanns två mittbackar
av Vermaelens klass (eller en ännu bättre mittback). Då skulle jag
slippa vara orolig för skador, avstängningar och trötta spelare. Om vi
har tur kan vi rida ut stormen med de mittbackar vi har för tillfället,
men om vi inte kan det kommer många peka på Wenger och säga att han hade
fel. Det är upp till Vermaelen, Squillaci, Koscielny och Djourou att
motbevisa alla som tvekar kring deras kvalitet.

En spelare som alltid varit väldigt viktig i defensiven, men som inte verkat ta sitt ansvar i år har varit Alex Song.
Jag vet, jag har pendlat mellan att beskriva hans "nya roll" i laget
som både bra och dålig, men Song skall trots allt vara en defensiv
mittfältare, ingen Fabregas-liknande mittfältare.

Wenger förklarar idag för fansen varför Song varit så långt uppe i banan de senaste månaderna och hans avslutningsline låter som något taget ur Shakespeare:

But my philosophy is not to be in trouble, but to fool the opponent into trouble.

Arseblog har i stort sett dedikerat dagens inlägg till att beskriva varför Song bör vara lika hård, solid och stabil som
han var 2009/2010. Då gjorde han fullständig succé med sitt briljanta
spel. Han var en typisk defensiv mittfältare som tacklade, slet, bröt
anfall och startade anfall. Nu har han blivit något av en
Fabregas-wannabee. Saken är att det lönar sig ibland, men allt som
oftast går det bara dåligt.

Song - både bra och dålig. Foto: Bildbyrån.

Med tanke på vilka defensiva
problem vi haft på sistone bör Wenger tänka om hans roll i laget. Det är
så som han spelade ifjol som han spelar som bäst. Vi vill inte ha en
Song som försöker spruta in mål. Vi vill ha tillbaka den Song som vi
älskar. Den Song som sliter, tacklas och ger allt i närkamperna på
mittfältet.

Andrey Arshavin var involverad i Rysslands kampanj för att få VM 2018 och nu avslöjar han att han inte var allt för poppis dagen efter
beslutet att Ryssland faktiskt tagit hem VM 2018. Han säger följande:

Some congratulated me, others could not hide their
disappointment. Jack Wilshere was really upset. He told me his dream had
been to raise the golden cup above his head in England in 2018.

Arshavin har dock ännu en anledning att le:

In my opinion, it is the first time since I joined Arsenal that my team went top of the table. It makes me glad.

Nu är det inte första gången vi vart i
topp efter att han anslutit, men det är första gången det känns att vi
är med på allvar, trots att vi inte kommit längre än december.

Naturligtvis har vi lite smånyheter! Theo Walcott pratar om att han förbättrat sitt spel, Huddersfield Town förlänger med Arsenal-talangen Benik Afobe, vi kopplas samman med Southamptons lovande talang Alex Oxlade-Chamberlain samt målvakten Jason Steele. Sist men inte minst är det tänkt att Jay Emmanuel-Thomas skall lånas ut i januari. Det sägs att både Blackpool och Wigan är
intresserade, men det mesta tyder ändå på att det är ett
Championship-lag som tar  och lånar in honom!

Det var allt
för idag! Imorgon pratar vi lite mer om Partizan Belgrad samt den
kommande stormatchen mot Manchester United! Hörs då, hej!

NA NA NA NA NA NA NA SAMIR NASRI - NASRI - SAAAAAAAAAAAMIR NASRI! NA NA NA NA NA NA NA SAMIR NASRI - NASRI - SAAAAAAAMIR NASRIII!

NA NA NA NA NA NA NA SAMIR NASRI - NASRI - SAAAAAAAAAAAMIR NASRI! NA NA
NA NA NA NA NA SAMIR NASRI - NASRI - SAAAAAAAMIR NASRIII!

