Medlemmar: 6167 st.
Visa menyn

Davidsson & Mannen

D&M säger tack och önskar gott sommarlov

Davidsson och Mannen – fre 20 jul 2012 kl 16:55

Nu har jag bloggat här på Arsenal Sweden i nästan ett år. Vi har alla gått igenom en säsong som började i konstant bäckmörker och slutade i en stilla lättnadens suck. Vi förblev förvisso återigen titellösa, men slutade trots föregående sommars transferhaveri på en bättre tabellplacering än vi gjorde säsongen 2010-2011. Nu står ännu ett transferfönster på vid gavel och som ni alla vet så började det i hoppfullt ljus med två tidiga affärer, men har allt mer övergått i en brungeggig sörja med RvP-gate, en Walcott som vill har grande lön och alldeles för långsam och ringa avskeppning av alla de överbetalda spelare som fått, men inte tagit, chansen i klubben.

När jag började skriva här på Arsenal Sweden, hävdade jag i min första text att jag såg mig själv som en Arsenal Swedenbloggarnas Sven Nylander. Och med Kungar Kicken och peripetie tillsammans med en pånyttfödd Ordförande Asplund, så känner jag, att det med mina 158 inlägg under denna säsong, blivit just precis så. Och som om bloggande vore förankrat i verkligheten och som om det vore någon form av parallell process med det riktiga livet, så tackar jag för denna säsong, med just den referensen som startblock.

För nu skall jag lämna klassrummet bakom mig, rusa ut över gården, förbi gungorna, klätterställningen och den inofficiella Tjejerna-jagar-Killarna-trappan för att äntligen ha sommarlov. Jag tar i morgon bitti med mig familjen till stadens stora flygplats där vi äntrar ett plan till Malaga, för att sedan transportera dem och mig själv till en liten by, precis mitt emellan Malaga och Gibraltar. Där skall vi bara hänga, softa och till det försöka göra så lite som absolut är möjligt.

Jag skall försöka hänga med i vad som händer runt om i Arsenalvärlden. Kanske får jag igång någon lätt blurrig stream att se matcherna från Asien-lägret på, kanske inte. Kanske hasar jag mig in på forumet för att avnjuta era åsikter och tankar kring det som händer och förhoppningsvis kan jag ta in och digestera allt det som vi alla Arsenalfantaster går igenom i tider som dessa. Eller så nöjer jag mig med att lyfta min högra arm och föra en kall San Miguel till munnen, klappa någon av ungarna på huvudet eller frugan på annan för stunden lämplig kroppsdel, för att sedan låta magen växa till bekvämligt semesteromfång.

Jag hoppas vara tillbaka med en betygsanningsspetsad Headmaster Ritual att följa upp träningsmatchen mot Köln med. Jag hoppas då vara påfylld av nya idéer, kontrasterande liknelser och helt omöjliga referenser att sprida för vinden. Vi får se.

Men framför allt vill jag tacka alla er som läst mina texter genom säsongen som varit. Tack för allt, hoppas ni har det bra och på återseende till hösten.

Keep It Country, Up You Gunners and We Will Never Surrender.

Läs mer

Varje Dag Är Som Söndag

Davidsson och Mannen – tis 17 jul 2012 kl 07:25

En sommar i början av 90-talet spenderade jag ett par veckor i den sydengelska staden Brighton. Mina föräldrar hade som ett sista desperat försök att ge mig grundläggande språklig bildning, sänt mig på en tre veckor lång så kallad språkresa. Jag deltog varje dag i några timmars engelskaundervisning, men skulle framför allt tämligen duschas i det engelska språket. Detta skulle då rädda den sista lilla chans till framtida engelskatalande som mina ovetandes föräldrar då fortfarande hoppades på.

Jag måste så här ett antal år senare, erkänna att det gick lite sådär med språkinlärningen. På tre veckor lärde jag mig två nya engelska ord, host och stomach, och på de två identiska språkproven hade jag ett bättre resultat på det som inledde kursen än på det som avslutade den. Mina föräldrars investering gav föga språkliga resultat, men så mycket av annat.

För vi lyckades tokfesta oss igenom de tre veckorna, utan några som helst kontakter med den engelska lagens långa arm, men desto fler med motkönade medresenärer. Det knöts högst temporära kontaktytor med djärvt utmanande Francesca från Milano, med småblygt trevande Anabel från Málaga, med den som konstart dansande Katja från Malmö. Katja kunde dansa precis som Madonna gjorde i Voguevideon och hon fick hela The Enterprise att plötsligt gå från pinsamt tonårstrevande till pulserande sommarnattssvettande. Tror ni jag kunde låta mig missa den chansen?

Vi killar hade just upptäckt boxerkalsongersnas förföriska fördelar, vi använde första generationens luvtröjor och körde med groteskt vida jeans. Folk läste Steven King, lyssnade på Midnight Oil och använde resecheckar från Thomas Cook. Vi drack Foster’s Lager ur enlitersburkar och röktes helvetiskt starka John Player Special. Det tändes lägereldar nere på den milsvida småstensstranden, eldar i små tonårshjärtan och världen låg orört tillgänglig framför våra fötter.

