Medlemmar: 6168 st.
Visa menyn

Davidsson & Mannen

Den grafiska equalizern

Davidsson och Mannen – fre 30 nov 2012 kl 07:22

Minns du vad du kände när du fick din första riktiga stereo? När du, efter månader av suktande, år av längtan och timmar av fluktande i Hobbexkatalogen, fingrande i Luxorbutiken eller stalkande utanför Ljudvågens skyltfönster, äntligen var i hamn? När du till slut fick din pappa att gå tidigare från jobbet en vanlig j-la torsdag, och följa med dig till Stereoaffären? Kan du förnimma den höga pulsen? Känslan av annalkande yrsel, av svindeln och den framträngande fukten i dina händer?

När du gick utmed hyllorna av den analoga världens finaste primörer, jämförde priserna med din egen spargris innehåll adderat med din auditiva målsättning. Det eftertraktade monstret i ena hörnet och den lovvärda kompromissen i andra. Och värmen i magen när du insåg att din pappa faktiskt skulle gå utanför boxen och lägga till en slant från en spargris som inte var din. Inte för att du egentligen behövde det, utan för att han ville ge dig upplevelsen av att ha fått tillgång till någonting du aldrig trott var möjligt.

Och har du kvar bilden av det förändrade pojkrummet? Det som tidigare var mest som alla andra, men som nu innehöll en statussymbol större än alla Dan Corneliusson-, Samantha Fox- eller Självlysande-Dödskalle-i-plych-planscher tillsammans? Kan du förnimma den oändliga känslan av stolthet över att du, just du av alla ungar på gården, var innehavare av en Kompaktstereo innehållande radio, dubbelkassettdäck och skivspelare?

Och minns du den grafiska equalizerna? Minns du känslan av oavkortad lyx när parametrarna inte längre var bas i ena änden och diskant i den andra, och då man inte längre behövde välja mellan dem? När du plötsligt hade tio så kallade ”kanaler” att höja, sänka och laborera med. Hur du, utan att ha någon som helst egentlig koll, med benhård säkerhet inför dina storögda lekkamrater, inte bara kunde fastställa vad som vad det perfekta ljudet utan också hur den inställningen såg ut?

Tänk dig att du idag är en vuxen man långt från pojkrummets absoluta sanningar och kunskapsbefriade fastställanden. Tänk dig att du idag är en vanlig man, med ett vanligt liv, men med en i mångas ögon lite ovanligt tät relation till ett fotbollslag i norra London. Tänk dig att du genomlidigt drygt sju år utan att inkassera segerns sötma och tänk dig att du inte bara letar efter svar, utan också famlar efter uttryckssätt för att kunna beskriva dina önskningars kolliderande med rådande verklighet. Det är då den grafiska equalizern, som en räddande ängel från ett okänt ovan, kommer till dig.

Edward.J.Santiago

Szczesny, BFG och Koscielny till vänster med Cazorla, Giroud och Podolski till höger.

För i en tiobands equalizer har Arsenals spel, de senaste åren mest bara bestått av en herrans massa mellanregister. Vi har liksom småslött släntrat omkring mellan 500 och 1500 hertz, utan någon som helst bas och, om man bortser från en podolskisk volley eller en Cazorlansk smörpass, nästan helt utan krispig diskant. Vi har liksom fastnat i dansbandsregistret utan varken oomph-oomph, Peter Baltes eller Jimmy Somerville.

Nu vill jag, med start i morgon eftermiddag då vi tar emot Swansea hemma på Ashburton Grove, i stället ha ett rejält basstöd med start runt 50 hertz i form av ett stenhårt och j-la nasty försvarsarbete. Inga 49 insläppta mål här inte, utan ett kompakt dunkande som ingen granne i världen kan låta bli att störa sig på. Självklart skall delar av det mellanregister vi har få finnas kvar, men nu vill jag f-nken i mig också se reglarna för diskanten vinschas upp.

För här vill jag nu ha sylvass briljans, här vill jag ha spets, här vill jag ha saker som sätter hundgården i kaos och mormors kristallglas i svåra överlevnadskrämpor. Här vill jag ha tre, fyra freebasande målkonstnärer med en eller ett par tweetande spelkreatörer i 8 000 hertzklubben som levererar arbetsmaterial i högfrekvensform.

Jag vill kunna njuta av ett Arsenal som levererar en klassisk hängmatta med högtryck i bas och diskant, medan mellanregistret får sänkas till den nivån där det verkar och gör sitt jobb, men endast uppmärksammas om reglagen på prov dras ned till noll. Jag vill har bredd, spets och ett sju herrans tryck.

Jag vill återfå den sociala status som bara en perfekt inställd tiobands grafisk equalizer kan bringa till pojkrummet, till hänget på förortstorget eller till lördagseftermiddagens kväm i radhuslängan. Och jag vill att Arsenal skall ta mig dit. Genom det perfekta spelet som leder till de perfekta segrarna vilka alla bygger på den perfekta inställningen. Ta mig dit, mitt älskade Arsenal.

Bild från Flickr.com:

”Edward.J.Santiago”

Läs mer

Headmaster Ritual: I huvudet på John McEnroe

Davidsson och Mannen – ons 28 nov 2012 kl 22:29

Ingen som är född på 60- eller 70-talet, kan väl ha missat den amerikanske tennisspelaren John McEnroe och dennes storhetstid från slutet av 70- till mitten av 80-talet. Ingen kan väl ha glömt alla nasty battles han hade med det svenska tennisundret genom åren. Och ingen har väl lyckats förtränga McEnroes, skall vi säga, fallenhet för mäkta vredesutbrott.

Det alla dock inte har helt koll på är att Mr McEnroe, trots att han är tysklandsfödd och trots att han bor i New York, är en through and through Evertonian. Enligt uppgift går han upp i den amerikanska ottan för att få se sitt lag på TV, varendaste gång de spelar. Och idag, när The Toffees tog emot The Gunners på den europeiska kvällskvisten, var det en perfekt lunchsittning att bryta av timmarna med Lunkan och grabbarna nere i replokalen, med.

Och någon stans satt man och hoppades. Inte för att jag ogillar McEnroe, snarare tvärtom, utan för att jag älskar hans favoritlags motståndare. Man satt och hoppades på att få se ytan skrapas och krackelera, de inlärda socialaccepterade beteendet plockas ned och till slut ge vika och få honom så där härligt rosenrasande förbannad.

Som i Davis Cupfinalen i Scandinavium för en herrans massa år sedan, när han slog drickamuggarna och hinken med Gatoradeflaskorna all världens väg och, högröd i nyllet, skrek åt domaren att ”answer my question, jerk”! Så härligt förbannad ville man se både han och hans evertoniankollegor en onsdagskväll som denna. Och just detta, så typiskt McEnroeanska, uttrycket för obönhörlig ilska, frustration och för en inre konflikt som är omöjlig att lösa, vill man ju att Arsenal skall ligga bakom och vara orsak till.

När startelvan kom så kändes det lite sådär med Vermaelen i stället för Gibbs och Ramsey in i stället för Podolski. Att TW14 ersatte AOC kändes okej och oerhört underbart var det att se Rosickys namn på bänken, äntligen. Sedan började matchen, Walcott fick göra mål och Koscielny gick sönder. Matchen spelades i ett tokhögt tempo vilket visade att visa spelare hade förmåga att hantera det och andra inte.

Evertons kvitteringsmål hängde i luften under lång tid och när det kom så var det lika logiskt som rättvist. Arsenal hängde inte alls med, men fick upp flåset i andra. Ett böljande spel fram och tillbaka där chanserna avlöste varandra. Arsenal hade möjligheter att avgöra, Everton likaså. Men som ni såg, inga lyckades och kvällen räddades endast till viss del av att West Brom torskade, av att Fulham lyckades knipa en poäng på Stamford Bridge och av att Senderos slapp sin Drogba.

Arsenal tappade återigen på täten, inklusive fjärdeplatsen. Poängen i sig var väl, efter omständigheterna okej, men vi fortsätter tröska runt i gungflyn runt Euro Leagueplatser. Vi släpper spurs förbi oss och var återigen inga spelförare, inga vinnare och inga utmanare.

Szczesny: 2,5/5. Trots att han var skymd av Vermaelen, borde han absolut tagit kvitteringsmålet. Gjorde dock ett antal fina räddningar och var överlag bra i kväll. 

Sagna: 2/5. Hade ett tufft i The Battle with Baines och rejält snårigt mot Fellaini. Var väl inte helt lyckad vid Evertons kvitteringsmål, där han inte löste tidsnöden utan sålde ut Arteta. Stod dock upp bra så länge mittbackarna stod kvar, men stack en av dem fram, så såg han lite ovant svajigt ut. 

BFG: 3/5. Synkade inte riktigt med TV5 inledningsvis, men stred stort mot Fellaini och Jalavic. Brytsäker, lugn och ett stort plus för trixandet i 61:e minuten. Teknikens under i storbild.

Vermaelen: 3,5/5. Började sin match som vänsterback, men blev mittback bara efter några minuter och såg inte helt vältimad ut inledningsvis. Spelade sedan upp sig enormt och gav oss en bra andra halvlek där han såg så där vilt Vermaelensk ut.

Gibbs: 3,5/5. Bra match av inhopparen som stod för ett stort försvarsarbete matchen igenom. Kryddade med sina frigörande löpningar längs med kanten och visade hur den moderna ytterbacken skall agera.

Arteta: 2/5. Underbar brytning i 64:e där han lurade Pienaar på både straff och klar målchans. Var dock lite passiv, lite anonym och jag är (oups) benägen att hålla med studio-Bosses analys av en Arteta som inte utnyttjar sin potential utan gömmer sig i en cementerad DM-roll.