Trött, utsliten, kall, gäspig och nyss hemkommen. Ändå är jag så förbannat jävla glad! Jag vet egentligen inte om jag borde vara det, men en dag som denna måste man unna sig lite nöje. Fulham höll ju trots allt på att förstöra dagen för oss. Arsenals defensiv var katastrofalt dålig och publiken på Emirates var förbannade, upprörda och ångestladdade. Men sen small det. Sen kom det. Det tog bara några sekunder för att allt det där skulle resultera i glädje, jubel och eufori. Mannen bakom det hette ingenting annat än Samir Nasri. Men låt oss ta det från början, precis som vanligt.

Jag vaknade upp tidigt vid niotiden, helt utvilad och enormt taggad på match. Frukosten bestod av fyra smörgåsar, färskpressad juice samt en alvedon. Efter ett morgonpass i gymmet blev det en snabb dusch för att sedan tillaga en lika snabb lunch innan det var dags att fara iväg mot Emiraten.

Utanför Liverpool Street märkte jag att min bank hade skickat fel PIN-kod till mig (kommer att få beställa ett nytt kuvert...) varpå jag fick ta mitt svenska VISA-kort och ta ut lite pengar. Efter uttaget blev det att gå ner i tunnelbanan där Hammersmith & City (Hammersmith & City = en tunnelbanelinje) dagen till ära var öppen(!). Det betydde dels mycket mindre folk, en sittplats på tåget och kortare restid. Jag blev otroligt glad och satte mig glatt på tåget mot King's Cross.

Väl vid King's Cross bytte jag till Victoria Line (bättre än Picadilly Line!) där jag sju minuter senare var framme vid Finsbury Park. Väl vid Finsbury Park blev det att kliva av och gå längs Blackstock Road, först mot Woodbine och sedan mot Gunners Pub. Efter ett mycet kort besök på Woodbine träffade jag upp med ett par svenskar vid Gunners Pub.

Efter sex stycken handskakningar och ett snabbt "hallåande" bar det sedan iväg mot Emirates med Highbury på vägen dit. De sex svenskarna var otroligt trevliga, sköna och humoristiska och trots att jag bara kände en av dem sedan tidigare var det ett jädra skönt kompisgäng han hade fått med sig från Linköping.

Gåendes mot Ashburton Grove pratade vi en del om Arsenal, min blogg (trogna läsare!), London-livet, biljetter och en hel del annat. Väl framme började det duggregna, men det gjorde ingenting. Vi alla var extremt taggade och nu skulle  tre poäng bara bärgas!

Väl inne på arenan passade jag på att läsa dagens matchprogram samt ta mig en kall. Det såg ut så här:

Pre-match. Foto: Kristonel Elwe.

Efter att ha läst de första sidorna och druckit upp min öl blev det att gå till mitt säte. Med fem minuter kvar av matchen körde de den fantastiska Arsenal-kompilationen på fullbildsskärmen. Varenda gång jag ser den blir jag näst intill tårögd, no kidding. Jag har inte hittat den på YouTube, men den kompilationen med det här soundtracket är så in i helvete vackert. Gåshuden spred sig över hela kroppen och gjorde mig supertaggad.

Hade tråkigt nog inte fått världens bästa plats till just den här matchen, men det var långt ifrån dåligt. Hela planen var i superbt sikte och jag kunde ingenting annat göra än att le när lagen stegade ut på banan. Förvånansvärt nog fanns det hela fem platser(!) lediga bredvid mig. Emirates såg för övrigt väldigt tomt ut med massviss med lediga platser (fanns bl.a. väldigt många där jag satt). Och stämningen var ingenting att hänga i granen. Det var som natt och dag om man skall ta och jämföra dagens hemmamatch med den förra mot Sp*rs.

Hur som helst skall vi nu prata om matchen. Det började bra med en fantastisk press och mängder med målchanser. Arshavin var pigg och så var även Nasri och Chamakh. Målchanserna flödade och 1-0 hängde verkligen i luften. Som tur var skulle det bara ta tretton minuter innan den glödhete Samir Nasri skulle sätta ett mäktigt drömmål.

