Medlemmar: 6167 st.
Visa menyn

Davidsson & Mannen

Gott nytt år alla svenska Gooners Bonusmaterial: D&M ger nyårslöften

Davidsson och Mannen – lör 31 dec 2011 kl 09:00

Nu skall året 2011 snart läggas till handlingarna och vilket år det har varit. Eller som somliga skulle uttrycka det ”vilket j-la skitår det har varit”. För det inleddes ganska övertygande, sedan kom Carling Cup-finalen och därefter gick det mesta åt skogen. Szczesnys skada mot det där spanska laget i randigt gjorde att vi återföll i Almunia-syndrome, Squillaci fick speltid och därefter var det bara att försöka hålla näsan ovanför ytan. Vi tappade kontakten med ligatoppen, åkte ur i de kvarvarande kupperna, men lyckades i varje fall knipa 4:e platsen i ligan.

Därefter kom sommaren och ni minns säkerligen allihop hur Fabregas DNA lades under lupp av ett stort antal högst osköna individer i den nepotistiska lilla spanska enklaven. De som samtidigt som de förklarade att de inte alls hade några stora pengar just spred sina Qatar-pesetas över världen och till slut även några ynka över Islington. I Islington satt även en liten olycklig fransman som förutom sitt smått lyteskomiska överbett, även satt på ett snart utgående kontrakt, stora ambitioner om framtida vinster samt en enorm lidelse för de riktigt grova pengarna.

Mr Wenger tog till de stora orden och hävdade att vi inte kunde anses vara ett storlag om vi lät de båda gå vilket var just precis det vi gjorde. Na$ri fick stå över ett CL-kval där vi med nöd och näppe avvisade Udinese, men deltog i en ligainledning som lovade allt annat än gott. Gott var däremot de dryga £ 25 miljonerna shitty kände för att betala för den lille pellejönsen till blivande bänkvärmare innan vi, efter sju sorger och 8-2 bedrövelser, till slut inhandlade några av de spelare vi så desperat behövde.

In kom Santos, Benayoun, Arteta, Mertesacker och någon superhemlig snubbe, under kodnamnet Chu Young Park, som vi aldrig tycks få se. Och med dessa kom också en långsam process av resning igång. Skutan styrd av den självklare lagkaptenen Robin van Persie som gjorde mål, inte bara när han själv ville det, utan när vi så desperat behövde det.

En derbyförlust mot De Debila från N17 och en olycklig grekisk fadäs där vår ende vänsterback försvann, men annars började senhösten vinkla sig riktigt positivt. Vi hade hunnit se Mr John Terry inte bara kasta en massa okvädesord på allt och alla utan även sig själv på marken, innan vi blev bortdömda hos Willy Wonka på United Stadium. Därefter studsade vi tillbaka genom att vinna fult mot Villa. Mot Wolves blev det ett magplask tillbaka till den gamla ineffektiviteten och i eftermiddag tar vi emot nykomlingen QPR som bland annat innehåller galenpannan Barton, gamla semiättlingen Shaun Wright-Phillips, före detta spursrejectet Taarabt och en himla massa andra suspekta individer.

totcupcakes.jpg

En nyårsbakelse till Dig från D&M. Bild: Flickr.com: "totcupcake"

Och vi får hoppas att Arsenal-året slutar väl och vi får hoppas att Robin van Persie inte bara håller sig skadefri, utan även får göra det där tre målen som gör att han passerar Shearer när det gäller gjorda mål på ett kalenderår. Man undrar ju lite vem som har rekordet för månaderna januari-mars, vem som har gjort mest mål under vecka 48 genom åren eller vem med storlek 43 på skorna som har rekordet i snabbast snörknytning. Men det är en annan historia.

Inför nästa år hoppas jag Wenger inte bara lovar oss, utan även infriar löftet om de stora segrarna. Att han använder vår fungerande ekonomi inte bara till att safa med Henry-comeback som bröd och skådespel till det högljutt klagande småfolket, utan även att knyta till sig killar som Vertonghen och Podolski. Gärna också någon virvlande kantspringar som kan göra det Gervinho kan, fast på vänster sida, för det är något vi saknar.

För egen del funderar jag på det där med nyårslöften. Det blir ju lätt det gamla vanliga. Att dricka mindre och träna mer. Att vara mer tillgänglig för familjen och hänga mindre framför EPL-fotboll. Och ni vet ju själva hur det brukar går med den saken, eller hur!

Därför vill jag, som bloggskribent här på Arsenal Sweden ge följande löften:
-Att skriva minst en text/månad utan att skriva om mig själv i tredje person. No D&M´s in D&M.
-Att fortsätta skriva spelarbetyg under alkoholens inflytande över det bättre vetandet.
-Att skriva en text som endast består av adjektiv.
-Att fortsätta tro, hoppas och fortfarande utgå ifrån att fotbollsvärlden inte, för alltid, är ond.
-Att skriva minst en text om den lille mannen med den enorma rösten, Ronnie James Dio, som tragiskt lämnade oss för ett och ett halvt år sedan.
-Att skriva minst en text om den lille, jättelille mannen med den lika enorma rösten, Magnus Carlsson i Weeping Willows, som så logiskt tröstar oss med all sin inomboende smärta.
-Att fortsätta vara naivt blåögd och tänka att lag som inte ägnar sig åt ekonomisk dopning kan vinna.
-Att skriva någon snäll text om Samir Nasri, Ashley Cole, Emmanuel Adebayor och klubben FC Barcelona. Eller vad f-n skriver jag för smörja. Det där löftet vore svårare, för att inte säga än mer omöjligt, att uppfylla än det där om att träna mer och dricka mindre. Så de släpper vi.

Så gott nytt år och stort tack för att ni varit med mig under mitt första halvår som bloggare här på Arsenal Sweden. Jag önskar er all lycka på alla plan. Up you Gunners, nu och för alltid!

Läs mer

Some Ins: Offensiva förstärkningar del 2 -Konklusion kolon

Davidsson och Mannen – ons 28 dec 2011 kl 12:27

Nu släpper vi gårdagens eländiga Wolvesmatch, gör som kungen, vänder blad, och hetsar istället vidare framåt. Vi glömmer gårdagen eftersom gårdagen bara var full av tillkortakommande påminnelser om vad framtiden behöver.

Puh, ingen rast ingen ro, bara gno, bara gno. Det är knappt man får lov att vara ledig, så här i mellandagstider. För där andra rusar runt på landets näst största högtid, mellandagsrean, där måste vi Arsenalister pumpa upp våra förväntningar inför kommande månads transferfönster. Har du väl börjat läsa denna Offensiva förstärkningar del 2, får man anta att du redan läst del ett och inte bara har full koll både på Eden Hazard, Mario Götze och Matias Suarez, utan även känner till att yours truly ansåg att de hade 20-25, 10-15 respektive 15-20% chans att få föräras med en äkta Arsenaltröja den närmaste tiden.

Nu skall vi inte sänka förväntningarna, för allt är fortfarande möjligt i The Wenger Wonderland, men vi skall se över andra alternativ. Förutsättningarna är desamma: Offensivt och flexibelt. Inga one trick monkeys och heller inga specialister att sätta in vid just det där läget, eller vid just den där sortens matchbild.

 

theseoduke.jpg

Klipper sig och skaffar sig ett vettigt jobb i London? Bild: Flickr.com:The Seoduke

Marco Reus, Mönchengladbach: Den ganska nyblivne tyske landslagsmannen Marco Reus är lite nästa stora grej i den tyska ligan. Han kan spela som såväl central anfallare som winger och gör både mål och passningspoäng i drivor. Född och fostrad i Dortmund valde den då 17-årige Marco, våren –03 att ta en sväng nere i Regionalliga och laget Rot Weiss Ahlen för att få utvecklande speltid. Efter att varit med och tagit klubben tillbaka till Bundesliga 2, och väl där genomgått en raketartad utvecklingsprocess, blev han inhandlad av ett annat Borussia, nämligen Mönchengladbach.

Efter två och en halv säsong i Mönchengladbach anser många att han nu är redo för större utmaningar än så. Han är kontraktsbunden till och med sommaren –15 men uppges ha en utköpsklausul på £ 15 miljoner, som dock inte faller ut förrän till sommaren –12’s fönster. Vill Wenger shoppa loss på än mer tyskt i form av Reus, så får han troligtvis slänga fram upp till 20 miljoner pund.