De värdföräldrar som var satta att inte bara säkerställa vår överlevnad, utan även delta i nämnda språkdusch, såg väl egentligen inte så mycket av oss. Förutom förmiddagen då min värdfamiljs fader hällde en hink iskallt vatten över mig, när jag i högst bakfullt skick, sov ruset av mig i deras minimala trädgård, var nog min enda kontakt med dem när modern i huset försökte förmå mig att traggla igenom en engelsk dagstidning.

Jag minns en söndagsförmiddag då hon hade köpt hem några tidningar i grälla färger och satte sig ned med mig i det lilla köket. Vilken av alla News of the World, Sunday Stars eller The Sunday Mirror, vi bläddrade i, det kommer jag inte ihåg. Men jag minns hur hon hastigt bläddrade förbi sidan tre och hoppades att sportvärldens alla rykten skulle fängsla mig tillräckligt för förkovring.

Och trots att dessa tre veckor mest var att betrakta som en ”Friday I’m In Love” eller en ”She Knows What To Do (With A Saturday Night)” så är det just denna söndagsförmiddag som skriver historien. För precis som det var under en förmiddag i början av 90-talet, så är det mesta som skrivs i dessa söndagspublikationer i dag, ren och skär smörja. Det spekuleras frisinnat och grundlösa påståenden blir till rykten som blir till förhoppningar som blir till halvsanningar.

Så mitt råd till dig, som stapplar fram genom den Silly Season vi just nu avnjuter, är att se på varje dag som om den vore en söndag. Som om allt som är skrivet och allt som du läser, endast är en engelsk söndagsbilagas röda rubriker för att väcka potentiella lösnummerköpares uppmärksamhet. Att allt med 99.99 % säkerhet är 100 % osäkert och att allt mer troligt är rakt igenom osant.

Att varje omtalat förhandlingssammanbrott är en otrohet inom kungahuset, att varje nyrik klubbägares vida visioner om odödlighet är en politiker med handen i fel kakburk och att varje superstjärnas namn som ryktas på väg någon annan stans är en sensuellt lättsamt bortslängd bikinitopp på sidan tre. En del vill din värdinna att du snabbt bläddrar förbi, somligt vill du skänka ett längre ögonblicks tankar och annat är bara en lättsamt solig bakfylla på en minimal gräsmatta i södra England.

Läs mer

Spelsystem: 4-3-3 vs 4-4-2

Davidsson och Mannen – ons 11 jul 2012 kl 08:41

Som ni alla vet så har Arsenal de senaste åren fått stå ut med det synnerligen smutskastande smeknamnet ”Englands barcelona”. Vi har fått höra att Arsenal förvisso inte längre vinner någonting, men ändå alltid spelar underhållande och vacker fotboll. Som om det skulle vara något ändamål i sig? Men liknelsen med barcelona har ju inte varit helt ologiskt, särskilt inte efter att Wenger för några år sedan, bytte spelsystem och lät oss spela ett 4-3-3 inte helt olikt barcelonas.

Orsaken till att Wenger valde att låta Arsenal byta spelsystem var att få ut så mycket som möjligt ur den i vissa ögon barcelonafostrade Cesc Fabregas. Nu är Fabregas borta från klubben och trots att många rykte hävdar att Wenger kämpade som bara den för att fylla hans plats med en likvärdig spelare och trots att Rosicky under föregående säsong gjorde ett antal goda insatser, så har Fabregas före detta position stått obesatt sedan förra sommaren. 

Så nu när Fabregas är borta, skall vi verkligen fortsätta med ett system som var designat efter och för honom? Är vi synonymt med 4-3-3 eller kan vi fortsätta spela den vackra fotbollen Wenger förespråkar, fast med ett system som passar nuvarande trupps utformning bättre? Visst bör Va-Va-Vroom, med stentight defensiv och blixtrande omställningar, vara en lika självklar som logisk målsättning oavsett spelsystem. Men jag kan ändå inte sluta fundera på om det handbollsliknande possessionsspelet och det menlösa bollduttandets oönskade ytterlighet, faktiskt kan gå att få bukt med genom att överge det 4-3-3? Ett 4-3-3 som allt som oftast var ett 4-2-3-1 som i många fall blev till 4-5-1 och i vissa mardrömsscenarier till och med mest liknade 4-6-0.

Nu skall ju även Robin van Persie söka lyckan annorstädes, Lukas Podolski och Olivier Giroud är inhandlade och det ryktas fortfarande en del om den defensivt kompetente M’Vila. Är inte dessa komponenter incitament nog att våga ta steget? Att faktiskt låta kvasten sopa bort inte bara van Persie från klubben utan låta ett spelsystem designat för före detta spelare, göra honom och alla andra som lämnar, sällskap?fabregas gr bort sig

Roten till det onda? Bild från Bildbyrån.

