Medlemmar: 6167 st.
Visa menyn

Davidsson & Mannen

The New Guy On Your Back

Davidsson och Mannen – tor 20 dec 2012 kl 10:50

Utan att framstå som dömande gentemot andra Arsenalfans, så har jag alltid ställt mig lite skeptisk till att köpa en tröja med en just nyanländ spelares namn på ryggen. Dels för att den spelaren ännu inte visat någonting för klubben och således mestadels bedöms på förväntningar baserat på tidigare prestationer i annat lag i en annan liga. Men också för att en ny spelare, i och med avsaknaden av delad historia, inte betyder så mycket, varken för klubben eller för mig. Det finns liksom ingen prestation att basera sin kärlek på, varför kärlekens symbolhandling blir innehållslös och mer blir uttryck för avsaknad.

Läs mer

Headmaster Ritual: 3Up

Davidsson och Mannen – tis 18 dec 2012 kl 08:05

Efter sju sorger och åtta bedrövelser skulle vi äntligen få ta del av vår bit av ligans 19:e spelomgång. Vi behöver nog inte fördjupa oss i vad som hänt sedan vi slog West Brom hemma, men vi kan väl säga att det varit lite småmotig vecka för oss Arsenalister. Så därför var det verkligen skönt när det äntligen var dags för avspark i går. Kvällsmatch, ett sätt att förlänga helgen.

Först hade jag tänkt kalla dagens rektorsrapport för ”På alla fyra i Reading”, eller något liknande, för det kändes just så Wenger stod när han, i Walcotts kontraktstids, elfte timme lät honom spela på den centrala anfallsposition som han, enligt rykten, så mycket önskar och anser är en förutsättning för att förlänga sitt kontrakt med klubben. Och med det, och den, i åtanke kändes det som att Walcott hade en del att bevisa i denna match. Är han värd lönehöjningen och, framför allt, har han vad som behövs för att spela som central anfallare och så kallad falsk 9:a?

Matchen sparkades igång och Arsenal började bra, med tripp-trapp-trull (okej, Podolski) på topp och in tight mittfältstrio bakom. Man hade knappt hunnit korka upp sin Bombardier innan AOC sökte sig inåt och testade skott. Sedan följde en för Arsenal anno 2012, mycket bra första halvlek. Visst var Reading inte världens bästa motstånd, men vi spelade, med undantag för en liten dipp runt 30:e minuten och ett par försvarsvajigheter i inledningen, smått ut de blåvitrandiga.

För vi spelade bollen framåt, vi höll oss i rörelse och vi lät bli det statiska och förkastliga sidledsfepplandet. Nej, framåt, i rörelse och i bra tempo och innan domare Taylor blåste av hade vi fått se inte bara ett, inte bara två utan till och med tre mål från de rödvita. Dödens Triangel med Gibbs, Podolski och Cazorla hade ständigt varit hotande och centrala killar som Wilshere och den nyblivne falske 9:an Walcott drog sina strån till stacken. AOC var ljusår bättre än senast i kuppen och ingav både hopp till oss och förskräckelse till Readingförsvaret. Ett mål av Podolski och två av Cazorla.

I andra halvlek lät vi Reading få än mer boll och det var inte förrän Cazorla, i 60: e minuten, fullbordade sitt hattrick som man verkligen vågade andas ut. Det skulle man så klart inte ha gjort, man borde ha vetat bättre, för vipps hade Gibbs slagit en indianare och centrala försvaret stått och sovit och vipps hade Reading reducerat två gånger och de några år gamla bilderna från St. James’ Park började fladdra för näthinnan.

Då tog dock Arsenals centrala mittfält och sonika stängde matchen genom att ta ned tempot, rulla runt och hålla bollen ifrån Readingspelare. Kloka skallar i både Wilshere, Arteta och Cazorla lät, tillsammans med övriga spelare, inte hemmalaget få det momentum de önskade, utan rullade bara runt precis så långsamt som behövdes. Sedan gjorde Cazorla det han gör så bra, han slog ett fint instick till Walcott som, med sitt 5-2 mål, helt stängde matchen. Dessförinnan hade Ramsey, genom sitt inträde i 74:e, introducerat bakåtpassningen på The Madejski Stadium, men inte ens det kunde sänka oss i denna match.

Stort plus till vårt höjda tempo, ettriga försvarsspel över hela planen och till Wenger som lät Podolski spela en hel match. Stort minus till Readings ompa-ompa-orkester som visade att saker och ting inte är underhållande bara för att de är amerikaniserade samt att trumma inte blir kul bara för att den får sällskap. Mina betyg är som följer:

Szczesny: 2/5. Lugn och fin i luftspelet när han plockade ner ett antal inlägg och hörnor utan problem. Borde dock ha tagit, i varje fall, 2-4-målet, men var annars klart godkänd utan några möjligheter att få sockra sitt spel med TV-räddningar eller annat.

Sagna: 2/5. Bra i offensiven men slarvig i försvarsspelet. Lät sig rundas ett antal gånger i första halvlek och ställde Mertesacker ensam och utelämnad när han fuskade i positionsspelet. Bättre hemjobb i andra, och slog mycket mer välriktade inlägg, som droppade ned på rätt ställe, än de bananare vi sett honom tjonga till senaste tiden.

BFG: 2,5/5. Kom lite på mellis ett par gånger i första halvlek och var dessutom lite passiv på Readings andra mål. Men var förutom detta, som vanligt, välplacerad och brytsäker. Bjöd oss på en synnerligen rolig syn när han, efter en hörna i andra halvlek, insåg att han hamnat som någon form av nr 10, förväntades slå smörpass framåt men mest såg förvirrad ut. Han löste det genom att rulla ut bollen till Sagna istället innan han, med långa kliv, älgade hemåt.

Vermaelen: 3/5. Lika fel som han var mot Bradford, lika rätt var han idag. Höll på att ställa till det för oss, genom att låta sig smått rundas ett par gånger i matchens inledning, men gav oss också de där klassiska rensningarna och utfläkta benen just framför motståndarnas mottagare. Även han stod och drömde vid 2-4-målet, men gjorde annars mycket bra i denna match.

Gibbs: 4/5. Som en yttre länk i dödens triangel var han ständigt livsfarlig för Readingförsvararna och var tämligen lysande, främst i första halvlek. Mattades något i andra, vilket dock inte förtar hans totalt sett, både offensivt och defensivt, oerhört starka insats. Stod för indirekt målpass till Readings först mål, men hade då redan passat till två arsenalmål.

Arteta: 2,5/5. Slog en del svepande långpassningar, men var annars ganska anonym med bollen. Spelade enklaste alternativet nästan jämt och jag önskar mer utmaning i form av rakare och svårare passningsspel från hans sida. Jobbar dock stort i det tysta.

Wilshere: 4,5/5. Fick sjukt mycket stryk men låg också bakom, i princip, allt. Gjorde bolltransporten till ren poesi och gav begreppet box-to-box en helt ny innebörd med sitt ständigt lika delar välavvägda smörpassande som nästan brutalt uppoffrande spel.

Cazorla: 5/5. Just när man trodde att den engelska vintern skulle bli svår för vår import från spanska solkusten, så slog han till. Inte bara med ett fantastiskt hattrick, utan nästan än mer med sitt smått magiska passningsspel och ihoplinkande med övriga. Hela tiden en mottaglig för boll, hela tiden med huvudet upp och hela tiden med näsan riktad mot motståndarmålet.

En kreativ mittfältsspets när den är som mest framträdande, tydlig och avgörande. Stort plus för det pillimariska snattandet av matchbollen, efter matchens slut. Nikesovsäcken såg precis likadan ut, även när den plötsligt innehöll en matchboll i storlek 5. A fashion statment värt att vänta på.

AOC: 3,5/5. Allt annat än Bradfordsömnig utan pigg i både ben och huvud från start till bytet i 74:e. Sökte centrala ytor, tog avslut och hade också en synnerligen spännande nickchans. Bjöd på ett antal aviga trixfinter som yrde till det för Readingförsvaret och var, överlag, på bra humör igår.

Walcott: 4/5. Som jag nämnde inledningsvis, så vilade ett tungt ok av bevisbörda över den snart inte längre så späde Theo. Och ja, han levde faktiskt upp till snacket om den centrala anfallspositionens lämplighet för honom, och vice versa. Missade förvisso ett gyllene friläge i 21:e minuten, men fick till slut göra sista målet och var också inblandad i mycket bollkontakter hela matchen igenom. Kändes inte alls så malplacerad som han, i perioder, gjort på kanten, utan fungerade lite Target Player Light i sitt touch and go-spel. –Se nu till att skriv på det där kontraktet, Theo. Så lovar jag att skriva snällt, då och då.

Podolski: 4,5/5. För att vara en ytter som egentligen inte är någon vidare ytter, var han igår makalöst bra. Var trots sin digra lekamen startsnabb, ständigt i rörelse och nästan klinisk i sin bollhantering. Linkade upp bra med Cazorla och Gibbs men lät även andra ta del av hans bollspel. Ett grymt 1-0-mål och två assisterande målpassningar måste nog anses vara hyfsat facit för kvällen.

Wenger: 4/5. Kröp till korset och spelade Walcott framför Gervinho (hrrmm) som central anfallare. Lät Podolski spela hela matchen, vilket värmde hemma i TV-soffan. Helt rätt laguttagning och bra byten, med ett litet minimalistiskt minus för att vi inte fick se Rosicky denna kväll. Hade till denna match lyckats få igång farten i laget och de respektive smådelarna i det, varför vi slapp gåfotbollens sederande nedslagenhet till förmån för ett mer direkt spel och en bolltransport framåt i banan.

