Axel Asplund

Har man sett allt nu?

Efter tappade ledningar till 4-4, fyramålsskyttar på Anfield, 8-2 på Old Trafford bara under de senaste fem åren trodde jag inte att någonting längre skulle kunna förvåna mig när det gäller Arsenal. Det var uppenbart naivt av mig. Efter kvällens tennissiffror kan jag nu konstatera att när det gäller det laget kan vi bara förvänta oss det oväntade.

I lärarkretsar är den här tiden på året en av många flaskhalsar under läsåret. Nästa vecka stundar höstlov för eleverna vilket ger oss en chans att komma ifatt. Veckorna innan lovet brukar vara riktigt tunga och överfulla med arbeten som ska rättas och tjejkonflikter som ska lösas, och då är det särskilt viktigt att man får en upplyftande dos fotboll på helgen.

1-0 till Norwich var alltså det sista jag behövde om man säger så. Men jag får väl skylla mig själv när jag ser matchen på O’Learys. Vi brukar ju inte vinna då. Jag och Bäckström var tvungna att gå till Gästrikland-Hälsingland Nation efter matchen och dricka trappistgravöl. Vilket i sin tur var negativt för mitt allmäntillstånd igår, och i förlängning även idag eftersom att jag uppenbarligen av någon anledning inte är 20 längre.

Om Arsenal tror jag att det mesta redan är sagt, men jag vill lyfta två saker: Ojämnheten och målvaktsspelet.

Theo Walcott sa under förra säsongen att han, fritt översatt, är jämn i sitt spel i perioder (”consistent in patches”). Det tog inte lång tid för de som jobbar på Internet att påpeka det paradoxala i det uttalandet, som faktiskt bara var en eufemism för någon som är ojämn i sitt spel. Theos nyspråkliga omdöme om sig själv passar dock rätt så bra in på The Gunners som helhet.

Arsenal kan spela på en jämn och hög nivå – men inte hela tiden. Det sker bara periodvis. Wenger måste slita sitt och Steve Boulds hår över det faktum att hans spelare som ibland kan vara så briljanta helt plötsligt förvandlats till Richard Dunne. Vad är det som gör att jämnheten inte finns där? Den som kan ge svaret på den omöjliga frågan kan nog kallt räkna in åtta miljoner kronor i prispengar för Nobelpriset i medicin 2013.

Målvaktsspelet i Arsenal har länge varit ett sorgebarn. Wojciech Szczesnys intåg i laget ledde tillfälligt till muntrare tongångar, men även han har fått en hel del kritik för avslutningen av förra säsongen. I lördags stod Vito Mannone för en ny misslyckad insats, precis som i matcherna mot Man City och Chelsea. Det var kanske inga regelrätta tavlor, men hans insats vid målen i dessa matcher tyder på grundläggande brister i hans målvaktsspel. Arsenal får väldigt svårt att utmana de bästa lagen med honom i målet.

Nu kan man argumentera för att Arsenal borde vara bra nog att slå Norwich även om man släpper in ett mål, och det må vara hänt. Som matchen utvecklades i lördags blev det dock inte så, och det är ett obestridbart faktum att om Vito inte hade släppt den där returen så skulle matchen mer troligt ha slutat mållöst. Vilket inte hade varit bra för Arsenal, men fortfarande bättre än en förlust.

Det är bara att hoppas att vår vän Wojciech frisknar till så snart som möjligt, för han är given etta i Arsenal för mig. Jag frågade Bob Wilson om han höll med om detta för knappt ett år sedan och han sa att Szczesny ska vara Arsenals förstakeeper – och att han hade sagt det redan när polacken var 17 år. Om mannen som har vunnit dubbeln med Arsenal och dessutom var tränaren bakom David Seaman tycker så tänker i alla fall inte jag säga emot. Bob Wilson har, får jag erkänna, något större trovärdighet än mig i den frågan.

Nej, nu är det bara fyra dagar kvar till den oas i läraröknen som vecka 44 (vi jobbar med veckor i skolvärlden, inte datum) utgör. Om jag ska orka veckan ut kräver jag ett bra resultat mot Schalke på onsdag. Det kan väl knappast vara för mycket begärt?