4-3-3 vinner över 4-4-2: Ett numerärt överläge på det central mittfältet eller en så kallad Reverserad Appy Arry. För när vi vände matchen mot spurs hemma i våras, så började deras tapp när våra tre centrala mittfältare åt upp deras två. När laget formerar sig 4-3-3 i anfallsspelet och 4-5-1 när motståndarna har bollen, kan systemet långsamt bända ned ett egentligt bättre spelande lag.

Arsenal är sedan Wenger kom till klubben ett bollspelande lag. Klubbens modell vilar på tekniskt kunnande och passningsskicklighet, mer än det gamla one-nil to the Arsenal. Samtliga klubbens lag spelar enligt nuvarande siffermodell och possessionsspelet är genomgående för klubbens fotbollsfilosofi, där eget bollinnehav skall tvinga motståndarna till uttröttande jagande utan boll.

4-3-3 kan, med rätt spelare på rätt positioner, fungera som själva sinnebilden för den totala, och i och med det också den vackra, fotbollen. Den historielöse talar om fc barcelona, men du och jag vet bättre och att det handlar om det holländska förhållningssättet till fotbollen. Ett förhållningssätt som Johann Cruijff och hans vänner spred över världen, men även det som aldrig gav det holländska landslaget några som helst titlar…

4-3-3 förlorar mot 4-4-2: Saknar du de spelare som krävs för att få ett 4-3-3 att fungera, så skall du heller inte använda det systemet. Utan en DB10, eller för den delen en Fabregas, så får du det vi har sett hos Arsenal ungefär en miljard gånger: Ett runtrullande och sidledsspelande helt utan mening och resultat. En ineffektivitet och omständighet vilket blir kontrainducerande då det inte alls tröttar ut motståndarna utan i stället mobiliserar dem och fyller dem med känslan av att de är i färd med att reda ut en storm som är under bedarrande.

Totalfotbollens själva paradox blir också att laget blir enormt beroende av vissa spelare och att dessa kan leverera just det aktuell roll kräver. Ovan nämnda katalan är alltjämt inte adekvat ersatt och så länge han så förblir, kommer vi inte kunna lösa ekvationen som ett 4-3-3 system bär med sig.

Spelar du däremot ett 4-4-2 så skulle du kunna förlora i defensiv täthet på det centrala mittfältet. Men väljer du, när motståndarna har bollen, att låta antingen en forward droppa ned eller att låta en eller båda yttermittfältarna gå in i banan för att täcka centrala ytor, så återtar du det eventuella numerära makten över den yta där motståndarna ofta har sin/sina mest kreativa spelare.

Det offensiva spelet blir med ett rätt använt 4-4-2 mindre lättläst och bär med sig fler alternativa vägar. Spelares respektive roller bli inte så statiska och truppen blir i och med det mindre sårbar för skador eller flykt av specifik spelare/spelartyp. Instick utmed marken kan växlas med inlägg som inte bara är riktade mot en ensam striker utan mot två potentiella målskyttar inklusive understöd. Det djupleda växeldragandet är även det en ytterligare dimension att lägga i verktygslådan om du använder 4-4-2.

Summering: Jag anser att tiden är mogen för en återgång till det gamla Arsenal, eller snarare det nygamla Arsenal som var så vinstrikt under Wengers första halva i klubben. Självklart ser fotbollsvärlden helt annorlunda ut idag, än vad den gjorde då, men jag tror att bland annat, en återgång till ett 4-4-2 skulle kunna hjälpa oss hantera dessa enorma skillnader på ett bättre sätt än ett 4-3-3 kan göra.

Något som smärtar mig en hel del är att RvP skulle fungera perfekt i det 4-4-2 som jag önskar oss spela. Ett 4-4-2 som mycket väl kan bli 4-4-1-1 a la Bergkamp/Henry, men även ett 4-2-2-2 där dagens smått kantslickande ytteranfallare övergår till ett mer centralt sökande ytterspel, vilket i sin tur ger rum för Sagna och Santos/Gibbs så kallade moderna ytterbacksspel. Även utan RvP är dessa spelmodellers numerologiska statements, enligt mig, självklara att göra till våra. Behöver vi, vid enstaka tillfällen då vi möter på pappret bättre lag, så kan vi spela det 4-5-1/4-1-4-1 som vi bland annat gjorde under Champions Leaguekampanjen 05-06.Normandie 02

Ett försvarsvärn värt namnet, det vill man ha. Bild från Bildbyrån.

Det vi däremot kan ta efter fc barcelona är inte deras spel med boll, utan deras otroligt uppoffrande spel utan boll. Det snabba bollåtertagandet å ena sidan eller en solid back-five a la Graham å andra. Possessionsfotbollen har, trots det spanska landslagets framgångar, redan slagit knut på sig själv och i mitten som dess gisslan, sitter klubben Arsenal och tror sig vara delaktig.