D&M: 4/5. Började dagen genom att mota Olle i grind och obstruera sonens försök att sätta upp en Rooneyplansch på rummet. Då han refererade till att hans bästis är manu och till att det inte fanns några planscher på Arsenalspelare i hans fotbollstidning, svarade husets herre genom att, på arbetstid, både leta upp görfräcka bilder på hans favoritspelare, Wilshere och Szczesny, samt skriva ut dem på flådigt fotopapper. Vidare fick jag fru D&M att sitta med i soffan under första halvlek och toppade insatsen genom att unna mig en klassisk måndagsgrogg i halvtidsvilan.

Corben: 5/5. Visade sig igår vara den mentala coach som klubben så desperat skrikigt efter. Visade fingertoppskänsla, i princip, ända från föregående torsdag fram till avsparken i går kväll och lyfte slaknande spelare till nya, och för många oanade, höjder. Men inte för Corben, inte. Han visste.

Nu tackar jag för mig för idag. Kul att få skriva om något annat än magsyra, jämmerdalen och gnällbälten. Tandagnisslandet lägges på standbyhögen tillsammans med gåfotbollens stinkande andedräkt och jag skall släntra ut i fikarummet och förgylla arbetskamraters vardag med min skinande och spirande närvaro. Grattis till dem.

Läs mer

LSHKF del 4. Wenger och hans vänner del 2: Vid linjen, summeringen och slutsats

Davidsson och Mannen – fre 14 dec 2012 kl 09:47

I föregående LSHKF-inlägg skrev jag om Wenger och spelarna, Wenger och taktiken samt om Wenger och Gazidis. Nu skall jag vandra vidare bland Wenger och hans vänner och jag skall göra det genom att dels lyfta fram Wengers andreman, dels fundera på hur läget egentligen är med vår tränare Wenger men också se hur han och hans vänner direkt och indirekt påverkar spelet på planen. Till detta kommer också en avrundande och uppsamlande summering. Välkommen.

Wenger och Bould
Efter att Pat Rice pensionerat sig lyftes den gamle mittbacken Steve Bould upp i ledarstaben runt Wenger. Initialt verkade det ge resultat direkt och många talade om Bouldeffekten när laget höll tätt och verkade mer välkoordinerade i de bakre leden. Sedan kom landslagsuppehållet och därefter gick det mesta käpprätt åt skogen.

Borta var lugnet och den defensiva stabiliteten. Borta för förmågan att spela av en match och hålla en ledning. Arsenal var åter en hönsgård, ett positionskaos och de fasta situationerna gav en återigen värsta syraattacken i magen. Spelarna verkade plötsligt återigen nervösa, osäkra och den stundande undergången verkade återigen tränga sig på.

Efter matchen mot Swansea skrev tidningarna att Bould hade skällt ut spelarna efter noter i över en halvtimme. Att spelarna hade svikit ledarna och klubben och att de gjort det hela innevarande säsong. Jag tror på Bamsedoktrinen och att ”ingen blir snäll av stryk”, vilket översatt till Arsenal borde bli ”ingen blir trygg av att få skäll”, men om en utskällning kan få våra välbetalda och supercurlade superstjärnor omskakade ut ur komfortzonen, så är jag helt med på banan.

Trots en utskällnings eventuella värde så kvarstår frågan om varför spelarna i dagens trupp är så lätta att sätta i gungning. I medgång som bara rullar på fungerar det mesta som det skall, men skall en ledning behållas mot ett anstormande motstånd, så börjar spelarna passa i sidled, bakåt och sänka blicken i skamlig nervositet. De ser rädda ut, de börjar alibispela och alla verkar förvänta sig att någon annan, än de själva, skall ta tag i saker och ting. Och hamnar man i underlägets uppförsbacke verkar det helt omöjligt att lämna sidledskonformen och komma i rullning framåt i banan.

Summering: Rom byggdes inte på en dag och således görs inte heller Arsenals försvarsarbete det. Dock krävs det, med tanke på Wengers enorma inflytande över klubbens fotbollsideologi, mycket av hans andreman om dennes röst skall bli hörd, beaktad och ha inflytande över hur laget spelar. Jag hade helst sett någon av herrar Adams, Parlour eller Keown som motivator bakom Wenger, men tror ändå att Bould kan göra ett acceptabelt jobb.

Men kanske är det ändå just här länken brister? För maken till ointresserade, uppgivna och allmänt avsnoppade bollspelare som dagens Arsenal, har man sällan skådat. Maken till oro, nervositet och ren rädsla var länge sedan man såg på en nivå som Arsenals. Är det inte Wenger och Boulds uppgift att se till att de spelare är villiga att lägga ned det arbete som krävs för att vinna? Att de har rätt inställning? Att de är mentalt redo för att möta de svårigheter man kan tänkas möta som spelare i ett storlag med titelaspirationer? Jag kan inte se några andra än Wenger och Bould som ansvarig för detta och då kvarstår frågan om hur jämt Wenger och Bould, med tillsynes diametralt olika fotbollssyn, egentligen drar och hur god inverkan kombon egentligen har på laget och dess prestationer.

bbbbbbb678

Kan Bould få ordning på saker och ting?

Wenger och hans lagkaptener
När vi talat om kedjor som håller klubben fången, så kommer man ju osökt in på den länk som finns mellan tränaren och hans lag, lagkaptenen. När Wenger kom till klubben hade Tony Adams varit kapten sedan 1988 och höll i både i sin karriär och sitt kaptensskap fram till avrundningen -02, då den typiska Wengervärvningen Patrick Vieira tog över bindeln.

Valet var väl i och för sig inte konstigt då Vieira både var en bra spelare, lojal med Wenger och hade en synnerligen framfusig spelstil, med vilken han ledde genom att föregå. Vieira tog inga fångar, men valet av Vieira påbörjade dock en synnerligen oskön trend. För trots att PV4 inte bara var viktig för laget, synnerligen framgångsrik med det, så var han tämligen omgående på väg bort från klubben. Wenger övertalade efter den magiska säsongen 03-04 honom att stanna, men efter FA-kuppsegern -05, var flytten ett faktum.

Och så har det, endast med den franske tokfransen från någon stans i London som undantag, fortsatt. Henry, Fàbregas och van Persie, alla har de utsetts till kapten för att sedan, bara året eller åren senare vara historia. Valen av kaptener har nog, bortsett från snubben i spurs, förvisso vilat på grunden att kaptenen alltid skall vara värd att spela, dvs. är en av de bästa spelarna, men uppenbart också som morot för att stanna kvar. Och där brister kedjan.

En lagkapten skall dels vara en av de två första du tar ut till en startelva, dels ha en djup förankring i klubben och dess vinnarkultur, men framför allt vara en person kapabel att bära denna kultur och föra den vidare. Inte förmedla ”tack skall du ha, nu är det dags för mig att dra vidare upp på karriärstegen”.

Summering: Genom sina val av lagkaptener så har Wenger indirekt underminerat sin position i förhållande till laget. Som alla vet så är Wenger ingen som höjer rösten i onödan, varför en total allians med en lagkapten är en av förutsättningarna för att hans (Wengers) order och värderingar skall föras vidare till spelarna.

Han har konsekvent valt kaptener på bara en eller två av de tre nödvändiga kriterierna och dessutom adderat en fjärde som, likt en dolk sedan huggit honom i ryggen. Han har utsett kaptener inte för att de nödvändigtvis är några ledare eller reella lagkaptener, utan som ett försök att få dem att stanna kvar i klubben.

Dagens kaptensval var väl för många tämligen logiskt. Vermaelen är känd för sitt uppoffrande slit, sina ljuvliga glidtacklingar och sina sena räder i motståndarnas straffområde i jakt på kvittering eller seger. Dock kvarstår det stora problemet: Han är inte så bra. Eller ja, han är bra, men han är inte en av de två bästa mittbackarna i nuvarande trupp, utan bara nummer tre efter Mertesacker och Koscielny. Och han har ju, uppenbarligen, inte fått fart på sina räddhågsna latmaskar till medspelare. Och inte heller fått dem att vinna…

Wenger och coachningen
Förr i världen hade Wenger förvisso en högst oskön ovana att plocka bort Bergkamp i matchens slutskede. Detta då Wengers datorprogram berättade för honom att Bergkamp alltid tröttnade och förlorade lite av sin spets, och därför borde bytas ut. Dessa idéer till trots så hade Wenger en underbar fingertoppskänsla att sätta spelare på fel positioner och få dem att bli ännu bättre. När vi gick obesegrade ur ligan hade vi två centrala mittfältare, Freddie och Bobby, som wingers vilket var ett uppenbart genidrag.

Wenger har forstsatt att, sin vana trogen, placera spelare på lite, för det otränade ögat, udda platser. Vi får numera se den centrale mittfältaren Ramsey som högerytter, yttern Gervinho som stiker och den centrale anfallaren Walcott som högerytter. Den centralt släpande forwarden Arsjavin har i Arsenal endast i undantag fått vara central utan mest framstått som långsam och lat ute på vänsterytterposition.

Ronnie Macdonald Wenger

Så här ser en vinnare ut…

I många lägen verkar Wengers coachning inte primärt vara för att vinna matchen, utan för att vinna respekten i att ha haft rätt. Att det är viktigare att vinna på hans sätt än att vinna. Och där Bergkamp blev utbytt, där skrumpnade Arsjavin i samma förutbestämda utbytning och näste man till 65:e till 68:e minutsrakning är numera Podolski, som endast har fått spela en enda hel ligamatch.