Wilshere: 3/5. Lite trögstartad, men var flink med fötterna och med hög energinivå. Var i andra halvlek mycket bättre med sitt ständiga sökande framåt i banan, kämpade och stred till det bittra slutet.

Cazorla: 2/5. Försökte och försökte men fick liksom inte till det idag. Fick stryk, men borde ha gjort mycket mer av det bollinnehav han hade. Såg stundtals trött och hängig ut.

Ramsey: 1,5/5. Fin assist till Walcotts mål och var bättre på vänster sida än på högerflanken. Tappade dock oerhört många bollar och gav Everton kontringschanser gång på gång. Fortsatte sin enormt osköna ovan att slå passningarna bakom medspelarna eller allt för kort och satte i och med detta sina lagkamrater i ständiga bryderier.

Giroud: 2/5. Jobbade, röjde och knökade på bra, men fick inte riktigt fast bollen i anfallsspelet. Bättre i andra där hans nickskarvar hade kunnat förvaltas än bättre till ett bättre resultat. Snygg nick i 68:e, vilken symptomatiskt nog gick just utanför.

Walknott: 3,5/5. Snyggt mål, om än något slumpplottrigt. Visade potential när han bytte kanter, kretsade omkring mer fritt och släppte kantslickandet. Bra på vänsterkanten.

D&M: 2,5/5. Efter att jag i helgen visat ypperlig fingerfärdighet och ren klass, när jag lämnade Fru D&M’s kompis födelsedagsfirande och tog med mig ungarna hem till Villamatchen, med orden ”sitt du kvar och ta ett glas till, jag fixar ungarna så får du vara lite ledig, känn ingen brådska hem alls”. Så krävde dagens match inte mycket ansträngning av mig. Till skillnad från Arsenal så hade jag redan gjort min grundträning, insett behovet av att följa en smart utlagd mellanmänsklig taktik och insett värdet av att scoora på fasta situationer. Inga problem, bara möjligheter.

Konklusion: Då sitter man då här, en för mig relativt sen onsdagskväll och undrar vad det var som hände. Vi fick med oss en poäng, men tappade ändå i tabellen. Varför vi inte längre vinner, varför vi är kassa och varför dagens Arsenal inte är som det Arsenal som jag en gång tog till mitt hjärta och gjorde till mitt. Varken nasty, one-nil eller booring Arsenal. Inte heller winning, Va-Va-Voom eller beautiful Arsenal. Var har mitt Arsenal tagit vägen? Varför är det så här och inte som det borde vara? Och det är nästan så att man önskar att man hade Wenger framför sig, ägare Kroenke, Gazidis eller de välgödda herrarna i styrelsen framför sig. Och till dem frustande som en McEnroe kunde skrika ”answer my question, jerk!”

Läs mer

En god onsdag

Davidsson och Mannen – ons 28 nov 2012 kl 07:47

Som många av er läsare vet så har jag en lite, skall vi säga, ambivalent inställning till Champions Leagues grundspel och de matcher som dessa bjuder oss på under veckornas vardagar. Oavsett vilken status Arsenal som storklubb än må ha, eller inte ha, så bör grundspelet vara lite av en transportsträcka. En uppvärmning, en förfest eller rent av lite Tantsnusk för gemene soffpotatis.

Så för mig är ligan störst. Eftersom det finaste ett fotbollslag kan vara, är att vara ett engelskt fotbollslag, så är det finaste ett fotbollslag kan göra att vinna den engelska ligan. Därför är det en än större lyx för mig, och kanske även dig, att få ligafotboll på en onsdag. Som gnällbältsminister D&M var inne på i måndags, såg helgens möte med Villa allt annat än gott ut. Men om vi vinner i kväll så har vi med tanke på tabellens utseende och dagens match som så kallad sexpoängare, gjort oerhört väl ifrån oss. Vinner vi ikväll bibehåller vi inte bara the gap ned till spursarna och klättrar om Everton, utan börjar så smått även knapra in på The Rafa Boys, vilka tar emot Fulham och West Brom som åker till Swansea.

Våra motståndare Everton får i kväll tillbaka sin storstjärna Fellaini, en Fellaini som de verkligen saknat de matcher han varit avstängd. Han är inte bara, med sina sex mål, deras bäste målskytt, utan även den kring vilken nästan allt deras spel byggs. En sorts mittfältets power-pack som inrymmer både offensiva och defensiva kvalitéer av näst intill världsklass. Vårt primära plan måste vara att neutralisera honom, samt hindra honom från att, tillsammans med Osman och Hitzlsperber, i sin tur gnaga ned vår kreativitet.

Och väl inne på ämnet, så var vårt centrala mittfält inte allt för kreativt senast mot Villa. Cazorla såg rätt matt ut medan Arteta gjorde sitt vanliga jobb i det tysta men fick aldrig det utrymme för att, likt i matchen mot Montpellier, glida fram och nyttja sin speldirigerande sida. I kväll får dessa två förhoppningsvis sällskap av Wilshere som inte bara kan addera kraft och spelgenialitet utan även fungera som den tempokatalysator som uppenbart saknades i lördags.

Sedan i lördags har även ämnet trupprotation varit på tapeten. Personligen tycker jag lite synd om 19-årige Oxlade-Chamberlain, dels för att han inte rosade markanden, men också för att han, trots sin ringa ålder och nyliga skadeåterkomst, fått ta ganska mycket skit från oss fans. AOC gjorde väl inte sin bästa match i lördags, men med det bestånd av offensiva spelare vi har i truppen, var han en av de få yttrar vi hade tillgängliga.

David Firth Photo-Graphics

Hit måste jag åka snart. Bild från Flickr.com: ”David Firth Photo-Graphics”

Jag önskar att Wenger lever som han lär och vågar tänka utanför boxen även när det gäller rotation. Och kan han ge 19-årige AOC stort ansvar, precis som han ger 21-årige Ramsey regelbunden speltid, borde han kunna ge en kille som Thomas Eisfeld chansen. Eisfeld som gjorde debut genom inhoppet mot Reading, var då oerhört bra, förde, till skillnad från många sidledspassare, bollen framåt och en av de bidragande orsakerna till att vi vände och vann den matchen. Hans spel i reservlaget har även det skapat rubriker laddade med superlativ. Kan hans kreativitet få plats på bänken för att sättas in när andras ben och skallar är trötta?

Jag hoppas vi har möjlighet att ställa upp med följande startelva:

Szczesny
Sagna – BFG – Koscielny – Gibbs
Arteta – Wilshere – Cazorla
Walcott – Giroud – Podolski

Back Five: Inget att över huvud taget prata om. Mittbacksparet är det bästa vi har och endast det faktum att Vermaelen är utsedd till lagkapten kan bryta det samarbetet. Är Gibbs hel? Jag hoppas det.

Mittfältet: Så länge Wenger håller Arsjavin borta från banans centrala delar, så är det så här vi kan formera mittfältet. Ett alternativ, som förvisso inte kommer att hända men som ändå lockar mig, är att flytta upp Cazorla till en av ytterplatserna, eller helt enkelt starta honom på bänken, för att i stället stoppa in nämnde Eisfeld bredvid Wilshere/framför Arteta. Ett annat är att flytta fram Arteta och låta Coquelin agera DM. Både Cazorla och Arteta hade behövt vilas, men då truppen är utformad som den i rådande läge är, så skulle det vara oerhört vanskligt.

Anfallet: Är Walcott hel, så får han, kontraktssituationen till trots, starta. Är han det inte så bör AOC få chansen om inte Wenger tänker som jag och flyttar upp Cazorla i en så kallad Rosickyroll. Jag menar, kan Wenger köra Ramsey som ytter så borde väl Cazorla kunna adapteras dit. Gervinho är väl troligtvis ännu bara redo för ett inhopp.

Tanke för dagen: Det kan framstå som populistiskt, men i det läge vi är nu skall vi inte ge fler chanser till spelare som uppenbarligen inte är där just nu, utan i stället våga chansa med spelare som ännu inte dragits ned i possessionsträsket, stillaståendet och temponeddragandet. Spelare som slår bollen framför den löpande medspelaren och inte på eller bakom, vilket vi tvingats vänja oss vid i dagens Arsenal. Eisfeld kan vara en, Gnabry en annan som ännu är oförstörd. Dessa eller någon av dem, skulle kunna gå in och avlasta där överansträngningslampan så smått börjar blinka och dessutom återinföra kollen på i vilken riktning bollen, huvudsakligen, skall slås för att till slut hamna i motståndarmålet. Vart ligger motståndarmålet? I riktning mot Szczesny, i riktning mot Wenger? Nja, kanske inte riktigt, va.

Wenger hävdar alltid att vi inte köper utan skapar stjärnor, att vi inte köper stora namn eftersom de förstör de ungas utveckling. Man kan ju i så fall undra vad dåliga spelare, och deras speltid, har för effekt.

COYG!

Läs mer

Två dagar efter och två dagar före

Davidsson och Mannen – mån 26 nov 2012 kl 12:37

Egentligen är detta en period vi tämligen borde älskade att äntra. Serien är rejält igång, det är högt tempo och med matcher ständigt avlösande varandra borde nuläget vara det optimala för fotbollsfantaster som du och jag. Och vi som håller på Arsenal, som förra veckan först tufsade till förortslaget spurs och sedan säkrade avancemang till och deltagande i vårens mest välsmakande fotbollssmörgåsbord.

Dilemmat är att föregående vecka rundades av med en riktig skräpmatch i lördags kväll. Före lördagsmatchen var min tanke att både Villa och Everton på bortaplan är två svåra matcher, men att vi skulle vinna mot Villa och i sämsta fall knipa en poäng mot Everton. Gör vi tvärtom så är det, i och med rådande tabellsituation, faktiskt än bättre. Men jag har, efter lördagens bedrövelse, lite svårt att se det hända.

