Medlemmar: 6167 st.
Visa menyn

Davidsson & Mannen

I Wengers papperskorg

Davidsson och Mannen – tis 30 okt 2012 kl 08:16

Vem har inte drömt om att få vara en fluga på väggen, ett öra bakom tapeten eller en dold mikrofon i ryggen på någon av Chesterfieldfåtöljerna? Osynligt få sitta med vid någon av de sittningar där Wenger och Bould resonerar kring truppinnehåll, laguttagningar eller framtida spelarval? Med ett glas valfritt Alsace stillsamt vilande i handen, ena benet korslagt över det andra och vara idel öra för vad du än må höra?

Nu är det få, eller snarare ingen, förunnat att uppleva denne existensialistiska ynnest, men som plåster på såren så har ärkemurvel D&M wallraffat sig till en liten inblick i Professor Wengers arbetsmaterial och knyckt sig till en viss koll i form av ett datoriserat fragment. För Wenger sitter fortfarande på en gammal stationär PC, till vilken tjockskärmen så sent som förrförra veckan byttes ut mot en plattare variant. Han sitter och pekfingervalsar in mängder av variabler kring tänkbara laguppställningar och klickar till slut i om det är i 64:e eller 67:e matchminuten som bytet då Podolski plockas bort, skall göras. Vilken formstark ytter som skall ställas över nästa gång och hur många matcher per säsong Arsenal faktiskt bör spela med vår tredjemålvakt.

En grön rektangel där elva olika positioner har tomma rutor vilka skall fyllas med spelarnamn. Till vänster finns en rad där ytterligare sju namn skall fyllas i under rubriken ”avbytare:” Wenger lägger olika vikt vid den gröna rektangelns olika positioner och han vänder och vrider på variabler såsom form, kontraktslängd och behov av uppmuntran i form av fortsatt speltid.

Snett upp till vänster, ovan programmets gröna rektangel och bredvid raden där de sju övriga namnen skall fyllas i, finns en ytterligare liten symbol. Wenger kallar den för Papperskorgen och den är en oerhört vanlig symbol inom persondatorikens värld. I denna Papperskorg kan man lägga saker som man egentligen inte vill ha, men ännu inte våga göra sig av med helt. Man kan låta dem ligga kvar där och således använda denna Papperskorg som någon sorts indirekt lagningsutrymme. Ett utrymme där filer kan vara kvar utan att vara i vägen, vara bortsorterade utan att vara för evigt försvunna och vara med fast ändå inte riktigt.

Förr fylldes denna papperskorgssymbolbärande mapp med franska skalliga mittbackar som var kassa och bara spelade när ingen var fit. Med franska mittfältare införskaffade som bosman och lämnande som bosman, samt en och annan brasiliansk korsning mellan Gilberto Silva och Thomas Rosicky. Ofta fick de hänga ute på vänsterbacken, men en och annan gång fick de chansen centralt, vilket tämligen omgående förde dem tillbaka till mappen.

 redheat

Som en kanin ur en hatt dras Papperskorgsfigurerna upp ur nya klubbmärket. Bild från Flickr.com:"_redheat”

Min lika delar sensationella som hissnande upptäckt är att Wenger numera har greppat tag i pekdonet, tryckt ned den vänstra knappen och fört in denna Papperskorg, inklusive innehåll, för att släppa av den på ovan nämnda gröna rektangel. Det som tidigare var en utanförliggande karantän har nu inkluderats och fått en fastställd och ständig plats i den gröna rektangeln.

Platsen som numera pryds av ovan nämnda symbol gick tidigare under benämningen Högerytter. Men i takt med att Wenger fört in korgen i den gröna rektangeln har clownliknande högerbackar gjorts om till högeryttrar, långa danska strikers malplacerats längs med höger långlinje och pyttesmå engelska speedkulor placerats längst bort till höger i ett missförstått försök att ge erfarenhet och i varje fall viss relation till arbetsredskapet, fotbollen.

Döm om min förvåning och nästan hisnande svindeln när ännu en Arsenalfigur visat sig bli Papperskorgsfigur där ute till höger. Det som initialt mest såg ut som en lyckad Wengersk toknyck, har plötsligt blivit standard, norm och regel. Även denna säsong har således fått sin Papperskorgsspelare och namnet denne bär är Aaron Ramsey.

En oerhört lovande central mittfältare, en box-to-box från den walesiska snorblåsten fördes in över London och droppades av någonstans i Islington. En söndersparkad februarikväll på Britannia senare och Nästa Stora Sak blev skadat gods. Nu är han åter och då gör vi allt för att han skall komma tillbaka till formen han en gång förväntades och vi gör det… ja, just det. Genom att placera honom på ikonen med korgen, genom att sätta honom på högeryttern, platsen där alla som inte passar in någon annan stans, hamnar. 

På den numera fördömda platsen. Där folk framstår som aparta, kobenta och allmänt obekväma. Platsen som tydligen inte bär en elftedel av ansvar, en elftedel av mandatet eller en elftedel av potentialen. Nej, vi sätter killarna där, så kan de kuta omkring och känna sig medverkande utan att det stör. Vi behåller dem således uti fall att, men slipper ha dem springande i vägen. Och va f-sen, vi är ju så bra ändå, så att vi kan ge motståndarna lite handikapp genom att på spela elva mot tio, eller förlåt, elva mot tio och en papperskorg. Där har vi lösningen på år av trofélöshet. In med Papperskorgen på plan så är vi utmanare och såväl liga som kupper. Copy+paste. Klart och betalt.

Läs mer

Headmaster Ritual: Breaking The Spell

Davidsson och Mannen – lör 27 okt 2012 kl 17:03

Jag måste erkänna att jag, vad än jag bestämt mig för att tillåta eller inte låta ske, kände en känsla av värme, av förälskelse-light och av någon form av kompiskärlek när laguppställningen dök upp på webben. Och nej, det var inte för att Ramsey var med, ej heller för att Mr Kebabfet äntrade vänsterflanken. Nej det var eftersom med i startelvan var, efter ungefär 1000 års frånvaro, Jack Wilshere med. Jack The Lad, the Young Gunner himself, bäraren av allt det hopp som vi så många gånger känt vara förlorat.

När matchen väl började tog denne Wilshere omgående hand om matchen. Han stred framåt, dribblade, sköt och fann medspelare med underbara passningar. Hans närvaro verkade kicka igång både Cazorla och Arteta och man fann lite hopp spira upp mellan flämtningarna.

Matchen i sig var väl egentligen inget att skriva blogg om, men till skillnad från så många onda sagor den senaste tiden, så bar denna med sig ett lyckligt slut. Tabelljumbon QPR, med ärkenötet Hughes vid rodret, som ännu inte lyckats vinna denna säsong, blev förvisso ingen mumsbit, snarare tvärtom, men som den pragmatiker man blivit med åren, så njöt jag av de tre tagna poängen. Av Wilshere och Sagnas comebacker, av ett mittfält som långsamt började rulla igång och av Artetas flipperspelsmål. Av tre poäng, av en vinst och av känslan av att kunna vinna trots att vi, på många poster, var ganska crappy. Jag sätter betyg enligt följande:

Mannone: 2,5/5. Hade inte så mycket att göra och var ute och pillade på tvättlinan vid ett par tillfällen, men stod också för en mer eller mindre matchavgörande räddning i 92:e minuten. Ser ganska ofärdig ut, men levererade ändå vad som för stunden behövdes.

Sagna: 3/5. Även om Jenkinson varit lysande och därför inte gjort saknaden efter Sagna så stor, så visade fransmannen idag att han är en väsentlig del i vårt bygge. Fina inlägg, vackra brytningar och oerhört mycket bollkänsla.

BFG: 3,5/5. Ännu en match där tysken stod rätt, täckte rätt och tänkte rätt. Stabil utan att flasha på för mycket. En trygghetsmagnat och en soliditetskreatör som vi, liksom alla lag, behöver. En stor j-la tysk, det var inte fy skam.

Vermaelen: 2,5/5. Blev rejält uppsnurrad ett par gånger. Höll bland annat på att bli syndabock när han, i 90:e, släppte ärkefjanten Granero förbi sig. Stod dock upp i sina dubbla roller som mittback och vikarierande vänstersidestäckare.

Santos: 1/5. Ja, vad skall man säga? Med Santos är det lite som med nyförälskelse. Det som först är spännande, intressant och lockande blir efter ett tag det man inte kan sluta irritera sig på. Han gjorde förvisso ett par snygga glidtacklingsbrytningar, men lämnade hur mycket yta som helst till Wright-Phillips och sålde sig så oerhört, nästan genant, billigt vid ett antal tillfällen.