Det är därför dags att rätta matsäck efter mun och välja ett spel vi faktiskt skulle kunna behärska och göra någonting bra av. Jag hoppas Steve Bould, med eller utan Neil Banfield, kan bygga en solid grund i form av ett försvarsspel värt namnet. Och att detta täta försvarsspel i sin tur borgar för ett omställningsspel, där inte det stora antalet passning är något självändamål, utan där det höga antalet avlagda meter per tillslag får bli redskapet som får oss att uppnå målet.

Vi behöver inte bara bli mindre statiska med vårt bollduttande mellan hög backlinje, mittfält och mötande anfallsspelare. Vi behöver också bli mindre komprimerade i vårt anfallsspel och i stället göra laget längre med lägre backlinje och högre anfallsspel, vilket är en av förutsättningarna för ett snabbt omställningsspel. Förvisso skulle detta kunna uppfyllas med ett 4-3-3, men inte med ett 4-3-3 fyllt med spelare ur dagens Arsenal.

Somliga skulle hävda att vi skulle ha för många centrala mittfältare i truppen, jag hävdar att så absolut inte är fallet. I varje fall inte för många centrala mittfältare av klass och vid god vigör. Vi skulle däremot, om vi faktiskt väljer att återgå till det 4-4-2 jag önskar, kunna behöva en yttermittfältare av klass.

Och om en ytter och kanske en defensiv mittfältare är vad som behövs för att med 4-4-2 få oss konkurrensdugliga igen, så är det ställt mot den centrala kreatör av världsklass som krävs för att få oss fungerande i ett 4-3-3. Och då blir det ju inte så svårt att välja vad som är mest tillgängligt och borde vara mest logiskt för oss att göra. Eller hur?

Läs mer

Piss, pest och senapsgas: Hit skall van Persie inte gå.

Davidsson och Mannen – mån 9 jul 2012 kl 10:34

Nu sitter vi återigen på pottkanten och skall just till och genomlida ännu en sommar. En sommar som förvisso startade oerhört lovande, men som sedan svängde av och övergick till att se precis lika j-kla skitnödig ut, som de senaste 5-7 somrarna gjort.

Efter ett antal somrar där vår dåvarande lagkapten Vieira önskat sig iväg till Real Madrid, fick han till slut lämna för Juventus. Sedan gick det några månader och sedan var det dags för nästa tema där Henry, i ett par somrars tid, var på väg till det barcelona som han sedan hamnade i. Knappt hade han landat i den spanska enklaven förrän ännu en Arsenalspelare skulle använda sommaren för att flytta dit. Och sedan var det, som ni vet, dags för ännu en.

Sedan började även det högst osköna ljusblå Manchesterlaget att rycka i våra toppspelare, varför Darren Deins Flyktingförläggning inte längre bara hade barca att ta ställning till, när det vankades sommartider här i Arsenalland. För sommartider har blivit flyktingtider, flyktingtider är ryktestider och denna gång är det Robin van Persies tur att vandra vidare till ännu ospecificerad destination.

När man ser tillbaka och funderar på tiden som gått sedan vi, våren –05, vann vår senaste trofé så blir man smått åksjuk. Och vågar man dessutom se framåt och se hur de olika oljelagen uppenbarligen planerar att köra skiten ur hela FFP-dealen, ja då får man nästan svindel över vart vi, med all tydlighet, är på väg. Arsenal är på väg åt h-vette och den moderna toppfotbollen likaså. För var det inte nu som FFP skulle börja kicka in? Var det inte nu som finanserna skulle börja likna någon form av sundhet om man skulle få spela Champions League säsongen 13-14? När man ser på oljelagen så känns det ju inte riktigt så…

Och när nu sommarens flykting är satt att finna sin destination, som skall komma till undsättning och rädda ännu en svårt lidande Arsenalspelare i kval, vilka möjliga fristäder finner vi då? Och framför allt: Vilka vill vi inte att han skall landa i? Man kan se olika aspekter i olika argument men min topp tre på lag jag inte vill se van Persie i är enligt följande:

BBAI1719liv
Sommartider i Arsenalland. Bild från Bildbyrån.

3 che£sky: Det självklara tredjelaget på en lista som denna. Han skulle i che£sea kunna göra enorm skillnad, bromsa upp deras generationsväxlingsfall och dessutom producera en oskönt stor mängd poäng åt dem. Att han dessutom skulle stanna i London, men i en av de felaktiga klubbarna, skulle göra honom på tok för nära för vårat bästa. che£skys nästan parodiskt tursamma vårsäsong skulle, i ett sådant scenario, få ännu en pinsamt påminnande post-it-lapp i obehagligt påträngande kulört.

Det enda förmildrande i en eventuell van Persie-flytt till Stamford Bridge skulle vara att han där skulle hamna i ett omklädningsrum som inte bara är knökfullt av synnerligen osköna individer, utan också ett där han nog skulle få kämpa rejält för att hamna på den hierarkiska nivå han har i Arsenals. Jag har även för mig att van Persies fru har ett ganska attraktivt yttre, vilket även det, med tanke på det lagets lagkaptens tämligen generösa inställning till samliv, skulle kunna innebära ett visst mått av svårighet. Och den lilla potentiella fnurran, vill man ju inte neka honom. 
 