Till detta skall läggas att Wenger ser på Arsenal som det dominerande laget. Att vårt sätt att spela fotboll skall tvinga motståndarna till adaption, inte tvärtom. Detta är förvisso en fin tanke, men även den hoppar upp och biter honom i baken. För Wenger vägrar att ändra spel utefter motståndarnas, vägrar ändra vårt spel för att utnyttja motståndarnas svagheter och ser hellre spelare spela på helt fel position än ändra spelsystem.

Summering: Där Wengers envishet tidigare var hans ledstjärna och vän är den nu hans störste fiende. Hans totala oförmåga att inse sina tillkortakommanden och enorma övertro till det repetitiva, är idag till stor skada för hans coachning under matcherna. Han må vara ett geni, men verkar idag helt sakna förmågan att kanalisera det för att uppnå resultat.

Hans laguttagning är stundtals rejält ögonbrynshöjande, hans sätt att få spelare att fullständigt gå ned sig och helt tappa i utveckling är allt mer skrämmande och hans närmast genant förutsägbara byten är inte bara stor humor för motståndarcoachen, utan har även en allt mer eroderande effekt på såväl individuella spelare som laget i sin helhet. 

Och där andra tränare ser över motståndarnas svagheter och ser till att utnyttja dem, där står Wenger kvar vid att vi spelar den bästa fotbollen och ingen motståndare kan komma här och ändra vårt sätt att trilla boll. Utifrån detta förlorar vi så oändligt mycket gentemot motståndare med smarta, pragmatiska och insiktsfulla motståndarskallar som, genom några små uppställnings-, spelar- eller bytesdrag, coachar oss sönder och samman. I sådana lägen tappar Wenger allt och har inget att sätta emot.

Wenger och den mentala styrkan
Wenger talar ständigt om truppens mentala styrka, men man ställer sig ibland undrande över Wengers egna. För i tidernas begynnelse visade han den enorma oviljan till, ja närmast hatet, att förlora och i hans ögon brann konstant en eld. Hela hans uppenbarelse kommunicerade, inte bara att han var den som visste och att vi var de som var bäst, utan också att här skall vi f-n i mig inte förlora.

Visst var han en jobbig j-kel som, lite barnsligt kan tyckas, som ”inte såg” de uppenbara sakerna som var till gagn för det egna laget. Visst var han en grinig gubbe som surade och betedde sig primitivt. Men han var en vinnare, han signalerade full koll och han kommunicerade just mental styrka. Han förmedlade vinnandets oantastliga självklarhet och han gjorde det på ett sätt som var omöjligt att ifrågasätta.

Den Wenger vi i dagens svåra stunder ser, vilken Wenger är det? Är det killen med kollen, killen som vinner och killen som vet? Den Wenger jag tycker mig se idag är förvisso fortfarande en Wenger som hatar att förlora, men jag tycker att han till skillnad från vad han gjorde förr, allt mer kommunicerar besvikelse, resignation och uppgivenhet. Hans gestikulerande längs med linjen blir allt mer desperat, allt mer visionslöst och mer genomsyrat av bitterhetens nedslagenhet. Där han tidigare ingav respekt, styrka och kunskap, där sprider han nervositet, maktlöshet och känslan av att ha blivit omkörd.

Och där han tidigare fyllde sina mannar med känslan av oövervinnelighet, av att vara steget före och av vetskapen om att vara i förarsätet, vad fyller hans agerande dagens spelare med? Vad får hans ständiga prat om mental styrka, nästkommande säsongs framgångar eller att vi visst kan spendera stort, för konsekvenser när alla och envar, inklusive spelarna själva, ser att det inte på något sätt stämmer överens med rådande verklighet?

Och där spelarna förr i världen såg upp till honom som en stark, envis och klok man, vad ser de i honom idag? Vågar spelarna fortfarande lita på att Wenger Knows Best? Tror de på det han säger och kan han återknyta de relationella band som nämndes i första avdelningen? Känner de att han är mannen som skall föra laget och deras egen utveckling på rätt kurs igen?

Catalan Bola Photo Galleri 4

En allt för vanligt förekommande syn nu för tiden
Summering: Utan att lägga för stor vikt vid parallellprocesser måste vi ställa oss frågan var spelarnas loja, nervösa och veka insatser härstammar ifrån. Och vi måste också ställa oss frågan vem som faktiskt ansvarar för truppens mentala hälsa. De tämligen förvirrade, resignerade och tillsynes desorienterade spelarna, vem ansvarar för dem och den mentala ohälsa de så övertydligt visar upp? När de spelar lika många matcher som de andra så kallade topplagen, men ändå blir så mentalt urlakade att de inte lyckas prestera på plan. När ett i princip helt ordinarie Arsenal inte ens kan besegra ett League Two-lag, när de hänger så med huvudena så att en straffläggning blir rena mardrömmen, var är då den mentala styrkan det så vitt och brett talas om?

Och vems uppgift är det att få dem taggade, att få dem i form och att hålla dem i gott skick? Få dem stinna, laddade och fylla dem med känslan av att här skall f-n ingen j-vel släppas över bron. Är det UEFA’s FFP som skall rädda de små liven? FA’s samlade domarkår som äntligen skall sluta döma så där himla orättvist hela tiden eller är det vi konsumenter som måste sluta med våra elaka sånger från läktarplats, och genom gullig och uppmuntrande snällsång skall få spelarna att prestera när det blåser motvind?

Wenger och hans vänner. Summering och slutsats
Ibland känns det som om tiden gått ifrån Wenger och att han numera, trots sitt enorma inflytande över klubbens fotbollsmässiga styrdokument, står ganska ensam. Att han blir överkörd av styrelse och klubbägare och tvingas se spelare, vilka han satt enorm personlig prestige i att behålla, ändå säljas. Hans allt mer uppgivna uppsyn har säkerligen orsaker som du och jag bara kan fantisera om, men det känns som om hans arbetsmiljö är avsevärt svårare idag än den var för tio år sedan.

Frågor som då väcks är om han verkligen har förmågan att adaptera till den moderna fotbollens nya förutsättningar och om han över huvud taget har orken för att göra det, kvar. Och har han lusten till det? Drivet? Det känns på många sätt som att Wenger har den vackraste av fotbolls- och människosyn, men att rådande förutsättningar kräver ett större mått av cynism och pragmatism än vad idealisten Wenger förmår uppbringa.

Och var är parhästen han så desperat behöver? Var är dagens David Dein som plockar fram det bästa ur både klubben, dess omgivning och ur Wenger själv? Gazidis? Bould? Kroenke? PHW? Tja, kanske inte. Och var Wenger som den store inspiratören, mannen med de brinnande ögonen som fick spelarna att överträffa sig själv och uträtta stordåd? Den som fick spelarna att aldrig ge upp, aldrig tveka och aldrig vara oroliga? Oavsett hur hög eller låg kvalité dagens trupp håller, så är det Wengers uppgift att optimera den. Och för spelarna, som enligt mig inte tar fighten och saknar både en fungerande organisation och ett tydligt ledarskap på planen, vem bär ansvaret om inte Wenger och hans stab?

Om Wengers vänner tidigare var de intill döden lojala spelarna, så förlorar han nu för tiden en efter en till andra arbetsgivare som lovar mer i lönekuvertet och större chans till att få sola sig i de fina troféernas glans. Och det är nog också här kan komma att bedömas. Wenger går när Wenger vill gå, men hur många startspelare skall egentligen hinna lämna klubben? Vad är högre lön än hos Arsenal och vad är större chans att vinna titlar än i Arsenal? Och vad har klubbens respektive tränare för roll i respektive spelares bedömning av lämplig karriärutveckling? Vilka vänner, de som får hans arbete att inte bara bli möjligt utan även bära frukt, har han egentligen kvar i klubben?

Jag har inte svaren, jag bär bara på en känsla. Känslan av att det går utför med klubben och att ingen vet vad som är rätt lösning och ens vem som är rätt person att leda klubben. Är det Wenger, och i så fall i vilken roll/funktion, eller är det någon annan? Och i så fall vem? Och skulle denna någon ha tillräckligt många vänner i klubben och få de monetära resurser som han behöver för att utföra det Wenger, kanske eller kanske inte, misslyckas med?

Eller är det i stället något i Wengers vänkrets som inte stämmer? Har han valt, eller tvingats, att hänga med fel personer? Är det någon eller några andra som är på fel plats? Eller är det jargongen, kulturen eller bara känslan av väntan som tynger ned klubben i medelmåttligheten? Är stämningen runt samkvämsbordet för kass? För icktillåtande eller till och med för tillåtande?

Jag har inte heller dessa svaren, men kommer i nästa LSHKF-inlägg att nosa på ämnen som ägare, styrelse och klubbens ekonomiska tänkande. I detta ligger även klubbens lönestrategi och dess utjämnade lönepolitik, samt dess eventuella konsekvenser. Hoppas du haft en, om än inte god så i varje fall, läsvärd stund. Förhoppningsvis; på återseende.

Bilder från Flickr.com: Bould pekar av ”bbbbbbbb678”,

Wenger som vinnare ”Ronnie Macdonald” och

Wenger slår ut med armarna av ”Catalan Bola Photo Gallery”

Läs mer

Headmaster Ritual: Whattaff!?

Davidsson och Mannen – ons 12 dec 2012 kl 08:45

Igår åkte vi till Valley Parade för att i ligakuppens kvartsfinal möta Bradford City, på fjärdeplats i League Two. För några år sedan såg jag Bradford förlora mot Southend på Roots Hall, vilket var en oerhört välspenderad fredagskväll, men något spel att tala om var det inte frågan om.

