De 12 dagarna

I boken ”De 1000 dagarna” beskriver författaren, historikern och socialkritikern Arthur M. Schlesinger sin tid som den amerikanske presidenten John F Kennedys rådgivare. Från tryckandet på propagandaapparatens on-knapp inför valet hösten 1960, förbi magplasket på Bay of Pigs fram till skotten i Dallas i november 1963. Nu skall vi inte gå så långt som till politiskt rävspel och ond bråd död, men den tid som fotbollslaget Arsenal just lagt bakom sig, då vi mött Montpellier, shitty och che£sky, var en tid som inför beskrevs som oerhört prognostisk inför hela innevarande säsong. Att våra resultat och hur vi agerade i dessa tre matcher, under dessa tolv dagar, skulle visa var vi står idag och vad vi kan förvänta oss av Arsenal säsongen 2012-2013.

Nu är dessa tre matcher spelade och vi hann dessutom ta emot League One-laget Coventry i första omgången av ligakuppen. Vi lämnar Coventry åt sitt öde och tar en titt på hur vi egentligen presterade i detta tredelade 12-dagarstest. Om det går att läsa ut någonting av matcherna och om de kan säga någonting om hur resterande del av säsong kommer att se ut.

Poängskörden: Vi började med en relativt svår bortamatch mot franska ligamästarna Montpellier och lämnade den med tre poäng, vilket inte kan vara något annat än helt perfekt. En poäng borta mot shitty, på ett Etihad där de är lika svårslagna som che£sky tidigare var på The Bridge, och en poäng borta mot ligamästarna, kan nog rent objektivt inte ses som annat än godkänt, kanske till och med bra.

Helgens hemmamatch mot den ryska faran rundande av denna 12 dagars prövotid och resultatmässigt var det en ren katastrof. Visst talas det om att man inte vinner ligan genom att besegra topplagen, utan genom att ta de svåra bortamatcherna mot lagen från ligans mellan- och bottenskikt. Men att hemma ta noll poäng mot ett che£sky som inte alls är vad det varit, eller för den delen kommer att bli. Utan mot ett che£sky mitt i en gigantisk generationsväxling, utan ett egentligt fungerande spel och utan fungerande anfallare, är inget annat än ett praktfiasko, fullt i stil med Bay of Pigs. Så fyra poäng av nio möjliga ger betyget: 1,5/5.

Defensiven och de fasta situationerna: En övertänd Vermaelen gav Montpellier en tidig straff. Mannone hängde tvätt och Koscielny/Podolski släppte markeringen på gamle Wolvessnubben Lescott varefter shitty fick en lika slampigt billig ledning som klubben själv. Vi rundade av dessa 12 dagar av The New Arsenal of Bould, med att helt sonika ge bort två mål mot che£sky, där tre skott på mål och två frisparkar gav dem två högst oförtjänta mål.

Det Arsenal som vi, efter Steve Boulds inträde och ligans fyra första omgångar, trodde var historia, gjorde sig pinsamt påmind. Mot shitty och che£sea på de fasta och mot Montpellier genom ett allt mer darrigt försvarsspel och allt lägre sittande lag ju längre matchen led.

Helhetsbilden vägs dock upp av att vi, under Montpelliersmatchens första halva och shittymatchen minus Lescotts mål, spelade ett tryggt och stabilt försvarsspel. Att samtliga spelare, endast med frisedel för släpande forward Cazorla och aktuell striker Giroud/Gervinho, jobbade frenetiskt i sitt defensiva arbete respektive understöd. Jag måste erkänna att jag tämligen älskar att se ytteranfallare Podolski brottas vid egen hörnflagga eller när hans kollega på andra kanten stöttar den i stadig takt växande Jenkinson. Hanteringen av shittyhörnan och oredan kring che£seas frisparkar tar ned stämningen och gör att vi landar på helhetsbetyget 2/5.

Skönt att i någon skötte markeringen i lördags.

Effektiviteten framför mål: Mot Montpellier sköt vi sju skott varav fyra träffade målet. Mot shitty behövde vi elva skott/nickar för att träffa målet fyra gånger och mot che£sky hela 17 dito för att få fyra på mål. Skjuter du, eller om du nickar, 17 skott/nickar så skall f-sen i mig fler än fyra gå på mål. Fyra av elva är inte heller det godkänt.

Således missar vi något bedrövligt mycket och eftersom detta inte är en Headmaster Ritual skall inga pekpinnar vina över individuella fingrar, men ni som såg matcherna såg också missarna. Vill du vara ett lag som slåss om ligatitel och går långt i Champions League, så kan du inte ha så låg träffrekvens som Arsenal, de 12 senaste dagarna, haft. Det går inte. 34% träffsäkerhet är rakt igenom bedrövligt och med en sådan ineffektivitet vinner du inga som helst titlar.

Dock kan man ju, i gammal god teamworkanda, peka på att vi skapat en väldig massa chanser och det är både sant och väldigt lovande. Visst måste nya spelare, som exempelvis Giroud, få chansen att växa in i det engelska ligaspelet, men då måste han ju också få fler möjligheter än bara inhopp. Men hur vi än vänder och vrider oss står vi där med rumpan bak och den pryglas upp av det föga smickrande betyget 1,5/5.

Laguttagningar och Wengers tilltro: Under matchen mot foolsen satt jag inte bara och njöt av lugnet som endast ett fungerande försvarsspel kan ge, utan även av åsynen av en fantastisk bänk. Jag såg landslagsspelare förbli ickeanvända och såg en herrans massa potential sitta och lova garantier för en ljus framtid.