Med våra arsenalska erfarenheter av osköna relationer till randiga spanska klubbar, vore det kanske lite sådär att värva en spelare som delar efternamn med en katalansk stad. Wenger har dock visat sig ha en förkärlek för snabba spelarkarriärer som inbegriper spel i andraligor, varför chansen att Reus landar i London Finest under januarifönstret enligt D&M ändå ligger på 20 %.

spale1.jpg

Iförd den outfitten tar han båten över sundet? Bild: Flickr.com: Spale1

Yoann Gourcuff, Lyon: Denne unge gentleman var för några år sedan nästa stora grej inom den europeiska toppfotbollen. Han var stekhet just framför Kongo-Kim i Rennes och kallades då, liksom vissa andra franska bolltrillare gjort genom åren, för näste Zidane. Efter succén i Rennes gjorde han, av någon orsak det rakt igenom galna beslutet att gå till pensionärsboendet AC Milan där han lika logiskt som självklart floppade. Floppade gjorde även Milan när de i sin naiva dumhet gav Bordeaux, dit han sedan var utlånad och gjorde braksuccé, möjligheten att köpa loss honom för en barkis och en halv special grillad med västkustsallad. Eller, ja, nästan i alla fall. Bordeaux högg såklart på realappen som satt på förköpsrätten de redan förhandlat sig till och gjorde, efter Gourcuffs fortsatta framgång, sig sedan en rejäl hacka när de i augusti 2010, krängde honom vidare till Lyon.

Väl i Lyon har han svalnat något, men var ändå så pass intressant att Wenger var och högg på honom under senaste sommarens kaotiska slutskede. Nu blev det ingen affär då, kanske på grund av Wengers bristande vilken gjorde det omöjligt för Lyon att hitta lämplig ersättare, men intresset torde inte ha krympt dramatiskt.

Yoann Gourcuff spelar mestadels på det centrala offensiva mittfältet och har, sedan Lyon ändrade spelsystem hamnat lite i kläm. Han har kontrakt med klubben fram till sommaren –15 och borde kosta runt 20 miljoner att få loss. Men om det faktum att han är köpt för ett spelsystem som klubben inte längre utövar kan påskynda en affär, skulle priset nog kunna sjunka markant.

Hans pappa, Christian Gourcuff, har någon form av vänskapliga band med Wenger och har som tränare för FC Lorient, både lånat och köpt av, men också sålt spelare till Arsenal. Detta skulle kunna underlätta prissättningen vid en eventuell affär mellan klubbarna. Han är såklart cup-tied och chanserna att han skriver på för oss i januari ligger någon stans mellan 10-20 %.

sathrya_smal.jpg

Mer tyskt än så blir det inte, liksom. Bild: Flickr.com: Sathrya

Lukas Podolski, Köln: Vi avslutar tyskt och väljer att göra det i form av den polskfödde Lukas Podolski. Ni känner till storyn: Upp som en sol i FC Köln, gottade sig med en massa mål i den tyska landslagströjan och för att sjunka ned som en pannkaka i Bayern Münchens stjärnspäckade himlavalv. Nu är han, sedan juli –09 tillbaka i Köln och då går det återigen som det skall. Kanske inte en speciellt spektakulär spelare, men en färdig och mogen spelare med lagom många år kvar på sin karriär.

Många kännare, nu senast Bayerns något oskönt stortyske Uli Hoeness, anser Podolski vara oförmögen att klara av de stora sammanhang som spel i en storklubb i en storliga innebär. Samt att han skall stanna kvar i sin nuvarande klubb om han vill fortsätta vara lyckad och lycklig. Om det ligger sanning i Hoeness ord eller om de bara är ett ”surt sa räven” om en spelare som floppade under hans vingar, är omöjligt att veta. Dock talar hans landslagsfacit med 43 mål och 95 framträdande, för att han visst kan leverera på toppnivå. 

Podolski kan spela både som nr 9 och som nr 10 just bakom strikern, men även på någon av ytterkanterna. Hans kontrakt med Köln går ut i januari –13, varför han antingen snart borde skriva på nytt eller bli föremål för försäljning, då uppskattningsvis runt £ 15 miljoner. Både tyskt och polskt verkar just nu ligga i Wengers smak, varför chansen till att denna potentielle mästerkatt blir Arsenal i januari, uppgår till ca 35-40 %.

Konklusion: Vi skall inte värva någon renodlad center, för denne skulle ändå ständigt hamna i skuggan av Rvp och detta leder bara till nedisande bänkplats. Denna högrisk för bänken lockar, om man bortser från han den där lille girige fransmannen med överbettet, ingen bollspelare av rang till ny klubb. Vi behöver inte heller något fyrtorn som genom briljant huvudspel kan förädla ytterbacksinlägg till mål. För det spelet för vi inte och de inläggen har vi, vad vi än tycker om våra väna ytterbackar, inte.

Vi behöver multikompetenta spelare som kan framträda på olika positioner i startelvan. En central anfallare som, när RvP spelar även kan göra gott ifrån sig på kanten, men även kan ersätta honom centralt när han behöver vila. Och/eller en yttermittfältare som kan täcka upp för central kreativitet när så behövs. Köper Wenger en central anfallare underkänner han inte bara Chamakh och Park, utan även sig själv, framför allt, för köpet av den senare.

Jag skulle gå ned i splitt av glädje om vi värvade Götze eller Hazard, men tror inte att någon av dem i nuläget är aktuella för oss. Götze för att han kommer stanna i Dortmund minst fram till sommaren och Hazard för att vi inte kommer att kunna matcha de monetärt dopade klubbarnas övergångssummor. Jag tror inte heller att Matias Suarez, oavsett arbetstillstånd, är det vi behöver. Reus skulle säkert kunna vara aktuell för oss, men först efter att den eventuella £ 16-miljonersklausulen kickat in till sommaren.

D&M föreslår:
1: Jag vill ha tyskt och jag vill ha Lukas Podolski
. Användbar på samtliga platser i anfallslinjen och redan en etablerad spelare. Han är, med sina 26 år i en perfekt ålder för att gå rakt in i en startelva och han skulle kunna innebära dels ett komplement till RvP, men även avlastning när denne behöver vila. Han är inte cup-tied och han har inget avskräckande skade-CV. Hans snart utgående kontrakt och hans utkastade krokar om önskan att byta upp sig, skulle kunna pressa ned priset till Wengernivå. Jag säger: Köp!

2: Gourcuff sitter fången i ett spelsystem som inte inbegriper hans nr 10-funktion, men frågan är hur mycket Wenger, efter sommarens inköp och med Jack Wilsheres comeback i relativt sikte, egentligen anser sig behöva en spelare som Gourcuff. Jag ser honom gärna i klubben och hoppas att priset kan sjunka så pass mycket att Wenger anser sig kunna slå till. Jag säger ännu en gång: Köp!

Då rundar vi av genom att summera de kommande inköpen. Jag vill ha en vänsterspelskompetent mittback, en ytter/kreatör och en centralanfallare/ytter, men utgår ifrån att Wenger lånar in dököttet Bridge från shitty, erbjuder Lille respektive Dortmund två Hubba-Bubba och en snusklubba var för deras storstjärnor och varför vi landar med Bridge och en afrikansk 17-åring. Eventuellt kryddar vi anrättningen med en sydkoreansk landslagsman, som vi ändå aldrig kommer få att se spela EPL-fotboll. Eller, vad f-sen, gjorde vi inte det förra fönstret?

Läs mer

Some Ins. Offensiva förstärkningar del 1

Davidsson och Mannen – lör 24 dec 2011 kl 09:10

Goder julaftonsmorgon på er alla Arsenalnissar runt om i stugorna. Jag hoppas morgonen behandlat er väl, att ni går en lika ljuvlig dag och natt till mötes, samt att ni har möjlighet och lust att angripa det kommande transferfönstrets mer anfallsinriktade slagsidor. Det har nämligen jag, eder allas D&M iklädd tomtemask, fläckig lodenrock och stinkande spetsad fulglögg, raglar jag vidare mot 120101. Spänn fast er för nu kör vi.

Under hösten har många talat om oss som en One Man Army. Jag själv har använt begreppet, men inte om oss som lag, utan om Robin van Persie som spelare. Att vi, Arsenal, inte är en arme som bara består av en man, utan att Robin själv är som en enda stor j-la oslagbart grym armé. Han har självklart varit rejält uppbackad och samtliga lagdelar började någon gång där i höstas, runt Marseille-äventyret, att fungera.