Arteta: 4/5. Var matchen igenom den engelska heltäckningsmattan som inte lät ett uns av yta skina igenom. Tog även, denna match till skillnad från de föregående, ett större ansvar med bollen och levererade återigen ett gott passningsspel. Och där andra vek ned sig, träffade ribban eller stolpen, där var Arteta på rätt ställe i rätt läge och petade in ett mål som kan komma att visa sig vara denna säsongs mest viktiga. Stort.

Wilshere: 3,5/5. Mycket bra match av den lille Jack. Som han kom in och tämligen dominerade denna match. Pigg med bollen, med ett stort defensivt slit och fint passningsspel. Testade skott, ville sätta avtryck och, till skillnad från vissa andra, sökte delaktighet och egen påverkan. Byttes ut i 67:e efter en väl genomförd comeback. Fick ta oändligt mycket skit av vissa QPR-spelare som tilläts skolgårdsmobbingen även den göra comeback i det engelska fotbollsfinrummet. Välkommen tillbaka Jack, vi har saknat dig.

Cazorla: 3/5. Bättre passningstempo i dag än mot Norwich och Schalke och hade ett par fina samarbeten med både Podolski och Wilshere. Otäck miss i 78:e där han absolut skulle gjort mål, men var förutom det, föredömligt effektiv.

Ramsey: 1/5. Killen väcker bara undringar och frågor. Vad är han med för? Vad gör han för nytta och vad är hans hela syfte? Passa fel? Få medspelare att framstå som imbecilla med för löst slagna passningar? Få medspelare att se långsamma ut med för hårda och oprecisa passningar? Eller bara halvhjärtat ett ansikte? Jag är hemskt ledsen, men jag har inga som helst svar på gåtan Ramsey. Har ingen aning, faktiskt.

Giroud: 2/5. Jobbade något kopiöst utan boll och fick, fullt logiskt, också ett helt felaktigt gult kort när han smackar in en perfekt glidtackling på Arsenal-rejectet Traore. Positivt att han fortsätter försöka men, uppenbarligen, negativt att han får ut så lite av slitet. Hoppas det snart lossnar för ”Den Nye Drogba”.

Podolski: 2/5. Hade en bra start med både goda offensiva intentioner och solitt understöd till Santos. Syncade också gott ihop med Cazorla och såg ut att vara på väg tillbaka. Synnerligen oskönt att han ständigt byts ut med 20-25 minuter kvar, för det känns som om han är en kille som kan vara tungan på vågen i jämna tillställningar.

Rättsskipare Taylor: 1/5. Fullständigt bedrövlig och lät firma Fusk & Fulspel, Taarabt och Granero, inte bara slänga till sig frisparkar i parti och minut, utan även fortsätta att sparka på alla Arsenal som rörde på sig. QPR fick sjukt många felaktiga frisparkar och verkade stundtals vara helt frånvänd från verkligheten. Lätt dessutom bortalaget fuska till sig 2-3 meter vid muruppställningar. Synfel eller bara hållhake på FA?

Förutom de förlösande sköna tre poängen, bjöd matchen även på kul inhopp av både Arsjavin och Walcott men oerhört okul dito av Gervinho som verkade ha dragit på sig något elakt i skadeväg. Just nu struntar jag i att det under matchen mest såg kasst, segt och impotent ut. Att QPR är sist i ligan och att vi väntade till matchens sista 9-del med att börja spela fotboll. Vi vann, vi tog tre poäng och vi vände den avskyvärda trend vi, efter landslagsuppehållet, varit inne i. Det är gott.

Läs mer

Vid bollbanans högsta punkt

Davidsson och Mannen – fre 26 okt 2012 kl 06:18

För några månader sedan visade SVT en rakt igenom underbar dokumentär om när pingislandslaget 1989, som Staffan Lindeborg uttryckte det ”rev den kinesiska muren”. Dokumentären ”Bragden” beskrev hur bland andra J-O, Äpplet och Jörgen Person under tio års tid drillades till att slå det kinesiska landslaget, som fram till då varit helt omöjliga att besegra.

I dokumentären fick vi bland annat följa deras initiala närmande gentemot Kinas övervinnelighet men också följa deras ständigt pågående försök att finna orsakerna till den kinesiska överlägsenheten. I en scen kläcker förbundskaptenen och hans medanalytiker koden för varför kineserna ständigt pressade svenskarna allt längre från bordet och i och med det ständigt fick övertag på dem.

Hemligheten visade sig vara att kineserna, till skillnad från alla andra länders pingisutövare som slog till bollen vid bollbanans dalande, slog till den vid banans högsta punkt. Därmed vann de vid varje bollkontakt en fördel både i fart, höjd och framför allt i tid, gentemot sin motståndare som de sakta men säkert lyckades vika ned. Självklart fanns det enormt många fler orsaker till kinesernas överlägsenhet, men med svenskarnas insikt om tillslagspunkten kom också möjligheten att dels försvara sig mot den, men framför allt bekämpa deras överlägsenhet med samma aggressiva och offensiva medel.

Att slå till bollen vid banans absolut högsta punkt är också analytiska nyckeln för dagens Arsenal. För översatt till en fotbollsplan blir racketens bollträff Cazorlas förmåga att så fort han fått den föra den framåt. Det blir Artetas frigörande långpassning och det blir en ytter som får bollen i dj-kla hög fart. Det blir högt tempo, att ständigt vara på tårna och att aldrig någonsin sluta kämpa för sitt lag.

I och med ett offrande av sidledsspelet och duttandet till förmån för strävan framåt, erövrar man samma överläge på motståndarna som pingiskineserna när de pressade européerna från bordet. I och med ett högt bolltempo och ett löpande utan boll skall helgens motståndare, Queens Park Rangers, tvingas allt längre från bordet och slutligen till kapitulation.

Kung Staffan

Mr Staffan, alltid steget före. Bild från Bildbyrån.

Utifrån rådande skadeläge bör vi ställa upp med följande startelva:

Den Italienska Tredjemålvakten
Jenkinson – PM4 – Vermaelen – Gibbs
Arteta – Coquelin – Cazorla
Gnabry – Giroud – Podolski

Back Five: I och med Szczesnys skada står vi fortfarande med brallorna nere och snett framför sig till vänster så kommer dessa brallor, kanske, förhoppningsvis och om vi har tur, ha en comebackande Gibbs. Är så inte fallet, är jag snart redo att låta Vermaelen ta ett steg ut till vänster och sätta in Koscielny bredvid BFG.  Eller så blir detta matchen då Santos vaknar till liv igen?

Mittfältet: Om evighetsmaskinerna Arteta och Cazorla kan spela så skall de, med tanke på bristande alternativ i truppen, spela mot QPR. Där skall även Coquelin, som var ett av få ljus i onsdags, spela. Jag hoppas Wilshere får hoppa in ett tjugotal minuter på slutet och att han under denna stund gör en såväl strålande som bejublad comeback.

Anfallet: Jag är en av de som inte är så där galet brydd över Girouds ringa målproduktion, för den är lika logisk som den är självklar. Visst har han missat en hel del chanser, men i många lägen har han varit helt isolerad där uppe utan varken stöd från yttrar i hög fart eller isärdragna ytor att manövrera in sig på. Han skall gå in och ersätta den flyktade skyttekungen och för att kunna göra det behöver han såväl understöd som tid på sig.

Podolski var, precis som merparten av spelarna, tämligen usel i onsdags, men är trots det ett självklart val på vänsterkanten. På höger sätter jag in lillkillen Gnabry, som på knappa tio minuter skapade mer än Gervinho och Ramsey tillsammans gjorde på 76 respektive 90 mot Schalke i veckan. AOC kan vara aktuell för en plats på bänken vilken, i nuläget, skulle kännas som en ynnest att få se skjutas ut, som en raket, i 67:e minuten. Frågor på det?

The QPR at Home Gameplan: Det wengerska Arsenal måste inse den enorma fördel som ett högt bolltempo i djupled, i förhållande till den barcelonska bollinnehavsfotboll som vi försökt efterhärma i så många år, har. För bollinnehavsfotbollen är det gediget uthålliga bollplockandet från en position långt bak i pingishagen. Somliga anser det vackert, andra tror till och med att det är det som är fotboll och vissa enstaka lag lyckas till och med nå framgång med den metoden. Uppenbarligen är inte Arsenal ett av dessa.

Därför måste det förkastliga 4-6-0 brutalt kastas på sophögen så att duttandet, plottrandet och sidledsspelet får ett slut. Där de svenska pingislegenderna lärde sig hugga till vid högsta punkten, där skall våra spelare lära sig det ständiga strävandet framåt’s absoluta fördelar gentemot det stationära och långsamt nedsövande sölandet.

För jag är så förbannat trött på olé, trött på runtrullningar och trött på innehav utan resultat. Jag vill ha Va-Va-Voom åter, spelomställningar och en tydlig målbild i form av avlagda passningsmetrar i djupled. Make yourself useful and hit them Hoops where it hurts. Och det, min vän, det är vid bollbanans högsta punkt. 

