Axel Asplund

Är det verkligen "på allmän begäran" om en (1) person har begärt något?

I fjol var det David Dein som fick foten, och den här veckan kom beskedet att Kieth Edelman också tvingas bort. Det är nästan ingen information om vad som egentligen orsakade hans avgång, så man kan bara spekulera.

Vi känner alla till hotet - för mig är det ett hot - från Usmanov och Dein, och med dessa förändringar i Arsenals styrelse kan man inte undgå att tro att något är på gång. Edelman har varit en av de drivande när det gäller att behålla majoriteten av Arsenalaktierna inom England och på så sätt motverka den utvecklingen vi har sett i United, Chelsea och Liverpool, med flera. Att han nu försvinner kan tyda på att The Gunners är på väg dit de andra toppklubbarna är.

Samtidigt är de möjligt att hans avgång har mer med det sportsliga att göra. Edelman var avgörande för att Emiraten skulle komma till stånd och har varit mycket delaktig i att ta klubben till en högre nivå. Men under tiden har vi inte nått så stora framgångar på planen som till exempel United och Chelsea.

Wenger sägs vilja ha in mer fotbollskunskap i styrelsen - den kunskapen som försvann med Dein. Förra året var det snack om att Gilles Grimandi skulle ersätta Dein och ta en sportchefsroll och det kan säkert fortfarande vara aktuellt. Fransmannen har inte bara Arsenalhjärta, utan han har också arbetat som scout under de senaste åren och därmed troligtvis skaffat sig ett brett kontaktnät i fotbollseuropa.

Det kan inte vara ett enbart bra tecken att två av klubbens mest inflytelserika personer tvingas bort på bara ett år. Någonting pågår bakom kulisserna, men med tanke på hur svårtåtkomligt Arsenal kan vara för media kommer nog inte mycket information sippra ut.

Till sist: Jag överlevde valborg i år också. Nu ska jag ta en vit, vit månad.

Robbie Earnshaws exakta frivolt i all ära, men Adebayors och Eboues dans efter 2-5:an i går tog priset. Vilka rörelser, vilket samspel, vilket engagemang! Det var glädje på hög nivå.

Nu vill jag meddela att jag också ska svänga mina lurviga. Det är valborgsfirande i Uppsala, och i Uppsala firas valborg i dagarna två. I mitt fall i tre - jag var ju tvungen att fira segern mot Derby med Artois fram till halv sju i morse.

Så vi hörs om ett par dagar igen. I kväll blir det Vdala.

Tio minuter in i dagens drabbning kommer ett sms från Johan Luks, kassör i Arsenal Sweden: "0-0 idag känns troligt".

Han var ju bara åtta mål ifrån.

Vi var många som tyckte att han skulle ha priset som årets unga spelare redan i fjol, så nog är Cesc Fabregas en värdig vinnare av PFA Young Player of the Year efter den här säsongens insatser. Någon kanske ville se honom som årets spelare alla kategorier, men att ge det till Cesc framför Ronaldo skulle vara lika fel som att R**d van Nistelr**y fick det istället för Robert Pires 2002.

Hade Cesc klarat av att hålla formen han var i under säsongens första tredjedel hade det nog varit fler som hade sett honom som ett rimligt alternativ till Ronaldo som PFA Player of the Year. Nu kom den där skadan i december och efter den kom spanjoren aldrig upp i samma jämnhet som i inledningen av säsongen.  Trots det är han given som årets spelare i Arsenal.

Det var kul att se att både Sagna och Clichy kom med i årets lag. Dels bevisar det, i synnerhet i Sagnas fall, att Wengers värvningar fortfarande håller högsta klass och dels att Clichy har kommit så långt i utvecklingen att han överglänser både Evra och Cashley i de andra topplagen. Och det bästa är att han fortfarande kan bli bättre, särskilt offensivt - att Gael inte har debuterat i A-landslaget är en fullständig gåta för oss som ser honom briljera varje vecka.

Adebayor är också fullt förtjänt av sin plats i årets lag. Hans formtopp inleddes när Cescs spel inte stämde och det är sådana växlingar man behöver under en säsong. Som 2002 då Henry var lysande under vintern, Pires toppade under våren och firma Ljungberg/Bergkamp under avslutningen. Fotboll är ett lagspel, men det är individen som avgör och i regel är det han med bäst dagsform som kliver fram.

Ade har fått för mycket kritik för sitt spel. Men han har gjort 27 mål på 38 matcher från start, och det är knappast ett dåligt facit. Dessutom har han gjort mål i nästan alla av säsongens stormatcher och det är en egenskap som är ovärdelig för laget. Togolesen kommer också att utvecklas framöver och det är bara en tidsfråga innan han klarar av att spela det spel han har i ligan även i CL.

Arsenal hade alltså fyra spelare med i årets lag - flest av alla. Och den äldste av dem är 25 år. Framtiden är ljus - glöm inte det när alla rykten om spelarflykt rasar som mest.

Om United torskar mot West Ham och kryssar mot Wigan stannar laget på 82 poäng.
Om Chelsea torskar mot Newcastle och kryssar mot Bolton stannar de också på 82 pinnar.
Om Arsenal slår Derby, Everton och Sunderland når vi 83 poäng.

Större under har skett.

Eller, förresten, det kanske det inte har men någon gång ska ju vara den första.

Detta inlägg sorteras under avdelningen supernaiv hyperoptimism.

Kan en anledning till att Arsenal inte har vunnit något på tre år vara att det är för få vinnarskallar i laget?

