Axel Asplund

Har jag rätt när jag påstår att Sunderland-matchen var den enda av Arsenals ligamatcher den här säsongen som inte sändes i Canal +?

Jag kan inte dra mig till minnes någon mer match som vi inte fick se. Så visst är vi lite bortskämda, det är ju lättare att följa Arsenal på tv i Sverige än i England. Nog att vissa kommentatorer och studioankare inte håller högsta klass, men det känns ganska trivialt att klaga på det när vi faktiskt har säsongskort för både hemma- och bortamatcherna för några hundralappar i månaden. Å andra sidan är det kul att klaga...

Och håll med om att det kändes konstigt att inte se matchen. Jag tycker man känner sig mindre delaktig när man inte får se matcherna, även om man inte kan påverka resultatet ett smack från en tv-soffa.

När släpps spelschemat för nästa säsong?

Valet stod ju mellan pest och kolera och det blev, som väntat, pest som vann ligan. United är kanske värdiga vinnare, men jag har svårt att se det laget som värdigt till någonting - som de flesta andra ogillar jag United extremt mycket. Nästan lika mycket som jag ogillar Chelsea, kan jag tillägga. Så för en gratulation till guldet är jag rädd att United-fansen får vända sig till någon annan blogg, så härligt småsint är jag!

Det som stör mig när jag ser sluttabellen är att vi var så pass nära att vinna. Tänk om - ständigt detta "tänk om" - Clichy bara fått i väg bollen där i slutet av Birmingham-matchen. Tänk om Adebayor hade utnyttjat friläget i inledningen mot Wigan borta. Tänk om Lehmann inte tappat in en boll Ewood Park. Tänk om vi hade fått tre trepoängare där istället för kryss.
Nio månaders spel, men det är sådana små detaljer som gör att det inte blir någon bussparad i Islington i morgon. Fast det är kanske det som är charmen med fotboll, samtidigt som det är det ocharmiga med spelet.

Men något positivt kan vi i alla fall se i tabellen om vi jämför med hur det såg ut för ett år sedan. I år har vi fem fler segrar än då, 15 poäng fler och har gjort 74 mål gentemot 63 i fjol. Och vi slutar en position högre upp efter två raka fjärdeplatser.

Trots besvikelsen att vi inte kunde hålla säsongen ut i år är jag optimist inför nästa säsong. Arsenal är på väg åt rätt håll. Arsene knows.

Nu börjar jag bli trött på att enbart läsa rubriker om spelare som vill lämna Arsenal, spelare som vill ha högre lön och en styrelse som inte kommer överens. Är det för mycket begärt med en enda positiv artikel?

Visst, säsongen var inte så lyckad som vi hade önskat och pressen gillar att dra på negativa nyheter, men nu vill jag se något som gör mig uppåt. Och Arsenal.com räknas inte, för de har aldrig skrivit en negativ artikel om Arsenal.

Jag anar att jag inte är ensam om att ha tröttnat på all negativ uppmärksamhet.

Flamini är borta, så nu återstår det bara att se hur Arsene Wenger agerar. Hans första prioritet måste naturligtvis vara att försäkra sig om att ingen mer av de etablerade spelarna lämnar. Att behålla Hleb blir särskilt viktigt, för annars måste The Gunners spela ihop ett helt nytt mittfält i höst.

Känner jag Wenger rätt så kommer det dock dröja innan Flaminis ersättare är på plats i norra London. Jag blir överraskad om Arsenal presenterar ett nyförvärv innan EM-slutspelet är avslutat. Det kommer att bli åtta-tio veckor av spekulationer, rykten och förhoppningar men sedan har vi facit. I löööv Silly Season.

Men det viktigaste är alltså att få klarhet i huruvida någon mer spelare lämnar klubben eller inte. Därefter kan Wenger och Ken Friar börja fila på kontraktserbjudanden. 

Det måste kännas märkligt att vinna ligan och FA-cupen, men ändå ta hem två pokaler färre än i fjol. Det var å andra sidan omöjligt att överträffa kvadruppeln som Vic Akers Arsenal Ladies tog i fjol, men lagets dominans kvarstår trots allt i England.

Av någon anledning zappade jag in på Sky News i går kväll, och då visade de målen från FA-cupfinalen från välfyllda City Ground i Nottingham då Kelly Smith visade vägen i 4-1-segern mot Leeds. Reportaget avslutades med att lagkapten Faye White fick lyfta pokalen.

Jag kan inte påstå att jag följer damerna varje vecka, men jag har i alla fall koll på när de vinner titlar - och jag har sett tre matcher med laget live. Stockholms Stadium, Råsunda och Boreham Wood. Dessutom åt vi i styrelsen middag med laget efter en match i Women's Cup mot Djurgården för tre år sedan.

Det var en minnesvärd kväll. Jag satt bredvid White, som överlät sin välkomstdrink till mig och jag var så klart inte sen att tacka nej. Sedan snackade jag mest med Angela Banks, som har spelat i Surahammar, och skotska måltjuven Julie Fleeting. Lite senare på kvällen lurade världens vackraste målvakt Emma Byrne mig att sjunga för hela laget - hon skulle sjunga om jag gjorde det. Jag ställde mig upp och drog en ramsa, men inte sjöng Emma - det fick istället asstränaren Glömt Namn göra.

Jag fick också numret till Haley Kemp, som gjorde mål mot Djurgården i en tidigare match men som inte var med på middagen, av fotbollsvärldens kortaste reservmålvakt. Men det måste ha varit fel nummer för det var aldrig någon som svarade. Bittert.