Läs mer

Headmaster Ritual: Skitsystem

Davidsson och Mannen – ons 24 okt 2012 kl 21:10

Inför matchen drog jag en parallell mellan den gamle Skitsystemtrummisen Adrian Erlandssons dåtida band Cradle of Filth och deras merchandice's refererande till min önskan om ett Arsenalskt kantspel. Wenger tackade för det och valde att hjälpa mig rejält på traven när han ställde upp med en 4-6-0-system som var rena rama Skitsystemet.

Med detta system skapade vi typ ingenting under första halvlek. Schalke 04 hade rena autobahn på vår vänsterkant där en förvirrad Santos fick ringa understöd av Podolski. Farfán och Uchida hade lilla julafton och jag fann mig själv suckandes över eländets elände.

När första halvlek övergick till andra och blev illa bara värre. Trots en period av bollinnehav så blev inte Schalkes ben de tröttaste utan Arsenal lyckades släppa in både ett och två mål, varför vår underbara hemmasvit av matcher utan förluster fick sitt slut idag. Arsenal gjorde en rakt igenom bedrövlig match där endast inhoppare Gnabry, Jenkinson och till viss del även Coquelin var bleka ljuspunkter i ett i övrigt grått hemmalag. Mina spelarbetyg är som följer:

Mannone: 1,5/5. Gjorde väl två räddningar på hela matchen, släppte in två mål och var endast en svensk domarmiss ifrån att ge Schalke straff i 14:e matchminuten.

Kung Hjärtesorg: 3/5. Arsenals bäste spelare idag och ironiskt nog en av de tre som fick lämna matchen i förtid. Var säker med bollen, slog bra passningar och var, bortsett från straffsituationen, solid som ett berg i det defensiva. En av få som visade hjärta och vilja att spela för detta lag.

BFG: 2,5/5. Tappade ett högre betyg i och med sitt såsande vid Schalkes 1-0-mål, men var bortsett från det bra matchen igenom. Stod rätt, täckte skott och gav oss små tjusiga defensiva snitt i sina vältimade brytningar.

TV5: 2/5. Hade ett par bra framstick, men blev också straffad vid just ett sådant när Schalke tog ledningen. Fick, då startelvans vänsterback hade annat för sig, agera vänsterback-light och kom då stundtals lite trångt till.

Santos: 1/5. Hade inte många rätt idag. Filmade fjantigt, var klumpig och valhänt och lät, som nämndes ovan, tyskarna ha fri tillgång till hans kontor. Fick förvisso inte mycket hjälp av Podolski, men erbjöd heller inte mycket att skriva hem om, i den offensiva tredjedelen.

Arteta: 2/5. Sprang, som vanligt kopiöst, man fick inte ut så mycket av sitt begåvade passningsspel. Fastnade ofta i bollinnehavsrondeller där potentiella bollmotagare lyste med sin frånvaro.

Coquelin: 2,5/5. Blandade och gav, men spelade upp sig något enormt i andra halvlek, där han var en av få som fick med sig någon form av ära och heder från matchen. Vackra brytningar, passningar framåt i banan och ett par behjärtansvärda försök att spela offensivt.

Cazorla: 2/5. Slog ett antal ljuvliga passningar, men fastnade, precis som Arteta, i vinkelvolten i ett mittfält utan satt tempo. Försökte, kämpade och slet, men fick inte mycket ut av dagens arbetsinsats.

Ramsey: 1/5. Hade ett par lyckade inlöpningar till sin ordinarie centrala position, men var annars tämligen usel. Slog bort bollar efter bollar, skickade inlägg till inkast och kletade omkring med bollen med sänkt tempo som resultat och slog väl, typ, 99 % av sina passningar bakåt i banan. Någon måste berätta för honom att inte bara medspelare skall föra bollen mot motståndarmålet.

Gervinho: 1/5. Fick Niklas Bendter att framstå som TH14 och var allmänt ovän med bollen, i princip, matchen igenom. Borde hållit sig på benen, i 71:e, men försökte i stället filma till sig en straff, genom att patetiskt falla till marken utan kontakt med motståndarben.

Podolski: 1,5/5. Svag tvåa som räddades av de centrala löpningar han gjorde när Gervinho sökte kanten. Inte alls i den form han var inledningsvis och hade inte alls det samarbete med Cazorla som vi vande oss vid under sensommaren. Upp till bevis på lördag!

D&M: 2,5/5. Började kvällen bedrövligt genom att somna när dottern läste om Lassemajas detektivbyrå och följde upp det med att dra i sig, i princip, en hel påse ostbågar. Räddade dock tillställningen genom att vara en bra lyssnare till en pratglad Fru D&M och får betyget tack vare just detta multitaskande. 

Nej, nu bryter vi ihop, lägger den här skiten åt handlingarna och hoppas att Wenger får sällskap av Silent Stan under morgondagens utfrågningsstund. Blekt, håglöst och tämligen uselt denna afton och mer som ett varnande exempel på hur det kan gå när goda finanser får gå ut över det spelmässiga resultatet. Sov gott, den som kan. Jag kommer inte kunna det.

Läs mer

I’m a c-nt

Davidsson och Mannen – tis 23 okt 2012 kl 09:13

För en herrans massa år sedan spred sig The Gothenburg Sound över extremmetallvärlden. Det var tungt, mörkt och ganska elakt. Men det var också, i många fall, oerhört kompetenta musiker som dessutom hade modet att tänka utanför boxen och faktiskt skapa någon form av, det som alldeles för ofta och i många sammanhang alldeles felaktigt kallas för, ”ett nytt sound”.

I takt med att musiken spred sig över väldens mörkare musikscener spred sig även en del av musikerna till andra ställen än den västkustska turistfällan. Bland annat dök den gamle Skitsystemtrummissen, som även varit medlem i genreskaparna The Haunted och At The Gates, Adrian Erlandsson, upp i det engelska svartmetallbandet Cradle of Filth.

Under en av CoF’s USA-turnéer, hade de den goda, eller nja… jag vet inte riktigt, smaken att, som del i sin merchandise, kränga trosor med trycket ”I’m a cunt” på framsidan. Om detta kan vi ju självklart ha vilka åsikter vi vill, den ena mer eller mindre politiskt korrekt än den andra, men jag vill ändå att Arsenal tar avstamp ur just det perspektivet.

För i morgon tar vi emot tyska Schalke 04 och trots att de inte är något extremcentrerat Milan, så måste vi lära oss av vår bedrövliga match mot Norwich i helgen, och börja använda de ytor vi faktiskt, normalt sett är bra på, nämligen kanterna. Mot Norwich var vårat kantspel något så enormt stillastående, segdraget och oanvändbart, i morgon måste vi göra annorlunda.

I 90 fall av 100 så är ytteranfallare tekniskt sett överlägsna sin försvarande motståndare, men om ytteranfallaren/anfallande ytterback tar emot bollen stillastående är han detta till trots ett lättplockat byte. Spelare utan fart är inte alls det hotet och hur mycket vi än indoktrineras av klägget nere i La Liga, så hjälper inga överstegsfinter eller flashiga tekniska excesser om de inte kommer som tillägg till farten, rörelsen och det moment när försvararen tvingas vända sig om och, fysiskt eller mentalt, jaga.

in8vision

Ibland blir man nöjd över att se brödrostar och inget annat i klubbshoppen. Bild från Flickr.com ”in8vision”

Vi bör i morgon ställa upp med följande lag:

Den Italienske Tredjemålvakten
Kung Hjärtesorg – BFG – Vermaelen – Santos
Arteta – Coquelin – Cazorla
Gervinho – Giroud – Podolski

Back Five: Szczesny, Sagna och Gibbs är alla uträknade inför morgondagen. Koscielny finns troligen tillgänglig, men back five kommer i morgon se ut som den gjorde i lördags.

Mittfältet: Jag väljer här att ersätta Ramsey med Coquelin och det gör jag efter att, från ett hörn på Carrow Road, bönat och bett Ramsey om att för hans egen skull, slå i varje fall en handfull passningar framåt i banan. Om jag ovan nämnde yttrar och ytterbackars rörelse som nyckel, så måste de också få bollar att arbeta på för att göra nytta. Och dessa bollar kan inte endast bestå av sidledspassningar.

Anfallet: Jag tycker mig höra snack om att Giroud skall vara en fiaskovärvning, vilket är något jag inte alls anser stämmer. Han är ny i ligan, har i många matcher inte alls fått bollar att jobba med och har heller inte fått hjälp av yttrarna att dra isär motståndarlaget och därtill få ytor att jobba med. Han är en annan spelartyp än den gravide och den gravides insatser under fjolåret dolde de problem som fanns då och som ännu är olösta. Eftersom både TW14 och AOC är borta, Arsjavin satt i frysen och ingen ytterligare spets är inhandlad, så blir det Gervinho och Podolski som får starta.