De senaste 12 dagarna har visat att det inte riktigt var så enkelt. Inget av de byten vi, under de tre aktuella matcherna gjorde, gav de effekter vi önskat och vår bänk kan således inte vara att anse som så otroligt bra som vi, före perioden, ofta gav uttryck för.

Jag vet vidare att många tycker Wengers drag att mot shitty och che£sea, sätta Ramsey som trygghetsbringande högerytter var genialt och träffsäkert. Jag tycker det mest tyder på bristande tilltro. Inte bara till den back han var satt att skydda och inte bara till det centrala mittfält som generellt annars basar för städandet, utan även till de anfallsspelare han indirekt petar. Detta är inte Ramseys fel eller ansvar, utan bär allena Wengers signum av att balansera mellan genialitet och galenskap och allt mer snubbla över till nagelbitande oro och spridande nervositet.

Att sedan peta lagets bäste försvarsspelare i en match mot ligaledarna är lika obegripligt som dumdristigt. Jag har enorm respekt för Wenger och allt han ger klubben, men trupprotation har aldrig varit hans styrka. Och det blev nästan pinsamt övertydligt mot che£sky, där han också formerade en bänk som tillsammans med reservmålvakt bestod av två mittbackar, en vänsterback/ytter, två yttrar och en stiker. Men inte en endaste spelare som skulle kunna täcka upp när den tickande bomben Diaby briserade i skada. Det kallar inte jag truppdjup.

Wengers laguttagningar, matchcoachning och övertro till vissa spelare, hoplagt med misstron för vissa andra, ger med nöd och näppe betyget 2/5.

Nu kan det väl ändå bara bli bättre?

Förmågan att komma tillbaka: I samtliga dessa matcher gav vi motståndarna ledningen och i samtliga matcher kom vi tillbaka och endast che£skys 2-1-mål förstörde det vackra mönstret som vi fick skönja redan under förra säsongen. Vi är bra på att komma tillbaka, vi är faktiskt lite av det Wenger brukar mässa om, mentalt starka.

Även om vi nu, i två av tre matcher, inte räckte ända fram, tror jag denna styrka och ännu mer vetskapen om den, är och kommer att vara enormt nyttig framgent. Jag slänger, utan svårigheter, iväg betyget 4/5.

Värderingsgrund: Här ger jag mig själv, så klart, fem kaftaner av fem möjliga, men jag måste förmedla min värdering, som många kanske anser för låg. Eller snarare tydliggöra den grund på vilken alla värderingar vilar. Vi är Arsenal. Vi har rätt att förvänta oss och hoppas på vinster mot sämre spelande lag, även om de i våras vann CL eller ligan.

Vi kan stå och stampa vid FFP´s hållplats hur mycket vi än vill, vi kan se andras pengar sticka oss i ögonen och vi kan se de stora spenderarlagens orättvisor förminska oss till oigenkännlighet. Eller så kan vi se på oss själva och ta en funderare på vilka vi är. Det kan vara så att vi kommer bli besvikna, vi kanske till och med blir arga och ledsna. Men om vi inte låter oss ha ligavinst som målsättning, vilket då kräver vinster även mot topp five-lagen, så kommer vi aldrig bli det vi en gång var.

Konklusion och prognos: Med ett medelbetyg på inte helt sköna 2,2, så får man väl tolka våra insatser under dessa 12 dagars prognostiserande som aningen nedslående. Vi är två lyckade rensningar ifrån MVG, men eftersom idrottens, precis som skolgårdens, värld är allt annat än förlåtande, så måste vi erkänna att vi föll med nyllet rätt ned i geggan, med pöbelns förnedrande hånskratt dunkandes i ryggen. 

Av dessa matcher att döma så kommer vi att landa där vi de senaste åren har brukat landa. Vi kommer att slåss i tabellriket runt platserna 3 till 5 och allt över det är överraskningar. Dock kvarstår frågan om dessa matcher är det prognostiska redskap som både spelare och ledare inför dem, ansåg. Frågan är om det inte är matcher som den på lördag kväll och den den 20:e, som visar var vi står. När vi tar de ”enkla” poängen, mot de ”sämre” lagen, som aldrig någonsin varit så enkla som papperet säger.

Så trots att jag ovan ger uttryck för en mörk bild av en allt annat än ljusnande framtid, så bär jag fortfarande en del hopp. Men hoppet kommer också i sällskap av ett par ”om”: Om BFG håller sig hel och om Wenger spelar honom så mycket som bara är möjligt. Om Rosicky, Wilshere och till viss del även Sagna lyckas komma tillbaka till den form de en gång var och om de uteblivna sommarinköpen inte slår tillbaka på oss. Om Wenger vågar lyfta fram spelare som Coquelin och AOC och ge dessa exceptionella talanger den tilltro de behöver. Tilltro som han tidigare haft tendens att ge vissa andra…

På onsdag möter vi Olympiakos hemma och då tänker jag se matchen som den vanliga kicktorsks fotbollsaddict jag är, varför någon analytisk förmåga, som är grunden för en Headmaster Ritual, inte kommer att finnas mig tillgänglig. Därför kommer heller ingen Headmaster Ritual på onsdag natt/torsdag morgon, men väl en fundering kring West Ham, på fredag förmiddag. På återseende då.

Bilder från Flickr.com. Gunnersaurus av ”Rosieatheson”

och promenadvägskylten av ”CofeeIceCream”.