Arshavin passade, publiken reste sig upp, Nasri fintade bort Hangeland, publiken höll andan, Nasri fintade bort ytterligare en försvarare, publiken trodde knappt sina ögon, Nasri drog till med ett skott som gick i mål - publiken fick spel. Så även jag. Eftersom jag hade en fri yta på hela fem stolplatser bredvid mig sprang jag längs "min rad" som en jävla galning, fram och tillbaka. Drömmålet var ett faktum. Så snyggt, så oerhört snyggt.

När man såg reprisen på fullbildsskärmen kunde man knappt tro det. När man ser reprisen i skrivande ögonblick tror man fortfarande inte sina ögon. Nasri har varit stekhet ända sedan säsongen startade och trots att han är en mittfältare (som dock oftast spelar i en anfallsposition) har han stått för massvis med vitala, superba och nödvändiga mål. Gud, om det fortsätter så här vågar jag nog inte ens drömma om hur bra han kan bli.

Hur som helst var 1-0 viktigt, brutalt snyggt och väldigt nödvändigt, men inte matchavgörande. Arsenal fortsatte dock pressa framåt och skapa chanser från markbollar, distansbollar, långbollar, inlägg, instick och smekande bredsidor. Men när det skulle avslutas, sättas i mål och jublas kunde vi inte knyta ihop säcken och sätta det där viktiga 2-0-målet. Istället stannade vårt spel av totalt.

Emirates från ovan. Foto: Kristonel Elwe.

Och när Fulham insåg att vi hade slappnat av tog de chansen att pressa på framåt. Jag vet inte exakt hur många frilägen de fick, men det måste minst ha varit en tre-fyra spelare som löpte sig bort från vår försvarslinje. Det första friläget - som Diomansy Kamara fick - sattes direkt i mål. Här hade Arsenal haft exakt alla målchanser, allt spel framåt och allt bollinnehav. Ändå kunde laget från Londons västra trakter sätta sin första målchans rakt i mål.

Hur detta kom sig är enkelt att förklara. Squillaci och Koscielny hade ingen som helst kommunikation sig emellan och det hela slutade med en katastrof. Squillaci nickade bort bollen, men inte tillräckligt nog. Istället sprang han baklänges och slängde sig upp i luften igen. Problemet var att Koscielny redan fanns där. De två Arsenal-försvararna krockade med varandra och smällen på Koscielny tog illa, riktigt illa. Han tog sig för skallen medan Kamara tilläts springa helt fritt mot mål där han enkelt kunde avsluta till vänster om polacken i mål.

Strax därefter la sig Koscielny ner på marken varpå Lewin sprang in på planen och försökte hjälpa honom. Kort därefter togs han även ut på bår. Det största frågetecknet är varför Laurent inte la sig ner direkt då domaren har i plikt att blåsa direkt när det finns risk för huvudskador. Istället stod han upp - som en man(?) - men lät istället Kamara springa sig fri och avsluta rakt in i mål.

Saken gjordes inte bättre av att jag satt två rader framför en kvinna med en skarpljus röst som klagade på varenda lilla sak som hände på planen. Cunt, wanker, tosser och fuckin hell (ni får ursäkta mig att jag skriver ut orden, men jag försöker skriva så pass realistiskt som möjligt) var uttryck som haglade mot spelarna, domaren och spelet i allmänhet. Ibland blev det rent ut sagt så komiskt att jag inte kunde låta bli att skratta tyst för mig själv. En underbar figur! Come the fuck on Alex you bloody wanker, what the fuck are you doing!?

Hur som helst fortsatte Fulham-spelarna att löpa sig helt fria och om det inte varit för en frilägesräddning av Fabianski och två offside-beslut hade Fulham både kunnat kvittera och gå om i samma skede. Jag har ingen aning om vad som hände, men det var skrämmande uselt försvarsspel från The Gunners del.