Så när stora Arsenal åker upp till Bradford för att möta laget som ligger ungefär 1000 tabellplatser lägre i det engelska ligasystemet, så tänker man att det liksom bara kan gå på ett sätt. Först hade jag tänkt hoppa över matchen och göra en såkallad social investering i min fru och vår stundtals tilltufsade relation, men efter att ha slagits av tanken att det skulle kunna vara kul att se Arsenals framtid få möta seniorfotboll, valde jag ändå att placera frugan i TV-soffan och mig själv i lillarummets mindre soffa, med fulstream på datorn.

När startelvan kom insåg jag direkt att det här bara kunde gå på ett sätt. Åt h-vette. Wenger hade motståndet till ära stärkt upp defensiven genom att låta Ramsey spela högerytter (City som City, typ) och Gervinho som stiker i en annars tämligen ordinarie elva, där endast Arteta fick vila för Coquelin. Borta var Eisfelt, Olsson och Meade. Borta var den där underbara känslan av ljusnande framtid och i stället hade det obekväma vittnandet om desperation och en klubb i fritt fall, allt mer påträngande.

Och inte blev det bättre när matchen trillade igång. Arsenal spelade som om vi mötte barca och höll skitnödigt bollen i sidled, kom över huvud taget inte i närheten av Bradfords mål och fortsatte den inslagna vägen att vara helt bedrövliga vid fasta situationer. Wengers förkärlek för zonförsvar firade ännu en triumf när Vermaelen lät sig bli tunnlad av Messi, förlåt random League Two-grovarbetare, och gav bort en frispark, vilken gav Bradford, lika logiskt som rättvist, 1-0. 

Arsenals representationslag fortsatte att bli totalt avklädda av en samling hantverkare som gjorde precis allt som vi inte förmådde oss till. De kämpade, de stred och de spelade bollen framåt. Matchens dittills bästa spelare Coquelin byttes, fullt logiskt i den wengerska världen, ut för Chamakh (minns ni honom?). Ramsey fick spela centralt och Gervinho släpades äntligen ut från centrum till den kant han gör minst skada på. Detta hjälpte föga men efter att Ramsey äntligen blivit utbytt och Rosicky kommit in, sattes ändå en viss fart.

Som en blixt från klar himmel byttes Podolski ut varefter AOC fick komma in och delta i den slutforcering som nästan kom till. Lagkapten Vermaelen lyckades till slut få en panna på bollen, Arsenal hade kvitterat och jag kunde småskrattande dra en lättnadens suck. För nu skulle det ju vara över, nu skulle de tvärrandiga inte orka kämpa längre och nu skull äntligen vår skyhöga kompetens i förhållande till deras mer basala division fyraklass, visa sig.

Icke sa däremot Nicke. Klockan tickade mot full tid och en förlängning tog vi där vi, i och för sig, framstod som något mindre kastrerade, men ändå inte fick något som helst gjort. Och som om tragedins dramaturgi inte kunde bli mer finlemmad gick matchen till straffar där landslagsmän Cazorla, Chamakh (kommer Marockos förbundskapten ihåg honom?) och Vermaelen visade nuarsenalska takter och missade, varefter vi hade förlorat det lilla halmstrå till pokalchans vi fortfarande hade haft kvar.

Wengers storsatsning, att spela de spelare han annars brukar säga vara övermatchade och trötta, gick precis lika skepprätt åt h-vette som precis alla och envar hade kunnat förutse. Den kastrerade desperationen fick ännu ett ansikte och idag är klubben, vad vi än önskar och hoppas, i djup skit. Mina betyg är som följer:

Szczesny: 2/5. Var, patetiskt nog, den spelare som höll oss kvar i matchen under första halvlek. Tog det han skulle, bortsett från att han sålde sig lite väl billigt på målet. Borde varit lika arbetslös i första som han var i andra.

Sagna: 1/5. Missade totalt markeringen vid Bradfords mål och var synnerligen svag matchen igenom. Blev förvisso övergiven av en Ramsey som säkert hade annat viktigare att tänka på än försvarsarbete, vilket ändå inte kan ursäkta Sagnas svaga insats igår.

BFG: 2/5. En av få som kom ifrån matchen med viss ära i behåll. Spelade enkelt och tog de, bortsett från lille Wells, ganska resliga motståndarna, med deras egna medel.

Vermaelen: 1/5. Jag skiter i att han gjorde mål. För en försvarares huvuduppgift är inte att göra mål utan att försvara och utifrån det måste en försvarare bedömas. Och Vermaelen försvarade inte igår. En av de som missade touchen till 1-0-målet och var, även bortsett från det, tämligen usel igår. Och hans andra syssla, lagkaptenskapet, levde han inte heller den upp till. Borde ha lett sina styrkor, men var bortsett från kvitteringen, hur blek som helst i sitt ledarskap.

Gibbs: 2/5. Var en av få Arsenalspelare som hittade skottknappen igår. Var mer winger än försvarare, men stod upp även i defensiven.

Coquelin: 2,5/5. Var förvisso även han en av de som missade touchen vid 1-0-målet, men var bortsett från det oerhört bra igår. Säker med bollen, lurig och initiativrik. Dribblade, avancerade med bollen och vågade testa skott. Nu var förvisso motståndet tämligen påvert, men om han fortsätter på inslagen väg kan vi utan vidare vila Arteta fler gånger. Byttes ut på tok för tidigt och onödigt.

Cazorla: 1,5/5. Vaknade så smått till liv under ordinarie tids forcering, men var ändå alldeles för osynlig. Cazorla skall ju vara en kreatör och ett drivlok, men lyckades inte alls igår.

Wilshere: 3/5. Lite otymplig i början, men närmast magisk därefter. Klart bästa spelare och underbar i sitt avancerande med boll. Hittade ytor som ingen annan, slog passningar som ingen såg möjlighet till och slutade, framför allt, aldrig att kämpa. Ett hjärta som bultade för klubben. Värmande i gårdagskylan.

Podolski: 1,5/5. Ja, vad skall man säga? Iskall. Verkade ändå ha en instinkt att söka sig mot mål, men eftersom anfallsspelet aldrig startade kom han heller aldrig igång. Jag såg honom, vid ett flertal tillfällen, stå helt ren ute på vänsterkanten och vinka till medspelarna om att han ville ha bollen. Fick han den? Nope.

Gervinho: -/5. Förvisso mer Wengers fel, för att spela en dokumenterat målsumpande snubbe som striker kan ju bara gå så illa som det gjorde. Helt okej när han får starta vid långlinjen och slingra sig fram för att sedan slå bollen snett bakåt, men jag såg honom bara lyckas med detta en gång. Och det mesta jag såg var grava missar och alibitouchar.

Ramsey: 0,5/5. Med Ramsey vet man vad man får och gårdagen var, vad än hans förespråkare hävdar, inget som helst undantag. Lämnade Sagna genant ensam i försvaret där han bara vid någon enstaka gång gav understöd. Slog för lösa eller för oriktade passningar och stannade, bortsett från ett fåtal tillfällen, alltid upp så fort han fick bollen Jäsp sade jag och önskade mig en eraserknapp i kvällspresent. Men det fick man ju såklart inte av Wenger. 

Chamakh: 0,5/5. Visade med sitt inhopp med all tydlighet varför han ligger långt ned i klubbens frysbox. Skulle säkert kunna tina upp om han fick mer speltid, men med insatser som gårdagens är nog den chansen tämligen ringa.

AOC: 1/5. Kom in och försökte sätta igång en avsomnad högerkant. Försökte och försökte, men lyckades inte. Slog bort inlägg efter inlägg och var inte alls vän med bollen. Ett plus dock för straffen.

Rosicky: 2/5. Fick till slut chansen att hoppa in och höjde genast lagets tempo. Rörlig med och utan boll och lyckades skaka liv i ett insomnat mittfält. Skulle självklart ha fått slå en straff, kardinalfel att han bestals denna chans.

Wenger: -/5. Ja du Professorn. Du spelade ett synnerligen högt spel när du satsade, i princip, allt i spelarväg du hade på hand. Och vilken brakförlust. För ditt lag och för dig. Ett monomental praktfiasko och en coachning som kan fungera som avskräckande exempel på vilken tränarutbildning som helst. Att sätta truppens störste målsumpare som striker och truppens mest sidledssege spelare som winger. Att byta ut matchens bästa spelare först av alla och sedan en av de få som faktiskt har gjort mål, redan i 65:e någonting minuten, är inget annat än generande från topp till tå.

Wenger hade chansen, inte bara att vila de spelare vars låga prestationsnivå han ständigt ursäktar med trötthet, utan också att visa att klubben under dessa överjästa slöhögar har spelare som vill någonting och som vet i vilken ände av planen motståndarmålet är beläget. Men han tog inte den chansen, inte den heller. Det kändes igår, som det också gjort ett antal gånger senaste tiden, som om han spelar spelare eller sätter dem på positioner, inte för att laget skall vinna och vara bäst, utan för att de skall bevisa att han själv hade rätt. Gårdagens coachning var bedrövlig, pinsam och smått generande att se.

Så då är vi ute ur ännu en tävling och frågan är vad klubbens styrande skall skylla på denna gång. Ojämn plan? För kallt? För utvilade och ickematchade spelare? För kämpande motståndare? Motståndare som försökte för mycket, spelade ett för rakt spel och hade den högst osköna förmågan att spela efter resurser? Ja, säg det.