Matchen mot Villa visade med allt tydlighet ett par rejäla svårigheter vi i nuläget har. Dels saknar vi generellt en spelartrupp som tål någon som helst rotation, dels visade den hur stora delar av den kostsamma truppen som i nuläget är, eller av Wenger anses vara, helt oanvändbara. Men framför allt visade den hur få alternativ vi har att ta till i offensiven.

När en trött Giroud togs skulle tas ut för vila blev ersättaren Coquelin. Förvisso en spelare som jag tror gott om och förvisso en spelare som jag gärna hade sett startat matchen, men ändock en central mittfältare med främst defensiva kvalitéer. Om man har 0-0 mot ett lag under nedflyttningsstrecket, är det då en DM-look-a-like man skall sätta in för att ta de tre poängen?

atomicShed2

Här brukade vi vinna. Bild från Flickr.com: ”atomicShed”

Oavsett vem som nu bär ansvaret, vems skuld det är eller vem som ligger bäst till att få bli syndabock, så kvarstår problemet: När de delar som är satta i Wengers frysbox inte är tillgängliga så har truppen endast en central anfallare i Giroud. Och när det enda tillgängliga alternativet, Podolski, i en nästan autistisk regelbundenhet, redan är utbytt, vad har vi då tillgängligt? Ingenting.

Bendtner och Park är utlånade, Vela såld och Chamakh ligger längst ned i frysen, bredvid den rökta Squillacin och täkt av den snart stelnande Djouroun. Och när killar som Cazorla och Arteta startat nästan samtliga matcher hittills och, fullt logiskt har någon av sina sämre dagar, vad har vi då för alternativ att sätta in? Diaby och Rosicky? Var är de någonstans? Ja, just det…

Har vi spelartrupp som matchar vår målsättning eller ens en som går att använda till det spelsystem som Wenger valt till oss? Är truppen konstruerad efter rådande omständigheter eller bara byggd på önskat tillstånd? Har vi inte råd att ha en kompetens och bredd i truppen eller saknas faktiskt kompetensen att skapa denna bredd?

Aston Villa av idag skall bara spelas ut. Bortaplan eller inte, regn eller inte regn. Det är november, det är inte ens kallt och det har inte ens börjat blåsa snorhårda vindar från nordväst. Det hårda matchandet har inte ens börjat, det har inte ens blivit julledighetsschema. Det har inte ens hunnit bli nasty, det är inte ens våld och Villa är inte ens Stoke. Och vi missade chanser på chanser, folk säger Ramsey var bäst på plan och katastrof vore väl om så var. BFG var den spelare som hade mest bollkontakt och vi tvingades lita på tokräddningar av en nyss comebackad Szczesny för att inte förlora mot nedflyttningskandidaterna.

Villamatchen var den lätta matchen och på onsdag kväll är det Goodison Park, en erkänd boogiearena, som gäller. Mot ett Everton som inte bara vänt sin säsong och startat den gudomligt bra, gjort de smarta och vägvinnande lågbudgetvärvningarna som vi hade behövt för att ha truppbredd, utan även får tillbaka sin bästa spelare, i Marouane Fellaini, från avstängning.

Hur det skall gå till återkommer jag till på onsdag morgon. Just nu är jag kvar i lördagens ickeinsats. Kvar i alla dess symptom på att Arsenal är inne på fel spår, på att klubbens styrande inte har koll och på att vi absolut inte har vad vi behöver för att ta oss åter till det vi en gång var. Att vi är kvar i vår ständiga övertro till talangfulla 19-åringar, på spelare som redan fått chansen men inte tagit den och på att våra få klasspelare skall kunna leverera som om EPL vore FIFA av EA Sports.

Läs mer

Headmaster Ritual. Saturday Night’s Alright For Fighting

Davidsson och Mannen – tis 20 nov 2012 kl 23:00

Watfordikonen Elton John skrev, tillsammans med Bernie Taupin, 1973, den för John något rockiga låten lördag Night’s Alright For Fighting. Låten har tolkats av en mängd artister, bland andra Queen, Flotsam and Jetsam och mina egna små husgudar W.A.S.P, där om inte annat det sistnämnda ger låten berättigande att nämnas i denna blogg. Johns version peakade som nummer sju på Englandslistan, men vårt Arsenal kommer aldrig att peaka, utan bara bli större, bättre och vackrare för var dag som går. Eller hur?

På vilken placering på Englandslistan nuvarande resa kommer att sluta är ännu dolt i jämntjockt dunkel, men Elton Johns sjundeplacering lämnas obönhörligen åt lag som tottenham, Fulham eller rent av det stolta gamla storlaget Liverpool FC. För Arsenal bör obönhörligen tuffa vidare mot ligatoppen, eller i varje fall mot den fjärdeplats som inte bara ger guld och gröna skogar åt alla och en var, utan även innebär kval till Champions League nästa år. Och vad kunde inte vara bättre att göra än att fortsätta denna vandring i form av ett lördag Night footballsamkväm? Ingenting, eller hur?

För ett rejält samkväm blev det. Som mången samkväm tenderar att göra så övergick det hela till att mer eller mindre bli en tillställning av uppbröstad positionering, mellanmänskliga gameplans och hierarkisk markering. Det blev ringa mys och allt mer bus. Vi kan utan svårigheter påstå att dagens matchsamkväm, där vi var gäster på Villa Park i Birmingham, innehöll samtliga av sportens svar på den gamla klassiska Öl-tratten, fotbollens Ryska Posten och de gröna fältets allra skönaste partyfreebasande i form av ett härligt och frejdigt kämpande. Eller hur?

Det var kalas från början till slut. Elva till tänderna taggade Arsenalspelare gjorde oss stolta från avspark till avblåsning. Tekniska ekvilibrister fightades om bordets samlade uppmärksamhet och man visste inte vem som egentligen låg bäst till för att få scoora i kväll. Wengers trupprotation kändes rätt ända ut i fingerspetsarna, där en kille som Ramsey kom rätt in i spelet och växlade ett lysande passningsspel med kämpaglöd som killar Adams, Parlour och Keown hade givit sin mammas lilltå för att uppbringa. Eller hur?

Vårat kantspel hotade i våg efter våg. Vi hade förnämlig bredd som understöddes av en stenhårt solid central mittfältsmakt. Bollar gick precis dit de skulle och spelarna löpte som vilthundar längs med långlinjerna. Villaboysen var helt slut, helt förvirrade och helt uppsnurrade av detta lag från norra London som inte bara rockade Englands näst största stad, utan även skickade hotets signaler ut över den darrande kontinenten. Eller hur?

Om första halvlek var världsklass så var andra om möjligt än bättre. Hela TV-soffan bländades till blekhet av detta Arsenal 2.2, som inte bara spelade underhållande och vägvinnande bollspel utan även gjorde det med förnämlig pressession och framgång. Chanserna rullade in som en långtradare från Baltikum och målen fick farsans gamla kulram att känna sig otillräcklig. Bergkamp och Henry satt på länk till studion och gick unisont upp i brygga för detta både effektiva och kompetenta Arsenal. Eller hur?

Spelarnas ögon lyste av kampvilja, av känslan av att göra vad som helst för att vinna och av den desperata aktionen för att leva upp till all den inomburna potentialen. Stora steg togs, extra meter avlades och den där sista lilla kämpainsatsen producerades av samtliga inblandade idag. Vi kan alla sova lugnt i natt. Lugna i vetskapen om att vårt hjärtas lag är på absolut rätt kurs. Mot fjärdeplatsen, vidare förbi det sjunkande Liverpo... förlåt che£sky och upp förbi de båda manchesterlagen som torde gjort i brallorna av fasa för ett Arsenal som verkligen har fått upp tempot. Eller hur?

Vi lyckades, idag, verkligen tillvarata det momentum vi i och med derbysegern och den uppföljande avhylningen i CL, hade på vår hand. Korten smackades ut, på plan och från Wengers bås och ingen kunde någonsin förutse hur det skulle bli. Hur streetsmarta vi kunde vara, hur rätt in i samtliga situationer vi kunde gå och hur mycket ett professionellt fotbollslag egentligen kunde kämpa för att ta hem de tre poängen. Eller hur?

Samtliga spelare får 5/5. Samtliga spelare får högsta betyg av alla höga möjliga betyg. Samtliga gjorde mig kompiskär, knäsvag och hjärtevarm. Samtliga spelare borde vara aktuella för veckans lag, säsongens insats och för bästa möjliga insats någonsin. Eller hur?

Eller hur? Wenger? Glassnosidiz? Arsenal AB? Mustaschmannen i Denver? Hallå, är du där? Var är du? Var är vi? Vart är vi på väg? Hjälp..? Någon..?

Läs mer

Headmaster Ritual: Tantsnusk för mognande soffpotatisar

Davidsson och Mannen – tis 20 nov 2012 kl 23:00

Under 80-talet växte det fram en helt ny litterär genre i såväl Sverige som övriga världen. Vissa gav den namnet FNL, efter de tre pelarna Flärd, Lidelse och Njutning vilka hela genren var byggda på, medan andra var mer pragmatiska och tillät sig att se även de uppenbart semipornografiska inslagen. Författarhimlen fick se nya stjärnor såsom Jackie Collins och Colleen McCollough, men även margit Sandemo och Jean M. Auel fick rejäla uppsving.

Folk bollade omkring med titlar såsom ”Hollywodfruar”, ”Sagan om Isfolket”, ”Törnfåglarna” men även den något oväntade tonårshiten ”Grottbjörnens Folk” och självklart var genren vi här talar om den med det föga smickrande och lika lite Nobelprisnafsande namnet, Tantsnusk. Miljöerna var ofta dekadent flärdfulla men kunde också vara nästan primitivt basala, och gemensamt för böckerna var de väl ingående beskrivna sexualakterna vilka, till skillnad från pornografin, alltid beskrevs ur ett kvinnligt perspektiv med mannen som objekt. Det var Kvinnor Kan på väg mot Girl Power, som tog en liten andningspaus vid hemmafruns långsamt släpande tillvaros alla behov av uppiffning och ekivoka injektioner.