Dock behöver vi förstärkas och lagom till det kommer januarifönstret. Som jag varit inne på tidigare tycker jag inte alls om det, men nu är det som det är och det är bara att göra det bästa av de möjligheter som ett transferfönster innebär. Vi har minst två rejäla skäl att förstärka. Dels det självklara, att vi behöver bli bättre, men även det faktum att vår lagkapten Robin van Persie behöver känna att Wenger styr klubben i rätt riktning, mot stundande segrar, för att krita på det nödvändiga kontraktet.

goodzilla87.jpg

Boom, sa Arsenal. Bild: Flickr.com: goodzilla87

Jag har tidigare varit inne på att en mittback skall inhandlas. Dels för att vi, om sanningen faktiskt skall fram, bara har tre mittbackar som är redo att spela EPL, CL och inhemskt kuppspel vecka efter vecka. Men också för att några av dem tvingas täcka upp för ytterbackar som inte bara tenderar att bli skadade stup i kvarten, utan även få set-backs så fort de närmar comebacks. Jag har tidigare föreslagit Boltons Cahill, som nu verkar vara på väg till gungflyn på Stamford Bridge, men även Ajax Jan Vertonghen.

Idag vill jag tala om de offensiva inköp som, på kort såväl som lång sikt, är nödvändiga för klubben. I nuläget har vi en central anfallare som producerar. Vi har en ytter, Gervinho, som gör detsamma och vi har två andra, Walcott och Arsjavin, som gör det ibland, respektive inte särskilt ofta längre. Vi har Benayoun och Rosicky som absolut kan täcka upp, men som kanske inte längre är startspelarmaterial och dessutom är mer centrala mittfältare än yttrar. Vi har två unga och lovande yttrar i Ryo Miyaichi och Alex Oxlade-Chamberlain, vilka båda behöver speltid, men som ännu är just för unga för att garantera den kontinuitet som vi behöver. Ett litet passus dock för att AOC i min värld är mer redo än vad Wenger uppger, men ändå.

Men av dessa anledningar behöver vi en, kanske till och med två ytterligare spelare på de offensiva positionerna. Helst en central anfallare som även, när RvP spelar, kan agera ytter. Chamakh kan det inte och den utlånade Bendtner kan, vad Wenger än säger, det absolut inte. Till detta behöver vi en kreativ yttermittfältare som i värsta fall skulle kunna spela centralt, eller vice versa.

I dessa juletider skriver inte bara de små barnen långa önskelistor, så gör även vi fotbollsfantaster. Rykten går höga på nätet, men i gammal god Lehmannsk anda kör vi centraleuropeiskt och därför vill jag att vi tar oss en funderare över följande spelare:

whos_the_bet.jpg

På väg mot Islington? Bild: Flickr.com: Who's The Bet?

Eden Hazard, Lille: Spelaren som varenda europeisk storklubb uppges vara ute efter och en spelare som även ryktats till oss i flera års tid. Har tidigare uppgett att han har två favoritklubbar, Real Madrid och Arsenal, men även uppgivit sig vara lockad av italienska Inter, hur nu den kombon går ihop? Hazard fyller 21 år i januari, är nästan katalanskt liten och går att använda på de båda ytterpositionerna, men även som central/offensiv mittfältare. Han är explosiv, har god fart och kombinerar den med en både visuellt och kontextuellt lysande teknik. 

Eden Hazard är belgisk landslagsman och om Thomas Vermaelen kan anses vara till god hjälp att signa mittbacken Vertonghen, kan han visa sig vara själva nyckeln till att få Hazard att iklä sig världens vackraste tröja. För om du googlar ”Eden Hazard cousin” så har du, om inte svaret, så i alla fall en herrans massa snack om släktband mellan EH och vår belgiske kämpe. 

Hazard har kontrakt till sommaren 2015 och det går väl endast att spekulera i vilket marknadsvärde han kan antas ha. Under 25 miljoner pund är svårt att se och frågan är om Wenger kan tävla mot de stora elefanterna i form av oligarker, shejker eller spanska svågerpolitiker, när dessa hystar upp sina eller andras plånböcker. Skulle Wenger lyckas lägga rabarber på Hazard är det inte bara en enorm fjäder i hatten för Wenger, utan även en enorm maktmarkör för klubben. Chans att han värvas till Arsenal i januari: 15-20 %.

liz_kroos.jpg

Ännu en tysk på väg? Bild: Flickr.com: Liz Kroos

Mario Götze, Dortmund: Även denne lille bollmagiker har uttryckt förkärlek för Arsenal och det spelsätt som förs i klubben. Götze är kreativ, snabb och otroligt lovande. Trots sina ringa 19 år är han redan en etablerad startspelare både i Bundesliga och i det tyska landslaget och är, även han, högvilt på den europeiska transfermarknaden. Han har kontrakt till och med sommaren 2014 och hans klubb, skall enligt uppgifter, redan ha nobbat bud runt 30 miljoner pund.

I samband med hans match mot oss på Emirates, gick det rykten om att förhandlingar redan var igång mellan klubbarna. Något som man, utifrån de uttalande Borussias vd, Hans-Joachim Watzke, gjort om att han inte skulle göra sig av med varken Götze eller kollegan Hummel för allt smör i småland, får se som dementerat

Och det är väl lite här vi står i frågan Götze. Han ryktas till en massa klubbar och är eftertraktad av än fler, men har ett enormt värde för klubben han representerar. Skall Borussia på lång sikt kunna etablera sig som en maktfaktor i Tyskland och kanske till och med konkurrera med Bayern, kan de inte sälja sina bästa spelare så fort de uppmärksammas. Men i och för sig… kunde vi sälja både Fabregas och Nasri, och fortfarande göra anspråk på att vara en storklubb, så kan kanske även Borussia Dortmund kan tumma lite på principerna...? Chans att vi får se Götze i rött under våren: 10-15 %.

rsc.jpg

Hands? Bild: Flickr.com: RSC

Matias Suarez, Anderlecht: Den belgiska ligan, Jupiler Pro League, är i nuläget lite svårbedömd, gällande kvalité. Men i den huserar denne argentinske 23-åring och gör det, enligt uppgift, framför Wengers scouters vakande ögon. I Anderlecht innehar han, efter att Lukaku lämnade för ryssen på Fulham Road, strikerpositionen, men kan även med den äran agera ytteranfallare. I Europa Leagues grundspel har han spelat åtta matcher, gjort sju mål och passat fram till ytterligare tre, vilket torde stärka hans aktier även utanför Belgien.

Suarez har kontrakt med klubben fram till sommaren –13 och ett beräknat marknadsvärde runt 5,5-6 miljoner pund. Han skulle, med tanke på priset, kunna anses vara en typisk Wengervärvning. Billigt är bra och luften är fri. Frågan är bara om han, med tanke på att han inte spelat några som helst landskamper, får arbetstillstånd. Chans att Wenger värvar honom, med eller utan arbetstillstånd i England: 15-20 %.

Här tar vi en liten vätskepaus och återkommer i morgon eller övermorgon, inte bara med fler spelarnamn, utan även med en konklusion följt av ett beslutsunderlag som är fritt för var och en att översätta och mejla vidare till herrar Wenger och Gazidis för verkställande. På återseende.

Läs mer

Uselt är underbart

Davidsson och Mannen – tor 22 dec 2011 kl 08:07

Ja, vi måste bara få säga det och en gång för alla erkänna: Gårdagens match var rakt igenom usel. Skitdålig. Vi var synnerligen urkassa och bara det faktum att Villa faktiskt var ännu sämre, gjorde att vi inte förlorade matchen. Det och Szczesny i mål. I övrigt var det bedrövligt, med några undantag, rakt igenom.

Med det sagt skall vi hänge oss åt den stora glädjen tre poäng innebär. För att inte tala om hur ljuvligt det var att vi direkt, omedelbart efter förlusten mot shitty, studsade tillbaka. Att vi lät förlusten senast bli en engångsföreteelse och inte början på en trend eller ett ondsint mönster vi fallit i. Dessutom skall vi glädjas åt att vi gjorde det man lite småbittert brukar avundas manu, att spela skräp men ändå på något sätt lämna matchen som vinnare.

Det brukar talas om vinnarmentalitet, om att det sitter i väggarna eller om någon form av kultur. Nu gjorde vi just så, nu var det vi som drevs fram av någon speciell form av mentalitet eller var uppodlade i någon speciell vinnarkultur. Nu var vi, med några undantag, kassa, men gick ändå och vann. Och är inte det ett styrkebesked så gott som något?

Jag satt igår kväll framför en smålaggig stream men hade ynnesten att få matchen kommenterad på norska. Och under vissa perioder av matchen var det nästan så att den norske kommentatorn höll mig ur depressionen. Jag sänder härmed ett stort tack till min ansiktslöse välgörare från vårt västra brodersland. Och passar även på att betygsätta våra aktuella spelares gårdagsinsatser.