Läs mer

LSHKF del 3. Wenger och hans vänner

Davidsson och Mannen – mån 10 dec 2012 kl 07:08

I helgen firade jag svärmor som fyllde jämt. Jag kunde, tack före min fingerfärdighet och fallenhet för logistik, se matchen, men hade ingen möjlighet att skriva en Headmaster Ritual. Vi kan ju bara enas om att Cazorlas spel tagit sig vackrare uttryck än det gjorde i fallet i lördags, att det är lika oskönt när han gör det som när herrar Rooney, Young eller Suarez gör det, men att vi tog tre poäng, var bättre än vi varit senaste matcherna och nu, förhoppningsvis är på väga uppåt. Och så lämnar vi matchen där.

I föregående LSHKF-inlägg så gick jag lös på innevarande säsongs spelartrupp och uppgav också vad jag anser att den saknar. Eftersom ni är galna nog att en gång i tiden ha tillåtit er falla pladask för fotbollslaget Arsenal, så är ni kloka nog att inse att spelartruppen i sig, bara är halva sanningen i den förfärliga berättelsen om den nuvarande utförslöpa som klubben har satt sig i. Om ens det.

Idag tänker jag skriva om den man som med tiden har blivit smått synonymt med klubben Arsenal. Om mannen som tog över klubben första oktober 1996 och till den förde, inte bara spelare som blommade ut till världsstjärnor, utan även ett helt nytt sätt att se på sporten fotboll. Booring Arsenal blev scoring Arsenal, trängsmetoder lades helt om och inte ens spelarnas, skall vi säga något brittiska, mat- och dryckesvanor gick längre säkra, utan blev föremål för ett antal digra förändringar. Förändringar som inte bara gjorde laget bättre, spelares individuella prestationer bättre utan även kom att förlänga många tongivande spelares karriärer.

Wenger ansågs inledningsvis vara oerhört kontroversiell men blev, våren -98, förste ickebrittiske tränare att ta något så fint som den engelska dubbeln. Sedan har det rullat på med, inklusive nämnda dubbel, tre ligatitlar, fyra FA-kuppvinster, ständigt spel i Champions League och den fantastiska bedriften att, 03-04, leda laget obesegrat genom en hel ligasäsong.

Wenger fick tidigt smeknamnet Professorn och uttryck som ”Arsène Knows” skänkte inte bara trygghet till oss fans, utan verkade ha nästan magiskt hög sanningshalt. Sedan kom bygget av Emirates, oljelagen gjorde entré och inget blev längre sig likt. Varken för klubben Arsenal eller för tränare Wenger.

Wenger och spelarna
Wenger har vid upprepade tillfällen hävdat att vi inte köper, utan skapar, superstjärnor. Inledningsvis var detta evidensbaserat och ingen verkade ha hans koll eller hans fingertoppskänsla att finna karriärer som gått i stå, spelaröron som tillfälligt slokat och ingen verkade ha hans förmåga att göra denna sipprande sand till skinande guld. Wenger gjorde spelarfynd efter spelarfynd, han satte centrala mittfältare på ytterpositioner varpå folk hostade upp frågetecken vilka blev till utropstecken när spelarnas insatser visade att Wenger visst hade haft rätt.

Wengers bevisade fotbollsvishet gjorde, tillsammans med hans stillsamma och följsamma ansvarsdelegerande, honom till en högt respekterad och nästan faderlig figur för spelarna. Wenger jobbade med jämlikhet, ömsesidighet och solidaritet, och stjärna efter stjärna vittnade om busslaster av respekt till ”Bossen” och många var de som svor en fullkomlig och evig lojalitet till honom.

Catatan Bola Photo Gallery 2

Bistra vindar blåser över hela Wengern. Bild: Flickr.com ”Catalan Bola Photo Gallery”

Sedan kom den moderna fotbollen och dess oljepengar, agenters ökade inflytande och en ökad självcentrering bland spelarleden. Detta tillsammans med, det av arenabygget framtvingade, Projekt Youth ledde ut klubben på en ökenvandring, varefter den eviga lojaliteten blev som bortblåst. Läget där Wenger sålde spelare i just rätt läge och när han själv ville, förbyttes till en exodus baserad på spelarnas egna initiativ. Vieira, Cole och Henry följdes av Hleb, Touré och Adebayor, vilka i sin tur fick uppföljare i Clichy, Nasri och en Fàbregas som i princip var Wengers egne son. Spiken i lojalitetskistan slogs i somras ned av Robin van Persie som inte bara varit i klubben i åtta år, utan även fått världshistoriens mest omfattande rehabiliteringsbidrag av Wenger och hans vänner.

Summering: Alla de relationella band som Wenger tidigare hade spelarna i, är idag historia. Lojalitet har uppenbarligen passerat sitt bäst före datum, varför Wengers många arbetsredskap har blivit uttjänta, kasserade och smått exotiska föremål för museiförvaring. Tanken är synnerligen vacker, men mötet med rådande verklighet allt annat än trevligt.

Wenger och taktiken
Den Wenger som gjorde Arsenal till den vinstmaskin vi var runt millennieskiftet, förde till klubben en såväl ymnig som mustig offensiv. Till denna hade Wenger ärvt en av George Graham drillad backlinje, vilken om sanningen skall fram på många sätt var själva grunden för den offensiv som Wenger byggde. När denna drillade generation väl, trots minskat alkoholintag, pensionerades eller varvade ned, köpte Wenger sig tid genom att åderlåta Sunday League-laget från N17 på Heart’n Sol Campbell.

I takt med att Project Youth sjösattes, skeppades även Campbell iväg varefter killar som Kolo Touré, Philippe Senderos och Johan Djourou sattes att, tillsammans med en personlighetsstörd fransman från Stamford Bridge, förvalta det defensiva arvet. Det gick väl sådär, kan man säga.

Wengers lösning på problemet blev kanske inte helt oväntat att vända blicken till Spanien, där fc barcelonas arv från Johan Cruyffs totalfotboll, hade visat sig bära frukt. Under denna period var Arsenal ett lag som just sålt sin lagkapten Vieira för att göra plats för Project Youths galjonsfigur Francesc Fàbregas vilken, som ni vet, hade några barndomsår i just fc barcelonas fotbollslekis, varför tanken i sig inte var så absurd som den idag lätt kan framstå.

Arsenal bytte från ett 4-4-2/ 4-1-4-1/4-4-1-1 till ett 4-3-3, men framför allt bytte vi från omställningsfotbollens Va-Va-Voom till possessionsfotbollens runtrullande. I början verkade detta vara klippt och skuret för Wengers fotbollsideologiska dogmer, men i takt med att de bästa spelarna lämnat klubben, har systemets bas urholkats och slutprodukten uteblivit. Det Arsenal som förvisso kanske inte vann så mycket, men ändå spelade den vackraste fotbollen, spelar idag en tämligen tempofattig och tråkig fotboll, att lägga till de allt sämre resultaten.

Summering: Med den ärvda defensiven i åtanke är det lite svårt att bedöma hur mycket av framgångarna som var allena Wengers förtjänst, lika lite som det går att stensäkert härleda dagens kräftgång till honom. Dock går det att skönja en förändring hos Wenger där han pragmatism och enorma lösningsfokus för att uppnå de önskade vinsterna, med åren i stället allt mer har kommit att handla om fotbollsideologi.

Tydligaste draget i Wengers relation till taktiken är dock att hans järnvilja och envishet idag håller på att bita honom i svansen. När han förr kunde pendla mellan att spela 4-4-2 i ligan och 4-5-1/4-1-4-1 i europaspelet, ändrar han idag inte en tum på sitt fastställda och oomkullrunkeliga 4-3-3. Detta trots att han endast i de bästa stunder har spelartrupp för nuvarande system. Wenger har aldrig varit en typisk matchcoach, men dagens ganska stelbenta förhållningssätt leder absolut inte laget framåt.

Jämför du med Manchester Uniteds Alex Ferguson, så finner du en man som varit med i sammanhanget längre tid än Wenger, men som ständigt vågar ändra spelsystem beroende på motståndare, på truppens dagsform och beroende på pågående matchers utveckling. Du ser insikt om de egna misstagen och mod att, exempelvis, byta ut en spelare som felaktigt blivit uttagen till startelvan. Du ser en tränare som uppenbart avskyr moderniteter, exempelvis i form av spelares skenande lönekostnader, men som är klok och cynisk nog att spela med i rådande spel, -om detta gör att hans lag blir framgångsrikt. Dessa sidor saknar jag i dagens Wenger.

Pig pen3

Det här var ju också en rätt kul sysselsättning. Bild: Flickr.com ”Pig_Pen”

Wenger och Gazidis
Detta avsnitt hade jag egentligen tänkt kalla ”Wenger och affärerna”, med då England är ett land med invånare med hög fallenhet för snusk och semirelationella anspelningar, så hade tankarna bara farit iväg till saker som en före detta engelsk förbundskaptens spontana dambesök på kontoret, och bilder som de vill jag absolut inte leda er in i.

Så i stället skall vi tala om Wenger och Gazidis, eller snarare Wenger utan Gazidis eller om det nu är tvärtom. För sedan David Dein tvingades bort från klubben, och efter några år ersattes av Ivan Gazidis, så har Wenger inte bara förlorat en bästis på jobbet. Han har också förlorat det oerhört dynamiska samarbete som möjliggjorde alla de supersmarta spelarköp som han/klubben gjorde sig känd/kända för i slutet av 90- och början av 00-talet.