2 barcelona: En god historia berättar ju, sig själv. Och vår transferhistoria i relation till fc barcelona är allt annat än smakfull. Henry och Hleb har de väl just betalat färdigt för medan skulden för Fabregas inte bara är obetalbar på ett filosofiskt plan, utan enormt segdragen i verkliga livet. Deras ständiga jiddrande om folks arvsanlag står även det mig upp i halsen.

För en flytt till barca talar att vi skulle kunna få några faktiskt ganska bra spelare i utbyte. Detta eftersom inte ens nepotismens själva sinnebild, fc barcelona, kan leva på lånade pengar hur länge som helst, utan säkerligen vill använda spelare de inte har haft förmåga att kila in i laget, som delbetalning.

1 shitty: Förklaringen till detta är väl tämligen överflödig. Men det skulle smärta mig något så enormt att se van Persies ansikte sticka upp ur något så ofantligt förfulande som shittys mesblå tröja. Att han där skulle sällskapa med Årets Tomte 2011, samir nasri, skull inte på något sätt göra det bättre. Men värst av allt skulle vara att det, för shitty, skulle innebära det slutgiltiga accepterandet. Att herrar Tourés snack om att van Persie skulle trivas bra i klubben och att man går dit, inte för att tjäna hutlöst mycket pengar, utan för att vinna titlar, faktiskt skulle innehålla ett stort mått av sanning.

Enda förmildrande omständligheten skulle vara en bytesdeal värd namnet. Även om Carlos Teves verkar vara en riktig skitstövel så är han förbannat bra fotbollsspelare och skulle kunna ingå i en sådan bytesdeal. Som jag nämnde i min Önskelista med namn, så skulle jag även kunna se Adam Johnson i en sådan deal. Frågan är dock om det finns så bra dealer, så att ännu en arsenalsk marqueeplayers övergång till shitty, skulle kunna rättfärdigas.

Summering: Att alla onda ting är tre är ju inte längre någon sanning, för de mammonska fotbollsdestruenterna växer ju upp som svampar ur jorden och i deras händer är en kille som van Persie den ljuvaste av mylla. Så olje- och blodspengarlagen går fetbort, rakt av alla över en kam. Man skulle ju lite sådär hoppas på MLS, Shanghai eller någon otäck provins i forna Sovjet, men så kul kommer vi absolut inte ha.

Nej, det bästa vi skulle kunna hoppas på är väl att Silent Stan och hans bugande undersåtar lyckas skeppa iväg van Persie till ett lag i en annan liga, så att man i varje fall slipper så hans ansikte i fel inramning varenda j-la helg. Jag hoppas på Juventus följt av Real och något milanesiskt rantigt, men det kanske vore att ropa efter för mycket. Så ni får ursäkta mitt blasfemiska anslag men ibland känns det lite så här:

”Din satan, satan, du din satans helvetes jävla skit! Din jävla skit
Bondlurk, läbbiga skurk, ynkliga parasit!
Pottsork, snuskiga stork, din ruttna rot, din fulla kork!
Avskum, spattig och krum, du är så jävla dum!
Din usla gam, din slemmige torsk, förnicklade pappskalle, skunk, förbanne mig,
lägg ägg, slibbiga drägg, skitstövel och bandit!
Slashas, ditt vidriga as, piss och pest och senapsgas!!
Sopprot, helidiot, fan vad du bär emot! Din sabla bock, ditt feta arsel, våga dig aldrig mer hit!
Attans skitstropp, hörru din, saaaa, saaaatan,
helvete,helvete, helvete, helvete, helvete,helvetes jävla skit!”

Läs mer

Destroy, Rebuilt, Repeat

Davidsson och Mannen – tor 5 jul 2012 kl 07:52

Vad f-n är det som håller på att hända? Det här skulle ju vara den goda sommaren. Sommaren då vi vänt skutan, ändrat transferpolicy och tagit ett steg tillbaka till gamla tiders Arsenal och tillbaka till den nivå där Arsenal som fotbollsklubb skall befinna sig. Sommaren där Wenger skulle se än mer pillemarisk ut, flina lite distanserat till den svettande journalisthopen och dra fram ess efter ess ur ärmen. Sommaren där vi, tack vare det sista halmstråt, nådde räddningsplankan och utifrån den klättrade oss uppåt igen.

Sommaren då Arsenal återigen skulle bli Arsenal. Då Wengers svåra år skulle ta slut och avlösas av ett stort antal goda. Sommaren då vi följare skulle kunna klicka på internetikonen utan att behöva känna smärta i magsäcken eller spänningsverk i nacken. Sommaren då du skulle kunna säga att du är Arsenal, utan att mötas av medlidsamma blickar. Sommaren då din stolthet inte bara skulle vara en dåres, utan logisk följd av ett antal fullt logiska handlingar.