The Gameplan: Som jag nämnde ovan så måste kanterna användas och de måste göras det i hög fart. Stillastående blir vi lätta byten, i fart kan vi bli dödliga. Tyskarna måste tvingas jobba i omställning, överlappningar måste skapa skelningar och en ständig rörelse utan boll är förutsättningen för att ge centrala spelare de ytor de behöver. Mot Norwich fuskade vi med allt detta och nu måste omedelbar bättring göras.

Skall passningskungar Arteta och Cazorla fylla sin funktion, så måste mottagarna släppa sidlinjen och komma in i matchen. Inget mer kurragömma i ytterbackars stillastående skuggor, inga mer alibifintande som lyckas en gång av hundra. Jag vet att Wenger och många med honom tror att gåfotboll och tiki-taka är svaret på fotbollens gåta, medan jag tror att det lag som gör ett mål mer än motståndarna, vinner matchen och allt annat är kuriosa.

Min nyckel är enkel och heter konstant rörelse, både i sid- och i djupled. Isärdragande av motståndarlaget för att få oväntade ytor och en handbollens gamla Gurkburk som vag referens. Kantspelare som ser till att vara uppe i fart när de får bollen och dessutom gjort sig passningsbara just genom att vara i ständig rörelse. Centrala spelare som söker avslut eller en avgörande passning och ett lag som ständigt är på tårna.

För ett fotbollslag är inte dåligt eller bra, det gör sig bra genom egen aktion. Ett fotbollslag är inget konstant, det är i ständig justering och ständig omvandling. I morgon måste vi vara omvandlade nog att vinna, Schalke är inga blåbär och vår position i den inhemska ligatabellen är allt annat än lovvärd. Låt Europa få ta smällen, låt Schalke 04 få bli lammet på altaret och låt använda hela planens potential så slipper vi stå där med dumstruten och i självförnedring mumla ”I’m a c…”

COYG!

Läs mer

Underhill, Norwich Away och Loftus Road

Davidsson och Mannen – tor 18 okt 2012 kl 06:24

I tider av landslagsuppehåll borde man tämligen spruta ut blogginlägg vilka samtliga borde handla om allt annat än landslagsfotbollen. Man borde skriva om höstbruk, om knoppar som brustit och som skall ersättas av nya eller om vilken Loosegoats-låt som egentligen är den bästa. Man skulle kunna skriva ett inlägg för varje Arsenalspelare som betyder eller betytt någonting och egentligen borde jag absolut ha skrivit en trilogi där Dennis Bergkamp är text nummer 1, Ray Parlour nummer 2 och Martyn Keown nummer 3.

Inget av dessa borden har jag lyckats leva upp till, inget av lämpliga åtgärder har jag vidtagit. Jag vet att jag borde ha bistått er med en gnutta tröstande läskeblask i en vecka av ökenvandring. Men jag har låtit bli. Jag har legat på latsidan och faktiskt försökt få ut någonting av dessa landslagsuppehåll. Jag tittade på stora delar av Sveriges match mot Tyskland och jag plöjde också igenom ett antal spaltdecimetrar av den framgångsteologiska zlatanismen vi anses vigda att frotteras i. Och det var ju riktigt trevligt då och då. Så ingen kan påstå att jag inte försökte, ingen kan anklaga mig för att jag undvek, lät bli eller inte drog mitt strå till den blågulrosa intressestacken.

Men nu är landslagsuppehållet äntligen till ända och vi Arsenalister skall på lördag vända våra blickar mot Carrow Road i Norwich. Och om ni då tittar lite extra bort mot kurvan mellan Norwich and Peterborough Stand och Geoffrey Watling City Stand, så kommer ni att se en liten minimallistiskt hoptryckt fotbollsturist som brukar skriva bloggar, under pseudonymen Davidsson och Mannen, här på Arsenal Sweden. 

För jag kommer att vara där, jag kommer att spendera min lördag i Norwich och jag kommer att göra det genom att följa mitt älskade Arsenal på plats, live, IRL. För nu, denna helg, är det äntligen dags för höstens fotbollsresa till landet med de vackraste av ljud, landet med det mest utvecklade sinnet för estetiken och landet med det vänaste förhållandet till lukterna.

OliverN5

Där, till höger, kommer vi att stå på fredag kväll. Bild från Flickr.com. ”OliverN5”

Fredagskvällen kommer vi att spendera på Underhills East Stand där vi skall se engelsk ligafotboll ståendes, vilket bara det fyller mig med en nostalgisk kärleksvärme att leva på ända fram till våren. Barnet som från League Two’s sistaplats strider för sin överlevnad som Football League-lag tar emot Northampton som för stunden ligger på tolfte plats i tabellen och matchens utgång är nog inte speciellt oviss. Det rejält sladdande Barnet kommer med största sannolikhet åka på stordäng, men jag kommer nog få mig något gott att äta och lite gott att dricka, vilket brukar räcka för mig, varför kvällen troligtvis kommer att bli precis hur bra som helst för den fotbollsturistande jag. 

Efter att vi tagit Norden Line tillbaka till Paddington, efter att fredag har blivit lördag och vi fått i oss vår engelska frukost bestående av bacon och ägg, bönor i tomatsås och det exotiska inslaget championjoner insvept i kletig majsgegga, sätter vi oss på tåg, buss och sedan tåg igen för att ta oss till East Anglias huvudstad Norwich, där deras kanariefåglar får besök av världens vackraste klubb. Jag vet att vi, som vi alltid gör på resor utanför London, kommer att ägna tiden åt att dricka öl och battla med våra hemma-ihopknåpade quiz och jag känner på mig att det kommer var både trivsam och

När vi för några veckor sedan bokade biljetterna hade vi registrerat oss och blivit ickebetalande medlemmar i Norwich City, men när biljetterna släpptes till oss som vägrat betala dyrt för de luxemedlemskap, fans inte ens hundra platser kvar att tillgå på hela arenan. Vi fick nöja oss med utspridda platser i en kurva med en skymmande stolpe framför oss. Men jag är glada att få sitta på samma sektion som mina reskamrater och jag är glad för att jag i och med det kommer att kunna ta inför-ölen tillsammans och kanske hinna med halvtidsvilans Sheppard’s Pie i deras sällskap.

adam.webb2

Långt där borta, bakom pelaren, kommer jag att sitta och gotta mig. Bild från Flickr.com ”adam.webb2”

Jag ser fram emot lördagens Norwichkamp något oerhört mycket. De få livematcher jag sett med Arsenal är samtliga vackra minnen för livet och känslan av närhet, av samhörighet och av att vara helt hoplänkade är aldrig starkare än just vid sådana tillfällen. Känslan av stolthet över vad mitt lags spelare åstadkommer, i min närhet, är på gränsen till obeskrivbar. Styrkan, värmen och kraften. Kärleken, svindeln och upplevelsen av att ha hittat hem. 

Det är bara att hoppas att jag får tillfälle att tvingas bita mig i knogen för att inte skrika rakt ut i eufori när, det på min sektion antagligen ganska avskydda, bortalaget gör mål efter mål efter mål och sedan tar hem matchen. Jag hade så gärna stått i bortaklacken och fått dela känslan med andra, men nu är jag en vanlig fotbollsturistande konsument och jag kommer med lätthet nöja mig med det jag får. För jag kommer att vara där, jag kommer att vara med mitt lag, i dess gyllene närhet.

Söndagen kommer vi att spendera borta i The White City och på Queens Park Rangers arena Loftus Road, där vi från Ellerslie Road Stand kommer att se det tvärrandiga hemmalaget ta emot Everton. Vi har fått platser på tredje raden vilket förhoppningsvis är nära nog att få den där grymma totalupplevelsen av att tydligt höra spelarnas kommunicerande från ena hållet, läktarens brus och sång från andra och krydda det hela med den fantastiska lukten av använd gräsmatta. 

Bleep UK PLC

I den söndagsdimman kommer jag hänga. Bild från Flickr.com: ”Bleep UK PLC”

Jag skall villigt erkänna att jag, som den fotbollskonsument jag då kommer att vara, fullständigt struntar i hur matchen slutar. Å ena sidan borde jag, eftersom Everton i nuläget konkurrerar med Arsenal, hålla på QPR. Men eftersom jag, å andra sidan, tycker Everton är mångt mycket mer charmigt än det nyrika londonlaget, så blir det näst intill omöjligt. Jag får helt enkelt bara passa på att njuta. Av närheten, av ljuden och av lukterna.