Wenger var då visionären och fotbollsideologen. Dein var den brinnande, men också synnerligen streatsmarta, Arsenalfantasten och dessa två hade ett oerhört tätt samarbete. De spenderade tid på kontoret men umgicks också privat och, enligt uppgifter, kretsade allt kring hur de skulle få klubben att bli bättre, att vinna mer och att drivas framåt. Dein hade sina fingrar i FA’s syltburk och hade inga som helst problem att låta dem dansa för klubbens pipa.

Och här, liksom på många andra sätt, går en tydlig skiljelinje att skönja. Gazidis är förvisso välutbildad och uppvuxen med sporten fotboll. Men han är akademiker och inte businessman och han är fotbollsfantast i allmänhet snarare än Arsenalfan. Platsen i Arsenal är ett jobb, som det på Pepsi, fast med bättre pröjs, med mer fotbollssnack i fikarummet och med mer tid i TV-rutan.

Och vem förhandlar, så bedrövligt dåligt, om spelarnas kontrakt? När vi ger på tok för höga ingångslöner, futtigt sitter och småsnålar vid förlängningarna och sedan erbjuder trotjänare och kulturbärare omklädningsrumsförnedrande korttidskontrakt. Är det smart? Är det långsiktligt? Är det till nytta för klubben?

Summering: Gazidis må vara hur grym som helst på sitt ursprungsjobb och de nya dealarna med Fly Emirates och med Nike/Adidas kan vara hur mycket hans förtjänst som helst. Men förr i världen gjorde vi fynd, vi lurade i förhandlingsvassen och vi högg både vilt och träffsäkert på blivande storbeten. Idag hämtar vi hit spelare med redan skrivna utköpsklausuler, kostnadsfria bosmans eller från klubbar vars shejk börjat sura över uteblivna bygglov och därför bestämt sig för att inte betala klubbens skatteskuld. Vi backar för stora prislappar men handlar reavaror som åker direkt i reservlags- eller frysboxkorgen och som snart visar sig var pengar kastade rakt i sjön. Är det rätt väg att gå? Är det bra affärer i långa loppet?

Till detta saknar Wenger en parhäst, ett bollplank och, framför allt, en jämbördig partner/en jämnvikt som kan tämja och fokusera honom på rätt saker. En gatusmart fixare som får Wengers drömmar att förankras i verkligheten och bli möjliga att genomföra. Det har han inte i Gazidis.

Det var allt för idag. Jag tar här en liten paus men återkommer snart med en uppföljning i form av en ”Wenger och hans vänner del 2”, där inte bara en avslutande summering kommer göras, utan där även Bould, samarbetet med honom samt Wengers mentala styrka kommer tas upp för diskussion och avhandling. Om dagens inlägg kretsat kring vissa strukturella svårigheter som omgärdar Wenger, så kommer nästa inlägg närma sig frågor av mer fotbollsplannära art.

Hoppas ni, trots det kanske inte endast upplyftande innehållet, har haft en berikande stund och hoppas att ni väljer att återkomma till nästa inlägg i ämnet ”Wenger och hans vänner”. På återseende.

Läs mer

Följs regn alltid av solsken?

Davidsson och Mannen – fre 7 dec 2012 kl 07:46

Innevarande säsong är allt annat än enkel för oss Arsenalister. Inte nog med att vi inte vunnit något på ungefär tusen år och i skrivande stund ligger på, den inte helt klubbadekvata, tiondeplatsen i ligan. Vi kunde, i veckan, inte ens greppa det halmstrå till förstaplats i Champions Leagues gruppspel, som skänktes till oss i form av Schalke 04’s poängtapp borta på Stade de la Mosson.

Vi hade möjligheten att slippa åttondelsspel mot lag som barca, Dortmund, Bayern eller Juventus. Men vi lät liksom bli. Vi kunde ha varit bra, men vi lät bli. Vi hade, i mötet med ett lag utan något att spela för, chansen att bryta en negativ trend, men spelarna tänkte väll att va f-sen, vi tar och skiter i det, va? Vi hade kunnat ta i och bevisa någon form av berättigande, men vi kände liksom inte för det. Vilja? Kamp? Mod? Stolthet? Okända begrepp, verkar det som.

Så i nuläget är det liksom piss, pest och senapsgas för hela slanten. Och även en kille som jag, som när det gäller fotboll har någon för mig högst olik, underlig och stundtals chockerande positiv inställning, satt i veckan och ojade mig över klubbens förfall i allmänhet och truppens jämntjockt grundas uselhet i synnerhet. Och vid den åsikten står jag kvar. Vid den domen står jag fast. Jag tycker inte vi har en trupp som duger för mer än femte, sjätte plats och jag tror det kommer krävas mer än en spursimplodering a la fjolåret, för att rädda den för Arsenal livsnödvändiga tredje-/fjärdeplatsen.

Men just som vi har beviljats inresevisum för permanent boende i Jämmerdalen, när vi tagit vårat pick och pack och knött oss in i minivanen på väg mot Looserville och fått grönt kort att slå en sving rakt ned i närmsta självömkansbunker. Just då, just nu, just i detta kaos av miserabla antiframträdanden, fångade i en formkurva från h-vettet och just i denna loop av magsyra, så får vi plötsligt chansen. Vi får ett läge vi är högst ovana vid och vi får det vis sämsta (läs: bästa) möjliga tillfälle.

För tänk om det är som Torsk På Tallinnfiguren Roland Järverup sa. Att ”efter regn kommer alltid solsken”. Och tänk om detta solsken kommer i form av en match mot ett West Bromwich som gick upp som en sol och föll pladask i sina två senaste matcher. Nu är ju, som ni vet, varken Swansea eller Stoke lag som vi har, eller brukar spela ut. Men i West Broms framträdande mot dessa lag, har mycket av luften verkat vara på väg att pysa ut.

Visst kan de fortfarande vara giantkillers, och ge oss en herrans resa i morgon. Men de kan också vara i ett läge spökligt likt vårt. Och då kan de vara den brädan vi behöver för att ta det språng som i sin tur skulle kunna ge oss någon form av andrum.  Matchen kan absolut, precis som allt annat Arsenalskt just nu, gå åt pipsvängen, men det kan också lysa en liten sol, bara för oss. Förra säsongen gav de oss en, högst oförtjänt, livlina tillbaka till Champions Leaguetillvaron i och med sista matchen och dess målvaktsval. Kan de vara de som ger oss livlinan tillbaka till denna säsongs inledande form och spel?

CofeeIceCream

Är det i morgon det vänder? Bild från Flickr.com: ”CoffeIceCream”

Efter att merparten av truppens mer vitala delar vilades i tisdags, borde vi kunna ställa upp med relativt pigga och påfyllda fotbollsskallar. Till dessa skall också läggas en Rosicky som med sin första halvlek i Grekland, inte bara gav oss det varma återseendes nygräddade härlighet, utan också ett visst hopp om att det finns mer än tre fungerande mittfältare i dagens Arsenaltrupp. Eller om att en egentligen central mittfältare faktiskt kan användas som ytter, med lyckat resultat. Om inget oförutsätt händer så bör vi ställa upp med följande startelva:

Szczesny
Jenkinson – Mertesacker – Vermaelen – Gibbs
Arteta – Wilshere – Rosicky
AOC – Giroud – Cazorla

Back Five: Med Koscielny och Sagna skadade finns väl inga alternativ, varför denna femma är den enda spelbara.

Mittfältet: Förhoppningsvis kommer vilan som ordinarie mittfältstrion fick under veckan att bära frukt i morgon. Man skulle kunna vila någon av dem för Rosicky eller Coquelin, men jag väljer i stället att göra en liten rockad och spela Rosicky på Cazorlas plats och i stället flytta upp denne i…

Anfallet: Med herrar Walcott och Podolski på skadelistan känner vi åter igen den pusselläggning som ett sättande av en Arsenalsk startelva innebär. På grund av skadeläget, men framför allt för att jag vill få in kreativitet och tempo i anfallet, hoppas jag Cazorla flyttas fram. Lite felplacerad i relation till den centrala platsen som egentligen är hans, men kan Wenger fortsätta att sätta Arsjavin på vänsteryttern och Ramsey till höger, så kommer Cazorla vara hur bra som helst på sin nygamla, men synnerligen frisläppta, ytterposition. Ett alternativ är också att låta Cazorla vara kvar på sin utgångsposition och låta Rosicky spela ytter.

På högerkanten har vi att välja mellan Oxlade-Chamberlain och Gervinho. Och där väljer jag, trots dennes något tröga andrasäsong och trots hans något valpiga nuläge, AOC framför Gervinho. Gervinho har, enligt mig, oerhört mycket att bevisa innan han skall ha någon startplats vikt till honom och han bör få ett ungefär 25 minuter långt inhopp på sig i morgon.

Gameplan: Jag tänker mig att Arsenal kan vara vid en lägstapunkt, vid en bottennotering och kan vara just vid sin vändning. Jag utgår ifrån att de relativt utvilade spelarna tillåter sig att spela ut det egentliga kompetensövertag de har gentemot West Brom. Och att de, äntligen, visar den där mentala styrkan som Wenger alltid talar om. Vi måste vi se upp med anfallsvapen såsom Odemwingie, Lukaku och Long. Eller varför inte superlånge Gera? Vi måste också fånga upp kreatören Morrison och inte ge honom för mycket spelutrymme och vika ned kollektivet West Brom.

För de är ett, fram till nu, fungerande kollektiv, en maskin, ett lag. Precis det som vi kommer att vara när vi lämnat dem bakom oss där i ösregnet och vi vandrar vidare mot månader av solsken. Eller hur…

COYG!