Om vi jämför med The Invincibles har dagens trupp inte lika många spelare som verkligen kliver fram och visar att allt som betyder något när de är på planen är att vinna. Då hade vi spelare som Campbell, Keown, Lauren, Cashley, Freddie, Parlour, Henry och självklart Vieira som stod upp i varenda ligamatch, och vägrade ta en förlust.

I spelarna i dagens Arsenal ser jag bara den inställningen i Cesc och Flamini. Gallas borde ha den, men vi såg ju alla hur han kanaliserade sin energi efter den där Birminghammatchen. Toure kan stundtals visa upp den, men han har samtidigt inte varit på topp under säsongen. Adebayor visade mer av den inställningen i höstas, när han började ösa in mål blev han istället bekväm.

Övriga spelare kan visa spår av vinnarskallementalitet, som Clichy, Sagna och Gilberto men de är inga spelare som lyfter laget när en förlust närmar sig. Och alldeles för många verkar sakna den där hundraprocentiga inställningen i ett för stort antal matcher. De känns i jämförelse med spelarna från 2004 något veka.
Detta kan mycket väl vara en sidoanledning till resultatet den här säsongen, bredvid den tunna truppen. Jag är medveten om att få av killarna i truppen har nått sin topp som spelare ännu, och nog kommer de utvecklas även inställningsmässigt.

Det är den här känslan jag får när jag tittar på Arsenal i dag. Vårt spel är tillräckligt bra för att vi ska kunna vinna titlar, så det måste också vara en inställningsfråga att vi inte vinner något.

Dribbelkungen Hleb sägs vara på väg bort från Arsenal, och för mig skulle det inte vara särskilt allvarligt om han bytte klubb i sommar.

Han har varit i Arsenal under tre års tid och under den perioden har Arsenal inte vunnit en enda titel. Nu skyller jag naturligtvis inte detta på vitryssen, men han har trots allt varit en viktigt del av laget under den perioden. Kanske är han inte tillräckligt bra för att ge Arsenal de där spetskvaliteterna som behövs för att vinna titlar.

I sina bästa stunder är Hleb fullständigt briljant, som nere i Milano eller i 7-0-segern mot Slavia. Då finns det inte många försvarare som stoppar honom. Men det är alltför sällan hans dribblingar faktiskt leder till mål. I ligan har han gjort sju assist, men med tanke på att så stor del av uppspelen går genom honom borde det ha varit fler. Fyra mål på över 40 matcher i alla tävlingar är inte godkänt för en offensiv mittfältare.

Vi kan ju jämföra med Cescs 18 ligaassist och 13 mål allt som allt. Hleb borde ligga närmare den nivån.

Jag vågar påstå att en försäljning av Hleb skulle ge över £10 miljoner, och för dessa pengar kan Wenger garanterat hitta en lika kompetent ersättare. Någon som kanske passar ännu bättre in i Arsenals spelsystem än vad Hleb gör.

Samtidigt tog vitryssen ett stort steg i utvecklingen under den här säsongen, så det är naturligtvis inte omöjligt att han tar ett kliv till i höst. Jag skulle dock inte gråta blod om han lämnade Arsenal.

Arsenals 90-talister Merida, Lansbury och Barazite fick känna på A-lagsspel redan i höstas och i Barca spelar Bojan Konsonant semifinal i Champions League. Det är nästan så att jag börjar tro att tåget har gått för mig, som är av den klassiska årgången -83. Kanske dags att ge upp proffsdrömmen?

Å andra sidan väntar seriepremiär med Södra Upsala på lördag i division VI, och i år känner jag att det kan bli mitt år. Det är nu jag äntligen blir upptäckt!

Så om du är scout - helst för Arsenal - åk till Örbyhus (tror jag) på lördag och gör ditt jobb. Arsenal behöver en pålitlig back-up till Sagna på högerbacken och I'm your man.

Eftersom att vi ändå är borta ur turneringen finns det bara en spelare jag unnar att vinna, och det är så klart hjälten Thierry Henry.

Jag kan erkänna att jag var lite bitter över att Titi drog från Arsenal i höstas, men när jag väl hade accepterat transfersmällen på midsommardagen - ett halvår senare ungefär - kunde jag se mer nyktert på det hela.

Tror nästan alla är överens om att det var rätt läge för Henry att lämna klubben. Han fick ta för mycket ansvar för sitt eget, och för lagets, bästa och det var varken utvecklade för honom eller för de andra spelarna. Han var kort sagt för stor för klubben - ungefär som David Beckham i min mening blev i Manchester United för fem år sedan.

Att det inte har gått superbra för Henry i Barca har säkert bidragit till att jag till sist kom fram till att det var rätt att låta honom gå. Det skulle nog ha varit bra mycket värre om fransmannen hade gjort 30 mål i La Liga och visat upp formen från 2004. Detta samtidigt som Arsenal har, trots allt, gjort en mycket bra säsong och visat att det finns liv efter Henry.

I dag får Henry möta sina gamla antagonister i Uniteds backlinje igen. Vi minns hur han nickade in 2-1 på Emiraten för drygt ett år sedan i sitt senaste möte med dem, och jag håller tummarna för Barca i kväll. Paris är glömt - för tillfället.

Henry är för mig tillsammans med Bergkamp och Tony Arsenals störste och det tror jag inte kommer att förändras nämnvärt inom en överskådlig framtid. Han förtjänar allt gott, och förhoppningsvis får han i Moskva vinna den enda stor titeln han saknar. Men först får han se till att sänka United, och det är något han har gjort förr.