Jag har i nuläget, bortsett från TW14’s skadefrånvaro, ryktena om att Jack Wilshere kommer att sitta på bänken på lördag samt att PM4 är en riktig sniper, inget som helst att rapportera inför lördagsmatchen. Man skulle kunna sammanfatta landslagsuppehållet med att Giroud gjorde mål i 93:e minuten och Fabregas missade en straff, men mer än så har jag inte att ge er. Jag kommer inte heller att kunna bistå med någon Headmaster Ritual till denna match. Detta eftersom jag vid den tidpunkten kommer jag att sitta på ett tåg och dricka bitter, vara allt annat än bitter och ha ett leende som endast mina örons fastsatta positioner kan sätta stopp för.

Jag hoppas ni håller tillgodo med denna inför-min-resa-rapport i stället för den vanliga och jag hoppas att ni, liksom jag, får gå till sängs på lördag kväll eller söndag morgon med glädjen, lyckan och det lugna välbefinnandet som bara en Arsenalvinst kan skänka.

Come On You Gunners! Världens bästa och vackraste fotbollslag.

Läs mer

Modern Football Is Rubbish Part 5. Killing Yourself To Live

Davidsson och Mannen – ons 10 okt 2012 kl 06:28

Nu går vi in i en period av stiltje och avhållsamhet. Världens bästa fotbollsliga tar, liksom en massa andra ligor, paus från verksamheten och vi fotbollskonsumenter få hålla tillgodo med fotbollens Metadon, landslagsfotbollen. Tack och lov i kvalspelsform, men ändå långt från the real shit.

För att hantera denna abstinens på riktig vara, vill jag passa på att knyta ann till några funderingar som återuppväcktes i helgen. Det är inga nyheter, både du och jag har varit inne på det tidigare, men det blir bara mer aktuellt för var dag som går. Jag hade kunnat skriva om det i förhållande till den parodiska pantomimen som brukar kallas för El Classico. Men eftersom jag försöker hålla en viss nivå här inne tänker jag skriva av mig kring Den Uruguayanska Svanen och Den Walesiska Katalanen. Det handlar om samma sak som tillvaron i Tvålagsligan, men bär andra namn och har andra ansikten. 

Den förstnämnde av dessa två trynen mötte tillsammans med sin klubb den engelska fotbollens mest grottmänniskolika fotbollsensemble Stoke City FC. Ett möte med dessa Stoke brukar, som vi Arsenal vet, mest vara att betrakta som livsfara, men om vi bortser från Shawcross initiala irrfärder så höll sig de killarna inom relativ närhet till den fungerande mänsklighetens normer.

Det kan man dock inte säga om Luis Suárez. Denne oerhört begåvade och högst kompetente fotbollsspelare, fortsatte i gammal god anda att primärt inte söka avslut, utan istället bara verka för att få straffspark. Han gjorde det med närmast komisk övertydlig distans mellan honom själv och presumtiva fällningsutdelare. Och han gjorde med en sådant teatraliskt överspelande att man inte ens kunde bli arg. Bara småskratta för sig själv och skaka på huvudet.

I holländska ligan blev Suárez, under sina år i Groningen och Ajax, mer eller mindre betraktad som bara en fuskare. Förvisso enormt kompetent fotbollsspelare men, oavsett det, en fuskare. Nu är han efter sina snart två år vid Merseyside, på god väg att skapa sig samma rykte i England. Och det kunde i och för sig vara gott nog, för jag har inga svårigheter med att strunta i både hans och LFC´s rykte, om det inte var för att han vecka efter vecka tillåts föra löje över sporten fotboll. Fotbollen som jag älskar så mycket. 

Suarez

The Face of Fotbollens Framtid? Bild från Bildbyrån.

Nummer två på listan över helgens skämtsamheter heter Gareth Bale och spelar i Tottenham Hotspur. Även denne kille är, klubbtillhörigheten till trots, en duktig fotbollsspelare. Den lille Bale som i Appy Arrys händer förvandlades från en ful ankunge som, från sin vänsterbacksplats inte kunde vinna en EPL-match, blev till en snabbt lyftande svan i vänsterytter-/fri mittfältsfågelskrud.

Som sig bör, med bra spelare i norra London, så började det efter ett tag florera rykten om att denne unge walesare hade väckt den spanska storklubben Barcelonas intresse. Och nu i helgen så förstod jag än mer varför, för maken till osmaklighet är, med undantag för ovan nämnde Suárez, svår att finna. När Bale, för att jaga en förlupen boll, kutade fram på offensiv planhalva sprang också Villas målvakt, Brad Guzan, ut för att markera närvaro eller täcka bort bollen. Men i stället för att satsa på bollen och kanske skapa målchans, tog Bale sikte på Guzans ben. Men då Guzan plötsligt stannade upp och undvek Bale, så flög den lille walesaren till synes handlöst i luften, utan någon som helst kontakt med den utrusande amerikanen.

Precis som i fallet Suárez så framstår sp*rsspelaren som inget annat än en tvättäkta pajas. En fjant, en tomte, en korkad lallare. Det blev nästan hårresande uppenbart hur självklart han tog till fuskets redskap för att försöka få motståndarlagets målvakt utvisad, och därmed ge det egna laget vinning. Obehaget översköljde mig och jag visste inte vart jag skall ta vägen när jag ser eländet. Jag ville bara fly, slippa se skiten eller försöka tvätta bort smutsen från TV-rutan.

Bale faller

Annars då, bilen går bra? Bild från Bildbyrån.

Jag vet att jag, i många lägen, framstår som en reaktionärernas mest konservativa bakåtsträvare. Men jag är en traditionalist och jag känner styrkan i dessa traditioner, i uppbärandet av en rådande kultur och det enorma värdet i att behålla något man älskar oföränderligt intakt. Fotboll skall vara som fotbollen alltid har varit och det är en av alla dessa pelare, på vilka sporten vi älskar vilar. Regelsystemet skall även det vara som det alltid har varit och många har, under årens lopp, hävdat att dess konstans är en av fundamenten för sporten.

Men nu står vi kanske vid vägs ände och kanske är det nu det faktiskt är dags? Kanske är det nu vi måste säga adjö till den sport vi älskar, som enda lösning för att rädda den? Kanske måste vi visa mod att ta avsteg från älskade traditioner, som förutsättningen för att säkra dess överlevnad? Kanske är denna begravningsprocess själva möjliggörandet för fotbollens fortsatta existens?

Som den traditionalist jag trots allt är, anser jag att nu att det är dags att säga ”hej då”. Men också att säga ”hej, året är 2012, vi lever i en moderniserad tillvaro, låt oss faktiskt använda de hjälpmedel som finns tillgängliga och göra någonting för att rädda det vi älskar”. Jag är till fullo beredd att kompromissa med mina principer om det goda tingets oföränderlighet, för att rädda sporten fotboll. Fotbollsspelare är i dag så snabba, så mångfacetterade och, framför allt, så cyniska att vi inte längre kan kräva av eller förvänta oss att domarna skall hänga med och se allt som spelarna företar sig.

Teknikens utveckling, vilken vi låter leda oss i många andra sammanhang, har nu kommit så långt att allt fuskande inte bara kan upptäckas, och fortsätta sprida löje över sporten, utan även användas för att stävja fusket och förebygga det. Idag är varenda millimeter av toppfotbollens planer under kameralinsers övervakning, så varför inte använda detta för att göra någonting gott med fotbollen?

Varför inte försöka agera och göra något innan det är för sent? Innan det hela bara har blivit pinsamt. Innan fuskets mörka skugga har fått falla över upplysningen. Innan teatern har blivit allt. Innan realismen tvingas på flykten för påhittandet och hycklandet. Innan löjet, pajaskonsterna och förlöjligandet är allt vi har kvar. Innan sportens utövare har fått själva sporten att implodera och förgås? Innan allt bara är cirkusunderhållning, wrestling eller en samling gycklare i betalkanalers händer?

Man behöver inte vara absolutist och hävda att en filmning eller ett svandyk omedelbart renderar i 10 matchers avstängning. Men om det blir uppenbart att en spelare missbrukar domares allt mer marginaliserade ställning, för att genom fusk vinna fördel? Varför inte använda den presumtiva preventionen som vetskapen, om risken att bli avstängd ett par matcher, skulle kunna innebära?

För att inte tala om de sämre sponsoravtal som spelarna, efter ett par avstängningar för fusk, skulle riskera att få? För pengar talar och vad händer när produkten fotbolls egentliga värde gått förlorat? Och våra herrar på FIFA, UEFA eller för den delen FA vill väl inte se sin produkt devalveras till mindre värde och till någonting ingen längre vill lägga miljardtals kronor för att vidareförmedla till oss konsumenter? 