Vi gick in i pausvilan med 1-1 efter att hela Fulham hade maskat till sig minst ett par minuter. Schwarzer tog hundra år på sig att slå insparkar, Fulham-spelarna tog "Stoke-tid" på sig vid inkasten samtidigt som de låg ner på marken i flera minuter trots att de sedan kunde resa sig upp utan assistans. Otroligt löjligt.

1-1 var långt ifrån ett drömresultat, så Wenger var tvungen att agera i omklädningsrummet. Jag var tvungen att lugna ner mig, så jag tog ett toabesök och ännu en kall (trots att jag frös som bara den). Jag funderade på en varmkorv, men beslutade mig för att skippa den idag. Den hade svikit min mage förra gången.

När spelarna klev ut till andra halvlek hade man en magkänsla som inte talade gott för dagen. Det kändes som vårt mardrömsfacit skulle fortsätta, som att Fulham skulle göra 2-1, som att vi inte skulle räcka till. Och ja, om det inte skulle varit för fransmannen som vi alla älskar hade det kunnat gå käpprakt åt helvete.

Nasri är i superform! Foto: Bildbyrån.

Arsenal hade målchanserna (Song sköt utanför, Chamakh sköt förbi och inbytte Walcott sjabblade bort bollar), men ingen spelare lyckades sätta Schwarzer på prov. Det var tills Nasri beslutade sig för att göra mål igen, det vill säga.

På typiskt Henry-vis ("nu ska jag göra mål" - sekunden senare är det mål) fick han en delikat touch av RvP som han använde till att dra bort två Fulham-försvarare samt Schwarzer i mål. Att målchansen sedan såg ut att vara missad då bollen gled för långt åt sidan brydde han sig inte om. Istället gjorde han en 180* och sköt bollen in i mål. Förjävligt snyggt. Förjävligt underbart. Förjävligt viktigt.

Samir Nasri har gjort 98 framträdanden sedan han anslöt från Marseille. Då köptes han in på grund av hans lovande talang och potiental. Och trots att vi sett glimtar av den (MUFC hemma, Porto hemma m.fl.) har vi aldrig sett hela paketet samtidigt. Det är i år han blommat ut - och det rejält. Han har varit fullkomligt fantastisk - ja, t.o.m. bättre än Fabregas - och det roliga är att det inte verkar ta slut. Nasri i den form han är i just nu är utan tvekan en av världens främsta mittfältare. Det kan nog ingen säga emot, inte ens motståndarsupportrarna.

Hans två mål idag är fenomenala, världsklassaktiga, fullständigt briljanta. Den tekniken, den kylan - det avslutet. Fantastiskt. Jag saknar ord.

Men ännu en gång var det långt ifrån en säker seger. Arsenals försvar var allt annat än bra och trots att Djourou gjorde en tämligen bra insats fungerade inte enheten tillsammans/ihop. Försvaret läckte som såll. Fulham var nära att kvittera en andra gång flera gånger i rad. De hade farliga hörnor, farliga skottchanser och ett farligt anfallsspel. Att de inte hade spelat ut sitt register förrän i slutet av matchen berodde nog mest på att de var nöjda med 1-1, tills Arsenal gjorde 2-1 det vill säga.

Och om det inte varit för Fabianski (en fantastisk utboxning och en fantastisk skotträddning) samt van Persie (räddade bollen från att gå in i mål) hade vi nog gått hem med händerna i fickorna, igen. Som tur var lyckades vi rida ut stormen och när domaren blåste av matchen (blow the fucking whistle you tosser skrek kvinnan bakom mig) kände man en enorm lättnad, en enorm glädje och en enorm trötthet.

Jag mötte upp med mina "nya" vänner utanför arenan och vi drog oss sedan till Gunners Pub (igen) för att ta en sista öl tillsammans. Jag var nämligen tvungen att dra vid sextiden, så det blev inte så mycket mer än det. Trots det var det en fantastisk stämning inne på puben där vi pratade vidare om matchen, om livet, om nattklubbarn, ja, i princip om allt. Om ni läser detta får ni mer än gärna höra av er nästa gång ni är i sta'n så lovar jag att hänga med er över allt och alla.