Szczesny: 4/5. Kunde kanske gjort lite annorlunda på målet, men var i övrigt mycket, mycket bra. Återigen visade han en stor pondus, en självklarhet och någons sorts diffus kraftfullhet som gör att han bara står där bollen dimper ned. Han var orädd framför Villafötter och väldigt välavvägd i sitt spel ute i boxen. En synnerligen självklar förstemålvakt, även igår.

Coquelin: 2/5. En oerhört skör och svag tvåa till denne yngling som jag har längtat efter och väntat på så länge. Nu fick han spela på en position han inte haft under de senaste ett och ett halvt åren, han fick göra det mot Villas snabbaste spelare; Charles N’Zogbia och han hade det inte lätt mot denne. Coquelin kom aldrig riktigt med i det offensiva och ofta lite på mellis i det defensiva. Det här är en kille jag tror på oerhört, men som högerback igår var han bara snäppet bättre än JD´s vanliga högerbacksinsatser.

PM4: 2/5. Nja, det här var ingen höjdare. Såg lite loj ut, eller kanske räddhågsen. Återigen helt ofarlig på samtliga de tretusen offensiva hörnor Dunne gav oss, men också lite… skall vi säga, klumpig än vad vi brukar få se av honom. Insatsen vid målet var ingen höjdare, även om han kanske inte var den största boven just då. Nej, bättre upp mot Wolves, Per!

Koscielny: 1,5/5. På samma sätt som han kan vara fullständigt lysande i de matcher han kommer rätt i, kan han vara helt under isen i andra. Och på samma sätt som han kan vara helt lost under vissa delar av matchen kan han glimta till och göra helt galna brytningar, små kroppsfinter eller underbara löpningar. Igår var han inte bra. Om PM4 och TV5 (vi kommer till det) gjorde bort sig vid Villas mål, undrar man ju var snubben som skulle befunnit sig mellan dem var. Var någon stans var Koscielny vid kvitteringen? Jo, då hade han tokrusat upp i banan och lämnat en ocean för de andra att täcka upp. Och så får man inte göra! Hur grym man än må ha varit i tidigare matcher.

TV5: 1,5/5. Inte heller han får godkänt denna match. Han kändes redan från början tämligen ofokuserad när han gnällde på domaren och gestikulerade över livets allmänna motvind. Var inte på något sätt delaktig framåt och märkligt, väldigt olikt honom, sladdrig i det defensiva. Vi får hoppas att denna match för honom, liksom för de andra i backlinjen, bara var en mellanmatch. Man spelar uselt, tar ändå de tre poängen och är hur bra som helst i nästa.

Frimpong: 1/5. Om jag hade längtat efter att få se Coquelin var det ingenting mot hur jag hade sett fram emot att se Frimpong. Och vart tog han vägen igår? Han hittade inte alls några vältimat smaskiga tacklingslägen och slog nog inte en passning rätt under den dryga timmen han fick spela. Nu överdriver jag såklart, men Frimpong måste spela oerhört mycket bättre än så här om hans framtid i Arsenal skall matcha hans förhoppningar och hjärta för klubben.

Ramsey: 2/5. På gränsen till underkänd i en match där han egentligen knappt kändes delaktig. Enligt statistiken var han den som sprang mest i hela laget, vilket talar för att han gjorde ett mycket större jobb än vad som framgick. För det man såg av bollkontakt var mest den där Ramsey vi hade hoppats bara var historia. Den där Ramsey med sidledsspel, onödigt tappande av tempo och snurrigt lunkande på ett centralt ingenmansland.

Arteta: 3,5/5. Tillsammans med Szczesny en av få utropstecken igår. Ständigt vän med bollen, ständigt på rätt plats när Villa anföll och ständigt med blicken höjd mot potentiella passningsmottagare. En elegant som funnit sin plats, precis som JW gjorde under fjolåret. Skulle kanske kunna söka skottläge lite mer.

Tw14: 1,5/5. Gjorde igår nästan ingenting. När vi hoppades att han, efter en godare period fram till söndagens shittymatch, lämnat One Trick Theo bakom sig, fick vi igår återigen helt fel. För Walcott gjorde ingen nytta alls och hans betyg räddas endast av att han lät bli att slänga sig vid straffen. Det hedrar honom något oerhört att han höll sig på benen i det läget. För det gjorde han inte så ofta. Det brukade sluta med att han sprang, stötte på motstånd och ramlade. Och sådant anfallsspel har vi ingen som helst nytta av. Inte igår heller. Eller som min norske livlina uttryckte det: ”Någon Lionel Messi är han icke!”

RvP: 3/5. En mellanmatch som han ändå lämnar med ett mål och ett målpass. Det skall man inte skämmas för. När Ramsey aldrig fick ordning på sitt passningsspel kändes det återigen som att RvP saknade en medspelare som sig själv att samarbeta med. Han krönte kvällen med att få säsongens mest oförtjänta gula kort när han förvisso söker straff, men klart bli obstruerad av Villaförsvarare. Han skulle absolut inte varnats utan fått, om inte straff, så i varje fall indirekt frispark.

Gervinho: 2/5. Började matchen piggt, men mattades avsevärt. Gervinho är ett offer för Arsjavins dåliga form, för om AA hade varit i form hade Gervinho spelat högerytter. Och hade han fått spela högerytter hade han varit oerhört mycket bättre. För vid de tillfällen han var bar igår, var när han utgick från högerytterposition och sökte sig in i banan med sina underbart aviga finter.

Rosicky kom in med tempo, Arsjavin gjord det inte, medan Benayoun fick göra sitt första EPL-mål för klubben. Och så glad han blev och så glada spelarna blev. Och så j-la glad man själv blev. För så krampaktigt hela matchen fram till Benayouns mål, så ljuvligt förlösande blev det. För det är något speciellt med att vinna ugly. Det är kanske inte lika underbart som att besegra che£sky borta på en feldömd frispark och ett mål som borde ha dömts bort för offside, som vi gjorde för några år sedan. Det är kanske inte lika underbart som att vinna orättvist. Men att gå hem med tre poäng fast man inga förtjänat, är fantastiskt skönt. Underbart och orättvist rättvist.

Om denna seger var underbart ful och underbart skön, var det rakt igenom bedrövligt att se Liverpool FC göra bort sig så grundligt som de, under gårdagens uppvärmning gjorde. När samtliga spelare kutade kring i en tröja med, den för sitt rasistiska utspel dömde Suarez nr på ryggen, talar inte bara om den enorma dumheten de kan med att visa, utan även hur rakt igenom oskönt en klubb kan hantera en svår fråga. Uselt LFC, uselt och bara uselt.

Läs mer

Phil Dowd: Certifierad barnmorska

Davidsson och Mannen – ons 21 dec 2011 kl 07:52

Under högstadiet hängde jag med en tjej, låt oss kalla henne L, som redan då visste att hon i vuxen ålder skulle bli barnmorska. Idag är hon just barnmorska och förestår en mödra- och barnavårdscentral i en liten mellansvensk stad. Jag tror att hon har det rätt bra i livet och jag tror att hon faktiskt kan vara just rätt person på rätt plats.

Under en lektion, kan tänkas någon gång under våren i årskurs 9, hade L´s klass vikarie. Denna vikare var i L´s ögon i fertil ålder och med L´s redan då barnaglada sinnelag, kunde hon till slut inte låta bli att gå fram och lägga handen på det hon trodde var vikariens växande bäbismage. Nu var så inte fallet. Vikarien var inte alls i välsignat tillstånd utan bara välsignad med en viss välväxtlighet, vilken lurade L´s ögon och bäbisvurm.

Stämningen mellan L och vikarien blev väl lite sådär, men detta hindrade inte L att fortsätta sin lyckliga vandring ut i livet. Men denna lilla magberöringsincident visar med tydlighet att saker och ting inte alltid är som man tror de är. Vikarier i fertil ålder är inte alltid gravida utan ibland bara lönnfeta. Fotbollsdomare i EPL är inte alltid kompetenta rättskipare utan ibland bara små taffliga troll.

eightbelles.jpg

Brrr.... det där kommer inte att sluta bra.

Nu tror jag, trots den omfångsrika buken, inte att Phil Dowd är gravid. Jag tror inte heller att han är en något vidare kompetent domare utan mer en medelmåtta som med FA´s goda minne fått fortsätta släntra på i gamla hjulspår. Jag tror inte heller att denna Dowd använde sina eventuella kognitiva resurser optimalt, när han gav Alexander Song ett högst tvivelaktigt gult kort i söndagsmatchen mot shitty, lika lite som han brukar upplevas som speciellt välmöblerad, i områden ovanför hängbuken.