Jag önskar att jag inte behövde, men nu är läget som det är. Vi står där vi står och vi står vid ett vägval. Antingen låter vi sporten hamna i utövarnas händer, leva sitt eget liv i dess nuvarande form och långsamt formatera om sig till vad de önskar. Eller använder vi kamerornas övervakning och låter oss, för att få bukt med eländet, i efterhand stänga av spelare som uppenbart fuskat. Det ena kan kännas lättjefullt lättsamt men sällskapar med ond bråd död, medan det andra faktiskt kan bli den illasmakande medicin den sjuke patienten så desperat är i behov av. Det förstnämnda kommer att bli sportens långsamma kvävningsdöd, medan det sistnämnda kan bli den mest smärtsamma process som fotbollen gått igenom, sedan passningar framåt i banan tilläts, men ändå visa sig bli dess räddningsplanka. Vad väljer du?

Läs mer

Headmater Ritual: Sam Allardyce, Phil Dowd och gissa den tredje

Davidsson och Mannen – lör 6 okt 2012 kl 19:12

En lördagskväll i London East End kan vara både lättsamt roande, kaotiskt euforiskt och exotiskt pockande. Men den kan också vara läskig, otäck och högst oskön. I kvarter där Jack The Ripper schavotterade unga kvinnor på glid från både människovärdigt leverne och från samhällets rådande normsystem. Dit bloggskribenten en gång förgäves försökte få taxichaufför att köra, då chauffören avslog min önskan med orden ”there’s to much aggravation there”. Och ett East End där den lila och blå delen numera styrs av Mr Sam Allardyce själv.

Ett East End som denna kväll inte bara tillhandahöll Premier Leaguefotboll i form av nygamla ligalaget West Ham, med den högst eruptiske rättskiparen Phil Dowd som side kick, utan även erbjöd fotbollslaget Arsenal som sparringpartner i andra hörnet. Big Sams gästabud kan ju gå precis hur mycket åt h-vette som helst, varför man var rejält nervös när man satte sig ned till matchstart.

Vi fick således se en första halvlek från h-vettet, med en gameplan som mest såg ut som bollinnehav, onödiga lyror mot ligans mest högresta försvar och inget resultat alls. I andra halvlek tog vi, tack och lov, över allt mer och West Ham mattades i takt med att vårt centrala mittfält kunde vika ned dem. Vi fick se en centertank både göra mål och passa fram till ett och vi fick se en spansk virtuos skapa poesi med fel fot. Och vi fick se en Stor J-la Tysk spela ett Stort J-la Försvarsspel.

Vi fick dra en lättnadens suck över tre poäng vi fick jobba kopiöst mycket för att få hem. Underbara tre poäng och helt rättvisa, som matchen utvecklade sig. Jag är fortfarande smådarrig, har fortfarande handsvett, men skall ändå försöka ge mig på någon form av betygsättning. Varsågoda.

Mannone: 3/5. Fuskade rejält med bortre stolpen vid Hammers ledningsmål, men höll sig i målet på fasta situationer och gjorde ett par riktigt viktiga räddningar, främst i andra halvlek. Kom förvisso på mellis mot Carroll i 67: e och såg stundtals ut som rena fyllegubben i spelet med bollen, men stod ändå i vägen när det behövdes.

Hjärtesorg: 4/5. F-n vad man känner kärlek till denne svårmodets mästare. Ständigt på hotfull jakt längs med den offensiva kanten och alltid så otroligt full av energi till hemjobb och smutsigt slitgöra. Det känns nästan konstigt att Wenger, som är bra på mycket men inte försvarsarbete, fått denne oslipade diamant att skina så fantastiskt som han gjorde idag. Och som han gjort vid så många andra tillfällen denna säsongsinledning.

BFG: 5/5. Vi kallar det Big Fuckin German-effekten och släpper därmed vidare diskussion. Var övertygande i luftspelet där han tog ned bland andra Carroll vid ett antal tillfällen, var ståndaktigt redig med bollen och lyckades även göra närmast Vermaelenska glidtacklingar när det behövdes. Åt upp Nolan vid dennes friläge i 70:e efter att Santos slarvat och kommer för alltid generera otäcka sagor för olydiga småbarn, där borta i East End.

Vermaelen: 2,5/5. Oj vad svårt han hade mot West Hams enda anfallsvapen. Han missade uppstötar och var liksom steget efter vid ett flertal tillfällen. Landslagsuppehållet kommer som en frälsning för denne kille som verkar vara nere i en formsvacka just nu.

Gibbs: 3/5. Hotade, som vanligt, West Hams högerförsvar och linkade upp bra med både Podolski och Cazorla under hans knappa timme på planen. Vi får bara hoppas att den skada som tvingade honom att lämna matchen, är allt annat än allvarlig och snarare högst övergående. För han är viktig för oss, denne unge engelsman från Wimbledon.

Arteta: 4/5. Blek i första halvlek då han verkade ha det jobbigt mot West Hams täta mittfältstrio. Han fick mycket stryk, men reste sig som Fågeln Fenix i andra och var tillsammans med Cazorla smått odödlig under den period då vi vände matchen, vann slaget om mittfältet och sedan också hela matchen.

Ramsey: 2,5/5. Vad i hela fridens namn pysslade snubben med när West Ham tilläts göra 1-0? Jo, han gav alibidefensiven ett finnigt och blekgrått ansikte. Fortsatte att slå de där menlösa halvpassningarna vilka samtliga satte medspelarna i trubbel, men slet å andra sidan en hel del för att återta förlorade bollar. Fungerade idag bättre, än mot che£sky, bredvid Arteta och drog faktiskt ett strå, framför allt i andra, till Arsenals vinststack. Plus också för att han fortsatte att pröva skott.

Cazorla: 4,5/5. Hade liksom Arteta en svår och tung första halvlek, men visade i andra vilken enormt begåvad bollspelare han är. Dirigerade allt vårt spel och var stundtals magisk i sin bollhantering. Fick också göra ett fantastiskt vackert mål, med ett vänsterskott som kan komma att bli årets vackraste. Den lille rultige kungen, tre äpplen hög, men ack så stor som spelare.

Gervinho: 2/5. Lite in och ur matchen i första halvlek där han växlade mellan att slarva bort bollar och fuska i hemjobbet. Glimtade dock till med små luringar och elaka löpningar, men gjorde överlag ett ganska slätstruket framträdande denna afton.

Giroud: 3,5/5. Vi klagar på killen när han inte gör mål. Idag gjorde han ett och passade fram till ett andra. Fick i första halvlek inte mycket att leka med, men höll ändå på att göra 1-0 i matchens inledning. Underbart att se hans lättnadens utsträckta ansikte efter kvitteringsmålet. Nu är första stenen lagd, och på den kommer han att bygga vidare.

Podolski: 3,5/5. Hade en bra start i den ljuvliga triaden, men försvann under första halvlek allt mer. Kom, som så många andra idag, tillbaka i andra och visade ren och skär klass. I första halvleks avslutning, i och med assisten till kvitteringen, men även genom att andra halvlek igenom, fram till bytet i 85:e, matcha sin enorma tyngd med grymt skön rörelseförmåga.

Jack The Ripper/Phil Dowd: 1/5. En gång i tiden hade jag en irländsk vän som förvisso var enormt trevlig men ständigt stank svett. Han förklarade detta urskuldande med att ”I don't believe in deodorant”.Och precis på samma sätt är det med domare Dowd. Han tror inte på det där med rättvisa för laget Arsenal, det hör liksom inte honom till. Missade när Ramsey kickades ned och skulle fått straff och missade helt att Diamé skulle fått ett andra gult, och således blivit utvisad, och missade vidare West Hams ständiga övergrepp på framför allt Arteta och Cazorla.  Länge leve FA och länge leve stinkande svettlukt!

Nåväl, skitsamma. Vi tog tre enormt sköna bortapoäng i en match som faktiskt var skitsvår att vinna. Vi fick se ett snyggt inhopp av TW14, ett hållet försvar och smart matchning av Wenger. Jag är småfull, oerhört glad och närmast fridlysande här i det västgotiska regnrusket. Nu går vi på landslagsledighet, hoppas Gibbs inte blivit skadad och ser fram emot comebacker av Wilshere, Rosicky, Frimpong men även Sagna. Var han nu skall ta plats...

F-n vad gott. Tack Arsenal och grattis. Mycket bra jobbat.

Läs mer

In The Land of No Green

Davidsson och Mannen – fre 5 okt 2012 kl 06:45

Varenda gång vi har mött West Ham, de senaste fem – sex åren, har jag vänt mig om till West Ham-Johan och sagt att ”f-sen, vilken bra målvakt ni har, är han alltid så här bra”? Och varenda gång har han svarat ”nej, absolut inte, det är bara mot er han är bra”. Och så verkar det ha varit, för varenda gång Arsenal har mött West Ham, så här den där Robert Green gjort säsongens match. Högst medelmåttlig i övrigt, men alltid grym mot oss, varenda dj-kla gång.