Den kanske bästa stunden under Arsenal Sweden-året är det ögonblick då medlemsresan officiellt inleds. Då har ett femtiotal svenska Gooners samlats på en pub någonstans i London – och förväntningarna brukar lysa i ögonen på folk. Sådär som det bara kan göra på första dagen av en länge efterlängtad resa. Förväntningar på segrar, nya bekantskaper att snacka Arsenal med och på London med allt vad det innebär. Den bilden kan jag lätt fiska fram de här regntunga oktoberdagarna när ungarna i min klass blir alltför tonåriga och rättningstraven alltför hög.

Jag har oräkneliga toppenminnen från alla dessa medlemsresor vi har arrangerat i supporterklubben. Som glädjescenerna i ösregnet på North Bank, Highbury efter att Henry hade borrat in den där pärlan i krysset framför oss på när Arsenal slog Manchester City 2004. Eller den gången vi överraskade ägarna på The Auld Triangle genom att släpa in 40 personer där en stendöd torsdagskväll eftersom att Gunners Bar, där vi hade tänkt ha medlemskvällen, var abonnerat. För att inte tala om tågresorna till och från Manchester och Newcastle och på olika sätt minnesvärda bortamatcher.

Det bästa med dessa resor är dock inte matcherna, rundturen på arenan eller att vakna morgonen efter medlemskvällen (ugh). Det bästa är att träffa en hel rad av nya profiler. Många gånger har jag fått för mig att Sveriges humorelit är med i Arsenal Sweden, för så mycket skratt som en medlemsresa brukar bjuda på kommer i alla fall jag aldrig hitta på Norra Brunn eller någon annan Stand Up-klubb.

Det är också extremt värdefullt för oss som sitter i styrelsen att träffa medlemmar på ett otvunget sätt, och på så sätt få reda mer i detalj vad man vill ha ut av sitt medlemskap. Jag har inte möjlighet att åka på mer än max tio matchträffar i Sverige på ett år, och då är folk i regel, vilket också är högst naturligt, mer intresserade av att titta på matchen och diskutera den än att lyfta något man har tänkt på angående supporterklubben. På medlemsresorna brukar snacket på ett mer naturligt sätt glida över i det som rör klubben efter några dagars umgänge. Det blir enklare att komma med en åsikt om man har börjat lära känna varandra.

I år talar allting för ytterligare en grym medlemsresa (info finns här och anmälan skickas till medlemsresa01@arsenal.se). Upplägget är väl beprövat och brukar alltid fungera klockrent. Matchen mot Villa på lördagen kommer också att bli en höjdpunkt. Att åka på en bortamatch, och att dessutom sitta – eller snarare stå – på bortasektionen och fullkomligt sjunga halsen hes är på något sätt min idealbild av supporterskapet. Det är då jag på allvar känner att jag har möjlighet att faktisk vara ett stöd – support – till laget, och också i någon liten mån påverka det som händer på planen. Framför teven kan liksom ingen annan än grannarna höra mig skrika.

Jag ser fram emot att bjudas på nya skratt och nya upplevelser i god Arsenal Sweden-anda i höst. Den 21 november kommer jag ännu en gång drabbas av ögonblicket då medlemsresan precis har börjat. Det finns fortfarande platser kvar, så du som läser detta har alla möjligheter att dela det ögonblicket med mig och 48 andra förväntansfulla Arsenal Sweden-medlemmar. Du kommer inte ångra dig om du tar chansen.

Det är tur att man inte är världskändis, för då hade man varit rejält orolig just nu. Det bör man ju vara när Aaron Ramsey hittar målet.

Jag tycker att walesaren var värd att näta, för dels tycker jag att han fick orättvist mycket kritik under förra säsongen och dels har han varit bra i de matcher han har spelat i under hösten. Framförallt har mittfältaren föredömlig inställning, vilket till exempel en spelare som Theo Walcott kan lära sig mycket av. Ramsey hade på många sätt en tung fjolårssäsong men det många glömmer är att han klev fram och tog extremt stort ansvar när Fabregas och Nasri försvann, och det trots att hans brist på rutin och att han just hade kommit tillbaka efter en svår skada. Jag hoppas och tror att han är redo att ta nästa steg den här säsongen.