Dock framstår han, efter hans lilla nyck att rycka upp ett gult i nyllet på Song, som en sorts fotbollens jordemoder. Konsekvensen av Songs gula är nämligen att han är avstängd i kväll mot Villa, vilket öppnar dörren för någon av de små ynglen Frimpong och Coquelin. Så utan att förstå det och utan att vara varse om det så blev hans handling en förlösande krystvärk, en varsam ackuschörskas hand och ut ploppade en ypperlig möjlighet för de små juniorerna Frimpong och Coquelin att få i sig lite nyttigt EPL-syre.

Vem av dessa två som Wenger väljer kan väl ingen veta, men jag tror att det lutar åt Frimpong. Dels eftersom han satt på bänken senast och dels för att han tidigare känts som före Coquelin i peckin-ordern. Dock har Coquelin varit lysande i sina CC-framträdande och en av få godkända på Old Trafford, varför båda torde ligga bra till för spel i kväll. Eller varför inte båda? Vi går in i ett tätt matchande och en förutsättning för att lyckas med sådana är en välavvägd trupprotation. Kanske behöver Ramsey eller Arteta vila? Kanske är västlig vind, en decemberkväll på Villa Park, ett perfekt läge för att få se två tredjedelar av framtidens centrala mittfält.

För på samma sätt som en högstadietids vikare ibland bara är lite rundnätt, en högst begränsad domare just bara en restprodukt av FA´s slappa hand, så kan klåparens misstag förbytas till möjlighet. Möjlighet för Frimpong/Coquelin att visa att de är redo, en möjlighet för Wenger att våga se just detta eller för oss misströstande arsenalister att se ljus i decembermörkret.

Ikväll vinner vi, ikväll studsar vi tillbaka och i kväll bjussar vi Alex McLeish, och hans små nissar från Aston, på en resa de sent kommer att glömma. C’mon you Gunners, Frimpong them where it hurts.

 

Bild: Flickr.com av ”eightbelles”.

Läs mer

Some Ins: Så här gör vi med vänsterbacksvakansen

Davidsson och Mannen – tis 20 dec 2011 kl 09:12

Jag och många med mig har redan ödslat både tid, tårar och galla åt den situation som, efter den betydelselösa sista gruppspelsmatchen i Champions League, nu råder i vår backlinjes vänstra hörn. Eller hörn… jag vet inte egentligen. Vänstra flank är nog bättre att säga. Där Santos tog oss med storm, både med fantastiska räder längs med den offensiva delen och med defensiva tilltag som ibland satte hjärtat i halsgropen på oss, där finns nu bara den ständigt rehabiliterande Kieran Gibbs.

Här skall sägas att jag gillar både Santos och Gibbs och att jag, om de varit hela, varit tillfullo tillfreds med vänsterbackssituationen. Men nu är den förstnämnde borta till mars –12, medan den senare planeras göra comeback någon stans mellan Boxing Day och evigheten. För det är ju så det är med Gibbs, oavsett hur bra vi än tycker om honom. Killen är aldrig hel. Han spelar aldrig fler än en handfull matcher innan han återvänder till sin plats i Injury Leagues absoluta tabelltopp.

Här skulle vi lätt kunna lockas in i någon form av problemlösningsmodell som inbegriper fenomenen ”januarifönster”, ”vänsterback”, ”köpa” och exempelvis ”Leighton Baines”. Och visst gillar jag Evertons främsta anfallsvapen, men det kommer aldrig hända. Dels för att Everton kommer kräva en massa pengar för honom men främst för att Wenger inte vill köpa något han redan anser sig ha. Eller snarare; får tillbaka inom överskådlig framtid. Wenger kommer inte att köpa någon vänsterback, av den enkla anledningen att han tänker att han tänker att Gibbs håller hela vägen till Santos återkomst, varefter de fortsätter att rotera på vänsterbacksplatsen. Man skulle kunna tänka sig ett lån, men vilken klubb har en vänsterback duglig nog för Arsenal över att låna ut? Milan hade säkert kunna tänka sig att låna ut Taiwo, innan vi lottades mot dem i CL och Shitty har ju alltid Wayne Bridge. Ja, eller kanske nej. Eftersom D&M inte bara är en man av folket, utan även delvis en produkt av Wengers tidiga Arsenal, så nöjer vi oss med att ta ett bett i knogen, morra tyst för oss själva och vända blicken mot en annan lösning.

sja82_och_the_gunnerific_49er.jpg

Lyckad kombo, skadefria...

För det finns en annan lösning. Den heter varken inköp av ny vänsterback eller lån av detsamma. Den heter inköp av ny mittback.

Innan du hugger tag i tangentbordet och sågar mig längs fotknölarna, skall du unna dig själv några adjektiv till och läsa vidare en liten stund. För så här är det: Truppen består i dag av sex mittbackar. Koscielny, Vermaelen, Mertesacker, Squillaci, Djourou och Miquel. De tre förstnämnda slåss om de två ordinarie platserna. D&M anser det vara jämt skägg mellan dessa tre, med viss reservation för Vermaelens tendens att drabbas av skador. Därefter haltar Djourou runt och även han har visat en nästan parodisk fallenhet för att falla till skadefrånvaro. Dessutom är han bara en skugga av sitt fornstora, bollsäkra och pålitligt luftburna jag och, hur mycket det än smärtar mig, ingenting att hålla i när stormarna går.

Miquel är förvisso ung och lovande, men inte mycket mer än just så och därför långt ifrån någon att räkna in bland kontinuerliga rotationsspelare. Squillaci känns väl egentligen inte som jag behöver skriva så mycket om, förutom när det är dags att plita ned hans nästa klubbadress. Och så var de sex mittbackarna bara fyra, eller om sanningen skall fram rent av tre och en halv.

Vermaelen kan utan svårigheter täcka upp på vänsterbacksplatsen medan Koscielny, och i värsta fall även Djourou, kan göra detsamma till höger. Kvar i mitten står PM4 och gottar sig, men där skall han ha sällskap. För köper vi en vänsterback är denne bunden till vänsterbacksplatsen, och blir sålunda en överflödig slaggprodukt när Santos och Gibbs kommer åter, eller om det bli någon av dem. Men köper vi en mittback som kan täcka upp i mitten medan exempelvis Vermaelen och Koscielny tar kanterna, eller rent av också har kantspel i sig, har vi alternativ i överflöd utan att för den delen sitta med mansours överflöd av ytterbackar.

Jag slänger upp två varianter:

Jan Vertonghen: Vermaelens side-kick i landslaget och tidigare parhäst i Ajax. Väl skolad i den rätta fotbollen sedan han som sextonåring anlände till Ajax och med ett gott rykte som drivande dominant i backlinjen. En ypperlig vänsterfot och stor erfarenhet av att inte bara spela mittback, utan även just på vänsterkanten.

24 år gammal, 1.89 lång och med ett rykte om sig att inte bara vara hård och brytningssäker utan också följsam och rörlig. Han har kontrakt med Ajax till och med juni –12 och beräknas ha ett ungefärligt marknadsvärde på ca 10,5 miljoner pund. I och med Ajax CL-spel så är han cup-tied vilket skulle kunna sänka hans omedelbara transfervärde något.

Gary Cahill: En följetong i Silly Season-tider och en klassiker att ta till så fort ett bra lag läcker i försvaret. Enligt ryktena lade vi ett bud på honom i somras, vilket förkastades av Owen Coyle som skamligt och på gränsen till kränkande lågt. Beroende på var John Terry ligger ner, eller kanske med vem, ryktas Cahill ömsom till che£sky, till spurs, ömsom till foolsen och ömsom till oss.

Cahill är en bra huvudspelare, brytningssäker och väl inskolad i ligan. Dock anses han av vissa som något långsam och skall man se till hur många mål Bolton har släppt in i år, så tja… Cahill är inte bara engelsman utan även startspelare i landslaget. Han har ett halvår kvar på kontraktet vilket gör att Bolton, om de över huvud taget vill han någonting för honom, måste sälja honom innan januari övergår till februari. Frågan är bara till vilka och för hur mycket. Hans marknadsvärde torde ligga någon stans mellan sju och tio miljoner pund, vilket egentligen säger precis ingenting om någon av de stora oligarkerna väljer att ge sig in i leken. Frågan är också om han vill gå till ett lag där han faktiskt skulle behöva slåss för att konkurrera om en startplats.

Konklusion: Arsenal spelar en progressiv och bollinnehavsbaserad fotboll. Samtliga truppens spelare, inklusive de försvarande, bör anses vara relativt god vän med bollen. Väljer vi att sätta mittbackar som ytterbackar förlorar vi en del i det offensiva spelet, men vi vinner, överlag, i det defensiva. Våra yttrar behöver inte ta så stort hemjobb och fasta situationer kan tajtas upp än mer.

