Axel Asplund

Jag är inte Bruce Springsteens största fan. Jag äger inte ens någon skiva med honom. Men det är ändå stort att det var han som fick hålle den första konsterten på Emirates.

Arsenal Swedens förra ordförande Mats Willner var där, och ni kan läsa om spelningen - och lite till - på hans blogg på Norrköpings Tidningar.

De som har följt den här bloggen ett tag vet att jag inte är något större fan av landslagsfotboll. Detta betyder dock inte att jag inte bryr mig om turneringarna och svenska landslaget.

Jag åker regelbundet till Råsunda och kollar på kvalmatcher, senast mot Nordirland förra hösten och ser de andra matcherna på tv. Bortsett från träningslandskamper och kvalmatcher mot typ San Marino. Fighter i slutspelet är naturligtvis givna att se (om de inte spelas alldeles för tidigt på morgonen under Hultsfredsfestivalen - Argentina -02 - eller om man är i Oslo och tittar på Paul McCartney - Bulgarien -04) och jag jublade lika mycket som alla andra när Freddie nickade in 1-0 mot Paraguay för två år sedan.

Men jag är aldrig lika laddad inför en landskamp som jag är inför Arsenals matcher, och en Sverigeförlust grämer jag mig sällan över. Detta eftersom att det är viktigare för mig att det går bra för Arsenal än för Sverige - därmed inte sagt att jag inte hoppas på Sverige.

EM och VM har också tappat något av charmen de senaste åren. Turneringarna hajpas in absurdum men spelet blir aldrig lika bra som de bästa matcherna i CL och Premier League. Jag vågar påstå att ingen match i EM kommer bli lika underhållande som Liverpool-Arsenal i CL eller som finalen i Moskva för den delen. Landslagslirarna är inte tillräckligt samspelta för att lira som Arsenal eller Manchester United gör när lagen är som bäst.

Sedan kan jag bli förundrad över hur alla plötsligt blir otroligt fotbollsintresserade, och dessutom självutnämnda experter. Alla från min frisör till korridorsgrannen - som inte ens visste vad Arsenal var ("Är det ett lag eller?") - har plötsligt en åsikt om Andreas Isakssons form och om vem som ska spela defensiv innermittfältare. Visst får alla ha åsikter, men jag vill inte höra dem. Lever man med ett brinnande fotbollsintresse året om blir man lite trött på slutspelssupportrarna.

Men trots min något bristande entusiasm för turneringen tycker jag ändå att det ska bli roligt, och jag respekterar de som ser EM som årets idrottsliga höjdpunkt. Det något visst med att samlas ett gäng och kolla på Sveriges matcher, och visst kommer jag se majoriteten av matcherna. Men för mig blir aldrig en landskamp lika betydelsefull som en Arsenalmatch .

Nu börjar det nästan bli löjligt. I artikel efter artikel hävdas det att Samir Nasri har signat för Arsenal, men från officiellt håll är det knäpptyst. Vad är det som dröjer så med bekräftelsen?

För det kan väl inte vara möjligt att fransosen inte kommer till Arsenal nu? Det har ju varit mer snack om att han ska komma till oss än vad det var när ryktena runt Flamini och Milan (UEFA-cupen, hahahaha. Missade EM, hahahaha.) så visst finns det substans i rapporterna.

Säsongen är över sedan några veckor, och här är mina bästa och sämsta minnen från 2007-08.

Säsongens bottennapp:

5. 0-4-förlust på Old Trafford
Tankarna hos spelare och ledare befann sig redan några dagar framåt i tiden, vid den första matchen mot Milan. Detta ursäktar dock inte Arsenals fullkomligt usla försvarsspel och lama inställning i FA-cupmatchen mot Man United. Rooney sprang åttor runt Kolo och Gallas, Eboue skämde ut sig igen - och det var pinsamt att se.

4. Lehmanns tavlor
Två tavlor på två matcher. Hade inte Arsenal lyckas vinna premiären skulle dessa tavlor kunnat sänka hela ligasäsongen. Nu sänkte de bara Lehmanns egna säsong.

3. 2-2 mot Birmingham och Eduardos skada
Inte nog med att Eduardo drabbades av den kanske värsta skada jag har sett på en fotbollsplan, Arsenals gav bort ett gyllene läge att rycka i tabellen i och med Clichys misstag. Det var poängtappet som jag blev mest deprimerad över den här säsongen, så någonstans anande jag nog vad det skulle komma att betyda. Gallas beteende gjorde den känslan tydligare.

2. 1-5 mot Sp*rs
Visst, att Sp*rs en dag skulle besegra oss visste vi.  Och Arsenal ställde inte upp med bästa laget. Men en sådan förlust ska inte få inträffa, ens om vi ställer U17-laget på banan. Kompisen Kalle som var hemma hos mig och såg matchen erkände senare att han aldrig hade varit så rädd för att få stryk - och han håller inte ens på Sp*rs... Om 0-4 på Old Trafford var pinsamt, var det ändå bara förnamnet jämfört med vad man kände efter debaclet i Ligacupen.