Läs mer

Länkarna som håller klubben fången del 2. Spelartruppen

Davidsson och Mannen – ons 5 dec 2012 kl 09:17

För några veckor sedan skrev jag en text om hur olika delar hoplänkade håller klubben fången. Om hur några av klubben olika små personella tårtbitar tillsammans bildar ett lojalitetens mönster, vilket skapat en förvisso något konturlös, men inte mindre påträngande, bild av en accepterad medelmåttlighet. Inte var för sig, för det är ambitiösa killar vi anställt till klubben, men som med det ökade antalet nollor på lönechecken har knutits allt hårdare till handen som föder dem, varför de till slut har blivit så mätta och övergödda att de inte ens reflekterar över att bita den hand som håller dem fångna.

Trots att de olika delarna, med största sannolikhet, både har klubbens bästa för ögonen och ser att något inte riktigt är som det skall idag, så har de varken förmåga eller egentlig drivkraft att försöka få en förändring till stånd. De har för stora privilegier och älskar strålkastarljuset för mycket för att agera på ett sådant sätt att de skulle riskera något de vant sig vid och lärt sig älska.  Här kan man ju lägga sig ned och dö, acceptera läget och ställa in sig på en sisådär femton till tjugo av kringskvalpande i tabellens mittskikt. Precis som St. Louis Rams, Denver Nuggets eller Colorado Avalanches fantaster har varit tvungna att göra.

Jag är förvisso en dryg, bitter och gnällig gammal surkärring till karl. Men jag vägrar lägga mig ned och ruttna i fotbollstristessens rännsten. För det är jag alldeles för beroende, alldeles för hårt knuten till och bär på alldeles för stor, och högst osund, kärlek till klubben. Som om det skulle ha någon som helst reell betydelse, har jag valt att fortgå i mitt rotande och levererar här en ytterligare inventering som höst sannolikt vilar på känslor, okunskap och allmänt subjektiva åsikter. Jag har valt att börja med spelartruppen för att i nästa inlägg skriva av mig kring Wenger, Bould och Gazidis. Sedan får vi se.

Spelartruppen 12/13
Är alla spelare friska så har vi en bra startelva och en helt okej bänk. I det, alla-är-tillgängliga, läget har vi en trupp som förvisso inte slåss om ligatiteln, men absolut kan ta tredjeplatsen i väntan på att che£sky skall genomföra sin generationsväxling. Att utmana Manchesterlagen klarar den inte, men den är inte heller oceaner därifrån.

Som varje Arsenal- eller till och med varje fotbollsintresserad i världen vet, så är detta alla-är-tillgängliga läge, lika mycket en utopi som ren och skär galenskap. Vi är endast i undantagsfall på annan plats än längst upp i skadetoppen, varför vi egentligen inte bör lägga någon energi på ämnet skadefri trupp. I stället måste vi se hur tålig truppen är för de ständiga fyra till sex spelares frånvaro, och det vi ser då är en trupp som inte bara är skör, utan även på tok för dålig. Mina tankar är som följer:

Back Five: Vi har en bra förstemålvakt som saknar en rejäl back up. Mannone gjorde kanske inte bort sig, men är varken till kompetens, ålder eller mått av rutin en andre- eller tredjemålvakt. Sagna och Jenkinson är bra respektive okej alternativ på högerbacksplatsen, medan vi, med Mertesacker, Koscielny och Vermaelen har två bra och ett helt okej alternativ i det centrala försvaret. Djourou har varit i klubben i ungefär tusen år och hans skadefrånvaro har blandats med briljanta insatser och rena vansinnesfärder.

Gibbs är en bra vänsterback men hans skadebenägenhet gör behovet av den reelle back up, som Santos nog ändå inte håller för, är synnerligen påtagligt. Det faktum att Santos gjorde bort sig i spelargången på Old Trafford talar inte heller till hans fördel. Kanske är Meade svaret, men troligtvis behöver vi en mer rutinerad herre tillgänglig.

Ronnie Macdonald5

För många medelmåttliga spelare har fått en fristad i klubben.

Vi saknar: En rutinerad andremålvakt, en mittback som kan spela sina 20-talet matcher och en vänsterback som är bra nog att spela ett ganska stort antal matcher, mot inte bara anfallslösa motståndarlag.

Mittfältet: Med Arteta, Wilshere och Cazorla har vi tre ypperliga förstaval. Men ingen av dessa kan spela 60 matcher per säsong. Och framför allt kan ingen av dem upprätthålla sin standard och höga kompetensnivå om de inte får vila. Coquelin har förutsättningar för att utvecklas till något användbart, Frimpong har det med viss tvekan.

Ramsey har säkerligen mycket fotboll i sig, men verkar, efter skadan, vara skadat gods och har numera ett spel som präglas av sidledspass, temposänkande och undvikande av kontaktsituationer. Vad man än må önska honom av ljus framtid så är han inte på långa vägar bra nog för oss, och om han nu har i sig vad som behövs, så krävs förmodligen en utlåning till en mindre pressande miljö, för att få fram det.

Rosicky är en spelare som ligger mig varmt om hjärtat och när han är skadefri är han fortfarande en tillgång för oss. Dock kan man inte räkna med att ha honom som skadefri back up till Cazorla, varför han inte skall ses som truppgrund utan mer som krydda. Vidare må Diaby vara hur mycket mer komplett än Vieira som helst, men någon nytta av en kille med så nästan parodiskt lågt antal matcher/år som Diaby har, det har ett lag som Arsenal inte.

Vi saknar: Vi behöver minst två nya centrala mittfältare. Antingen, om vi inte anser herrar Frimpong och Coquelin duger, en renodlad DM att avlasta Arteta med, eller som kan gå in och frigöra Arteta för en plats längre upp i banan. Om vi skall vara ärliga så saknar vi elakhet, en polis eller någon som kan gå i bräschen när vi kört fast. Dock ser jag främst att vi behöver adekvata avlastare till Wilshere och Cazorla, det vill säga en Diaby utan skador och en Rosicky utan skador och åtta år yngre. Gärna en central mittfältare som, likt Cazorla och Rosicky, faktiskt kan spela ytter.

Anfallet: Ytterst få anfallare i världen hade kunnat gå in och ersätta den till manure flyktade Robin van Persie (mer om detta in del 3 eller 4). De få som skulle kunna tänkas göra det är endast tillgängliga för oljeklubbarna varför vi andra får se över vad som blir över. Giroud har, efter en småskrynklig start kommit igång. Han löper mycket, söker ytor och visar, enligt mig, en stor potential att bli ett farligt och fruktat vapen när väl omställningsperioden är över. Bakom honom finns en Chamakh som förvisso inte var någon beryktad målskytt när han värvades till klubben, men ändock petade in tämligen acceptabelt antal mål under sin initiala tid i klubben. Före RvP’s återkomst från skadorna och före den totala nedisning han i nuläget befinner sig fast i. I dagsläget är han så långt från ett topp 3-lag i en av Europas bästa ligor, man bara kan vara.

Vid sidorna om den centrala anfallaren har vi Podolski och, i varje fall i nuläget, Walcott. Båda tämligen habila spelare, men ingen av dem är egentligen någon reell winger. Podolski gör en del mål och Walcott en del assist, men jag saknar hos dem förmågan att kombinera fart med avig teknik, vilket i sin tur drar isär och skapar ytor för medspelarna. En egenskap som jag anser oerhört viktig för yttrar i det 4-3-3 vi försöker spela.

ynysforgan jack2

Långsamma possessionsfotbollspelare måste få tack, men nej tack.  

AOC är oerhört lovande, men har fortfarande lång utvecklingsperiod framför sig innan han skall räknas som tillförlitlig och stabil startspelare. Sedan har vi mysteriet Gervinho som ibland är hur kul som helst och ibland hur bedrövligt fotbollskorkad som helst. Skall vi enas om att han har en hög högstanivå, men en synnerligen låg lägstanivå? Arsjavin är nästan lika nedkyld som Chamakh och är snart bara historia i klubben.

Vi saknar: En back up till Giroud som också kan spela winger eller släpande forward. Gärna en spelare med andra fysiska attribut än Giroud, vilket skulle ge oss fler alternativ att bryta de dödlägen vi ofta hamnar i. Dessutom behöver vi en spelintelligent ytter med acceptabel fart och förmåga att bryta in i banan och ta sig in i boxens centrala del. En Rosicky sommaren -06, eller en Hleb fast med skottknappen tillgänglig.

Summering
Vi har en helt okej trupp om vi siktar på femte, sjätte platsen i ligan. Men siktar vi högre behöver den ett par rejäla tillskott. För när truppen år efter år har åderlåtits på sina bästa spelare, så är den fullt logiskt alldeles för tunn. Den är alldeles för sårbar för skador och sårbarheten, och bristen på alternativ, gör att de bästa spelarna aldrig får vila, att de får spela för många matcher och således, också det fullt logiskt, blir sämre och sämre lagom till det då deras kompetens behövs som allra mest.

Många hävdar att dagens trupp visst är bra nog för att utmana om ligatiteln, men att det är Wenger, Bould, F-n och hans moster som bär ansvaret. Det kan så vara, men jag anser, trots detta oavsett ledarteam, att truppen i sig är för tunn, för svag och för grund för att vinna ligatiteln.

