Medlemmar: 4433 st.
Visa menyn

I had a dream

Davidsson och Mannen
mån 16 sep 2013 kl 12:00

Under natten mellan fredag och lördag förra veckan, natten före Özils debut för Arsenal och natten före dagen då vi skulle vinna över Sunderland på bortaplan, hade jag en lite småjobbig dröm. I drömmen var jag i djup och ohämmad konflikt med några av mina arbetskamrater. Känslostormarna blåste höga runt konferensrummets bord, mina kollegor gav mig hårdaste av ord och till och med min närmsta chef var indragen i bråket, och inte på min sida av det.

Jag hade i mina medarbetares ögon uppenbarligen helt fel, jag var benhård i min uppfattning och vägrade ge mig varför vi stod så långt från varandra i sakfrågan, som man någonsin kan göra. Frågan som frambringade denna orkan av känslor, som var roten till denna konflikt och som förde oss så långt ifrån varandra var den om NB52. Eller snarare var det min syn på denne danske dynamitgubbe som alla rasade emot och var så himla upprörda över.

Arsenal skulle i min dröm spela match, Nicklas Bendtner var uppsatt som avbytare och detta gjorde mig upprörd, på gränsen till vansinnig. Mitt vansinne över detta ledde, fortfarande i drömmen, till att mina arbetskamrater initialt tyckte att jag överreagerade och borde stilla mig, men sedan valde att bekämpa eld med egen eld varpå konflikten stod i full blom. Jag var så otroligt förbannad över att Bendtner över huvud taget var aktuell för spel och kanske till och med skulle komma att hoppa in i matchen, så att vredens druvor stod i klasar att plocka.

I vaket skick är jag medveten om att den gode Nicklas är i Danmark och pumpar biceps på random gym, och således torde vara tämligen långt från en i båda läger oönskad comeback, men faktum kvarstår: Bendtner är medtagen i den trupp som är satt att äntra denna säsongs spel i Champions League och vi har det smått lövtunt på forwardsidan. Också.

What a Player. Bild från Flickr.com: ”ambros_sbobet”

Nu skall vi åka till den erkänt svårspelade Stade Vélodrome och möta hamnstaden marseilles fotbollsstolthet. Arenan är förvisso under rejäl ombyggnad, men hemmafansen är, vad jag antar, fortfarande att anse som en av definitionerna av Den 12:e spelaren. Hemmalaget och Arsenal har sällskap i detta gruppspel av Dortmund och Napoli och matchen är för båda lagen högst avgörande för hur europaspelet skall komma att utformas detta år.

För Arsenal finns inget annat än vinst att gå för. marseille är, sin uppenbara kompetens till trots, ett lag som vi bara måste slå om vi skall kunna konkurrera med fjolårsfinalisterna Dortmund och de av cavanipengar uppumpade Napoli, om avancemang. Arsenal kommer, vad än min dröm sade, inte att ha goedansken på bänken, men en redan sargad trupp blev som ni vet, än mer utsatt i och med förra veckans landskampsfotboll vilket skördade offer i form av både Rosicky och Cazorla. Jag hoppas vi ställer upp med följande lag:

Szczesny
Jenkinson – Mertesacker – Koscielny – Monreal
Flamini – Ramsey – Özil
Walcott – Giroud – Gibbs

Back Five: Troligtvis kommer Sagna att spela högerback och kanske kommer Wenger att låta Gibbs spela vänsterback, vilket absolut är helt okej för mig. Viktigast är dock att vår store tysk är tillbaka och skänker ordning till en senast inte helt solid backlinje. Det kommer att behövas.

Mittfältet: På grund av skadesituationen i truppen är det inte mycket att tveka på här. Vi spelar med de spelare vi har tillgängliga och då kommer det att se ut ungefär så här. Visst skulle Wilshere kunna tränga sig in, men jag vill skynda långsamt och, trots hans fina insats senast, inte fresta lyckan nu när ersättare finns att tillgå.

Anfall: Jag tänker mig att Walcott behöver speltid för att ställa in siktet, Giroud får använda det han redan verkar ha ordning på och Wilshere får vila en stund till förmån för forne vänsteryttern Gibbs. Som jag var inne på tidigare kan Wenger säkert komma att sätta Gibbs på dennes ordinarie plats, varför vi antagligen återigen kommer att se Wilshere spela på sin, tämligen ovanliga position, vänsterytterplats.

Matchen: Senaste gången vi spelade på Stade Vélodrome var under den tämligen ruskiga hösten -11då vi mötte marseille i grundspelets tredje omgång. Redan då var arenans renovering igång, även då var arsenaltruppens dito detsamma och vi lyckades, mitt i all magknip, knipa en trepoängsvinst genom ett mål av Aaron Ramsey i matchens absoluta slutskede. Vi var inte bra, men lyckades underbart nog ta hem segern. Eller som en yngre variant av nuvarande bloggaren GoonRambler skrev på forumet: ”Jag vill ha sex med dom där tre poängen, så jävla sköna är dom.”

Idag är läget ett annat än för två år sedan. Då var vi på randen till implodering idag har vi en av världens mest eftertraktade playmakers som nr 10. Vi är förvisso hårt ansatta av skador och har högst begränsad möjlighet att rotera i truppen, men vi har en förstaelva som trots sin stundtals ickeortodoxa utformning, är av synnerligen hög klass. Vi förlorade vi inledande ligamatchen mot Villa hemma, men vi har inte bara tagit in synnerligen viktiga herrar Özil och Flamini, vi har också besegrat uppstickarna från Middlesex och tagit ligans topp i besittning.

Som jag nämnde tidigare bara utgår jag ifrån att vi, trots bortaplan mot ett marseille som startat sin ligasäsong med tre vinster, en oavgjord och en förlust, vinner matchen och tar tre poäng. Allt annat är ett misslyckande och allt annat skulle sätta oss i en högst oskön sitts inför kommande omgångar. Fast å andra sidan, det är ju Arsenal vi pratar om och då vet man ju aldrig. På gott och på ont.

COYG