"Jag älskar den här bilden" - kicken. Foto: Kristonel Elwe.

Sedan drog jag mig hemåt längs norra Londons mörka gator. Jag nynnade på "Na Na Na Na Samir Nasri - Nasri - Saamir Nasri" tyst för mig själv och andades in de olika dofterna från pubarna, stånden och trafikutsläppen. It was good, it was pretty damn good.

______________________________________________________________________________

Spelarbetyg och omdömen:
Standardbetyg: 6

• Fabianski (7,5/10) - Stod för en frilägesräddning, flera viktiga utboxningar (läs: stabilt luftspel) och en fantastisk skotträddning mot slutet. Kunde inte göra så mycket åt målet han släppte in. I övrigt fortsatt stabil i mål. Har nu på allvar tagit över posten som förstemålvakt.

• Sagna (7,5/10) - Sagna var lika bra som han varit tidigare i år, det vill säga fantastiskt bra. Han har förbättrat sitt offensiva spel, sina inlägg (flera av dem gick rakt på Chamakh) och sin defensiv (som alltid varit bra). En av Premier Leagues tryggaste ytterbackar. Ett superbt val på Arsenal-tröjan, Simpa!

• Squillaci (5/10) - En av sina sämre matcher i det röd-vita stället. Individuella misstag, dålig kommunikation och en uppgivenhet mot slutet (joggade när han borde ha sprungit). Kan mycket bättre. Dålig match av fransosen.

• Koscielny (4,5/10 - utbytt i matchminut '33) - Koscielny är i mina ögon
  fortsatt skakig i försvaret. Man kan inte skylla det insläppta målet direkt på honom då smällen han ådrog sig i nickduellen var allvarlig, men uppenbarligen finns det andra svagheter i hans spel som får mig att sätta ett lågt betyg på honom idag. Kommunikationen, beslutstagandet, tajmingförmågan och mycket mycket mer.

• Clichy (6,5/10) - Clichy gjorde en bradålig match. Jag höll ingen större koll på honom, men av det jag såg gjorde han både bra och dåligt ifrån sig. Bör påpekas att han var mycket bättre än sist. Blandade reaktioner bland publiken.

• Wilshere (6/10 - utbytt i matchminut '74) - Var väldigt osynlig i dagens match. Gjorde några brytningar här och där, men inte så mycket mer. Godkänd.

• Song (4/10) - Songs sämsta match på två-tre år? Jag vågar nog säga det. Så här dålig var han inte ens under katastrofsäsongen 08/09. Gjorde några osannolika missar i både defensiven och offensiven. Att unge Jack Wilshere var tvungen att skrika "hold your position" till honom precis innan halvtid var nästan smått pinsamt. Allt gick fel för honom. Misslyckade brytningar, tacklingar, avslut, rensningar - allt.

• Rosicky (6/10 - utbytt i matchminut '63) - Helt okej match, men inget mer. Var mycket bättre i förra ligamatchen mot Aston Villa.

• Nasri (10/10) - Förra gången skrev jag "Nye Zidane? Nye Pires? Nye Brady? Välj själva." Jag ångrar inte det. Absolut briljant. Absolut världsklass. Jag saknar ord. Det är extremt få gånger jag ger 10/10 och trots att Nasri inte gjorde en 10/10-insats är han f-n i mig värd en tia idag. Pure class. Pure skill.

• Chamakh (6,5/10) - Det märktes att han var trött och utsliten, trots att han hade vilat från veckans Carling Cup-match. Trots detta hade han ett par farliga målchanser, som han åtminstone borde ha satt på mål! Lite mer än godkänt, men inte mer än så!

• Arshavin (6,5/10) - Såg ut att ha samma gnista som mot Aston Villa, men räckte in till riktigt idag. Trots det bådar formen gott. Kanske är han mannen som avgör på Old Trafford om en vecka?