Av dessa anledningar behöver vi två till tre spelare som är redo att gå rakt in i startelvan och göra den bättre rent kvalitativt. Inte för att just startelvan är så himla usel, utan för att vi spelar 50 – 60 matcher per år och aldrig varken har eller kan förvänta oss ha startelvan intakt. En av nyklarna till att vinna det flerfrontskrig som en klubb av Arsenals, nuvarande, storlek är inblandad i, är en fungerande trupprotation. Och en förutsättning för en fungerande trupprotation är en trupp med fler adekvata och kompetenta spelaralternativ.

Dessa alternativ saknar vi idag och de är förutsättningen för att vi skall kunna ta oss tillbaka till den nivå som klubben uppger sig ha ambition att vara på. Och den vi fans vant oss vid och önskar. Vi kan sätta hur mycket hopp till FFP, som helst. Ansvaret för Arsenals spelartrupp ligger fortfarande inte på UEFA’s bord.

I nästa inlägg skall jag närma mig den högst intrikata frågan ”Wenger och Bould” och jag tänker dessutom stoppa in Gazidis i diskussionen. Jag gör det eftersom Wenger, Bould och Gazidis är tätt sammansatta länkar vilka, var för sig, har direkt avgörande inverkan på klubben. Och för att dessa tre, på olika sätt, har enormt stor makt över dagens ämne, Arsenals spelartrupp. Väl mötta då.

Bilder från Fickr.com: Medelmåttlig försvarare av ”Ronnie Macdonald”

och Ingen Gåfotboll tack av ”ynosforgan jack”

Läs mer

Headmaster Ritual: Black Swan

Davidsson och Mannen – lör 1 dec 2012 kl 20:20

Har ni sett den lite småsyffiga, eller som det heter, psykologiska, thrillern Black Swan som gick upp på biograferna för några år sedan? Filmen där Natalie Portman porträtterar den unga ballerinan Nina Sayers, som kämpar för att få den dubblerande huvudrollen som Odette/Odile, där den förstnämnda är oskuldsfullt god och den senare förföriskt ond, i en uppsättning av Tjajkovskijs Svansjön. Den väna Ninas personlighet matchar dubbelrollens goda sida, medan rollbesättningskonkurrenten Lilys matchar den mörka och vi får under filmens gång inte bara se en himla massa själslig suspekthet, utan även se Ninas mindre oskuldsfulla sidor växa fram allt mer, och efter hand i allt mer elaka former.

För att fira sitt 100-jubileum använder dagens gäster Swansea City FC i år, ett guldigt klubbemblem, men har ju vanligtvis färgen svart på sin svan i klubbskölden. Om de är att betrakta som en Odette eller Odile är jag inte rätt man att svara på. Men mitt hjärtas klubb, Arsenal FC, har under de senaste dryga femton senaste åren burit en tung börda av självpåtagen godheten och som varandes förkämpe för den goda, väna och ickecyniskt oskuldsfulla fotbollen.

Tyngda till marken av detta godhetens ok och av den sämsta ligastarten på mannaminne tog vi idag emot de svanklädda gentlemännen från Wales och frågan inför matchstart var inte bara om vi kunde resa oss upp ur poängtappandets träskmarker, utan även om vi skulle göra det som fotbollens oskuldsfulla Odette eller i form av en fotbollscynisk Odelie a la pre Wenger.

Matchen rullade igång och inga svar kring någon av frågorna gavs. En första halvlek som var ungefär lika underhållande som när en hallucinerande Nina Sayers rev av sig nagelbanden förbyttes till en stunds god fotboll i början av andra. När man så, uppfylld av fotbollens godhet, satt och väntade in ett Arsenalryck, så hände det som nu för tiden f-n i mig alltid händer. Vi går bort oss. Och vi ger bort matchen till motståndarna. Ett par individuella misstag adderat till övertrötta och ickeroterade play-makerskallar och ännu en helg är förstörd.

Det hände ingenting, sedan ingenting, sedan gick allt åt h-vette. Helgen är förstörd, och frågan är vad herrar Wenger, Glazzzidis och pösmunkarna i styrelsen skall göra för att inte hela säsongen även den skall vara förstörd. För nu får de hoppfulla och oskuldsfulla säga vad de vill. Nu är vi ute på en rejäl träskdans. I djup skit.

Szczesny: 2/5. Fin dubbelräddning i 14:e och en synnerligen tjusig reflexräddning i 83:e, kunde inte rädda oss denna dag. Szczesny sjönk i sällskap av de övriga och han kunde ingenting göra för att hindra skeppet från att läcka.

Jenkinson: 2,5/5. Fram till 0-2-målet var han matchens spelare tillsammans med Mertesacker. Han hade slagit fina inlägg och kämpat som en galning, men agerandet vid 0-2-målet kan, trots hans övriga agerande, inte generera ett högre betyg.

BFG:2,5/5. Positionssäker och brytningssäker. Övergiven på 0-1-målet och något frånvarande när  spiken slogs in i Arsenalkistan.

Vermaelen: 2/5. Var en nästan karikatyrisk version av sig själv. Varvade underbara glidtacklingar med att helt gå bort sig och sälja ut laget, som vid 0-1-målet. Höll tempot uppe och försökte verkligen, men är helt enkelt inte bättre just nu.

Gibbs: 2/5. Helt synlig i första halvlek men piggare och mycket mer delaktig i andra. Det räckte dock inte till, då han fick till ungefär noll samarbeta med Gervinho.

Arteta: 1,5/5. När Arteta gick med upp i anfallen såg Arsenal supergiftiga ut, men när han safade var vi lika trint blekfeta som vi brukade. Ironiskt nog så var det hans närvaro man saknade när Swansea tog ledningen, när de hade hela oceaner av yta framför Arsenals backlinje. Var är en DM when you need one?

Wilshere:2/5. Glimtade till men trampade enormt med vatten. En av få som försökte gå framåt, men fick inte mycket ut av sitt slit. Ett par spännande instick vilka, med mer kompetenta mottagare, kanske kunnat resultera i något. Hoppas killen har ett stort hjärta för klubben, för det kommer vi att behöva.

Cazorla: 1,5/5. Helt osynlig i första halvlek, men med en bra period i början av andra. Ser, precis som mot Villa och Everton, sliten och trött ut och fick, till syvende och sist, inte ut så mycket av all den kompetens som han ändå visade då och då.

Walknopp: 2/5. Ojämn och blandade lovvärda försök med riktiga juniormissar. Kunde inte följa upp sin goda prestation senast, utan var mest walcottig i sitt framträdande.

Podolski: 1,5/5. Varken usel eller kass, men tämligen intetsägande matchen igenom. Hade ett par fina link-ups med Cazorla respektive Gibbs, men tja... Det gick väl sådär, va?

Gervinho: 1/5. Helt osynlig första 25 men var bättre på vänsterkanten än när han promenerade in i mitten. Saknade matchen igenom tempo, missade det han fick att jobba med och drog ned tempot så fort han fick bollen. Ingen stikertyp, direkt.

D&M: 5/5. Den enda idag som kommer ifrån matchen med äran i behåll. För som en nedisad parallellslalomåkare har jag sladdat omkring lördagen igenom. Eftersom jag är tokförkyld tillät jag mig att gränsla första porten i ett överhoppat morgonträningspass, men tog därefter in ett stort antal hundradelar genom att ta femton åttaåringar på ett så kallat biokalas och dopa dem med popcorn, lördagsgodis och festis.

Denna hastighetshöjande stakning följde jag upp genom att vara socialt välfungerande värd för middagsbjudning, vilken, oups, råkade vara planerad på ett sådant sätt att gästernas fotbollsintresserade del, som av en slump, erbjöds underhållning (nåja) i form av Arsenal vs. Swansea. Med svettiga armhålor, igenimmade Cebeglasögon och hoptrasslade Elanskidor äntrar jag till slut den familjefaderliga prispallen och hystar upp den relationella Orreforsgloben i luften. I skrivande stund dricker gästerna grogg, varför hustomten blir entledigad för lite bloggande.

Konklusion: Precis som merparten av innevarande säsong har gjort, så visade denna match med all sin tydlighet hur förstenande vi står i ett varken-eller-läge. Vi är varken det ljuvligt bolltrillande Arsenal vi var för några år sedan, men inte heller det elakt cyniska Arsenal vi var under George Graham.

Vi är bara ett tämligen medelmåttligt bolltrillargäng i övre delen av tabellens mitt. Vi är Fulham, Sunderland eller kanske spurs. Vår stolta historia till trots så är vi inte mer än så. Vi går med vinst och mustascherna frodas tillsammans med pengahögen borta i Wal-Mart-land, men vi sitter här och lyssnar på ekot av ett prisskåp som aldrig fylls på. Samma tomhet som en god person utan ett mörker, som en ondska utan hopp om godhet eller som en Odette utan en Odile.

Denna match var bedrövligt tråkig vilket sedan övergick till ren bedrövelse. Lojt, trött och mediokert. Ett Arsenal som är mer foolsen än Champions League, mer Norwich än barca. Vi är mer identitetslösa idag än under Bruce Rioch och fallet vi står inför kommer bli obönhörligt, smärtsamt och synnerligen förutsägbart. För klubben har successivt skjutits i sank. Medelmåttligheten är numera norm och vi lyckas f-n i mig inte ens vinna över ett lag som gör sin andra säsong någonsin i högstadivisionen. Bedrövligt, tröttande och så otroligt onödigt.

Det finns inget vackert i dagens svanesång. Bara falskspel och oskönt gnissel. Bara plufsig övermättnad och bristande koll på läget. Otroligt dåligt och vanvettigt tråkigt. Vad har vårt Arsenal tagit vägen?

Läs mer