Vissa av damerna hann faktiskt bli lite salongs innan Vic Akers tog med sig sin trupp tillbaka till hotellet. Stämningen bland oss som var kvar var oerhört hög, och vi hade efterfest på Kvarnen med alldeles för många White Russians.

Så grattis till The Double, mina vänner!

Den här säsongen gick Arsenal obesegrat genom säsongen på hemmaplan - i alla cuper, och förra säsongen förlorade vi bara en hemmamatch. Det innebär att det bara har blivit en förlust på de två säsongerna Emirates har existerat så nog har arenan blivit just den borg vi hade hoppats på före uppförandet.

Bra hemmaspel leder ofta väldigt långt, se bara på Chelsea som inte har förlorat hemma sedan Vieira och Edu sänkte laget på Stamford Bridge 2004. Men det får inte, som i Arsenals fall i år, bli för många kryss. Det var ju kryssen mot lag som Birmingham, Boro och Villa som hade stor del i "raset" under våren.

Premier League-toppen håller så pass hög klass och är så jämn att man inte har råd med mer än ett par genomklappningar på hemmaplan per säsong, om ens det. Kan Arsenal få ned antalet kryss på Emirates till nästa säsong räcker det långt.

Jag tror inte det är många som börjar ropa svikare efter Flamini nu när övergången är klar. Om uppgifterna i media stämmer erbjöd Milan närmare en halv miljon kronor mer än Arsenal i veckolön, och det skulle nog inte många säga nej till. Det innebär också en rejäl löneförhöjning för honom, då han knappast har omförhandlat det Arsenalkontrakt han skrev på 2004. Han var med andra ord inte i topp i löneligan i The Gunners.

Att han dessutom ska ha italiensk släkt påverkar säkert också. Det kan mycket väl ha varit hans barndomsdröm att spela för någon av Serie A:s storklubbar. Mycket spekulationer nu, men för mig känns det som rimliga skäl.

Flamini har dessutom alltid varit en av de som har visat bäst inställning i Arsenal, och det var inte ofta man såg honom gå in annat än 100-procentigt i duellerna på mittfältet. Han spelade också en halv säsong som vänsterback, trots att han inte ville spela där. Det är sådana spelare som en lag behöver, och det är det jag kommer att sakna mest.

The Flamster drar vidare, men min respekt för killen är oförändrad.

Nu talar ju allting för att Flamini har gjort sitt i Arsenal. Det är väl endast läkarundersökningen, som vid det här laget borde vara avklarad, som kan hindra att han signar för Milan.

Visst är det en tung förlust för Arsenal efter fransmannens succésäsong, men det är fortfarande inte hela världen. Det kändes bra mycket värre när Petit, Vieira och Henry drog, och jag är övertygad om att Flamini går att ersätta på ett bra sätt.

Kanske finns ersättaren redan i truppen. Abou Diaby har glimtvis visat att han är en spelare som håller på högsta nivå, och får han bara chansen kanske han gör en lika grym säsong som The Flamster gjorde den här. Diaby har i mitt tycke gjort sina bästa insatser de få gånger han har spelat innermittfältare och är dessutom en större talang än Flamini. Det enda problemet är att han verkar lida av VP/Rosicky-sjukan då han blir skadad hela tiden.

Det som stör mig mest i Flaminiaffären är inte att han lämnar klubben, utan det är att så fort Arsenal är inblandat i en omtalad transferaffär så är det någon som lämnar klubben. Det är aldrig det snackas om någon storspelare som faktiskt är på väg TILL The Gunners. Det finns hur många exempel som helst: Henry, Vieira, Cashley, Petit, Overmars, Anelka... You name it.

Å andra sidan betyder inte stora värvningar per atomatik framgångar. Ta Liverpool som exempel, med värvningar som Torres och Babel. Torres är visserligen en sällsynt lyckad värvning, men hur många troféer har Gerrard fått lyfta den här säsongen?

Nu önskar jag bara att det blir officiellt att Flamini drar, så att vi kan släppa honom och börja fundera på ersättare. Fast där är nog Arsene Wenger redan hästlängder före.

Jag blev förvånad då Wenger valde att starta med Jens Lehmann på bänken i och med det här var sista gången han hade chansen att spela en hemmamatch för Arsenal. Men när han började värma upp i andra halvlek förstod man att han skulle få ett inhopp, med en stående ovation som hyllning som följd. Jag tycker det var en fin gest av Wenger.

Lehmann har, om vi bortser från inledningen på årets säsong, varit en bra målvakt för Arsenal. Minns att vi var unbeatable i ligan under hans första säsong i klubben och hur han räddade Scholes straff i FA-cupfinalen 2005. Fast hans mest minnesvärda tid i klubben var naturligtvis våren 2006 då hans storspel i allra högsta grad bidrog till att Arsenal nådde CL-finalen.

Räddningen på Rauls skott på Highbury och inte minst när han skrämde vettet ur Riquelme nere i Spanien och räddade straffen i semifinalens sista skälvande minut är det jag främst kommer ihåg. Argentinaren går nog fortfarande i terapi för att komma över den händelsen.

Jens, eller ska vi kanske säga Mad Jens, hade sin galna stunder också. Utvisningen i Paris var oturlig, medan den här säsongens tavlor enbart berodde på okoncentration. Man kommer också att minnas hans utskällningar, filmningar och maskningar - men detta var samtidigt en del av hans - i brist på bättre ord - charm.

Jag hade äran att träffa, och få mig en åthutning av, tysken i somras och hans personlighet utanför planen var ungefär lika oberäknelig som på den. Även om hans sympatiska drag trots allt var tydligare i en intervjusituation än vad de är under match.

Jens Lehmann var en värdig arvtagare till Seamans handskar, men nu är det dags att gå vidare. Både för Mad Jens och för Arsenal.