Och så händer det här. Nu. Fyra dagar efter transferfönstrets egentliga öppnande. Trots att vi redan före första juli hade gjort klart med två faktiskt ganska attraktiva spelare. Då händer det, då briserar bomben. Lagets kapten och stora, i mångas ögon enda, stjärna går på sin hemsida ut och tillkännager att han inte kommer att skriva på ett nytt kontrakt med klubben. Att det inte handlar om pengar, utan att valet han efter mången fundering, gör är relaterat till att klubbens ambitioner inte matchar hans egna. Att hans högsta önskan är att vinna och att klubben han just nu är lagkapten för, inte har vad som krävs, eller ens gör vad den kan, för att matcha hans strävan att vinna.

I inlägget In The Hands of Darren Dein skrev jag tidigare om min rädsla för att van Persie skulle vandra den väg som så många arsenalspelare, senaste åren, vandrat. Men jag skall villigt erkänna att jag, mina farhågor till trots, alltid trott att han skulle förlänga med klubben. Att van Persie inte var som alla andra. Att han var annorlunda och högre stående. Att han, med sin något brokiga bakgrund, i Wengers händer kommit till rätta med saker och ting. Att han numera var en stabil familjeman med rötterna ned, mer än en flackande lycksökare med tentaklerna ständigt ute.

Att han, efter alla år i klubben som han redan som barn supportade, skulle visa den moderna fotbollens alla fula trynen, att det faktiskt finns ett uns skönhet kvar. Att han ville vara med och bygga någonting stort, vara en del av någonting gott och att hans holländska avighet skulle kunna kanaliseras på det allra vackraste av sätt. Att han inte var som alla andra. Att han var unik. Att han var vår och att vi var hans.

Att han genom alla sina mål inte bara räddade oss kvar i fotbollens finrum, utan även använde dessa mål för att pressa klubben att storsatsa. Att det ljuva ändamålet skulle helga det kanske inte vackraste av medel. Att han skulle ställa krav på klubben, att den skulle leverera och att han sedan skulle svära sin lojalitet gentemot klubben vi alla älskar.

Vad van Persies utspel egentligen kommer att ha för konsekvenser är ännu omöjliga att förutse. Antingen håller han faktiskt på att lämna oss och då gör han det på ett för klubben synnerligen oskönt sätt, då transferpengen utifrån hans utspel, är dömd att bli låg. Eller så är hans utspel bara ännu en desperat handling för att styra klubben tillbaka till den väg han själv vill vandra.

I all min bedrövelse, när jag fortfarande har hoppet är det detta alternativ jag ser. Att han gör en fuling, en Rooney, att han sågar klubben för att pressa den än mer. Inte för att, som i fallet Rooney, tillförskaffa sig en ännu högre lön, utan för att få igenom sina önskemål om förstärkningar.

Men jag vet inte. Mina argument för att han skall ändra sig, att klubben skalla storsatsa och matcha hans ambitioner på ett sådant sätt att han skriver på nytt, känns ju mer jag skriver, som en dåres sista hopp. Som en bedragen mans desperata vägran att inse att tiden är förbi. Att tåget redan har gått och att man står ensam kvar på perrongen, med en tom mössa i hand.

Jag vill tro att det inte är för sent. Jag vill tro att vi inte ännu en gång skall brytas ned och tvingas stå inför ännu en fas av återuppbyggnad. Att vi inte är fast i en ständig limbo som bara för oss längre och längre från den moderna toppfotbollens ädlaste delar. Att vi för varje dag som går inte hamnar längre och längre från troféernas smörgåsbord. Att vi faktiskt skulle kunna få njuta av denna sommar, utan rädslan, nedslagenheten och kapitulationen som förbiflackande synonymer.

Fast jag vet inte, jag. Nu känns det mest tomt. Och ont. Och vad f-n skall jag säga till lillpojken, denna gång? Vad f-n skall jag säga om den där smått gudomlige mannen som vi brukar sjunga om, han som gör mål när han vill? Vad f-n skall jag säga nu?

Vad f-n skall vi säga?

Läs mer

Önskelista med namn del 2

Davidsson och Mannen – mån 2 jul 2012 kl 07:20

Idag skall jag färdigställa min önskelista genom att nämna namnet på den yttermittfältare jag helst av allt ser köps in till klubben, sedan följa upp med önskelistans huvudsakliga nöt att knäcka, den kring vilken kreatör som kall plocka upp Fabregas fallna mantel.