Av truppens nuvarande mittbackar bör nog bara Vermaelen, Koscielny och Mertesacker ses som givna inför nästa säsong. Miquel är för valpig, Squillaci för dålig och Johan ”Jag spelar bara en halvlek” Djourou är inte bara för skadebenägen utan även tyvärr i kraftig stagnation. Kyle Bartley, som för närvarande harvar i den skotska ligan, verkar även han vara mer skadad än spelande. Därav behöver vi en mittback till inför nästa säsong och kan vi ta denne redan nu, när luckorna i backlinjen är digra, har mycket jobb redan gjorts.

Så därför blir Skadefrånvaro på Santos+Gibbs habitala tillstånd lika med: Cahill/Vertonghen. Jag ser gärna att Cahill väljer oss, inte bara för att vi behöver honom, utan även för att che£sky, foolsen och spurs gör detsamma. Och bättre en bra spelare hos oss än hos någon av dem. Vertonghen skulle, i och med sin erfarenhet av vänsterkanten, öppna än fler möjligheter för oss, men kanske skulle en viss omställningstid kunna ligga bredvid cup-tied i minusskålen. Vad tror du om den?

 

Bild: Från Flickr.com: Gibbs "SJa82"

och Santinator "The Gunnerific 49ers"

Läs mer

Jag älskar Arsenal

Davidsson och Mannen – sön 18 dec 2011 kl 19:08

Jag måste erkänna, jag kan inte ljuga, förneka eller bortse från det uppenbara. Jag måste få komma ut med det, låta det lämna mitt innersta för att få ta del av livet på utsidan och här kommer det: Jag älskar Arsenal. Jag har två barn och en fru och älskar alla tre. Så det borde inte finnas plats i en vuxen mans liv. Det borde inte finnas rum för det, men jag älskar Arsenal. Jag är stolt över att följa Arsenal, över att vara Arsenal och jag är oerhört stolt över vad vi presterade idag. Oavsett resultatet, jag är så stolt.

Stolt över laget, stolt över klubben och dess vackra och framgångsrika historia. Stolt över den potent vackra kanonen och över de rakt igenom ljuvliga tröjorna. Över att exakt den nyansen av rött är den vackraste färgen i världen och stolt över att just ärmarna fick vara just vita. Stolt över att Arsenal hör hemma i just Islington/Higbury och stolt över att de områdena ligger i den underbara staden London och att London ligger i just landet England. lover14boy.jpg

Jag är stolt när jag ser gamla filmer från svunna tiders segervarv. Jag är stolt när jag ser spelare som vandrar fram ur Arsenal Stadiums inre och jag är stolt när jag ser dem blicka över läktarnas tak. Stolt när jag tänker på hur Wenger lotsat oss genom avskedet från Highbury/Arsenal Stadium vidare till framtidens fotboll på Emirates/Ashburton Grove.

Jag älskar Arsenal och jag älskar hur klubben är skött. Jag saknar segrarna jag vande mig vid att ta för givet och saknaden sticker som en dolk i mig. Men jag älskar fortfarande Arsenal. Jag älskar klubben och allt det den står för. Genom goda tider och genom de som förstörs av ondskan. Genom styrka och genom svagheter. Genom vinster och genom förluster. Jag älskar fortfarande Arsenal och jag är fortfarande stolt över att alla som känner mig associerar mig till klubben. Att de vet vem jag är och att jag är Arsenal.

Detta Arsenal mötte idag den moderna fotbollens fultrynade galjonsfigur. De mötte klubben som tidigare inte var någonting, som var skit, en driftskucku och som ständigt hånades. Som nu fått monetär luft under sina vingar vilka i virvlande fart lyft mot icaroska höjder. Klubben som ömsat skin från smutsen, de ständiga förlusterna och den alltid närvarande förnedringen på Maine Road till den hela, rena men förvisso ofta halvtomma samväldesspelsarenan Etihad Stadium.

marie.jpg

Jag är fortfarande salongsberusad, jag är fortfarande helt slut och jag är på något sätt helt tom. Men jag gör ändå ett försök att sätta betyg på spelarna. Jag hoppas ni har överseende med för lite hjärna och för mycket hjärta, men så här blir det:

Szczesny: 4/5. Gjorde ett STORT antal STORA räddningar. Den målvakt vi behöver. Nu och i framtiden. Målet han släppte in var inte hans. En första, en andra och sedan föll bollen in. En dominant, varsamt dansande på den vassa eggen. Ett solitt block längst där bak, som gjorde en mycket bra match.

Djourou: 1,5/5. Inte en ytterback. Jag gillar killen, men han visade också vad som saknas när en ytterback saknas. Offensivt var han inte alls med och defensivt gick han bort sig åtskilligt. Logiskt skadad och utbytt i början av 2:a.

PM4: 2/5. Inte alls så långsam som många vill pådyvla honom. Men inte heller snabb nog att ta sig an de små snabba shitty-forwardsen. Borde gjort mer, borde varit mer, borde tagit större plats. En stor spelare som måste växa ikapp sin storlek även spelmässigt.

Koscielny:2,5/5. Bra som mittback. Väldigt bra som mittback. Och även oerhört mycket bättre än JD som högerback i andra halvlek. Vaken och närvarande offensivt, men var var han när shitty gjorde mål? När den italienska galenskapen fick fritt spelrum på deras vänsterflank?

TV5: 4/5. Bra som vänsterback, men fantastisk som mittback i andra halvlek. Var där han skulle, ägde sin areal, men blev ensam med tre motståndare när de gjorde målet. Visade, som vanligt, ett brinnande hjärta i kampen om kvitteringen.

Song: 3,5/5. Fick ett oförtjänt gult tidigt i matchen och hämmade självklart av detta. I övrigt en väldigt bra match. Song är stor. Song är de stora matchernas man och endast ett par felsteg skiljde honom från sitt rätta epitet.

Arteta: 3/5. Även här en briljant insats. Bra, utifrån att vi förlorade, men mästerlig om de små marginalerna varit på vår sida. Höll mycket boll och gjorde det utmärkt. Trots hård markering och ständigt nötande på hälsenorna. Bra frisparkar.

Ramsey: 3,5/5. Killen som gillar klackar. I tid och otid. Gjorde en väldigt bra match. Kamperade oerhört bra med Gervinho och slet upp stora rivor i shitty-försvaret. Är på rätt väg och kommer att bli stor. Han med.

TW14: 1,5/5. Nja... Ett bra skott i början av andra. Men i övrigt inte mycket att skriva hem om . Utan boll i första halvlek och när han fick den blev det liksom inte så mycket.

Kung av Kungar: 4/5. Endast en felaktig offside från att bli hjälte och endast en missad straffavblåsning från att bli målskytt. Var överallt. Längst fram och samtidigt speluppbyggare. En stor spelare som borde fått gå ett bättre öde till mötes denna kväll. Tack Dowd, din lönnfete klåpare, för det.

Gervinho: 4/5. MoTM enligt D&M. Ständigt utmanande, ständigt i rörelse och ständigt farlig för motståndarna. Ett ypperligt ytterspel och precis i sina inlägg, sina dribblingsfärder och sina instick. Borde kunna skjuta mer, dock.

Miquel: 3/5. Bra inhopp. Och gjorde backlinjen bättre i och med att TV5 fick gå in i mitten. Inget att skämmas över i denna match.

AA och MC: Ingen av dem gjorde något större väsen av sig. Den siste mer eller mindre osynlig.

Phil Dowd: 0/5. Viftade med helt fel kort, i helt fel läge och gentemot helt fel spelare. Missade den solklara straffen, borde läxat upp sina linjemän och borde gjort slarvsylta av snubben som blåste av RvP´s mål.

Matchen igenom stred  Arsenal mot den moderna ondskans förtrupper och vi stred väl. Underlägsna i allt utom hjärta, bultade de starkast, hårdast och stoltast. Och jag är så stolt över mitt Arsenal. Och jag älskar fortfarande mitt Arsenal. Och jag kommer så alltid göra. Vi är bäst, vi är störst och vi är kärlek. Kärlek när den är som varmast, när den är som rödast och när den är som mest adekvat i en medelålders mans tillvaro. Jag älskar Arsenal, 'nuff said.

Bilder från Flickr.com: "lover14boy" och "marie"

Läs mer

Försvarsmakten har ordet

Davidsson och Mannen – fre 16 dec 2011 kl 07:07

God morgon pojkar. På söndag är det krig och det kommer att smälla utav bara h-vette kring era knappt torra öron. Löjtnant D&M kommer hålla i trollstaven vilket innebär att ni kommer att veta exakt vad ni skall göra, samt när ni skall göra vad Löjtnant D&M har sagt till er att göra. Det är Löjtnant D&M som kommer att se till att allt går som det skall och det är i dessa två händer er hela existens vilar. Grattis, pojkar.