Idag har Tantsnusket fått en renässans. Kvinnor omkring dig läser ”Fifty Shades of Grey”-triologin, genrens förlagsjättar säljer miljonentals exemplar/år bara i Sverige och du har tvingats konfrontera begreppet ”mammaporr” som del av dina hasande vardagsrutiner. Om vi ser över den manliga motsvarigheten och bortser från den uppenbara, det avklädda samt i sammanhang som denna blogg, högst opassande, vad vinner vi då? ”Guns’n Ammo” säger någon, ”Handbok för Jakt och Fiske”, säger en annan. Jag säger tisdags och onsdagskvällar framför TV’n, i sällskap av The UEFA Champions League.

För denna, den moderna fotbollens kronjuvel, har samtliga de tantsnuskskoefficienter som går att kräva. Flärd? Check. Lidelse? Check. Och Njutning? Check. Vuxna män gör saker med varandra-generationen har växt upp och fått sällskap av Extra Allt- och Jag Hejar På Zlatan-generationerna och utbudets överflöd fyller rikets stugor med ren och skär fotbollsmasturbation.

För några år sedan var Arsenal själva sexualakten medan vi idag i bästa fall är ett väl beskrivet förspel. Vi får fortfarande vara med och vi nämns fortfarande vid namn, men vi stjäl sällan de stora rubrikerna, vi är näst intill aldrig punkten dit det starkaste strålkastarljuset riktas och är endast i undantagsfall med ända till crescendot. Vi tog idag emot Montepiller i grupp B’s näst sista omgång. Samtidigt spelade Schalke 04 mot Olympiakos, varför ena ögat var på skärmen och den andra på mobilens direktrapportering från Gelsenkirchen. Det var lite sång, lite dans, lite naket och ni såg själva både hur matchen utformade sig och vilket resultat den förde med sig för laget i våra hjärtan och för fortsättningen av The UEFA Champions League grupp B.

Första halvlek, eller i varje fall första 30:o, var rena sömnpillret med felpassningar, interngnabb och bristande initiativförmåga. I andra tog vi däremot tag i initiativet och ganska snart kändes det säkrare. Och efter att Wilshere, efter en fullblodssweet assist från Giroud, fått göra sitt första mål sedan comebacken och Podolski, även det efter en magiskt framspelning av Giroud, gjort årets mål, kunde man sitta i soffan med tryggt grepp om pungen och grymta Ich bin klaaar, för alla och en var som absolut inte ville höra på.

Inte mycket till footyporn, men tre oerhört sköna poäng vilka, tillsammans med Schalkes vinst mot Olympiakos, gör oss redo för ännu en holmgång nere i fuskets urmoders ursköte, Camp Nou. Vi njuter av de tre poängen, av att vi är vidare till åttondelen och att det ljusblå storlaget från Manchester, återigen, inte är det.

Szczesny: 3/5. Hade inte så mycket att göra, men det han fick jobba med det löste han bra. Vaken utrusning i 13:e minuten och ett par gediget lugna insatser i luften. Närvarande, påtaglig och stensäker.

Sagna: 2,5/5. Var inledningsvis lite blyg och höll sig på egen planhalva. Slog också bort en del passningar som inte hittade rätt destination, men var i slutet av första allt mer påtaglig då han började gå upp och göra högerkanten mer livfull.

BFG: 3/5. Bortsett från bortgången i 45:e, var han hur rätt som helst, matchen igenom. Gör det enkla, gör det underskattade och gör det oerhört  rätt. Körde efter ca halvtimmen även Christiano Mertesacker, vilket var rena frälsningen för den oinvigde. 

Koscielny: 3,5/5. Höll på att ge oss ledningen med en snygg nick som tyvärr träffade den så kallade överliggaren i 10:e och var oerhört vital i båda ändar av planen, matchen igenom. Stod rätt, bröt flärdfullt och såg så där härligt nasty ut i varande närkamp. 

Vermaelen: 2/5. Ingen laterall direkt och kom ofta lite på småmellis i sitt positionsspel. Vägde upp en del av detta med sitt slit och slog ett underbart inlägg, med högern, som till slut ledde till 1-0-målet.

Arteta: 3/5. Får det svåra att se enkelt ut, med sitt enormt uppoffrande defensiva slit i det tysta. Visade, vid ett par tillfällen, även fin bollbehandling när han vågade sig fram ur DM-skuggan och klev fram i banan.

Wilshere: 3,5/5. Började matchen uselt med felpass efter felpass men jobbade sig tillbaka på ett alldeles underbart sätt genom att använda sin smarta fysik och sin never-say-die-attityd. Oerhört bra på små ytor och tråcklade sig genom Montepellierförsvaret. Otroligt skönt mål och otroligt skönt för oss att se honom göra det. För hans skull och absolut för vår egna.

Cazorla: 3,5/5. Såg ett tag ut att vara på väg helt ur matchen, men tog även han sig tillbaka, dock med sina ljuvliga långpassningar och sin närmast magiska blick för spelet. Linkade ihop bra med Podolski, men stödde även högerkanten när så behövdes. Bra, viktig och medverkande i nästan allt som skedde framåt.

AOC: 2/5. Hade ett par spännande försök till instick och tog även ett par skott vilka lovade gott. Men kom sedan inte riktigt igång. Hade behövt utmana mer, vara mer avig och bli mer hotfull för fransmännen.

Giroud: 4/5. Gjorde förvisso inget mål och borde satt chansen som Podolski gav honom, men var ändå en högst bidragande faktor till denna seger. Bortsett från de två världsklassassisten han bjussade Wilshere respektive Podolski på, så hämtade han sig kungligt från en någon oskärp start. Med tanke på hans höggradiga deltagande i båda målen, går det inte att sätta något annat betyg. Mycket bra.

Podolski: 4/5. Älskade hans supertykna tillrättavisning av Wilshere, när han i matchens början bara ärkenonchalant pekade vart han skulle ha fått bollen. Följde upp med ett ständigt slit och ständigt tagna löpningar, även om passningarna han fick inte var mycket att jobba med. Gjorde ett par fina inbryt, vilka samtliga föll i glömska i relation till hans underbara mål i 63:e. Årets mål?

Planens samlade domarkår: 1/5. En huvuddomare som petade i allt och älskade sitt gula, tillsammans med linjemän som hade ungefär 7000 felbeslut, var ändå ingenting emot de fullständigt miserabla kläder killarna på Adidas tvingat dem bära. Någon måste sätta ned foten, säger jag.

D&M: 5/5: Jag får däremot full pott där jag iklädd en tracktop från sista året på Highbury och knaprade popcorn som en brunstig bäver. Jag måste ha varit en oerhört smakfull syn. Synd att ingen fick njuta av den bara.

Men skit samma. Vi är vidare, vi är bäst och vi lämnar blodspengardopade uppkomlingarna shitty (och förhoppningsvis även che£sky) bakom oss och gläds också lite extra åt att vi nu fått ”Mr It's a fact” tillbaka till EPL att, i varje fall för stunden, hämningslöst få skratta åt. Grattis oss! Det har vi gjort oss förtjänta av!

Läs mer

Frasse Fransman och Fröken Vikaries Yppiga…

Davidsson och Mannen – tis 20 nov 2012 kl 07:16

Eftersom jag skriver under pseudonym behöver jag varken vara rädd för att vara hur privat och själutlämnande som helst, inte heller för att framstå som mer primitiv, korkad eller rent imbecill än vad jag redan gör. Av den anledningen vill jag ta vara på det tillfälle som, i och med att vi i morgon onsdag tar emot våra franska gruppmotståndare Montpellier, härmed ges.

För min väg fram till den relativt normalfungerande föräldrafadern jag idag ändå är, är inte direkt kantad av frankofaga vittnesmål. Jag har aldrig spenderat någon sommar i random småmysig vänort vid Atlantkusten, aldrig jobbat i ljusskygg import/export-business med suspekta franska sjömän och heller aldrig haft ett ansvarsbefriat studieår vid universitetet i Aix-en-Provence. Jag har alltid varit rakt igenom anglofil, föredrog som ung grisrosa-lönfet-kombon framför den distanserat stilfulla fransyskan och prioriterade brassröksdimmiga marknader i Londons utkanter före tjusiga parker och pittoreska kaféer med rödrutiga dukar i Paris. Så jag vet att jag borde vara tyst, att jag borde låta bli och att jag borde lämna scenen till de som vet bättre.

Men jag har faktiskt en fransk relation som sitter kvar, som jag har med mig. Eller kanske inte relationen i sig utan mer dess ramverk, dess kuriöst svävande kringstory och dess birollsinnehavare som lika logiskt som självklart var predestinerad att bli huvudrollsinnehavare. Den härstammar från tider långt före samlarbilderna, före hopsättandet av topplistor och från den tiden det fortfarande var okej att vara upp över öronen förälskad i en kvinna som var minst tjugo år äldre än jag själv.

Det måste ha varit i lågstadiet och vår ordinarie fröken hade skadat höften och tillfälligt ersatts av en vikarie som inte bara var nyexaminerad och oerhört ambitiös, utan även var oerhört vacker. Vi kan kalla henne för ”A” och hon var ständigt leende, ständigt tillgängligt nära och ständigt inbjudande. Solbränd, med håret i tofs och med en generöst tilltagen barm. Och mitt upp i all denna generösa yppighet hade hon bestämt sig för att, på ett högst pedagogiskt sätt, lära oss små kravallknott om geografi, vilket egentligen aldrig hann bli om så mycket mer än sitt favoritland Frankrike. Och till sin hjälp hade hon bestämt sig för att ta, och håll i er nu för här kommer min något påvra frankofila referens, Frasse Fransman.