• Djourou (7,5/10 - inbytt i matchminut '33) - Ett mycket bra inhopp. Vann alla luftdueller och bröt många anfall. Som en sten i defensiven. Absolut bästa försvararen idag. Det enda tråkiga är att defensiven inte fungerade som en enhet. Det spelades lite för själviskt, om jag får säga mitt.

• van Persie (7/10 - inbytt i matchminut '63) - Mycket bra inhopp av holländaren. Touchpassningen fram till Nasri var fantastisk. Har en stor del i segern då han lyfte laget. Trots att det inte var med mycket, var det bra nog.

• Walcott (spelade för lite för att betygsättas - inbytt i matchminut '74) - Knappt godkänt. Kan mycket bättre.

______________________________________________________________________________

Matchens tre kanoner:

• Nasri - Amazing.
• Nasri - Amazing.
• Nasri - Amazing.

______________________________________________________________________________

Matchens sp*rsspelare (spelare som behöver putsa sina kanoner):

• Song - Dagens "Vad hände?" Extremt dålig match av kamerunen. Bortslarvade passningar, misslyckade tacklingar, dåliga rensningar, missade avslut och mycket mycket mer som gick rakt åt helvete. Nej, du kan mycket bättre Song!

______________________________________________________________________________

Glöm inte bort:

Glöm inte bort att United-fansen har fått äta upp sina ord. För ett tag sedan skapades en tråd om Nasri på RedCafe.net som är ett United-forum. Mannen med det iskalla smeknamnet "Boss" började med att skriva ett inlägg om hur överskattad och dålig Nasri var. Andra personer följde sedan efter och vissa skrattade nästan så de dog när folk menade att "Nasri faktiskt var en bra spelare".

Efter att han hade fått ut sin ilska började dock Nasris storform och kulmen nåddes nog idag då denne "Boss" gick in och editerade sitt förstainlägg till detta. Det tråkiga är att tråden togs bort, men som tur är har jag en del printscreens kvar. Det är extremt synd att tråden togs bort (den var verkligen guld värd), men det här är det lilla jag kan bjuda på:

Print 1, print 2, print 3, print 4, print 5. Det roligaste kommer när en del United-supportrar faktiskt får se målen han gjorde idag. Reaktionerna är priceless - print 6, print 7, print 8. Någon förslog även att "Boss" istället skulle hylla en bra United-spelare, men han vägrade med anledningen av att det kunde få en motsatt effekt. Precis som det fick i det här fallet.

Sist men inte minst har jag ett par videos som jag tänker lägga upp (något ni ville att jag skulle göra!), men det först om ett par dagar när jag fått ordning och reda på allting!
______________________________________________________________________________

Mina sista tankar:

God afton! Det blev bra reaktioner efter gårdagens inlägg. Det fanns både de som var med mig och mot mig kring VM-lottningen. Sedan var det lite tråkigt att vissa verkade missuppfatta mig igen. Jag ville inte ha konstruktiv kritik kring gårdagens inlägg, utan bloggen i helhet. Vad vill ni se mer av? Vad vill ni se mindre av? Vad borde jag satsa på? Hur ska jag förbättra inläggen? Det är frågor som sådana jag är väldigt intresserade av!

Hur som helst fick jag in en del tips och förslag. Mer listor (lista på talanger som inte lyckades, bästa anfallarna vi haft, största segrarna etc etc.), ett uppstartande utav ljudbloggen samt fler krönikor likt denna. Jag tackar och tar emot och lovar att jag ska fokusera på vissa utav tipsen de kommande månaderna. Bl.a. ska jag starta upp ljudbloggen igen! Första avsnittet kommer upp kring jul.