Ett annat glädjeämne från matchen ikväll är att Gervinho och Lukas Podolski fortsätter göra mål. Det kan inte understrykas nog hur viktigt det är med pålitliga målskyttar, och pålitliga målskyttar skaffar sig just den egenskapen tack vare bra självförtroende vilket i sin tur byggs om man börjar hitta målet. Detta innebär att Arsenalduon nu börjar komma in i en positiv spiral, där självförtroende byggs och stärker tron på att nya mål väntar i nästa match. Nu gäller det bara att Giroud dras in i den spiralen.

Det var dock inte bara glädjeämnen som lever kvar i minnet efter den här matchen. Försvarsspelet var inte övertygande, och vid tillfällen var det mer än lovligt darrigt. Hur var det nu med Bould-effekten?

Olympiakos mål tycker jag var en genomklappning i Arsenalförsvert. Pressen var obefintlig när inlägget slogs och Vermaelen och Koscielny misslyckades totalt med att plocka bort Mitroglou som fick fritt spelrum att nicka. Samma mittbackspar spelade mot Chelsea och då fanns det också frågetecken för organisationen med tanke på hur målen kom tll då. Hur har Wenger resonerat när han har valt att peta Per Mertesacker, som var matchens lirare mot Manchester City? Jag utgår från att tysken är tillbaka i startelvan på lördag mot West Ham.

Passningsspelet kan också förbättras. Ikväll var det visserligen ogynnsamma förutsättningar i och med det monsunregn som såg ut att falla över Emirates inledningsvis, men det slogs bort alldeles för många enkla passningar för att vi ska vara nöjda. Det var samma tendens i lördags, och då Arsenals spel bygger så pass mycket på passningsspelet är det något som måste stämma.

Jag är dock mycket nöjd med tre nya poäng, och ibland är det faktiskt det som är viktigast. Nu har Arsenal skapat mycket goda förutsättningar för att kunna avancera till utslagsrundan, och detta utan att Wenger fanns med på bänken. Det är också skönt att vara tillbaka i vinnarspåret efter missräkningen mot Chelsea.

Eftersom att det gick som det gick igår är jag inte så sugen på att analysera Arsenal. Jag kan bara konstatera att känslan av stabilitet och trygghet som har vuxit under inledningen av säsongen plötsligt inte alls kändes lika påtaglig längre. Det svänger fort i den här branschen. Särskilt för oss som är brinnande supportrar som låter känslorna styra mer än förnuftet när det kommer till Arsenal. Tur att det snart är en ny match – för det kommer ju alltid en ny match – så att man förhoppningsvis kan bli försiktigt optimistisk igen.

Jag har ägnat större delen av mina kvällar den här veckan åt supporterklubben. I måndags hade vi styrelsemöte. Vi diskuterade bland annat den senaste tidens frågor och förslag som har kommit upp på forumet, och har därmed inlett processen för att utveckla strukturen runt årsmötet så att den är klar i god till nästa gång det är dags.

En annan het potatis rör Arsenal Swedens avtal med O’Learys. Vi har fått ett förslag till ett nytt avtal men innan förhandlingarna är klara vill vi inte gå ut med innehållet. Det hoppas jag att alla har förståelse för.

Vi har också jobbat med att skapa en tydlig policy gällande lönerevision för klubbens anställde. Jag har stämt av med ett antal personer inom föreningen som har erfarenhet av denna typ av frågor och styrelsen kommer att ta ett beslut om policyn på nästa styrelsemöte.

En positiv nyhet är att vi har fått klartecken från Arsenal om att vi tilldelas 50 biljetter till Montpellier hemma och Aston Villa borta i slutet av november, och därmed är det spikat att höstens medlemsresa kommer att genomföras då. Detaljer om anmälan till resan och information om programmet kommer inom kort på Arsenal.se och på mail.