Jag ser att nivån på persedelvården här på kompaniet höjts avsevärt, sedan senast vi sågs. Tänk vad lite permission kan göra för en samling hormonstinna småyngel. Underbart. Olles brorsa, visst är det ett alldeles förtjusande stycke klädesplagg? Seså, ordentligt neddragen skall den vara, det är väl ingen liten studentikost lustfylld mystillställning vi skall bevittna! Seså. På Löjtnant D&M´s order marscherar vi in i salen för nu skall ni få lära er någonting. Och ni kommer att lämna salen med ny och upplyftande kunskap att lägga till ert lättburna bagage.

Varsågoda och sitt ned för en stunds genomgång. Öppna alla fönster och släpp in den friska vinterluften. Bra. Fyrkanten ni ser här på tavlan föreställer ett gräsområde med måtten 105 gånger 68 meter. Den här halvan av fyrkanten är vårt territorium och den andra är Fi´s. Våra anfall har denna något mindre fyrkant som mål och som ni förstår är vi även satta att försvara motsvarande fyrkant placerad inom vårt territorium. Vi har våra utgångspositioner ungefärligen här, i detta område, medan vi kan anta att Fi har sitt, ungefärligen, här.

milan_cmadge.jpg

Enskild ställning, utropade Löjtnant D&M

Inledningsvis bör vi närma oss, i alla fall utkanten av, den mentala sfären. Vi är de goda och Fi är allena onda. Vi är de tappra iförda rött med vita ärmar och de är de fula blekblå och själlösa legoknektarna. Detta innebär att vi har rätt att ta till, i princip, vilka metoder vi anser nödvändiga för att stoppa motståndarna från att genomföra den anfallsstrategi de troligtvis har planlagt. Nåväl. 

Vi utgår ifrån att striden kommer, som de säger, bölja fram och tillbaka. Dock finns stor risk att Fi kommer att inta en ganska låg försvarsposition, troligtvis i någon form av skyttegravsvärn, ungefärligen här. Om så sker, måste vi utgå ifrån att Fi kommer hota med snabba omställningar, troligtvis på flankerna här och här. Vid en sådan situation måste vi snabbt skära av deras försörjningslinje i form av centralt belägna stabsfunktioner, men dessutom styra ut anfallsstyrkan mot någon av de flaggor som finns i varje hörn på den gröna fyrkanten. I vårt territorium är flaggorna utsatta här och här.

Kvartscirklarna ni ser just intill dessa flaggor är det område där de så kallade hörnsparkarna tages. Intar Fi dessa områden genom en så kallad hörnspark är det av yttersta vikt att vi mobiliserar all försvarskraft vi över huvud taget kan uppbringa. Vi kan, på en sådan hörnspark, förvänta oss anfall från luften, varför vårt luftvärn måste eliminera eller reducera effektiviteten i fientliga luftaktioner, med varje till buds stående medel. Inte bara i form av de ofta luftburna och ständigt stridsberedda försvarstrupperna med betäckningen LK6, TV5 och PM4, utan även genom krypskyttar såsom TW14, vår ryske infanterist AA och den holländska flottans regalskepp, Robin van Persies idoga arbete för att vinna terräng och säkra mark.

Vi sätter även ut två inringade kryss, låt oss säga här och ett här borta, vilka får symbolisera möjliga frisparkslägen. Så kallad frispark ges till en av de stridande trupperna när motståndare brutit mot någon av de konversioner som är uppsatta av Nationernas Förbund, eller snarare The International Football Association Board. Vid dessa frisparkar kan vi anta att Fi väljer liknande taktik som vid de nämnda hörnsparkarna, men till den skall även adderas de markbundna trupprörelser som Fi, genom ett snabbt tillslag, kan iscensätta. Även kombinationsmöjligheter finnes och dessa är än mer krävande att försvara sig emot. En faktor som gör det än mer viktigt att vara på sin vakt och inte släppa en j-vel över bron.

bbai0208_arsenal.jpg

Head Up, Menige Bench

För detta är vårt fort, detta är vårt krig. Fortet måste vi försvara och kriget måste vi vinna. Vi skall aldrig vika ned oss, aldrig falla till föga för lättja, infallna nycker och aldrig, Löjtnant D&M repeterar, aldrig ge upp. Vi är de goda och Fi är de onda. Vi äger rätten att beskydda vårt territorium och vi är således också ålagda ett ansvar för att göra detsamma. Vi skall gå vinnande ur striden, vi skall stå som sista män och vi skall inte på något sätt låta deras attack vinna över vårt försvar.

Med detta försvar kan vi även bygga en upp en lyckosam anfallsstruktur i form av blixtkrigliknande attacker. Våra rödbröstade trupper skall tämligen virvla förbi dessa ljusblå varelser av fientlig art. Anfallsvåg efter anfallsvåg skall välla över dessa kränkare av den sant idrottsliga hedern. Dessa krigsrättsrekryter, dessa falska legoknektar och quislingavkommor. Vi skall låta våra kängor vandra över deras ängar och trampa ned allt det de försökt bygga upp. Varje fort skall raseras och varje bro skall brännas. Vi skall vara i ständig rörelse, vinna varje litet enskilt slag och aldrig, aldrig ge upp.

Puh, väl lyssnat, pojkar. Gå nu ut och gör Löjtnant D&M´s stolt vitärmade hjärta än mer stolt. Ta tågen, bilarna eller hämta ut valfri bandvagn. Muta kvartersmästaren att bevilja extra färdkost, för här skall vi vandra i nordvästlig riktning. Skicka kvinnor och barn till kontinentens säkerhet på andra sidan kanalen, olja in era kängor och se till att, som de säger, göra avtryck. Låt den ljusblåa nyansen av extrem oskönhet förvandlas till en unken parantes i historieböckerna. Så, bra pojkar. Utgå!

Bilder: Frånfällning Samir Nasri. Bildbyrån

 medan Legolöjtnant är från Flickr.com: ”Milan Cmadge”.

Läs mer

Some Ins and Some Outs del 2

Davidsson och Mannen – ons 14 dec 2011 kl 14:32

Efter att D&M, gjort det Arsenal tenderar att göra, dvs. bränt en herrans massa krut på målvakter som inte ens spelar, tar vi oss idag vidare framåt i banan. Vi håller kvar frågeställningen vilken ungefärligen lyder; ”Hur f-nken skall klubben agera i förhållande till vissa spelares snart utgående kontrakt”. D&M gav ju i föregående inlägg domar: Sälj, förläng och vill behålla, men tvingas sälja när herrar Almunia, Mannone och Fabianski avhandlades. Nedan kommer du få se vad åsiktsmaskin och tillika bloggskribenten anser om Rosicky och Arsjavins framtid i föreningen.

Tomas Rosicky: När det gäller Tomas Rosicky så känner jag ibland att det nästan är svårt att förhålla sig saklig till honom. Om man tenderar att pendla mellan lycksalighet och att riva sitt hår när vänsterbreddare Santos visar upp det moderna ytterbackspelet, så är det inte långt ifrån de känslor Rosicky kan väcka. Inte på planen, för där är han ofta klokheten själv, utan när man i stället ser till hans tid i Arsenal i stort.

Han kom till oss som en spelare, på gränsen till den yppersta världseliten. Han skrev på för oss just före VM –06, där vi såg honom skjuta ett av VM-historiens grymmaste skott när han, från 35 meters håll sänkte USA. Man satt i TV-soffan och bara slickade sig om munnen. Vi prisade Wengers fingertoppskänsla att signa denna diamant just innan det internationella genombrottet, men stod förblindade inför det skade-CV han redan då bar med sig.

 

aminda.jpg

Kraft rakt igenom.

Han tog över Bobbys gamla tröja med nummer 7, och bildade tillsammans med vitryssen Hleb någon form av mittfältsytterpar vilka båda var oerhört centrala i sitt spel. Rosicky blev snart älskad av fansen. För sitt underbara skott, för sin förmåga att finna djupledslöpningar och för sin ljuvliga högeryttersida, med vilka han frälste oss anhängare under sina första arton månader i klubben.

Sedan började helvetet. Det började som en hamstingskada med ständigt framflyttade återkomstdatum, men blev snart en tragikomisk jakt på den egentliga skadeorsaken. Ständiga undersökningar följdes av ständigt nya diagnoser och ständigt nya operationer följdes av ständigt ytterligare rehabperioder. När Rosicky kom på tal så lades fantasternas pannor ständigt i djupa veck och nästan alla hade givit upp hoppet om att återigen få se honom på plan. Men efter ett och ett halvt år, då nästan exakt 50 % av tiden i klubben, kom han sent våren –09 äntligen tillbaka.