Nu sitter Green bekvämt tillbakalutad på Loftus Roads avbytarbänk och i West Ham-målet har, från The Greater Manchester, The Snowy Hills of Bolton, finländaren Jussi Jääskeläinen tagit plats. Han började sin tid i West Ham med att under försäsongen, begå både en och två malörer, men har på sex omgångar i ligan släppt in 5 mål och har väl egentligen bara matchen mot Swansea att fundera över. 

Med en stenhård back five, en mittfältstriad bestående av Diamé, Noble och Nolan och med en striker som enligt West Ham-Johan har ”Premier Leagues fetaste röv”. Andy Carrol brukar ju ständigt passa oss illa, men han är hamstringskadad och är inte åter förrän efter landslagsuppehållet, varför just Coles omtalade ändalykt kommer vara, om inte central så i varje fall, högst påtagligt närvarande. Och med kvicka ytterforwards i Jarvis och Vaz Te, som faktiskt gör mål, kommer West Ham inte på något sätt bli en enkel nöt att kläcka.

Och då har vi ändå inte varit inne på killen som står bredvid planen, utanför, vid sidlinjen. Killen som inte bara ödelade Henri Lansburys karriär utan även killen vars lag ständigt förvandlats till våra boogieteam of the day. Bolton, NUFC, Blackburn och nu West Ham. Stenhårt, elakt och genuint brittiskt. Mr Samuel Allardyce. Dock har Big Sam, i detta West Ham, tagit det ett litet steg längre. För trots den centrala mittfältstrion och trots den klassiska targetspelaren, så är detta ett, med Allardyce mått mätt, spelande lag. Ett utmanande lag och ett lag vi absolut måste se upp med, inte bara när det gäller att undvika karriärshotande skador på nyckelspelare.

Och jag måste erkänna att jag känner en viss ambivalens gentemot Allardyce och den fotboll han förespråkar. För trots att han, å ena sidan, förespråkar rena antifotbollen i det livsfarliga brunkandet, så är han och hans fotboll, på ett nästan påträngande sätt, oerhört tilltalande. Den appellerar till min tidigt internaliserade anglofili vilken, trots mitt Arsenalska och Wengerska hjärta, håller mig fången i ett hjärngrepp. Ett grepp som nog för första gången, någon gång på 80-talet, tog tag i mig då lervälling, gegga och glidtacklingar på en sju – åtta meter förtrollade mig och gjorde mig till sin. Då ärmarna var helvita, tröjans färg var klaraste röd och då det vänstra bröstet pryddes av en lika självklart enkel som underskönt vacker kanon. Sedan blev jag fast.

Arsenal mötte i veckan grekiska Olympiakos, i vilken klubbens spelare verkade vara om inte nedsövda så i varje fall generösa med sömnpillren till oss åskådare. Vi tog dock de nödvändiga poängen och vi fick en möjlighet att studsa tillbaka från den lika delar onödiga som egenhändigt producerade förlusten mot che£sky förra helgen. Vi fick en möjlighet att spela fungerande markeringsspel, men om sanningen skall fram så gick det väl lite sådär med det markeringsspelet.

Hammers Social Club

The Place To Be On a Saturday Night. Bild: D&M

Men nu är Försvarsminister Mertesacker förhoppningsvis tillbaka och ordning kan stagas upp i de bakre leden. Szczesny och Diaby är fortfarande två till tre veckor från come back, Frimpong gjorde sin i ligakuppen och Wilshere sin i reservlaget borta mot West Brom. Sagna och Rosicky är ytterligare några veckor efter och vi kommer, med ett undantag, få hålla tillgodo med det vi hade inför matchen mot grekerna. Enligt mig skall därför startelvan se ut på följande sätt.

Mannone
Kung Hjärtesorg – BFG – Vermaelen – Gibbs
Coquelin – Arteta – Cazorla
Gervinho – Giroud – Podolski

Back Five: Mannone är inte på några som helst vägar vår förstemålvakt, men i väntan på Szczesny fyller han sin funktion på ett okej sätt. Wenger valde Vermaelen till lagkapten, varför våra två bästa mittbackar inte kommer att spela förrän kaptenen är skadad och en av dem är, således, än så länge hänvisad till bänken. De båda ytterbackarna Gibbs och Jenkinson var underbara gentemot grekerna, så där behövs ingen oro spillas.

Mittfältet: När Song släptes iväg till skitbarca och ingen ersättare inhandlades, hävdade Wenger att han redan hade denne i Coquelin. Coquelin gjorde väl inte sitt livs match i onsdags, men jag utgår ändå ifrån att han, om nu Wenger skall vara konsekvent, får starta bredvid Arteta och bakom den snart utbrände Cazorla.

Anfallet: Visst gjorde Gervinho mål från sin centerposition i veckan, men när Giroud byttes in fick vi, hans målsumpande till trots, en helt annan nytta av den centrale anfallaren. Därför vill jag att Gervinho flyttas åter till kantpositionen, att Giroud får startplats och att dessa får sällskapa den självklare Podolski.

Jag måste erkänna att jag funderar lite kring Wengers, i mina ögon, oerhört märkliga sätt att hantera Giroud. Killen som har den högst otacksamma uppgiften att, vad vi än säger, i praktiken ersätta den flyktade skyttekungen van Persie, behandlas på direkt motsatt sätt till vad som är logiskt och lämpligt för en inskolning av denna art. Skall han finna målproduktionen så måste han både lära känna spelet i ligan och finna harmonin. Inget av detta gör man från bänken, eller i och med några korta inhopp invid desperationens rand.

Det här tror jag: Hur konstigt det än må te sig, så ser jag denna match som minst lika svår som den vi senaste helgen förlorade mot det blå skitlaget från Fulham Road. Visst är West Ham ett sämre lag än ligaledarna, men på många sätt ett svårare lag för oss att möta. Och detta är också, bortaplan till trots, en match vi inte bara förväntas vinna, utan även föra.

Jag tror att lösningen inte bara heter Bra J-vla Försvarsspel, utan också rörlighet utan boll. Vi har, i vår possessionsiver en tendens att bli stillastående, varför våra spelare måste jobba enormt med att göra sig tillgänglig och inte falla in i det tempo som, troligtvis, skulle passa West Ham bättre. För i takt med att hammersspelarna famlar efter skuggor kommer de också mattas. Och i takt med den trytande orken kommer också chanserna komma. Och när dessa chanser kommer måste vi, dessutom, ha en enormt mycket bättre träffrekvens än vi hade både mot shitty och che£sky. Då kan vi vinna, då kan vi ta de tre poäng som alla räknar med, men som vi kommer att få slita som bara f-nken för att få med oss från East End. Ett East End som numera är The Land of No Green. Kanske räcker det?

COYG!

Läs mer

De 12 dagarna

Davidsson och Mannen – tis 2 okt 2012 kl 07:52

I boken ”De 1000 dagarna” beskriver författaren, historikern och socialkritikern Arthur M. Schlesinger sin tid som den amerikanske presidenten John F Kennedys rådgivare. Från tryckandet på propagandaapparatens on-knapp inför valet hösten 1960, förbi magplasket på Bay of Pigs fram till skotten i Dallas i november 1963. Nu skall vi inte gå så långt som till politiskt rävspel och ond bråd död, men den tid som fotbollslaget Arsenal just lagt bakom sig, då vi mött Montpellier, shitty och che£sky, var en tid som inför beskrevs som oerhört prognostisk inför hela innevarande säsong. Att våra resultat och hur vi agerade i dessa tre matcher, under dessa tolv dagar, skulle visa var vi står idag och vad vi kan förvänta oss av Arsenal säsongen 2012-2013.

Nu är dessa tre matcher spelade och vi hann dessutom ta emot League One-laget Coventry i första omgången av ligakuppen. Vi lämnar Coventry åt sitt öde och tar en titt på hur vi egentligen presterade i detta tredelade 12-dagarstest. Om det går att läsa ut någonting av matcherna och om de kan säga någonting om hur resterande del av säsong kommer att se ut.

Poängskörden: Vi började med en relativt svår bortamatch mot franska ligamästarna Montpellier och lämnade den med tre poäng, vilket inte kan vara något annat än helt perfekt. En poäng borta mot shitty, på ett Etihad där de är lika svårslagna som che£sky tidigare var på The Bridge, och en poäng borta mot ligamästarna, kan nog rent objektivt inte ses som annat än godkänt, kanske till och med bra.

Helgens hemmamatch mot den ryska faran rundande av denna 12 dagars prövotid och resultatmässigt var det en ren katastrof. Visst talas det om att man inte vinner ligan genom att besegra topplagen, utan genom att ta de svåra bortamatcherna mot lagen från ligans mellan- och bottenskikt. Men att hemma ta noll poäng mot ett che£sky som inte alls är vad det varit, eller för den delen kommer att bli. Utan mot ett che£sky mitt i en gigantisk generationsväxling, utan ett egentligt fungerande spel och utan fungerande anfallare, är inget annat än ett praktfiasko, fullt i stil med Bay of Pigs. Så fyra poäng av nio möjliga ger betyget: 1,5/5.