Frasse Fransman var en handdocka som skulle berätta för oss om sitt hemland. Han hade svart basker, röd skarf och en sån där sjömatroströja med vita och blåa tvärgående ränder. Jag tror att Frasse Fransman hade svarta byxor, men har egentligen ingen aning. Och om vad han berättade, om alla dessa viktiga saker vi kunde lära oss om hans hemland Frankrike, det har jag heller ingen som helst aning. Ingen alls.

sukiefoto

Frasse Fransmans livsfarliga possé? Bild: Flickr.com ”sukiefoto”

För allt jag såg var A’s blonda uppsatta hår, allt jag hörde var förförelsens melodi och allt jag kunde förnimma var lukten av Timotejschampo. Och försökte jag slita blicken från hennes vänt brunbrända ansikte så hamnade den rakt ned i ett dekolletage som ingen långstadiepojke i världen hade kunnat förväntas förhålla sig till, utan att bli helt varm inombord, från bröstet och nedåt minus under knäna.

Så nu när vi i morgon skall få franskt besök på Emirates, så vet jag inte riktigt vad jag skall tycka, tänka och tro. Inte vad jag skall känna och inte vart mitt fokus skall vara riktat. För så fort jag tänker ”franskt”, så tänker jag på Frasse Fransman. Och så fort Frasse dyker upp så hamnar han i bakgrunden av den välsignade vikarien A med sitt blonda, uppsatta hår, sitt soliga leende och sina absorberande yppiga former.

Så va f-n, vem påstod att libido inte styrde en redan som ung? Och vem påstod att man inte fick stå sitt kast resterande liv? Hade jag behållit fokus på vad Frasse Fransman hade att säga, och inte låtit mig falla offer för en prunkande kvinnlig generositet, så hade jag haft något att bidra med till dagens diskussion om morgondagens gäster och dess kulturella, demografiska och politiska förutsättningar.

Vilken mat stoppar de helst i sig en onsdagskväll? Åt vilket håll blåser vindarna i Paris sydvästra förorter och vilka kulturella särdrag går att skönja hos gemene fransman? Sådant hade jag kunnat berätta för er läraktiga och på kunskap suktande läsare. Nu blev det inte så. Snusk och fotboll var det enda man fick med sig från den tiden och utifrån det har man formats. Vem påstår att Den Svenska Skolan inte skall bli en valfråga 2014?

Så utifrån det har jag bara följande att säga: Szczesny, Jenkinson, BFG, Koscielny och Sagna. Wilshere, Coquelin och Cazorla följt av Walcott, Giroud och Podolski. Jag vill inte hänga Arteta, men de senaste tidernas något ranka insatser indikerar behov av att få vila. Och trots att jag gärna sett AOC från start så är Walcotts mustasch är det närmsta Frasse Fransmans vi kommer, varför startplatsen går till honom. Cazorla hade gärna fått vila till förmån för Arsjavin, men Wenger lyssnar ju aldrig på det örat.

Något annat än seger, mot det avknoppade Montpellier, är helt uteslutet. Förvisso har de en teoretisk chans att spela till sig en Europa Leagueplats, man i övrigt är det över för deras del. Vår krampaktigt tagna bortapoäng mot Schalke 04 gör att vi ligger på 7 poäng i förhållande till deras 8 och Olympiakos’ 6, detta samtidigt som tyskarna tar emot grekerna i Gelsenkirchen.

I sista omgången åker vi till Grekland för att antingen slåss för gruppsegern, eller mer troligt försöka rädda vidare avancemang och få barca i åttondelen. Oavsett vilket så är en seger i morgon en förutsättning för avancemang. Men Arsenal är Arsenal och då kan allting hända. Det har jag, Vikarie A’s anatomiska förutsättningar till trots, ändå snappat upp, och sedan får Frasse Fransman och hans ligavinnare säga vad de vill!

Up You Gunners and Up You Supply Teacher A, wherever you are!

Läs mer

Headmaster Ritual: Smurf Krimmelon

Davidsson och Mannen – lör 17 nov 2012 kl 16:47

Under lång tid har jag haft, i varje fall, ett visst herravälde över bilens stereo och den därifrån utkommande musiken. Utan fru i bilen pratar vi Iron Maiden, Black Sabbath, eller kanske Tiger Lou, Bon Iver eller Loosegoats, men med fru medföljande har endast de tre sistnämnda tillsammans med någon sorts Vuxen Girl Power, vilken jag uppenbarligen är totalt oförmögen att förstå tjusningen med, varit aktuella.

I takt med ungarnas tillväxt har även deras musikaliska preferenser fått större utrymmer och den för stunden rådande bilåkarhusguden heter Michael Jackson. I mitt stilla sinne avhandlar jag alternativen såsom Hitz for Kidz, Justin Bieber, Linda Bengtzing eller Eric Saade och nöjer mig med min ringa lott i livet. Favoritlåt just nu är ”Smooth Criminal” från skivan ”Bad”, men då ungarna i vissa fall brås på sin till stora delar helt obegåvade fader, så heter den, i barnamun ”Smurf Krimmelon”.

Detta namn, ”Smurf Krimmelon”, är förvisso högst felaktigt och helt ogrammatiskt men är ändå, ur ett armt föräldraperspektiv, väldigt, väldigt rätt. Det är lite småfyndigt, roligt och oerhört charmigt. Det väcker värme inombord, ett smått överseende leende men också en stor respekt för den uppfinnelserikedom och mod att dana nya stigar genom livets oändliga snårskog.

Och precis så var det också med dagens möte med våra retarderade små inavlade kusiner från landet N17. Det var förvisso varken i alla lägen rätt eller snyggt, men slutresultatet gav oss en känsla av glädje, av skratt och segern lade sig som ett småtokigt lapptäcke runt hela lördagskänslan. Alla spelare gjorde kanske inte rätt i alla lägen, och gud vet att det både borde finnas mer att hämta och åtskilligt mer att önska av somliga arsenalspelare, men du betänker alternativen, nöjer dig med din ringa lott i livet och gläds åt den varma känslan som endast en seger, with a little help from me friend, i North London Derby kan skänka dig.

Jag vet att man bör jämföra en sju och ett halvtårings charmiga försök att vacklar vidare på lingvistiskt obruten mark, med vuxna bolltrillares lyckosamma nedläggande av dum, ful och felaktig fotbollsmotståndare, lika lite som man skall sätta sin kärlek till sina barn i samma blogginlägg som kärleken till ens fotbollslag. Men för mig är det, trots att detta rent objektivt skulle anses vara sjukt, oansvarigt och ickevärdigt föräldraskap, fullt logiskt och helt sammanhängande. För Arsenals insats idag väckte ungefär samma känsla av glädje och ohämmad kärlek som den till ungarna, samma känsla av att framtiden ändå ser ut att ljusna och samma upplevelse av att vara helt rätt. Sedan väckte matchen en herrans massa andra känslor också. Men de skall vi inte gå in på i detta, kidsrelaterande, sammanhang.

Ni såg själva matchen. Ni insåg att jag jinxade in Lloris i startelvan och ni såg att jag inte hade förutsett AVB's 4-4-2-val vilket ställde Vermaelen mot Lennon, men ni såg inte att jag var hur säker som helst på att greadybastard, förvisso kanske skulle göra mål, men som den idiot han är ändå ge bort matchen till oss. Jag vill passa på att skicka ett stort tack till den engelska fotbollens blindtarm som återigen visade varför bara spurs vill ha honom. Stort tack, mr gready aka dumbom.

För matchen började inte bra. spurs rullade ut oss, vi verkade passiva och redan efter ungefär noll sekunder så räddades vi av att en annan knasboll var offside och fick ett mål bortdömt. Som om inte vi lärt oss av läget, så släppte BFG (och var det Arteta, eller Wilshere) loss en vinthundslöpande Defoe som löpte på, drog i väg ett skott vilket Szczesny halvräddade rakt fram till gb som gjorde 1-0.

Där och då kände man att det skulle gå käpprätt åt h-vette. -Om man inte visste bättre. Det gjorde Eder Käraste som bara satt och väntade på att stolpskottet från Togo skulle göra bort sig. Och som han gjorde. Tjoff så höll Cazorlas ben på att ryka. De klarade sig, men inte ens Webb kunde låta bli att visa ut N17's Snurre Sprätt från Emirates. Resten är historia, vi spelade ut, fick de ytor vi är så beroende av och lyckades plötsligt framstå som ett riktigt kapabelt EPL-lag. Skit samma om vinsten är avhänd det röda kortet eller inte, vi vann, de förlorade. Vi är kungar över Norra London medan de fortfarande är det de alltid har varit. Ingenting. Eller något ljusskyggt som kravlar längs med vår skugga. Grymt skönt!

Szczesny: 2/5. Hade i princip ingenting att göra förutom att släppa in ett par bollar, dribbla lite och vara coola killen när matchen skulle spelas av. Inte jättelyckad vid spurs första mål där han släppte en lite väl enkel retur, men på det stora hela måste han hälsas välkommen tillbaka. Vår nr 1.

Sagna: 3,5/5. Höll Bale tight och var överlag oerhört förtroendeingivande. Trygg, säker med boll och oerhört placeringssäker. När han missad och blev kvar i offensiv del, som i 73:e, jobbade han tillbaka och löste liksom själv situationen.

BFG: 3/5. Fågel, fisk och ingenting där emellan. Gick bort sig totalt på spursens första mål och man fick tunga fealings över ens axlar, men sedan gör han, genom sitt första mål för klubben 1-1 och allt är förlåtet. Var sedan som han brukade, lite mer mittemellan, med bra bollkontroll och ett ständigt spridande av lugn. 