Visst kunde vi se att han inte riktigt var densamme och visst förstår vi än i dag att han aldrig kommer att bli det han ett tag var på väg att bli. Han har haft tendensen att göra oerhört lovande försäsongsmatcher för att sedan falla in i anonymitet när han väl fått spela tävlingsmatcher. Fast när vi gick som tyngst i början av årets säsong, så var faktiskt Rosicky en av de bättre. En av de som, i varje fall marginellt, kunde fylla vissa fragment av den lucka som Fabregas lämnat efter sig.

Och det är även där, på det centrala mittfältet som Rosicky nu hör hemma. Kanske inte som given startspelare, men som lojal truppspelare. Och som truppspelare anser jag honom vara oerhört kompetent. Han har en hög lägstanivå och man är sällan orolig när man ser hans namn i uppställningen. Stämmer inte de offensiva löpningarna och finner smörpassen inte riktigt rätt, så vet man att vi i varje fall kommer att få njuta av hans underbara glidtacklingar.

D&M säger: Förnya och förläng. Vi står inte och faller med Rosicky, men när vi svajar har han, faktiskt, en stabiliserande effekt. Han skulle säkert göra sig oerhört bra i både tyska, franska och kanske även spanska ligan, men det är  här, hos Arsenal, han hör hemma.

 

blog_gallery_5.jpg

In bed with Andrej.

Andrej Arsjavin: När Arsjavin, efter månader av spekulationer, under januarifönstret –09´s absolut sista skälvande sekunder skrev på för klubben, var inte bara London lagt under snö. Ett tungt täcke av stundande halkrisk ur nästa säsongs Champions League låg också över klubben. Aston Villa var, under Martin O’Neill´s pedagogiska hand och grabbade om fjärdeplatsen i ligan. Vi fick hålla tillgodo med att få se Eboué spela ytter helt utan spel i sista tredjedelen och bli inbytt, utbytt och utbuad i en och samma match. Det var liksom inte så kul just då, det såg inte riktigt så bra ut för oss och det var faktiskt ganska tungt under den hösten.

Arsjavin hade genom ett sitt deltagande i Euro 2008, där han bland annat hann sänka Sverige, blivit grej of the day och rykten om katalanskt guldregn blandades med monetärt gazpromska muskler och nyrysk ickeretorik. När hans övergång till slut, där i snökaoset, tillkännagavs så kändes det som om vi fortfarande var det där storlaget som kunde locka de där stora namnen till oss. Och tja… kanske var det så med köpet av Arsjavin, kanske var det inte så. Kanske var vi attraktiva nog att signa en attraktiv världsstjärna, kanske var Arsjavin inte riktigt så attraktiv som både vi och Zenits klubbledning, ville ge sken av?

När Arsjavin väl fick göra debut för oss så var han nästan magisk. Helt utan omställningstid kastade han sin in i hetluften och sprang lungorna tunga på högerbackar riket runt. Fyra mål på Anfield Road där foolsen bara räddades av att vi hade Denilson på mittfältet och Silvestre i backlinjen. Killen var stekhet, vi sjöng hans lov genom att fullt logiskt häda gready bastard och Arsjavin värmde oss med ett potentiellt lysande andra-, tredje- och fjärdeår i ligan.

Nu är han på detta fjärde (egentligen 3.5:e) år i klubben och det har väl inte riktigt blivit vad det första halvåret lovade. Under hans andra år i klubben fick han ständigt spela småskadad och även agera central anfallare då RvP och Bendtner var skadade och Eduardo aldrig riktigt kom tillbaka. Under hans tredje år fick han ständigt skit för att han, enligt vissa, inte tog det defensiva ansvaret och mest såg lat ut. Trotts denna eventuella lättja stod han för flest målgivande passningar i klubben säsongen 10-11.

I nuläget spelar han paradoxalt nog någon sorts andrafiol bakom Gervinho och TW14. Han får ytterst sällan starta matcherna och får han det så blir han per automatik avtagen banan efter 60:e matchminuten. Gnället ljuder fortfarande över webb-nejderna och ropen om att han skall säljas ljuder som flyglarm klockan tre första måndagen varje månad.

D&M säger: För bövulen! Behåll killen och ge honom speltid. Vi håller på att offra en av truppens mest kreativa personer för att ständigt ge TW14 chansen. Arsjavin har under sina år i klubben endast fått spela en handfull matcher på sin egentliga plats, den centrala bakom anfallstrion, och det har skett efter sent komna skadevakanser på andra spelare som Wenger ansett stå före Arsjavin i kön. Killen skall ha ett nytt kontrakt och killen skall spelas där han behövs och gör som mest nytta. Han bör, om Wenger sköter honom väl, ha i varje fall tre goda år framför sig. Och om vi släpper Arsjavin, vad gör vi då när RvP´s och TW14´s skador kommer?

Då var vi vid dessa två Some Ins and Some Outs vägars respektive ändor (nej, D&M, så säger man inte). Dessa kommer att följas av i varje fall en nr 3 och en nr 4, mer om och av dessa senare. Keep it country!

 

Bilder från Flickr.com. Rosicky av "aminda"

och den lilla pojkscouten av "Blog Gallery"

Läs mer

Where were you when you where shit?

Davidsson och Mannen – tis 13 dec 2011 kl 09:00

Efter gårdagens match mot che£sky, eller som matchen egentligen heter “The Battle of Where were you when you where shit?”, så måste frågan ställas. Gårdagens match tillsammans med föregående veckas molokna avsked från fotbollens finrum, och förvisningen till densammas skamvrå, Euro League, så tycker man sig kanske se en viss spricka i den ljusblå fernissan.

Shittys elaka storebröder sjunger ”This City is yours, this city is yours, 20.000 empty seats, are you fucking sure?” Och är de ljusblå verkligen säkra? Har de verkligen täckning för allt skryt, för allt bröstande och för alla versaler? Står Mancinis miljardbygger verkligen på solid grund och finns det verkligen stabila reglar bakom den blandputsade ytan, eller är skrytbygget faktiskt satt i gungning? Hur många fler tomma platser klarar klubbens marknadsavdelning av att rea bort till skolklasser och hur många fler nederlag kan dessa euro-stinna elitister i spelartruppen ta innan de börjar vända sig mot varandra och igångsätta imploderingen?

 

mancini_spelar_luftgitarr.jpg

Snubben lirar boogie-rock. Men hur länge?

Även om vi alla är snälla människor som inte önskar någon annan något illa, så bara älskar jag detta möjliga scenariot. Först åkte de ur Champions League, sedan åkte de på sin första ligaförlust för året och därmed missade de chansen att bli Unbeaten/ännu-mer-Arsenal-lika. Därefter skall de ta emot laget de så mycket längtar efter att likna, nämligen Arsenal. Och shitty borta är inte någon enkel match, men kanske har timingen, i den moderna tideräkningen efter mansours oljepengars tillträde, aldrig varit bättre?

Visst kan de vara fyllda av revanschlusta och visst kan Herr Mancini hetsa upp borderline-dudesen till fradgasprutande bestar. Men likaväl kan dessa löneförhöjningshöga individualister slokörade vika ned sig i bekvämlighetens lättja. Och likaväl kan de förvirra sig till att börja använda sig av sin absoluta akilleshäl, huvudet. När fotbollsspelare börjar använda huvudet så sker det mestadels i motgång. Och när denna process väl är igångsatt så leder den bara raka vägen ned i fördärvet.

Så låt oss, hur goda och fina människor vi än är, hoppas. Låt oss hoppas på att alla Balotelllis, alla de Jongs, alla bröderna Trofé och alla dessa dyrt inköpta engelska vinnarskallar, plötsligt börjar fundera på vad de egentligen håller på med. Var de är någonstans och vad anledningen till det egentligen är. Vad de tänkte på när de gjorde valet och faktiskt bestämde sig. När de ser alla tomma stolar, när de ser vårens urvattnade spelprogram och när de inte längre kan se sig själva som en del av något gott.

När medgång förbytts till motgång och när det omöjliga faktiskt kunde ske. När marken under Mancinis fötter plötsligt börjar gunga. Som en storm i en livlös öken eller som en upplevd hägring i densamma. Som en sinande oljekälla eller som en Kung Midas helt omgiven av guld, men utan kärlek, utan föda och utan någon fotbollens Pactolus att tvaga sig fri från skammen i. Vad blir då kvar? Where will you be when you’re shit again? 

 

Foto: Bildbyrån

Läs mer

Sidor