Eftersom att söktrycket till medlemsresorna har minskat under det senaste året har vi i år valt ett delvis nytt upplägg. Jag har pratat med många medlemmar som har uttryckt att de tycker att de senaste resorna har varit för dyra, och därför har vi i år ökat möjligheten för den som reser att själv styra mer över kostnaden. Det som ingår i paketet är matchbiljetter, rundtur på Emirates, souvenir samt transfer till och från Villa Park. Till skillnad från tidigare kommer dock var och en själv kunna välja vilken prisnivå man vill ha på hotellet, då man får boka detta på egen hand. Därmed kan alla som följer med i större utsträckning anpassa resebudgeten till den egna plånboken.

Nästa vecka kommer arbetet med föreningen rulla vidare. På måndagskvällen hålls ett telefonmöte för de mest aktiva ambassadörerna, där de framförallt ska få möjlighet att utbyta erfarenheter men också hjälpa till att utforma riktlinjer för hur nya ambassadörer ska få stöd när de startar upp lokalavdelningar.

Detta är några av de saker jag och styrelsen jobbar med för tillfället. Det händer ständigt något i Arsenal Sweden.

En sak är säker. Jag måste sluta gå på O’Learys. Min gamla jinx är tillbaka.

För ett antal år sedan hade jag en period när Arsenal aldrig vann matcher som jag såg på O’Learys, och det ledde till att jag slutade gå dit under en tid. Nu verkar det inte bättre än att jinxen är tillbaka. Jag har sett tre matcher i ligan och Champions League hemma i lägenheten den här säsongen och tre på O’Learys. Jag behöver nog inte förtydliga vilka matcher jag har sett var…

Hur som helst tycker jag att Arsenal var värt minst en pinne idag, och ”Kos” kvittering kan nog ingen snacka bort. Mittfältspelet var stundtals bländande och hade det stämt lika bra i den offensiva tredjedelen som på mittplan hade det inte stått en nolla för bortalaget på resultattavlan i halvtid.

Jag tycker att backlinjen på nytt gjorde en strålande insats. Precis som i tidigare ligamatcher kändes det aldrig som att det var särskilt oroligt i det bakersta ledet. Det är imponerande av två anledningar för dels var det de regerande ligamästarna vi mötte och dels var det första gången på länge som Mertesacker och Koscielny spelade tillsammans. Att fransmannen kan gå in och göra en så pass bra match utan att försvarslinjen darrar tyder inte bara på att han är en grymt bra mittback utan också att det finns ett grundsystem som fungerar. Dessutom var både Calle och Gibbs i princip felfria på nytt, för att inte tala om BFG.

Vito Mannone gjorde en godkänd match trots allt, men det går inte att komma ifrån att han var direkt ansvarig för Citys mål. Ska man som målvakt gå ut på en hörna måste man vara säker på att nå bollen – allt annat är kardinalfel. Kanske går det att bokföra det här misstaget under kolumnen orutin, fast frågan är hur mycket orutin ett lag som vill slåss om troféer har råd med.

Offensivt var det ingen som direkt utmärkte sig varken positivt eller negativt. Det var en stabil insats över lag, även Gervinho borde ha gjort mer av de två riktigt bra chanser han fick och särskilt den i första halvlek. Jag vill dock nämna Aaron Ramsey som jag tycker får oförtjänt mycket kritik för sitt spel. Idag överglänste han Diaby och visade grym vilja att få med sig ett bra resultat hem till London.

Om jag ska återknyta till mitt inlägg efter Montpelliermatchen skulle jag vilja hävda att jag redan nu fick rätt gällande hörnvarianten. Jag skrev att det skulle ta max tio matcher innan den gav utdelning, och om man kvällstidningshårdvinklar det tycker jag att det var den som gav utdelning när Koscielny vräkte in bollen i nättaket.

Det här var ett bra resultat. Hade någon erbjudit oss fyra poäng på bortamatcherna mot Liverpool och City innan matcherna var spelade hade jag nog utan större tvekan accepterat det. Arsenal är också ett av fyra lag som är obesegrade den här säsongen (Chelsea, City och – Sunderland, med fyra kryss, är de övriga). Att undvika förlusten betyder mycket för självförtroendet i laget och jag kan tänka mig att det är rätt god stämning i Arsenaltruppen just nu.

Jag har väldigt positiva vibbar vad gäller världens skönaste klubb just nu. Det gäller bara att jag slutar se matcherna på O’Learys antar jag.