Koscielny: 3,5/5. Ett mycket välansat mellanregister. Var förvisso lite passiv på spurs 1-0-mål, men var annars synnerligen välplacerad under resterande eftermiddag. Bra med bollen, brytsäker och vältimad i sina uppstick, såväl de defensiva som de offensiva.

Vermaelen: 2,5/5. Inga vidare inlägg och inte superbra i försvarsarbetet heller. Han är väl ungefär den gyllene medelväg som Wenger, i dagsläget, kan förhandla fram mellan försvarsarbete och Santos.

Arteta: 2,5/5. Drog på sig fler frisparkar än vad vi är vana vid att se honom göra och var inte helt klockren i sitt positionsspel. Men hade god relation till bollen och slog ett antal öppnande passningar, främst under matchens första timme.

Wilshere: 3,5/5. Fick stå ut med en herrans massa otrevligheter från en Sandro som borde blivit varnad långt mycket tidigare än i 66:e minuten. Stod upp mot ärkefjanten Bale och högg tillbaka med lite egna tjuvnyp när tillfälle gavs, rena poesin ibland. Underbara långpassningar och stundtals en fröjd att se när han förde bollen framåt som om han levde helt i en annan värld och körde i en helt annan omkörningsfil än de andra såg möjlig.

Cazorla: 4,5/5. Så gott som osynlig inledningsvis, men steg sedan fram och tog över matchen helt. Sökte ytor på kanten, tog skott centralt och skapade rena konstverk, bland annat i förarbetet till Podolskis 3-1-mål. Fick även göra 4-1-målet och var överlag fruktansvärt bra denna dag.

Walknott: 4/5. Full pott för moppemuschen, fantastiskt initiativ och kanske en av de bästa matcherna han givit oss rent spelmässigt. Började med att vara ”snabb men ovän med bollen”, men blev sedan allt mer vänligt sinnad till arbetsredskapet. Mår uppenbarligen inte bra av att få för mycket tid för tankar, då  han bara fepplar bort saker om tid ges. Jag tyckte först att han försvann något när han fick spela centralt, något han gav rejält svar på tal genom sitt 5-2-mål.

Giroud: 4/5. Grym i luften både i anfallsspelet och i försvaret. Var precis överallt och var väldigt följsam i spelet med bollen. Väldigt skönt att se honom göra sitt 3-1-mål, inte bara för att det stängde matchen, utan även för att han fick göra det med foten. Väldigt bra match, tycker jag.

Podolski: 4/5. Började matchen med att slita lungorna ur sig och pressade spursarnas uppspel och bollägande till smått genans. Sedan kändes det som att allt hans arbete skulle ha gått ut över anfallandet och så plötsligt, BOOM, så stod det 4-1 och han var den härförare vi hoppats på.

Wenger: 3,5/5. Med Wenger och matchdagar så är det som det är, och du vet precis vad du får: Ungefär lika chockartad coachning som det är att se en konservburk öppnas med sådan där gammaldags väggfast konservöppnare. Du vet, jättespännande första gången, när man är ungefär 5 år gammal, sedan lika förutsägbart som sövande. Ibland skojar Wenger, inte konservöppnaren, till det genom att fösa in en ytter på centerplatsen och ibland går han bananas genom att flytta ut en central mittfältare på högerytterplatsen.

Det är craaazy för hela slanten, klackarna i taket och ett ständigt svingande från farmors gamla kristallkrona rakt ned i hörnsoffans mottagningskommitté så att både chips och dipp flyger åt alla håll. Eller kanske inte. Idag gav han oss en förväntad startelva och förväntade byten, men höll också på att göra nervvrak av oss när han bytte in både Ramsey, som han både dra ned tempot, alibijogga och passa bort bollen åtskilligt, och Santos, som väl mest såg stinn ut, inom loppet av 9 minuter. Puh där, Wenger.

AVB: 5/5. Guds Gåva till Den Moderna Fotbollen, gav inte bara bort mittfältet. Han lät dessutom en dokumenterat blindgalen klubbruntkn-llare starta mot sin förra arbetsgivare, vilket vi alla redan på förhand visste hur det skulle sluta, och toppade det hela med att peta en av EPL's säkraste målvakt och sätta in en TV-räddningsvideojugge, förlåt, -fransman i målet. Förra året gav 'Appy 'Arry oss 5-2-vinten, denna gång gav AVB, i skön samklang med han den där adebayor, oss samma siffror. Och kanske samma förlösande och säsongsvändande effekt, vem vet?

D&M: 4/5. Rent utförandemässigt en slätstruken 2:a, men strategiskt och uppläggsmässigt en klar 4:a. Öppnade dagen hårt med en timmes träning i sällskap av Manu-Mats, vilken tack vara en vecka med The Road To North London Derby part 1-3, var så gott som Arsenal denna dag. Detta följde jag upp med att, städa hemmanet som en galning samt i rent profylaktiskt syfte, knalla ned i källaren och rota fram mina och ungarnas skridskor för att kunna möjliggöra att Fru D&M får ett par timmars barn- och karlfritt under morgondagen. Ett bra upplägg som jag vet kommer genera gott med framtida piiiiip-poäng för Herr Bloggskribent.

Vidare hade lördagen inte bara boostats med att det var derbyfotboll, utan även med att vi denna dag skulle äta pizza till middag. Inget stort tänker du, men våra ungar lever i en annan värld och tämligen ääälskar känslan av att få bära hem en pizza som ”inte är hemmagjord”. I sällskap med köpepizzan kom även påsen med inköpt lördagsgodis, varför jag nu sitter lugnt och ledigt här med hela internet att tillgå samtidigt ungarna spelar DS, har post-pizza-spärrbukar men gör allt de bara förmår för att knö ned några lördagsgodisar. Bra jobbat D&M!

Och bra jobbat, Arsenal. Oerhört viktiga poäng och så evinnerligt skönt att hålla avskummet stången, bakom oss och kvar i vår skugga. Allt är inte guld och gröna skogar, vi är fortfarande på tok för långt från täten, men matchen var skön. Resultatet skönt och sättet vi tog de tre poängen synnerligen smakfullt. F-n vad gott det kan kännas ibland!

Läs mer

The Road To North London Derby part 3: Allt du behöver veta inför morgondagens match

Davidsson och Mannen – fre 16 nov 2012 kl 07:17

I North London Derby-triologin har jag avhandlat Fotbollens olika hem, jag har närmat mig lite av den rivalitet som finns mellan klubbarna och jag skall idag se över vad de olika lagen har på hand inför morgondagens möte på Emirates, The New Home of Football. För nu är det dags, nu är landslagsfotbollens mest onödiga inslag till ända och nu är det hög tid för Arsenal att visa vilka vi är. Det är dags för Wenger att visa att hans tid inte är över och det är läge för klubben att åter få andas ett visst mått av optimism.

Efter förra landslagsuppehållet tappade vi allt vad redligt spel hette och förlorade mot Norwich borta, Schalke 04 hemma och lyckades med nöd och näppe rädda avancemang mot ett formsvagt Reading efter att ha legat under med 4-0. Vi åkte upp till Manchester och lät dem leka barmhärtiga samariten med oss, vi åkte till Gelsenkirchen och tappade både en tvåmålsledning och förmågan att styra en fotbollsmatch och vi tog emot Fulham genom att även då tappa en tvåmålsledning, för att sedan krydda anrättningen med att missa en oförtjänt straff.

Spurs har å sin sida förvisso vunnit borta mot Southampton med 2-1, men de har i ligan förlorat mot che£sky, shitty och hemma mot Wigan. Åkt ur deras egen kupp i och med en 2-1-förlust mot Norwich och ägnat sig åt europaspel genom att kryssa mot storheter som Lazio, Panathinaikos och Maribor. Nu lyckades de förvisso vinna senast mot Maribor, men totalbilden av spurs idag, med andraplatsen i sin Euro Leaguegrupp, respass ur ligakuppen och med sjundeplatsen i ligan är att de förvisso ligger före oss i ligan, men ändå är relativt crapp.

Guds Gåva till Fotbollen, André Villas-Boas, har förvisso fört någon form av progressivt grundspel och analytiskt tänkande till klubben, men resultaten är ändå inte riktigt de förväntade. Nu har också rykten börjat florera om att värvningarna han gjorde kanske ändå inte riktigt var hans, att de egentligen var ordförande Levys och att jättehärvan kring Joao Moutinhos uteblivna övergång var ett uttryck för den missmatch som råder inom klubben. Så här ställde spurs upp i senaste matchen, den de förlorade med 2-1 mot shitty:

Friedel
Walker – Gallas – Caulker – Vertonghen
Huddlestone – Sandro – Dempsey
Lennon – greadybastard – Bale

spurs började matchen med ganska taffligt passningsspel men med en stor rörelse och ett flexibelt positionsspel, där till och med gb verkade fått för sig att jobba för laget. Efter att Caulker givit dem ledningen sjönk de sedan ned i en nästan nyarsenalsk ovilja att ta kontroll över situationen och lät ett något märkligt dimensionerat shitty ta över matchen, gå ikapp och sedan också förbi.

En som verkligen lyste i matchen mot shitty var Mousa Dembele, med sin frånvaro. Som del av det belgiska fotbollsunderverket är han en synnerligen mångfasetterad bollspelare med både defensiv stabilitet, bra bolltempo och teknisk briljans. Men i mitten av oktober hamnade han åter i de höftbesvär han drogs med under tiden i Fulham och hans, enligt många källor, troliga frånvaro från morgondagens match är ljuv musik för oss att höra.

wilsheretroja

Så här bör man vara klädd vid ett North London Derbys. Artwork: Magical-Kaj. Arsenal Sweden.