Som ni kanske minns så var mina förslag på andramålvakt Mark Schwarzer, Thomas Sörensen och Craig Gordon (vilket namn på en fotbollsmålvakt, -vilken gammal Busterläsare får inte feeling av det?) och förslag tre och två på lämpliga yttrar Clint Dempsey och Adam Johnson. Med det i uppfriskat minne kastar jag mig över önskelistans del för yttermittfältare och den sektionens förstaplats:

1: Hatem Ben Arfa: Denne fransktunisiske yngling är väl kanske inte kosmos mest balanserade person och sägs ha varit i bråk med i princip samtliga tränare han har haft under vägen fram till NUFC’s Alan Pardew. Han var högvilt under sin tid i Lyon och ryktades då bland annat till Arsenal, men valde istället ligakonkurrenten Marseille innan han ville gå vidare i karriären och fann chansen i en chansande Chris Hughton. En Hughton som, genom ett låneavtal, befriade Ben Arfa från relationen till Didier Deschamps. Eller om det kanske var tvärtom.

Hatem Ben Arfa är som klippt och skuren för det Wengerska Arsenal. Han är multibegåvad och kan spela både som dagens närmast kantslickande wengerwingers och som Invincibles-centralt-sökande a la Bobby och Freddie. Han har en synnerligen god passningsfot men kan också pyssla med lite såndant där ungdomligt och modernt lull i form av aviga dribblingar och överstegsfinter. Dock är han hans karriär också kantad av de tidigare nämnda konflikterna. Med i princip allt och alla, vilket inte bara sänker hans marknadsvärde utan även kan tala emot att Wenger, i dessa tider av M’Villa-rykten och nasriidioti, vågar satsa på att ha ännu en vildhjärna i truppen.

En asterisk av synnerligen tilltalande slag är att Ben Arfa har varit i handgemäng med både Sébastian Squillaci, under deras gemensamma tid i Lyon, och Abou Diaby, på fotbollsakademin Clairfontaine, vilket bara det borde vara skäl nog att hosta upp de ungefärliga £12-14 miljonerna man får räkna med för en kille som Ben Arfa. Vi skulle således kunna slå upp emot tre flugor i en enda smäll, vilket i varje fall får mig att gå upp i brygga.

Catalan Bola Photo Gallery 2

En olycka kommer sällan ensam. Bild: Flickr.com ”Catalana Photo Gallery”

Kreativ mittfältare:
Jag tänker mig att Wenger fortfarande vill att Arsenal skall spela med ett 4-3-3, eller 4-2-3-1, med två balanserande mittfältare och en central kreatör bakom anfallstrion. Som signaturen ”Knekt” var inne på i förförra inlägget är Fabregas kanske rent av omöjlig att ersätta, men jag vill ändå att vi, om vi nu väljer att behålla nuvarande spelsystem, gör vad vi kan för att fylla ut så mycket som möjligt av hans plats i skostället.

Jag var en hårsmån ifrån att gå i fällan och önska mig en Alan Dzagoev, men eftersom vi redan gjort den grejen och vandrat den vägen, så försöker jag lära av mina misstag, säger tack, men nej tack och avstår. Jag funderade även kring Younès Belhanda, men droppar den idén helt. Detta eftersom jag ser det som synnerligen otroligt att Montpellier skulle släppa två av sina, offensivt, viktigaste spelare nu när de nu har lyckats nå spel i Champions League .

3: Christian Eriksen: Här har vi ett av guldkornen ur den så kallade nästa generationen och det är en kille som redan presterat både i sitt landslag och under sitt klubblag, Ajax, deltagande i den moderna fotbollens själva essens The UEFA Champions League. Bara 20 år gammal har denne yngling redan gjort 26 landskamper för Danmark och serverat smörpassningar som på beställning.

Fostrad under den inte helt okände Dennis Bergkamp, dels på olika nivåer av Ajax ungdomsverksamhet men i år även i dess a-lag, och med fantastiska vitsord från den före detta storspelaren, är Christian Eriksen högvilt på den europeiska transfermarknaden och torde således locka till sig intressenter med bra mycket tjockare plånböcker än den Kroenkes Arsenal har till förfogande.

Dock borde de täta banden mellan Eriksens mentor, den store DB10, och världens vackraste klubb och dennes tränare, Wenger, tala för att Eriksen skulle kunna söka sig till North Londons Finest. Frågan är dock om han är redo att lämna Eredivisies trygghet för den klart mycket svårare brittiska fotbollen redan denna sommar, eller om han kommer att vänta in nästa, då hans kontrakt har ett år kvar och således lett Ajax in i det för oss allt för välkända sälj-eller-förläng-läget.

2: Yoann Gourcuff: Jag fortsätter att plocka ägg ur samma korg, som några stycken ovan, eller i varje fall från samma smått imploderande fotbollslandslag. För detta 25-åriga, före detta underbarn, är för lockande att kunna motstå. Denne son till en av Wengers bästisar, Christian Gourcuff, var för några år sedan var Hazard och Götze är idag och gick, sommaren –10, från Bordeaux till Lyon för nästan £ 18 miljoner (22 miljoner €).