1. CL-förlusten på Anfield
Hoppet hade just tänts efter Walcotts otroliga förarbete till 2-2-målet, för att brutalt släckas av den där Peter Fröjdfeldt. Jag var sjuk i 24 timmar, och har fortfarande inte kommit över den förlusten. Det var ju så nära.

Säsongens höjdpunkter:

5. Bendtner spränger målet
Det var total glädje på Emiraten när Bendtner efter att just ha blivit inbytt fullkomligt nickade sönder det södra målet och avgjorde ligaderbyt mot Sp*rs. Detta minuter efter att Almunia plockat Keanes straff. Julstämning bland Arsenalfansen, och totalt jävla mörker bland bortafansen.

4. Hlebs 2-1 mot Fulham
Här räddade vitryssen Lehmann. Arsenal fick till sist en trepoängare i premiären, och det lade grunden till ett framgångsrikt halvår. Tyvärr var grunden inte tillräckligt stabil för att laget skulle orka ända fram.

3. Adebayors 1-3-mål mot Sp*rs
Det var årets Arsenalmål. Det var Henryklass. Det var Adebayors slutgiltiga genombrott i Arsenaltröjan. Och det sänkte Sp*rs på nytt.

2. Vändningen mot Bolton
2-0-underläge i halvtid, och jag var ytterst nära att stänga av samt montera ned tv:n, säga upp Canal+-abonnemanget och gå i idé till augusti. Men något fick mig att ändå kolla på andra halvlek - och det var det värt. Efter åtta bedrövelser och nio motgångar studsade äntligen bollen Arsenals väg och det blev 2-3 i regnet på Reebok Stadium.

1. Two nil in the San Siro
Staden Milano var ingenting att ha, och det italienska rödvinet lämnade en del att önska. Men vad gjorde det när Cesc dundrade in 0-1 och man fick flyta omkring i en myrstack av lyckliga gooners högt upp på San Siro? När Adebayor gjorde 0-2 var inte glädjetårarna långt borta, och just då ville jag inte vara någon annanstans på jorden.

Bäst 2007-08: Two nil in the San Siro!

Tillbaka i Uppsala efter en lika kul som givande helg i Västerås.

Vi var drygt 20 personer som samlades på Stadshotellet och som under sex-sju timmar diskuterade Arsenal Sweden, hemsidan och medlemsfrågor. Vi fördelade också arbetsuppgifter, så att vi blir fler som ansvarar för en liten del var - och inte som tidigare att få gör allt fler saker i klubben.

Min förhoppning är att resultatet av mötet kommer att märkas av redan nu i sommar, inte minst på hemsidan. Den har inte alls varit så levande som vi vill att den ska vara under det senaste året, men med fler som drar sitt strå till stacken kommer Arsenal.se bli grym. Nu är det viktigaste att alla kommer i gång med arbetet så fort som möjligt, så att vi till nästa säsong kan lyfta supporterklubben några snäpp.

Det utsågs också folk som ska jobba med medlemsfrågor. Det innebär att svara på mail, trycka medlemskort och sköta utskick. Detta kommer att innebära bättre service för medlemmarna, vilket naturligtvis är en förutsättning för att man ska förnya sitt medlemskap i klubben.

Efter mötet gjorde vi Västerås by night i sann Arsenal Sweden-anda. Det som fukuserades på då var ordvitsar, trots att Götet-Peppe hade måst åka hem. Haninge ledde utvecklingen med vitsar som:
Varför får inte jag säga Leksand när Bobby Zamora?
Varför måste jag vara över Jupiter när Marc Overmars?
Varför måste jag blunda när Johan Luks?
Varför var jag säker när Carlos Vela?
Varför måste jag stanna ba när Didier Drogba?

Vid en första anblick kanske inte det där låter som det roligaste någon har sagt i världshistorien, men kom tillbaka efter sju Heineken på Bishop's Arms. Då är det plötsligt Henrik Dorsin i Bestefar och jeg-klass på det...

Till sist: Tack till alla som kom till Västerås i helgen. Det betyder otroligt mycket för Arsenal Swedens framtid.

Liveblogg från konferensen. Det har börjat bra - nu ska det bli ännu bättre.

I dag lördag kommer vi samlas i Västerås för att se till att få Arsenal Sweden att bli ännu bättre. Vi är ett gäng på drygt 20 personer som är i Gurkstaden, och tanken är att fördela jobbet som krävs att driva klubben på fler personer än oss som har jobbat under den senaste tiden. Detta för att göra supporterklubben ännu bättre, och mer givande att vara med i.

Jag ser fram emot en effektiv konferens för föreningens bästa.

