Davidsson & Mannen
The Headmasters Ritual: Ja, jag vet…
…jag vet att det bara var ligakuppen. Kuppen som genom åren bytt namn lika ofta som José Mourinho byter lag, kuppen vars primära syfte är erbjuda möjlighet till trupprotation och kuppen vars sekundära syfte är att klubbar som spurs, foolsen och Swansea, för en gång skull, skall få stå och känna sig som vinnare. Ett litet plåster på de ömmande förlorarsåren.
Let’s talk about kantspel, baby
Under lördagskvällen ställde jag, som varandes familjens överhuvud, visst om alla hemmanets klockor. Men jag gjorde det på ett sådant sätt så att jag under söndagsmorgonen, när jag för säkerhets skull satt klockan på väckning, lite smått brydd släntrade ut i köket och såg att mobiltelefonens klocka visade 05:12.
The Headmasters Ritual: En glädje i vardagen
Efter en, rakt ut sagt, h-vetisk vecka på jobbet fick jag mig i går kväll, en vanlig fredagskväll -sittandes på muggen- någon form av uppenbarelse. Jag satt där och analyserade vilka fallgropar jag, under just avlagda vandring längs med arbetsveckans uppförsbacke, ramlat i, vilka fel som var begångna av mig respektive av kollegor och vem/vilka som egentligen bar ansvaret för att det hela hamnat där det hamna.
The Road to Selhurst Park (Bildspecial)
Jag vet att denna blogg, mestadels betraktas som en fotbollsblogg med huvudsaklig inriktning på laget Arsenal. Ofta knör jag in min relation till laget, skriver om hur denna påverkar mig och mitt liv, och inte allt för sällan knör jag även in stora doser av mig själv, de mina och ännu lite mer av navelskåderi i bloggen. Idag skall jag fortsätta i det sistnämnda spåret, men hålla mig i de arsenalrelaterade jaktmarkernas utkanter. För på lördag skall Arsenal möta liganykomlingarna Crystal Palace FC.
The Headmasters Ritual: Tillbaka till ruta ett
Nu, under den nya hemsidans introduktionsskede, under den tid då sidans helhetspaket väntar på att sätta sig på riktigt, har jag känt en viss ambivalens. Jag satsade på en spelsystemsanalys, vilken jag fortfarande är ganska nöjd med, och lät den analysen vara föregående veckas enda text fram till lördagskvällens THR som, utifrån en kacki fulstreams visande av vår match mot Norwich, rundade av min första vecka som bloggare på Nya Arsenal.se.
The Headmasters Ritual: Onna da fulstream inna da sun
Ja, var skall man börja? Vi börjar med det som alltid både är enklast och såklart roligast, vi börjar med att klaga. För när våra vänner på Viaplay, så här några år senare, tolkade domen mot pubägarinnan Karen Murphy i Portsmouth, så blev det bara sådär kokobahia-tokigt av det hela.
Blev en förlorad falsk 9:a till ett nytt spelsystem?
Först och främst vill jag erkänna att det egentligen är fel av mig att benämna systemet som nytt. Det borde såklart ha hetat nygammalt, men jag kände att jag inte ville gå den vägen. Dels för att inte leda in dagens spelartrupp i en oändlig skugga den i så fall skulle ha hamnat i, men framför allt för av respekt för den ursprungliga spelartrupp som det i så fall skulle refereras till. Mer om detta senare.
Let’s talk about Jack, baby
I landslagsuppehållens djupt depraverande tristess, har den engelska pressen den inte helt genomsköna egenheten att, i rådande nyhetstorka, dra fram än rostigare spikar för att koka en än mer urvattnad soppa på. Under detta landslagsuppehåll har den rostiga spiken blivit Jack Wilshere och denne unge Arsenalspelare gör heller inte det minsta för få den illaluktande grytan att svalna och därmed göra livet enklare för sig.
Fredag, lördag och söndag
Idag är det torsdag och i morgon är det fredag. Men för mig är imorgon ingen vanlig fredag utan en dag då det är dags för mig att återigen åka till England. Landet som jag alltid har älskat, sådär lite på respektfullt avstånd, men som jag nu i vuxen ålder har sett till att återknyta bekantskapen med. Landet som inte bara har producerat den vackraste och den mest berörande musiken inom världens populärkultur, utan också bär på alla de estetiska element som skapar en fulländning i det bedagade, ett lyster mitt i förfallet och landet som talar så direkt till mig.
The Headmasters Ritual: Livet är en fest
Igår tog vi emot fotbollslaget SSC Napoli från den italienska Serie A. Och Napoli är lite europeiska toppfotbollens motsvarighet till Aston Villa för ett par år sedan. För trots att de (Napoli) blivit naggade i kanten av PSG:s inköpsbulimi, men utifrån det också är ovant ekonomipotenta, så är de liksom det där spännande laget som alla gillar att ha som högst temporärt andralag.
Alla gillar en utmanare, alla gillar en uppstickare och Napoli gillas liksom därför av precis alla. Som Aston Villa innan martin O’Neill helt hade blåst luften ur slottet och de sjönk som en sten i tabellen och som en trasig räkenskapsbok i golvet. Napoli hade handlat på sig friskt med spelare, hade en ny och spännande (okej, kanske inte) manager och de skulle verkligen utmana det Arsenal som på förhand tippades få det svårt i denna dödens grupp.