Mot shitty var spurs mittfält tämligen anonymt. Sandro jobbade på väldigt bra i det tysta, Huddlestone bidrog med en hygglig högerfot och ett digert box-to-boxslit medan Dempsey var tämligen osynlig. Utan nämnde Dembele på mittfältet blir yttrar Bale och Lennons fart och fara något mindre hotande för oss. Vi måste dock se upp med spurs huvudspel vid fasta situationer, något som shitty, vilka precis som vi krampaktigt håller kvar vid det eländiga zonförsvaret inom boxen, stundtals hade stora problem med.

Förutom Dembeledramat dras spurs med skador på både Parker, Kaboul och Assou-Ekotto. Kyle Walker, Jermain Defoe och Aaron Lennon vilade samliga från landslagsuppdrag, men antas vara tillbaka lagom till ligaspel. Dessutom kommer vi, med största sannolikhet få möta Brad Friedel i målet, och inte den dyrt införskaffade Hugo Lioris, vilket måste anses vara synnerligen oskönt. Detta eftersom Friedel förvisso är något senior, men fortfarande en linjemålvakt i världsklass, har bra förmåga att läsa boxspelet och inte alls är den tvätthängare som hans franske kollega gjort sig känd som.

Vi vet alla hur Arsenal ställde upp och hanterade den senaste matchen mot Fulham. Den Bouldeffekt som det talades om i säsongens inledning är nu som bortblåst och Gibbs skadeproblem gör oss inte bara mindre farliga framåt och likt en schweizerost i defensiven, den har också skapat en synnerligen uppenbar obalans i backlinjen. Vi har tidigare varit inne på hur lättläst Arsenal är och avsaknaden av fungerande kantspel är en av ingredienserna i denna stinkande soppa.

Något vi dock kan glädja oss över är att både Podolski och Giroud gjorde mål mot Fulham, samt att TW14 kom ifrån matchen med äran i behåll. Resten är nog inte så mycket att skriva om och oförmågan att behålla initiativet och stänga matchen är varken ett nytt problem eller raketforskning. Som vanligt när det gäller det nymoderna Arsenal, så måste effektiviteten bli högre och tempot, med och utan boll, likaså. Jag har lite olika varianter på startelvor, men jag väljer att föreslå följande elva spelare:

Szczesny
Jenkinson – PM4 – Koscielny – Sagna
Arteta – Wilshere – Cazorla
Walcott – Giroud – Podolski

Back Five: Är Szczesny frisk, vilket han nu verkar vara, så skall han spela, alla dagar i veckan. Detsamma gäller med Gibbs. Inför mötet med Norwich uppgav Wenger att Gibbs skulle vara tillbaka till QPR-matchen, men vi såg ju alla hur det gick med den saken, varför osäkerhetens dimma ännu vilar över Familjen Gibbs i övrigt välskötta bakgård. Denna dimma blev, under gårdagen, till en läckande septiktank då Wenger inte bara talade om Gibbs skada som en ”long-term” utan även likställde honom, eller hans skada, med Diaby och Rosicky. Därför är rockaden Sagna – Jenkinson självklar på lördag.

Sagna blir ett helt okej alternativ på vänsterbacken och Landslagsman Jenkinson är en bra mycket bättre högerback än vad både Santos och Vermaelen är vänsterbackar. Dessutom är Jenkinson Arsenalfan sedan födseln och detta är ett North London Derby. Resten får du räkna ut själv. Jag vet att Vermaelen är lagkapten och således kommer att spela, men jag unnar honom en match’s vila till förmån för kombon BFG – Koscielny. Dessutom kan Vermaelens inträde på vänsterbacken, hur mycket vi än ber om motsatsen, inte anses ha löst vårt defensiva problem då vi släppt in fem mål på de två matcher han vikarierat där.

Alltid uppfiskande

Ah… en iskall Cazorla friskar alltid upp. Bild: D&M

Mittfältet: Nu är Wilshere tillbaka varför vi får anta att Arteta höjer sig ett snäpp gentemot insatsen mot Fulham. Cazorla har spelat samtliga liga- och CL-matcher, men matchens art i relation till total brist på truppalternativ, gör att även han är självklar. Eventuell jetlag kastar jag bara smått nedlåtande över axeln och rätt ned i random papperskorg. This is F-cking North London Derby.

Anfallet: De båda målskyttarna senast är självklara och de får gärna ha sällskap av Walcott. Själv anser jag att AOC är en bättre spelare än Walcott, men med tanke på den förstnämndes ganska nyliga comeback från skada, Wengers feeling för stelopererad peckingorder och den sistnämndes insats mot Fulham, så bör anfallskedjan se ut som ovan.

North London Derby Gameplan: Som vanligt så måste vi se till att göra någonting nyttigt av Cazorlas passningsfötter. I nuläget har de inte förvaltats till en enda assisterande målpassning på de senaste elva matcherna och detta är ett enormt resursslöseri. Aktuell resursoptimering görs dels genom att ge understöd och skydda Cazorla och Arteta från motståndares punktmarkering, men framför allt för genom att de andra spelarna gör sig själva användbara. Till kidsen lär man ut att de alltid skall kunna se bollen, och därigenom lämna passningsskuggan och bli spelbar, och kanske är det dags att Wenger knycker den lika enkla som självklara instruktionen.

Mot shitty var spursen bra och kompakta när de hade tid att mobilisera men oerhört sårbara vid snabba omställningar. Ni vet vad jag tycker om possessionsfotbolls jada-jada kontra Va-Va-Vooms dödlighet, så ni kan säkert lista ut vad jag anser är bästa sättet att skjuta hål i den liljevita geggamojan: Ett lägre försvarsspel, snabba omställningar och ett direkt förvaltande av den långa passningen. Inga uppbromsningar längs med sidlinjerna, inga livslustkvävande tillbakavändningar och så få tillslag per avlagd meter som bara är möjligt. För spurs har, trots Kabouls frånvaro, ett bra centralt försvarsspel och både Sandro och Huddlestone kan screena bort goda försök till anfallsspel. Så vi måste locka upp de små förvirrade liven, överrumpla dem med hastigt omslag och knäcka dem genom att de får jaga hem i både brådrask och blindo.

Min bedömning i nuläget är att herrar Bale och Lennon kommer inneha de offensiva kantpositionerna, understödda av Vertonghen och Walker, vilket innebär bra speed framåt men, i tre fall av fyra, en viss ovilja att vända hem. Ställer vi upp med Jenkinson och Sagna, med defensivt stöd av Arteta och Wilshere, har stora möjligheter att vända kantspelet till vår fördel. Dock måste då yttrarna vara våga utmana, våga söka central yta och våga röra om i den stinkande spursgrytan. För här är de sårbara, oavsett vilka två av Caulker, Gallas och Dawson som spelar, så är den oväntade, ologiska och yviga löpningen det stora hotet för dessa gentlemän.

Sedan skall vi slå bollen på anfallarens/anfallarnas fötter, inte rakt in i mittbackarnas kontor, nickhöjden. Enligt Giroud så har det varit en svårighet för honom att ställa om till det arsenalska anfallsspelet mycket beroende på att bollarna han fått att jobba med var i huvudhöjd. Och han som endast gjorde ett av alla i sina fjolårsmål i franska ligan med huvudet, och resten med fötterna. Så håll bollen där stora försvarare är dåliga och tekniska anfallare är bra. På marken, eller två till tre decimetrar ovan den. För då blir vi farliga, utmanande och till och med dödliga, för de små kusinerna från landet.

Så kom igen nu Gunners. Se nu till att vinna i morgon. Hit’em where it hurts.

Läs mer

The Road To North London Derby part 2: Rivaliteten

Davidsson och Mannen – ons 14 nov 2012 kl 07:55

Relationen mellan fotbollsklubbarna Arsenal FC och Tottenham Hotspur är lika välkänd som laddad. Inför lördagens möte på TNHoF har jag valt att se över denna relation och delat in dess varaktighet i tre olika tidsepoker. Den första sträcker sig från Arsenals födelse fram till 1920-talet, den andra slutar någon stans kring Wengers instämplande på Highbury och den tredje som tar oss från vidare genom Wengers tid i Arsenal, samtidigt som killarna i spurs fulat runt med allsköns dynga på managerkontoret.

Geografi och politik
Vid Arsenals födelse 1886 hade en viss liten bollklubb redan funnits i fyra år. Tottenham Hotspur bildades 1882 för att pojkarna i The Hotspur Cricket Club även skulle få möjlighet att spela fotboll och klubben gjorde, passande nog, så vid sidan av ett kärr. Vid Arsenals födelse hade spurs redan helhjärtat släppt sina kricketslagträn för att satsa på fotbollen. Vad den där satsningen egentligen resulterat i, är dock fortfarande dolt i dunkel.

De båda lagen, Arsenal och spurs, möttes för första gången i en vänskapsmatch 1887, men det var först 1913, i och med Arsenals flytt till området Highbury som rivaliteten klubbarna emellan började växa. På ungefär sex kilometers avstånd, en promenad på ungefär en timme och en kvart i en storstad som London, blev relationen mellan klubbarnas följen som den mellan olika kvartersgäng vars huvudsakliga intresse är att försvara det egna, respektive bete sig som skitstövlar i den andres, territorium.

Denna omedelbara och geografiskt relaterade rivalitet, fick 1919 en spännande kryddning när ligans förstadivision skulle utökas från 20 till 22 lag. Spurs hade hamnat sist och skulle degraderas medan Arsenal hade tagit andradivisionens sjätteplats. Dramat började med att ligan bestämde att 19:e-placerade Chelsea skulle få en av utökningsplatserna medan den sista skulle gå till något av lagen Tottenham och Barnsley, som slutat trea i andradivisionen. Spursfantasterna satt kallt och räknade med minst 50 % ‘s chans, vilken nog, med tanke på divisionstillhörighet och ekonomiska förutsättningar, kan ha ansets ligga mellan 75-80 %.