Likväl ser jag fram emot att göra Västerås by Night. Vi talar ändå om både Pandoras och Linda Rosings hemstad. Kan det bli annat än succé?

Jag vill börja med att be om ursäkt för rubriken. Förlåt.

Men nu är det faktiskt slut på velandet med utlåningar hit och dit för Carlos Vela, och han kommer till the famous Arsenal i sommar. Det är en spännande värvning, och jag ser fram emot att se honom i den röda tröjan.

Vid en första anblick känns dock det här köpet väldigt mycket Reyes. Ung, hajpad spelare anländer från Spanien och alla har stora förväntningar på honom. Risken för flopp synes vara uppenbar.

Men jag tror dock att Vela har bättre psyke än Reyes. Mexikanen flyttade utomlands - till en annan världsdel dessutom - redan för ett och ett halvt år sedan, och jag tror knappast att han plockade med sig ett entourage på 50 släktingar och inkvarterade dem hemma hos sig själv. Så som Reyes gjorde i London, som bekant. Detta borde innebära att han redan är så pass tjockhudad och självständig att han klarar av ännu en flytt till en ny kultur. 

Jag tror också, i och med att han har haft 18 månader på sig att ställa in sig på en Londonflytt, att han är mogen för den förändring i hans liv det kommer att innebära att spela i AFC och därmed vara redo att prestera på fotbollsplanen.

Men det är långt kvar till det att vi har facit. Vela har alla förutsättningar för att bli en storspelare, men han har en lång väg att gå innan han är där. Någon ny svajmast a la Reyes tror jag dessbättre att vi inte får se. 

Undrar hur många tangetbord som har slitits ut i samband med artikelskrivande om CL-finalen. Skönt att den är spelad nu så att tidningarna kan släppa den och börja skriva om fullkomligt osannolika övergångar i stället.

Det är dags att den klassiska rykteskarusellen börjar snurra igen. Visst, den har redan hostat i gång med namn som Nasri (är han klar eller inte?) och Ben Arfa, men nu ser vi fram emot en lavin av okända franska namn, några afrikaner och kanske till och med en och annan engelsk 17-åring.

Det är tur att man kan surfa på sommarjobbet...

Negativt: Manchester United vann Champions League
Positivt: Chelsea vann fuck all den här säsongen

Negativt: Sur-Alex vann sin andra CL-titel
Positivt: Cashley förlorade sin andra final

Negativt: United-fansen kommer bli exakt lika odrägligt kaxiga som de blev 1999.
Positivt: Att en spelare som John Terry kan bjuda på sig själv i ett så avgörande läge. Tänk att han bjöd oss på en klassisk slapstick-vurpa när han hade chansen att avgöra. Hur väl hade han inte gömt bananskalet? Det hedrar honom att han såg till att behålla lite av humorn i dagens fotboll.

Tänk om en final på landslagsnivå någon gång kunde bjuda på underhållning av den här kvaliteten. Det var en riktigt bra match, bättre än vad jag hade väntat mig.

För mig blev det minst dåliga alternativet mästare och även om jag inte unnar spelare som Rio, Rooney och Ronaldo någon framgång är det ingenting emot hur jag hade sett på en framgång för Cashley, Drogba och Lamplard.

Men jag led verkligen med supportrarna till båda lagen under straffläggningen, och inte bara för att de håller på så idiotiska lag. Vilken pärs att klara sig igenom, och har man någon gång talat om att kastas genom hopp och förtvivlan så var det nu. Om Arsenal hade varit ett av lagen i ett straffavgörande i CL... Nej, jag klarar inte ens av att tänka på det.

Tror ni John Terry har lätt att somna i kväll? Han, Chelsea through and through, hade chansen att skjuta hem sin klubbs största framgång någonsin och samtidigt bli klubbens störste spelare genom tiderna. Så gör karln en Beckham. Jag jublade nästan lika mycket som när han gjorde självmål mot oss i FA-cupen för några år sedan. Säga vad man vill om fotboll, men det är tamigfaen underhållning på hög nivå.

Och Le Sulk sen! Först gör Anelka tidernas mest oinspirerade inhopp, för att sedan slå kvällens lösaste straff. Och därefter rycka på axlarna och knalla upp mot mittcirkeln som om inget hade hänt. Det är pokalen i världens största klubblagsturnering det handlar om, och han agerar som om han brände en straff på träning. Om jag hade varit Chelseasupporter skulle jag aldrig ha förlåtit fransmannen för hans bottenlöst usla och arroganta inställning. Jag är glad att han lämnade Arsenal.

Trots att det blir segerparad i Manchester, så är jag inte särskilt bitter (inte mer än vanligt i alla fall). Skadeglädjen gentemot Cashley neutraliserar avundsjukan och missunnsamheten. Det är skönt, får inte jag vara glad får jag i alla fall vara skadeglad - snacka om win-win-situation.