Det har väckts frågor angående Arsenal Swedens rabatt på O'Learys i och med att restaurangens logga inte är med på årets medlemskort. Här är bakgrunden till detta. 

Jag började undersöka vårt avtal med O'Learys tidigt i våras och det framkom att det avtal vi tecknade för ett antal år sedan har upphört att gälla, utan att de hade meddelat oss. Sedan det avtalet skrevs har många kommuner i Sverige ändrat i sina utskänkningstillståndsregler och godkänner inte längre 15% rabatt på alkohol. Det har gjort att O'Learys på vissa orter i Sverige inte kan ge rabatt på annat än mat. De flesta restauranger har dock fortsatt att ge rabatt till Arsenal Sweden-medlemmar eftersom att O'Learys i regel ger större supporterklubbar 15% rabatt.

Jag har varit i kontakt med olika personer inom O'Learys ledning, men har mest bollats runt och hänvisats vidare. Det senaste jag hörde var att jag skulle ta kontakt med dem i slutet av augusti, vilket jag också gjorde men sedan dess har jag inte fått någon respons.

Vi kände därför att vi inte vågade ha med loggan på medlemskortet i år, för att vi i så fall skulle lura medlemmarna om det är så att O'Learys inte vill ge oss något nytt avtal. 

Detta är en populär förmån för oss medlemmar som jag hoppas ska finnas kvar. Jag fortsätter att söka besked från O'Learys och kommer att jobba för att få till ett nytt avtal där det tydligt är nedskrivet var och på vad vi får rabatt, eftersom att det är olika regler som gäller i olika kommuner.

Många O'Learys ger fortsatt rabatt även denna säsong, så hör med din lokala restaurang vad som gäller för Arsenal Sweden där. Så fort jag får ett klargörande från O'Learys kommer information ut på Arsenal.se.

1. Grundtryggheten
Nu var andra halvlek ikväll säsongens mest svajiga insats, men fram till dess, och stundtals även under avslutningen av matchen, tycker jag att Arsenal har utstrålat stor trygghet. Mycket har att göra med det stabila försvarsspel The Gunners har visat upp, men det ska inte underskattas att det har trillat in en sisådär 150 tyska och spanska landskamper på planen som ett skönt litet tillskott mot tidigare. Tänk att rutin är så viktigt för tryggheten på en fotbollsplan – att inte någon berättade det för Arsene Wenger för fem år sedan…

2. Carl Jenkinsons utveckling
Calle har gått från klarhet till klarhet den här säsongen. Misstagen, som man förut ibland behövde en medelstor svensk familjs alla fingrar för att hålla reda på för bara en match har under säsongsinledningen gått att räkna på ena handen. Assisten till Gervinho ikväll var en vacker kombination av teknik och vilja. Plötsligt känns saknaden efter Bacary Sagna inte lika tung längre – och ett bättre betyg kan en ung högerback inte få.

3. Hörnvarianten
Steve Bould var känd för att störta fram på första stolpen och skarva bollen vidare när George Grahams Arsenal fick hörna. Sedan hade Tony Adams ett enkelt jobb att sätta dit skallen och göra mål i förvirringen som uppstod. Det är därför kul att se att Arsenal numera testar den varianten då och då. Den ledde till Vermaelens 1-0-mål i Köln på försäsongen – och det är bara en tidsfråga innan den kommer att ge utdelning igen. Jag ger det max tio matcher.

4. Podolskis start
Tidningarna vill säkert dra på att Olivier Giroud ännu inte har nätat för Arsenal, men för min del får de hellre peka på Lukas Podolskis succéstart i världens vackraste fotbollströja. Det betyder oerhört mycket för klubben att tysken har inlett så starkt, och lättar dessutom pressen på övriga spelare.

5. Straffområdesdomaren
Nu är jag säkert oerhört färgad här, men jag kan bara minnas att domaren med den fåniga pinnen bakom kortlinjen har klivit in och tagit beslut två gånger. Första gången var när Arsenal mötte Udinese på bortaplan i CL-kvalet i fjol och andra gången ikväll. Bägge gångerna har straffarna varit tveksamma i mina ögon, så det får mig att undra vad de egentligen är bra för. Är de bara ännu fler personer som jag ska döma ut som komplett inkompetenta? Det känns rätt onödigt för det fanns redan tillräckligt sådana människor - de flesta är mest kända som domare i Premier League.