Då dök plötsligt rivalerna Arsenal upp och, tillsammans med Hull, Wolverhampton, Nottingham och Birmingham, krävde att även de skulle få delta i omröstningen om den sista expansionsplatsen. Arsenals ordförande Henry Norris, som ni redan känner till som en streetsmart och vältalig herre, drog i några politiska trådar och kliade några ordföranderyggar och vips hade Arsenal fått arton röster i förhållande till spurs åtta, Barnsleys fem, Wolves fyra, Forest tre, BCFC två och Hull enda. Detta resulterade i att Arsenal tog det nätta steget från andradivisionens sjätteplats rakt upp i förstaligan och det gjordes inte helt utan på bekostnad av grannen från N17.

Huliganism och paradigmatiska särdrag
Detta lilla tåtramp, när vi klättrade upp och de snubblade ned, gjorde våra vänner i Middlesex, vilket var Tottenhams administrativa tillhörighet fram till The Greater London-reformen 1965, tämligen rosenrasande. Arsenal gick från att ha varit ett rivaliserande kvartersgäng bland många till den manliga delen av Tottenhampopulationens fiende nr 1 och de började alltmer markera distans genom att återinföra epitetet Woolwichklubben som benämning på världens vackraste lag. 

Tunnelbanenamn

Så här skall en tunnelbanehållplats se ut. Bild: D&M

I och med att spurs spelade i andradivisionen mellan 1928 och 1933 samt mellan 1935 och 1950, kanske det mest brinnande känslorna svalnade något. Dock grundlades och odlades under denna period den bitterhet, självförnekelse och det lillebrorskomplex som ofta varit ett kännetecken för den tämligen framgångsfattige klubben och dess följe. En bitterhet som verkar ha gått i arv från far till son och sedan vidare rakt ned i det genetiska fördärvet.

När spurs sedan återkom till den engelska fotbollens finrum blev mötena fler vilket fick känslostormar att åter komma till ytan. I takt med att det fotbollsrelaterade våldet inte bara bredde ut sig utan även, på sjuttio och åttiotalet, blev allt mer mediabelyst, började de båda klubbarnas stökiga följe att allt mer profilera sig genom våldsrelaterade yttringar. North London Derbys var ju självklart inte skonade från sådan aktivitet och mötena blev tidigt all-ticked, där samtliga besökare var tvungna att säkerställa biljetter genom förköp

Arsenals våldsamma fansfölje har aldrig varit så sammansatt och centrerat som många andra klubbars. Arsenals stökfölje kallade sig The Herd men även det allmänna The Gooners har, något vidare, använts. Bröderna Brimson kallar Arsenals fans för The Invisible Mobb och beskriver dem som ett löst sammansatt nätverk vilka endast gav/ger sig till känna vid speciella tillfällen. Och ett av dessa tillfällen var North London Derby.

Eftersom området Tottenhams demografiska prägling vilat vid en stor population med judisk härkomst, fick sprusfansen under denna period allt mer antisemitiska skällsord kastade mot sig från motståndarfans. Spursfansens svar på detta blev att annektera begreppen varefter deras huliganfirma tog namnet Yid Army.

Då The Herd, precis som områdena Highbury och Islington, hade en oerhört heterogen sammansättning hade konfrontationerna mellan Arsenals och spurs fans aldrig de antisemitiska eller etniska undertoner som ofta var förekommande under denna mörka period i den engelska fotbollen. Dock var North London Derby synonymt med en extremt hög grad av polisbevakning, en enorm risk för sammanstötningar runt om i Norra London och med en vana att bjuda på slagsmål på i princip varenda en av Highburys fyra läkare.

I den något mindre våldsamma delen av relationen försökte spurs under många år profilera sig som någon form av lirarnas lag, som den progressiva klubben och som laget som spelade en estetiskt tilltalande fotboll där tekniska spelares kompetens hyllades. Detta skall sättas i bjärt kontrast till den stenhårda och i många lägen tämligen fula fotboll Arsenal under denna period stod för. Då spurs spelade lysande vacker fotboll men förlorade med 4-3, där spelade Arsenal primitivt, hårt och elakt men tog hem segern med ”one-nil”.

Dessa fotbollsparadigmatiska olikheter förstärkte ytterligare de båda följenas särdrag, varpå kontroverserna dem emellan befästes än mer. Det offensivt frejdiga, innovativa och attraktiva Lilywhites kontra laget med offsidefällorna, laget med en extra försvarsspelare och laget som bara vann genom tur. Den då relativt bemedlade medelklassens lag mot punkarna, mot de uppkäftiga, mot uppviglarna. Det av neutrala åskådare populära Hotspur vs. Booring, booring Arsenal som egentligen ingen tyckte om. Mot The Gooners.

Vi vinner och de förlorar
Spurs har alltid varit något av ett kupplag och de har endast lyckats skrapa ihop två ligasegrar varav den senaste kanske inte går att härleda från juraperioden, men väl från säsongen 1960-61. De FA-kuppvinster de, ungefär vart tionde år, brukat hämta hem, har av någon orsak inte lyckats tvätta bort den solitt inpräntade förlorarstämpeln som klubben Hotspur släpar omkring på. De hade förvisso ett par vändor i Europa men efter katastrofen på Heyselstadion stängdes engelska klubbar av från europaspel vilket gjorde att spurs inte fick de stora vinster av framgångarna i de inhemska kupperna som de hade önskat.

behov av avstånd mats

Nej, vi skall inte komma närmare, bara tänka på avståndet. Bild: Manu-Mats

I och med den engelska lagstiftnings omfattande förändringar, polisens utökade underrättelseverksamhet och det allt större införandet av CCTV kyldes några av de mest våldsamma elementen inom engelsk terrasskultur av. Slagsmålen försvann från arenorna, konfrontationerna inför och efter matcherna blev färre och mindre och rivaliteten gick över till att på det stora hela bara ta sig verbala uttryck.

Efter att Arsenal anställde en viss Arsène Wenger som manager, fick klubben inte bara ett spelmässigt uppsving, vilket torde irritera många spursfantaster då vi började inskränka på deras monopol av estetik, utan blev också ett mer frekvent vinnarlag. Våra placeringar i ligans mittenskikt, med tre ligavinster på förti år, övergick till ständiga placeringar i ligans toppskikt. Och samtidigt som Arsenal vann tre ligatitlar, fyra FA-kupper, tog en dubbel och gick obesegrad genom en hel ligasäsong, lyckades spurs ro hem hela två vinster i Ligakuppen.

Så vi var grymma och de var kassa. Vi vann saker och ting vareviga dag, de knappt något någon gång. Och som inte illa vore nog för de stackars spursarna, så lyckades de på något sätt ständigt misslyckas, även när de för stunden råkade vara bättre än vi. Vem minns inte säsongen 05-06 då vi, förvisso förlorade finalen i Champions League och var kassa nästan hela ligasäsongen men ändå, lyckades rädda CL-spel under säsongens sista omgång. Detta genom ett hattrick av Henry i sista matchen på Highbury samtidigt som spurs åt lasagne och blev matförgiftade, förlorade med 2-1 mot West Ham och tappade fjärdeplatsen till just oss.

Eller varför inte ta föregående säsong? Vi hade just tappat Fabregas, Nasri och Clichy, de hade visat musklerna och fått Modric att stanna kvar hos sig. Vi var crapp rakt igenom starten, de var uppe i toppen och det andades nya friska vindar upp i N17. Vad hände då, vad hände sen? I matchen på Emirates gav tränare Redknapp helt bort mittfältet genom att bänka en formstark van der Vaart, köra 4-4-2 och låta oss äta upp tvåmålsunderläget, helt vända på steken och avgå med en smått förnedrande 5-2-seger.

Detta följde spurs upp med att, trots att Arsenal under ligaavslutningen gjorde precis allt vi någonsin kunde för att inte ta den europaspelssäkrande tredjeplatsen, gå rakt in i paltkomaväggen och kryssa mot Sunderland, che£sky, Stoke och Villa samt förlora mot manu, Everton, Norwich, och QPR. Gibbs räddade säker mark och tredjeplatsen i säsongens sista glidtackling, medan spurs satte sig i fjärdeplatsens karantän, vilket slutade med att che£sky, genom segern i München, straffade bort dem från Champions League och där stod spursfansen med sina tvättade halsar.

Den spurska bitterheten har fått en än djupare innebörd, trögheten kring arenafrågan har bara förstärkt mindervärdeskomplexet och det där ytterligare steget upp har klubben ännu inte riktigt lyckats ta. De har varit på väg att gå om oss, men har till fantasternas stora förtret, aldrig riktigt lyckats. Och där står de nog nu, där vi är bra är de dåliga. Och när vi är kassa så är de om möjligt ännu sämre. Som Arsenal tror man nästan inte att det kan hända, men även när de är bra, när de faktiskt är bättre än vi, så drattar de ändå på ändan och låter oss slinka förbi. Som i våras, som 1919, som under slutet av åttio- och början av nittiotalet och precis som våren –06. Igår, i dag, i morgon och för alltid. Klart att de är bittra, klart att de är arga, klart att de vill få oss att stå för allt vad ondska är. För deras plats är under oss, vi är deras öde, deras Waterloo och i vår skugga kommer de alltid att tvingas stå. Forever In Our Shadow You Will Be.

Källor: wikipedia.com,  arsenal.com, tottenhamhotspur.com 

och böckerna ”Capital punishment: London’s violent football following”

 av Dougie och Eddy Brimson samt “Fever Pitch” av Nick Hornby.

Läs mer

Sidor