Egentligen skulle jag låtit bli att blogga idag eftersom jag redan skrivit en välfylld inför-rapport (finns att hitta här), men jag kunde inte låta bli att skriva några rader även idag. Vill även påpeka att jag var lite för kritisk mot Qatar igår (det kan faktiskt bli väldigt bra), men sanningen är trots allt att jag är väldigt tveksam kring hur man kom fram till Qatar som det bästa alternativet för ett VM. För mig känns det lite som om ett "Manchester City" som köpt till sig segern. Nu tror jag ändå inte att det hände (är inte så mycket för konspirationsteorier), men när ett land går med på att bygga fem-sex nya arenor i absolut världsklass samt en hel stad(!) om det skulle bli ett måste får mig att undra om det verkligen var det bästa valet.

Däremot är känslan av att ha ett VM i mellanöstern aningen kittlande och spännande. Vare sig ni gillar det eller inte har det nu hänt och nu är det bara att hoppas att Qatar ser till att överraska oss alla! Det vi i alla fall kan fastställa är att de flesta engelsmännen tror att FIFA är korrupta och har blivit mutade (jag hoppas att ni alla förstår att talkSPORT klippt ihop det till ett humorklipp...). Råkade nyligen (bara för någon timma sedan) halka in på detta samtal med en West Ham-supporter som var riktigt förbannad och upprörd. Kanske lite för mycket då han tog till ord som var smått barnförbjudna. Hur som helst pratade jag nog om det här igår. Låt oss sätta punkt för den diskussionen och istället fokusera på det som väntar Arsenal, nämligen Fulham FC!

Fulham har inte precis haft den starkaste utav alla höster, men om sanningen ska fram kunde läget varit mycket bättre. Laget från Londons västra delar har nämligen kryssat sig fram i årets ligasäsong. Hela nio matcher har slutat med ett kryss (värre än Manchester Citys kryssfest förra året), men med lite mindre skadeproblem och lite mer flyt kunde det mycket väl ha sett bättre ut för Fulham.

Trots detta kan vi inte hålla på att underskatta lag och tro att det blir en enkel seger. För när vi väl gjort det har det gått lika bra som mot West Bromwich och Newcastle. Trots att Fulham aldrig vunnit hemma hos Arsenal (intressant fakta) kan man aldrig ta ut en seger i förskott. Speciellt inte den här säsongen. Fulham må vara i botten av tabellen, men nog har de lika stor chans som WBA och Newcastle att plocka poäng på Emirates. Om Arsenal-spelarna gör en lika hemsk plattmatch med en lika katastrofal mentalitet är det klart som korvspad att vi kommer få deppa imorgon. Men om man ger sig f-n i att vinna matchen och även visar upp det - likt man gjort på bortaplan - skall man helt enkelt plocka hem tre poäng.

Jag kommer naturligtvis finnas på plats på Emirates imorgon och hejja fram mitt kära Arsenal. Varenda gång jag besöker denna fantastiska arena tar jag ingen hänsyn till min lungkapacitet vilket oftast resulterar i att jag brukar bli hes dagen efter, men i slutändan är det definitivt värt det. Vi får hoppas att det blir en minst lika bra stämning som det var under Sp*rs-matchen. Om det är någonting vi verkligen behöver imorgon är det supportrarnas stöd.

Ni som inte kan ta er till Emirates eller puben kan som vanligt hänga på IRC där ett 30-tal svenska supportrar samlas varje match för att chatta om allt möjligt. Hur ni tar er till för att ladda ner detta chattprogram hittar ni här. Om ni inte orkar ladda ner det och är av den latare naturen kan ni alltid komma in på ett enda knappklick här.

Skadeproblemen har som tur är inte förvärrats, utan de som är borta är som vanligt Vermaelen, Diaby, Frimpong (långtidsskadade) samt Fabregas. Det vi upplever just nu är något av en dröm eftersom vi vid samma tidpunkt förra året hade ungefär 11 spelare skadade samtidigt. Som tur är kommer Nasri (som fick lite skadekänningar) kunna spela med största sannolikhet.

I övrigt har jag inte så mycket att säga faktiskt. Arsenal.com har en del spelaruttalanden som kan vara av intresse att läsa. Annars handlar i princip allting om morgondagens match. Well, nu ska Fulham besegras! Come on you Gunners!