6. Abou Diaby
Mot Liverpool var Diaby bäst på planen, men idag gjorde han nog inte många glada. Han inledde med en varning efter 20 sekunder och det är klart att det påverkade hans spel negativt. Det ursäktar dock inte slarvigt spel och missade passningar. Men vi ska inte glömma att han har varit borta från spel under större delen av ett år, så det är givet att han inte kommer kunna spela som mot Liverpool i varje match. Det är nog läge att ha tålamod med fransmannen.

7. Målvaktsfrågan
Vito Mannone kanske inte alltid står helt rätt placerad eller ser ut som den mest stabile sista utpost världen har sett. Den här säsongen har han dock fortfarande inte släppt in något spelmål på tre matcher och om inte det är vad målvaktsyrket går ut på så har jag nog fattat fel. Nog har han nu på allvar börjat utmana Szczesny om den ordinarie platsen mellan stolparna? Det kan bara vara positivt för polacken för han har nog känt sig lite för säker på sin plats och slappnat av lite för mycket, och det kan man inte göra på den här nivån. Det räcker med att vända blicken mot matchen mot Southampton för en färskt exempel på det.

8. Drömstarten
Att inleda med en vinst på bortaplan i Champions League brukar i slutändan innebära avancemang till åttondelsfinalen, så därför känns segern ikväll extra skön. Nu väntar två hemmamatcher i rad, och med full pott i de matcherna kan vi börja lufta bänken om det blir ett bra resultat i Gelsenkirchen i början av november. Det återstår dock att se om det var rätt att börja få hybris redan nu...  

För ett år sedan nådde Arsenal ett lågvattenmärke av det slag vi aldrig har upplevt under Arsene Wengers tid som manager för klubben. The Gunners åkte till Ewood Park och visade upp ett försvarsspel som såg ut att vara organiserat av Harry och Lloyd i Dum och dummare. Blackburn gjorde fyra mål och vann matchen, och detta i kölvattnet av 8-2-förlusten i Manchester och den sämsta inledningen Arsenal hade gjort på årtionden. För en gångs skull kändes tidningarnas krisstämpel högst relevant.

Ett år senare är känslan en helt annan. På de fyra första omgångarna har Arsenal gjort åtta mål och släppt in ett – att jämföra med förra årets 3-10 i målskillnad efter de inledande fyra matcherna. Att kombinera orden ”Arsenal” och ”kris” i en rubrik är inte direkt relevant i år med andra ord.

Det är tydligt att det finns ett helt annat lugn i Arsenal Football Club i år jämfört med förra sensommaren. Då hade Cesc Fabregas och Samir Nasri precis lämnat klubben och Wenger var mer ifrågasatt än någonsin tidigare. Den stora skillnaden i år är att klubben har agerat snarare än reagerat.

Förra året verkade det som att Wenger och Ivan Gazidis trodde att de skulle kunna behålla Cesc och Nasri och blev tagna på sängen när det inte blev så. Då var de tvungna att på kort tid värva ett antal spelare, vilket gjorde att inledningen av säsongen blev minst sagt svajig på planen. I år tror jag att de hela tiden har räknat med att sälja Robin van Persie och därför agerade man på transfermarknaden redan innan holländaren såldes – med resultatet att spelet på plan inte har påverkats negativt inledningsvis.

Jag har varit imponerad av Arsenals spel i de här första fyra matcherna. Försvarsmässigt talar ettan i kolumnen för insläppta mål sitt tydliga språk, och offensivt tycker jag att det har sett bättre och bättre ut för varje match. Lukas Podolski och Santi Cazorla är så pass kompetenta fotbollsspelare att de av allt att döma inte behöver det där berömda halvåret på sig att acklimatisera sig till spel i England. Kan deras samarbete tillsammans med de andra offensiva spelarna utvecklas ytterligare kommer Arsenal vara med och utmana i toppen den här säsongen.

