Davidsson & Mannen

Jag tror att ingen någonsin tvivlar på Wengers enorma kärlek till sporten fotboll. Ingen kan ju heller tvivla på hans förkärlek till utveckling och ingen kan ju heller tvivla på hans enorma tilltro till sina egna idéer. Vi brukar tala om Wenger och vi brukar tala om hans envishet. Klubben Arsenal har Wenger att tacka för så oändligt mycket och han har också ett stort antal exempel som visar att han hade rätt, att han fick rätt och att han gjorde rätt. Nu är det vinter 2014, vinden blåser hårt kring Wengers ledarskap och allt fler frågor ställs om hans framtid i klubben.

Hej i julstöket. Eftersom jag idag, med mina två barn medan deras mor är på jobbet, skall baka pepparkakor, baka fudge och klä granen, tillåter jag mig att fuska lite. Men jag gör det med kärlek och jag gör det med respekt för en man med twittrandets gåva. Så här kommer ett urval av @JayArse eller Corben som han kallar sig här på forumets, tweets från gårdagen.

Jag utgår ifrån att ingen av er har märkt det. Att jag smugit runt i lönndom, verkat insvept i subtilitetens osynlighetscape och att du på sin höjd kanske undrat, men knappast anat det. Jag utgår ifrån att jag, i all min ädla godsinthet, vackra personlighet och taktfulla distignation, har lyckats dölja det och att du därför kommer att stå helt perplex i all din naiva aningslöshet. Och att jag därför måste erkänna, att jag måste komma ut ur min vänlighetsgarderob och att jag därför måste droppa den stora och högst oväntade bomben. Abrupt och skoningslöst.

Om fotboll endast hade innehållit anfallspel, om våra motståndare i sin tur ständigt hade låtit bli att anfalla och om Arsenals fyrbackslinje hade kunnat bestå av en försvarande spelare och tre offensiva dito. Då hade Arsenal varit mästare, bäst i världen och det hade varit solsken över Islington 365 dagar om året. Men så är det ju inte. Tyvärr.

Ett och ett halvt dygn har gått, två och ett halvt dygn återstår. Vi lämnade i tisdags kväll Champions Leagues gruppspel genom att lufta bänkspelare och juniorer, ta en 4-1-vinst mot ett synnerligen nedbrutet Galatasaray och ännu en gång se oss hamna på andraplatsen i gruppen. Denna gång på en försmädlig målskillnad och med en än mer försmädlig implodering mot Anderlecht som en av de bidragande orsakerna till att vi, återigen, missar förstaplatsen och således står mot ett troligtvis svårare motstånd i åttondelsfinalen.

Jag hade egentligen tänkt skiva en text under titeln “varför, varför, varför?”, där jag ville ställa frågorna. Varför kan vi inte vara förbedda på att spela fotboll när matcherna börjar? Varför kan inte spelarna spela någon form av ens elementär variant av försvarsspel? Och varför sköts vårt lag så oerhört dåligt, generellt, som det sköttes i lördags och har skötts den här säsongen (och vissa avgörande delar av andra säsonger)?

Igår tog Arsenal emot Southampton hemma på Emirates i en match som skulle visa om våra segrar mot Dortmund och West Brom respektive Southamptons förlust mot Manchester City var trendbrott eller undantag som bekräftade regler. Arsenals tunga säsongsinledning och frånvarande av fungerande spel skulle vridas tillbaka till en segersvit på tre matcher, vilket då skulle kunna göra vinnandet till en god vana på väg tillbaka till toppen.

Hej och välkomna till Arsenal Swedens blogg av och med Davidsson & Mannen. Vanligtvis är den inte så inaktiv som den varit senaste veckan och skälen till denna anomali är att dels att sonen först åkte på någon form av magsjuka, varför jag var tvungen att vårda honom ett par dagar, men också att jag och Fru D&M firade 10 år som föräldrar genom att unna oss en barnfri/-lös helg i södra Spaniens värme. Jag hade förvisso vaga planer om att smita iväg och smygblogga, men ni vet ju hur det är. Firar man 10 år som föräldrar, utan barn, så gör man.