Defensiven och de fasta situationerna: En övertänd Vermaelen gav Montpellier en tidig straff. Mannone hängde tvätt och Koscielny/Podolski släppte markeringen på gamle Wolvessnubben Lescott varefter shitty fick en lika slampigt billig ledning som klubben själv. Vi rundade av dessa 12 dagar av The New Arsenal of Bould, med att helt sonika ge bort två mål mot che£sky, där tre skott på mål och två frisparkar gav dem två högst oförtjänta mål.

Det Arsenal som vi, efter Steve Boulds inträde och ligans fyra första omgångar, trodde var historia, gjorde sig pinsamt påmind. Mot shitty och che£sea på de fasta och mot Montpellier genom ett allt mer darrigt försvarsspel och allt lägre sittande lag ju längre matchen led.

Helhetsbilden vägs dock upp av att vi, under Montpelliersmatchens första halva och shittymatchen minus Lescotts mål, spelade ett tryggt och stabilt försvarsspel. Att samtliga spelare, endast med frisedel för släpande forward Cazorla och aktuell striker Giroud/Gervinho, jobbade frenetiskt i sitt defensiva arbete respektive understöd. Jag måste erkänna att jag tämligen älskar att se ytteranfallare Podolski brottas vid egen hörnflagga eller när hans kollega på andra kanten stöttar den i stadig takt växande Jenkinson. Hanteringen av shittyhörnan och oredan kring che£seas frisparkar tar ned stämningen och gör att vi landar på helhetsbetyget 2/5.

Rosieatheson

Skönt att i någon skötte markeringen i lördags.

Effektiviteten framför mål: Mot Montpellier sköt vi sju skott varav fyra träffade målet. Mot shitty behövde vi elva skott/nickar för att träffa målet fyra gånger och mot che£sky hela 17 dito för att få fyra på mål. Skjuter du, eller om du nickar, 17 skott/nickar så skall f-sen i mig fler än fyra gå på mål. Fyra av elva är inte heller det godkänt.

Således missar vi något bedrövligt mycket och eftersom detta inte är en Headmaster Ritual skall inga pekpinnar vina över individuella fingrar, men ni som såg matcherna såg också missarna. Vill du vara ett lag som slåss om ligatitel och går långt i Champions League, så kan du inte ha så låg träffrekvens som Arsenal, de 12 senaste dagarna, haft. Det går inte. 34% träffsäkerhet är rakt igenom bedrövligt och med en sådan ineffektivitet vinner du inga som helst titlar.

Dock kan man ju, i gammal god teamworkanda, peka på att vi skapat en väldig massa chanser och det är både sant och väldigt lovande. Visst måste nya spelare, som exempelvis Giroud, få chansen att växa in i det engelska ligaspelet, men då måste han ju också få fler möjligheter än bara inhopp. Men hur vi än vänder och vrider oss står vi där med rumpan bak och den pryglas upp av det föga smickrande betyget 1,5/5.

Laguttagningar och Wengers tilltro: Under matchen mot foolsen satt jag inte bara och njöt av lugnet som endast ett fungerande försvarsspel kan ge, utan även av åsynen av en fantastisk bänk. Jag såg landslagsspelare förbli ickeanvända och såg en herrans massa potential sitta och lova garantier för en ljus framtid.

De senaste 12 dagarna har visat att det inte riktigt var så enkelt. Inget av de byten vi, under de tre aktuella matcherna gjorde, gav de effekter vi önskat och vår bänk kan således inte vara att anse som så otroligt bra som vi, före perioden, ofta gav uttryck för.

Jag vet vidare att många tycker Wengers drag att mot shitty och che£sea, sätta Ramsey som trygghetsbringande högerytter var genialt och träffsäkert. Jag tycker det mest tyder på bristande tilltro. Inte bara till den back han var satt att skydda och inte bara till det centrala mittfält som generellt annars basar för städandet, utan även till de anfallsspelare han indirekt petar. Detta är inte Ramseys fel eller ansvar, utan bär allena Wengers signum av att balansera mellan genialitet och galenskap och allt mer snubbla över till nagelbitande oro och spridande nervositet.

Att sedan peta lagets bäste försvarsspelare i en match mot ligaledarna är lika obegripligt som dumdristigt. Jag har enorm respekt för Wenger och allt han ger klubben, men trupprotation har aldrig varit hans styrka. Och det blev nästan pinsamt övertydligt mot che£sky, där han också formerade en bänk som tillsammans med reservmålvakt bestod av två mittbackar, en vänsterback/ytter, två yttrar och en stiker. Men inte en endaste spelare som skulle kunna täcka upp när den tickande bomben Diaby briserade i skada. Det kallar inte jag truppdjup.

Wengers laguttagningar, matchcoachning och övertro till vissa spelare, hoplagt med misstron för vissa andra, ger med nöd och näppe betyget 2/5.

CofeeIceCream

Nu kan det väl ändå bara bli bättre?

Förmågan att komma tillbaka: I samtliga dessa matcher gav vi motståndarna ledningen och i samtliga matcher kom vi tillbaka och endast che£skys 2-1-mål förstörde det vackra mönstret som vi fick skönja redan under förra säsongen. Vi är bra på att komma tillbaka, vi är faktiskt lite av det Wenger brukar mässa om, mentalt starka.

Även om vi nu, i två av tre matcher, inte räckte ända fram, tror jag denna styrka och ännu mer vetskapen om den, är och kommer att vara enormt nyttig framgent. Jag slänger, utan svårigheter, iväg betyget 4/5.

Värderingsgrund: Här ger jag mig själv, så klart, fem kaftaner av fem möjliga, men jag måste förmedla min värdering, som många kanske anser för låg. Eller snarare tydliggöra den grund på vilken alla värderingar vilar. Vi är Arsenal. Vi har rätt att förvänta oss och hoppas på vinster mot sämre spelande lag, även om de i våras vann CL eller ligan.

Vi kan stå och stampa vid FFP´s hållplats hur mycket vi än vill, vi kan se andras pengar sticka oss i ögonen och vi kan se de stora spenderarlagens orättvisor förminska oss till oigenkännlighet. Eller så kan vi se på oss själva och ta en funderare på vilka vi är. Det kan vara så att vi kommer bli besvikna, vi kanske till och med blir arga och ledsna. Men om vi inte låter oss ha ligavinst som målsättning, vilket då kräver vinster även mot topp five-lagen, så kommer vi aldrig bli det vi en gång var.

Konklusion och prognos: Med ett medelbetyg på inte helt sköna 2,2, så får man väl tolka våra insatser under dessa 12 dagars prognostiserande som aningen nedslående. Vi är två lyckade rensningar ifrån MVG, men eftersom idrottens, precis som skolgårdens, värld är allt annat än förlåtande, så måste vi erkänna att vi föll med nyllet rätt ned i geggan, med pöbelns förnedrande hånskratt dunkandes i ryggen. 

Av dessa matcher att döma så kommer vi att landa där vi de senaste åren har brukat landa. Vi kommer att slåss i tabellriket runt platserna 3 till 5 och allt över det är överraskningar. Dock kvarstår frågan om dessa matcher är det prognostiska redskap som både spelare och ledare inför dem, ansåg. Frågan är om det inte är matcher som den på lördag kväll och den den 20:e, som visar var vi står. När vi tar de ”enkla” poängen, mot de ”sämre” lagen, som aldrig någonsin varit så enkla som papperet säger.

Så trots att jag ovan ger uttryck för en mörk bild av en allt annat än ljusnande framtid, så bär jag fortfarande en del hopp. Men hoppet kommer också i sällskap av ett par ”om”: Om BFG håller sig hel och om Wenger spelar honom så mycket som bara är möjligt. Om Rosicky, Wilshere och till viss del även Sagna lyckas komma tillbaka till den form de en gång var och om de uteblivna sommarinköpen inte slår tillbaka på oss. Om Wenger vågar lyfta fram spelare som Coquelin och AOC och ge dessa exceptionella talanger den tilltro de behöver. Tilltro som han tidigare haft tendens att ge vissa andra…

På onsdag möter vi Olympiakos hemma och då tänker jag se matchen som den vanliga kicktorsks fotbollsaddict jag är, varför någon analytisk förmåga, som är grunden för en Headmaster Ritual, inte kommer att finnas mig tillgänglig. Därför kommer heller ingen Headmaster Ritual på onsdag natt/torsdag morgon, men väl en fundering kring West Ham, på fredag förmiddag. På återseende då.

Bilder från Flickr.com. Gunnersaurus av ”Rosieatheson”

och promenadvägskylten av ”CofeeIceCream”.

Läs mer