Det har talats om Bould-effekten i Arsenalförsvaret, och det är tydligt att något har hänt. Jag tror dock att utvärderingen av försvarsspelet får vänta ytterligare en tid för en mer rättvis bedömning. Samtidigt är det betryggande att Wenger och Bould bygger sitt lag på ett starkt försvar, för är det något vi har saknat de senaste åren så är det framförallt trygghet i defensiven. Vi ska dock inte glömma att vi har mött två lag som inte ville anfalla och en nykomling, så Boulds försvarsbygge kommer att ställas på svårare prov under den kommande månaden. Manchester City väntar på söndag och senare i september kommer Chelseas så oerhört sympatiska gossar till Emirates.

Känslan i år är som sagt diametralt motsatt jämfört med ett år sedan. Då var jag på väg att kasta ut tv:n genom fönstret efter att Koscielny hade snubblat in 4-2 till Blackburn i eget mål. Det hade jag, kan jag ärligt säga, inga planer på att göra efter gårdagens självmål.

Det har, för tredje gången på fyra helger, blivit ett veckoslut i supporterklubbens tecken. Efter premiären med nästan 200 andra i Sockholm och årsmöte för två veckor sedan var det nu dags för en arbetshelg i Jönköping med arbetsgruppen för Arsenal.se.

I fredags tog jag bussen till Västerås mötte upp Lars "Larra" Lundstedt på centralen där vi väntade in Jocke Lander och via Eskilstuna, där Kristonel "Kicken" Elwe anslöt, tog vi oss ner till Vätterns sydspets. I bilen spelade vi en märklig Arsenalfrågesport i vilken jag bara fick frågor om Newcastle och därmed kom sist. Skitspel. Jag brukar alltid vinna frågesporter så det var garanterat riggat.

När vi kom fram väntade helgens värd Andreas Andersson på oss. Vi gick till en okej tapasrestaurang innan vi avrundade kvällen på hotellbaren samtidigt som vi studerade hur Jönköpings intelligensreserv blev fullare och fullare och fullständigt misshandlade ett stackars staket som inhägnade hotellets uteplats genom att gå in i det, klättra på det samt försöka välta det.

Igår satte vi oss i konferensrummet på Andreas jobb och betade av sex-sju effektiva timmar. Vi har nu en struktur för Arsenal Swedens nya hemsida klar och den ska inom kort skickas vidare för att bli verklighet. Det är riktigt inspirerande att vara delaktig i det här arbetet och känslan är att vi har något riktigt bra på gång. Mycket jobb återstår dock ännu, men målet är att sidan ska lanseras med en större releasefest i början av nästa år.

På kvällen åkte Andreas något motvilligt iväg på kräftskiva, så vi utsocknes fick roa oss själva bäst vi kunde. Det bästa vi kunde komma på var att dricka öl och sedan gå till restaurangen En grek en italienare för en mycket fin måltid. Vi höll på att inte komma in för det var väldigt mycket folk, men när kyparen såg att Larra hade en Arsenaljacka på sig fixade han fram ett bord. Det är verkligen service.

Senare satte vi oss på en pub och pratade gamla Arsenal Sweden-minnen. Det blev många skratt när Lander och jag berättade om gamla medlemsresor och äventyr i Österrike och på andra platser. De berättelserna sparar jag dock till en annan gång. Det är nog bästa så för alla inblandade. Däremot kan jag nämna Landers och Kickens intensiva debatt om huruvida Kicken, som är född i Karlskoga, är en riktigt värmlänning eller inte. Lander, bördig från Filipstad, hävdade med emfas att så inte var fallet, medan hans motståndare sa att det visst var så. Själv höll jag mig utanför debatten eftersom att jag bara hade VG i geografi på högstadiet.

Det här var en riktigt lyckad helg och min upplevelse är att den nya styrelsen har fått en riktig rivstart på säsongen. Fokus ligger på rätt saker och alla är grymt taggade att lyfta supporterklubben till nästa nivå. Vi vet att det kommer att vara ett tufft jobb att först och främst få hemsidan i mål, men också att orka driva runt den övriga verksamheten. När alla visar upp det här drivet kan det dock inte bli annat än bra.