Under sin första säsong i Lyon imponerade han stort, men sedan opererade han ankeln, Lyon bytte både tränare och spelsystem och vipps var Yoann ute i den provencalska kylan. I vintras ryktades han vara på väg till vår vackra klubb, men sägs ha hindrats att gå till oss av rädsla över att ett eventuellt klubbyte skulle öka risken för att han inte blev uttagen att spela i det just avslutade europamästerskapet. Och med det safandet vet vi ju alla hur det gick…

Yoann har liksom en del andra franska fotbollsspelare, rykte om sig att ha vissa problem med auktoriteter. Det har snackats om att han inte drog jämnt med några av de andra i spelarna det franska landslaget, med facit i hand, och vetskapen om hur de uttagna spelarna fungerade tillsammans utan Gourcuff, skall nog inte allt för mycket skugga falla över Christians lelle pôjk.

Med tanke på hur Gourcuffs senaste säsong sett ut, borde hans marknadsvärde ha sjunkigt rejält och Wenger borde i honom kunna göra ett sånt där typiskt wengerskt fynd. Jag ser det heller inte alls omöjligt att Gourcuff, i Wenger, ser en chans tillbaka till den status han en gång hade och därför vågar sig på ett byte till oss efter att karriären helt gått i stå i Olympique. Vi skulle då få en passningsfot av rang. Och också en adekvat ersättare för den till Katalonien förlorade sonen.

cindy miki

Ibland gör det ont att känna sig ifrånsprungen. Bild: Flickr.com ”cindy miki”

1: Mario Götze: Många skulle väl här hävda att jag redan lämnat min föresats att hålla mig inom rimligheternas ramar och att Götze är lika möjlig att värva till Arsenal, som den där Hazard visade sig vara. Men jag tror ändå inte att fallet Götze är så illa och jag tror att det finns enorma olikheter situationerna emellan. För trots att han ganska nyligen skrev på ett nytt kontrakt med Borussia och trots att han, rent utvecklingsmässigt, skulle må bra av ett par år till i tyska ligan, tror jag att han skulle kunna se sig i en klubb som Arsenal, med det spel som vi ofta har/försöker oss på.

Götze har mestadels använts som winger i Dortmund, men har sin egentliga utgångsposition i den gamla nr 10-positionen, eller den som Wenger drog ned ett litet snäpp och gjorde till den så kallade Fabregaspositionen. Med tanke på hans popularitet borde han vara hur dyr som helst, men vi snappade alla upp olika rykten om att Wenger gick all in på Götze för knappt ett år sedan, men att Borussia då ansåg sig ha för knapp tid och hitta ersättare och således nekade det påstådda jättebudet.

I Götze skulle vi få en passningsintelligens kryddad med både fart och finess i form av fräcka dribblingar. Men framför allt skulle en värvning av Götze ha ett symbolvärde som nästan skulle överstiga det en kontraktsförlängning av Robin van Persie skulle föra med sig. Vi skulle, om drömmen om Götze blev verklighet, återigen vara bland de stora gossarna och var Arsenalfantast skulle kunna bli bardiskens Top Dog och  få både avundsjuka blickar och beundrande ryggdunkningar från alla profeter som häckar längst bak i baren. Och vore inte det, med tanke på föregående sommar, något att sukta efter?

Summering:
Min önskelista ser således ut på följande sätt:
1: Götze (alternativt Gourcuff eller Eriksen)
2: Ben Arfa (alternativt Johnson eller Dempsey)
3: Gordon (alternativt Sörensen eller Schwarzer)

Som ni märkte så unnade jag mig i fallet offensiv kreatör ett rejält undantag från regeln att alla inköp skall ha EPL-vana och detta eftersom jag dels anser samtliga dessa tre spelare vara så attraktiva för klubben, att en inkörningsperiod skulle vara värd att acceptera. Men också för att motsvarande spelare med EPL-vana är omöjliga för klubbar som inte heter shitty eller låtsas heta shitty (läs: foolsen) som slänger ut miljontals pund på ingenting. Skulle vi inhandla någon av de nämnda kreatörerna och dessutom unna oss en riktig ytter, tror jag att vi, tillsammans med Podolski, Giroud och den till oss ryktade M’Villa, faktiskt har vad som krävs för att återigen verkligen utmana om ligatiteln.

Jag tror dock inte att Wenger kommer att inhandla någon kompetent yttermittfältare. Dock tror jag att han, så länge han håller kvar vid nuvarande spelsystem som, i mångt och mycket var utformat efter och skapat för Cesc Fabregas, kommer att försöka finna en spelartyp som liknar Fabregas. Skulle det bli Götze skulle jag bli galen av lycka, skulle det bli något av de andra förslagen skulle jag bli väl tillfreds med det. Bara Wenger och de beslutande i klubben agerar efter klubbens behov och inte efter en ekonomisk ram satt av en ägare som har en vana att köpa framgångsrika idrottsklubbar för att sedan göra dem till sportsliga medelmåttor.

Så Götze, Ben Arfa och Gordon, så ser det ut om du frågar mig. Tack för din tid och för din uppmärksamhet, hoppas du funnit glädje i mitt spekulerande och dikterande.

Läs mer