Medlemmar: 6167 st.
Visa menyn

Davidsson & Mannen

Headmaster Ritual. Idag skall man inte heta Thomas.

Davidsson och Mannen – lör 31 mar 2012 kl 16:29

Tänk dig en lördag som föregås av en fredag där du är på konsert med hårdrocksbandet Mustasch. Det blir några öl, rikligt med headbanging och lite senare sänggång i svettigare tillstånd än vad önskvärt är. Tänk dig sedan att lördagen börjar alldeles för tidigt med att skjutsa sonen, inklusive fru och dotter, till sonens fotbollsträning. Därefter åker du till andra sidan staden för att hjälpa några kompisar flytta.

Tänk att du därefter åker hem och tar en snorsnabb dusch, innan du åker och lämnar sonen på barnkalas, tar med fru och dotter för att storhandla och följer upp det med att sedan lämna fru, dotter och matvaror hemma och sedan åka och hämta son och bästis på kalaset för att därefter lämna av sonens bästis hemma hos dem. Sedan parkerar du bilen, plockar ur sonen, springer hem för att stångas en stund med datorn och sedan äntligen finner dig parkerad i TV-soffan.

Är du trött? Sliten? I akut behov av en kopp kaffe, en snus och en finöl? Yepp, precis så är det och precis så var det för denna bloggs innehavare och skribent. En inte helt optimerad matchuppladdning, eller kanske rent av just den mest optimerade av uppladdningar, vem vet? För när laguppställningen slutligen fick gås igenom och Gervinho var utbytt mot Ramsey, kändes det som om vad f-n är det som håller på att ske. Och just så skedde också.

Szczesny: 2,5/5. På målen, tja... vad skulle han ha gjort. Tog en del eländesbollar som damp ned i hans område, men släppte in två mål för mycket. 

Sagna: 2/5. Var inte riktigt sig lik idag. Om det berodde på att en dipp var tvungen att komma, på att han fick ungefär 0 % understöd från sin yttermittfältare eller om f-n och hans moster lagt sin onda hand över denna match, det vet jag inte.

Koscielny: 3,5/5. Matchens bästa Arsenalspelare. En försvarsminister som höll sin position, men även knyckte yta från elaka motståndare i randigt. Hann vara otäckt nära ett gult kort i matchens slutskede, när galenpannan Joey (vem har egentligen lyckats i livet med ett sådant tilltalsnamn?) Barton höll på att falla offer för filmningsdriftens oömma klor.

Vermaelen: 1,5/5. Gick bort sig totalt på Taarabs 1-0-mål, men var å andra sidan tämligen övergiven av de lagkamrater som var satta att ta bort ytan framför honom. Överlag lite fladdrig och ofokuserad. Kryddade det med att halka vid upprinnelsen till QPR's segermål och därmed ge öppen gata för randiga oskönheter.

Gibbs: 2/5. Fungerade i Ramseys närvaro mestadels som ytterforward och gjorde så med den äran. Skönt att se att han jobbade åt båda ändar och faktiskt, mestadels, rodde projektet i land. Dansade som ensam deltagare i någon form av Singelparty på sin kant, för någon vänsterytter fanns inte att tillgå. Ensamt är inte kul, inte heller idag.

Song: 1,5/5. Gjorde det som Song numera tenderar att göra, nämligen en tämligen kass första halvlek. Passade vackert, men svek, tillsammans med Arteta, i defensiven. I andra halvlek fortsatte han, men återigen var han ganska misslyckad i sina försök. Man önskar så mycket mer av honom, säkert för att man vet att han har så mycket mer att ge, än han gav oss idag. Är han ännu ett offer för Wengers totala ovilja att rotera i truppen?

Arteta: 2/5. Precis som Song så passade Arteta vackert vid ett flertal tillfällen i 1:a halvlek, men på samma sätt som Song, så gav han bort det centrala mittfältet till QPR. Friskare vilja i andra, men vad hjälpte det. Han lät fortfarande bli att cementera ett grepp, han lät, tillsammans med Song, fortfarande QPR få hålla för mycket boll och gav oss på tok för lite framåt.

Rosicky: 2/5. Goda initiativ med spel framåt i banan, men fastnade i QPR's defensiva nät. Snurrade runt och vann mark, men misslyckades i den sista passningen, varför RvP ännu en gång blev isolerad på topp. Blev återigen förskjuten ut på en semikantplats, vilket återigen gav intet. Och varför skjuter inte karln?

TW14: 2/5. Kändes inledningsvis som en typisk TW14-insats, med slarvigt passningsspel och lågt bolltempo, men så sökte han sig plötsligt inåt i banan, fick ett stycke smör av en liggande RvP, högg som en kobra och högg igen på returen. Mycket bra mål, men varför kunde han inte följa upp detta med en bättre andra halvlek? Varför kunde han inte göra sig användbar vid fler tillfällen än vad han gjorde? Ja, inte vet jag.

RvP: 2/5. Borde absolut satt den fantastiska chansen i 58:e minuten, där han blev förvånande fri och lät Kenny få glänsa med TV-räddning. Försökte matchen igenom att vara spelbar, men fick inte vad boll han behöver.

Ramsey: 1/5. Ja, han verkade, i första halvlek, vara någon form av vänsterytter, men som det var han tämligen resultatlös. Stillastående i det offensiva och slapphänt i det defensiva. I andra halvlek sökte han sig mer centralt och där fortsatte eländet i form av

Wenger: 1/5.Alltså, jag vet att Zinedine Zidane, någon gång under sin Juve-period, lämnade det tätt befolkade centrala mittfältet för att söka sig nya och mer tillgängliga ytor på ytterpositionen, och jag vet att han sedan skapade historia på denna kreativa ytterposition. Hatten av för Wenger för hans nytänkande eller respektfulla relaterande till fotbollens historiska milstolpar, men är det inte lite väl optimistiskt att hoppas på att Ramseys positionsrockad skall skapa samma historia? Jag vet inte, men resultatet ser i varje fall hittills inte ut att bli fotbollsmagi. Bra byten, men allt för sena. Vi ser att Wengers förkärlek för vissa spelare ibland kostar oss poäng, idag var ett av dessa tillfällen. Skulle rumsterat om i stiltjet, enormt mycket tidigare än vad han gjorde.

D&M: 3/5. Med ett nästan Formel 1-ligt klädbyte matchade jag, efter ovan nämnda dusch, min stressfraktur till nylle med riktigt proper outfit, på barnkalas såväl som i TV-soffan. Det man inte har på insidan får man ha på utsidan, tänkte farbrorn och lade armen om familjens yngste fotbollsautistiker. Ett plus för att jag, i halvtidsvilan, han med att dels lyssna på fruns prat om vänners relationella trassel, om pollenallergins inverkan på det själsliga livet samt dra en, inte helt oäven, ordvits.

Loftus Roads planskötare: 1/5. Uppenbart kompis med sin kollega på San Siros, för maken till matta att halka omkring på var länge sedan vi såg. Uselt att EPL fortfarande får ha mattor som dessa, utan att arenadelande rugbylag går att hyvla över skuld på.

Nej, det här var kass och just nu är det kass. Skit-che£sky lyckades vinna över Villa och nu får vi bara hoppas på att Swansea lyckas uppbåda lika bra spel borta, som de brukar ha hemma, och klår skiten ur sprudsarna i morgon. Usch, vilken lördag, det här var inte kul.

Läs mer

West London Disco

Davidsson och Mannen – fre 30 mar 2012 kl 05:55

Nu skall vi besöka Queens Park Rangers och Loftus Road där vi inte spelat seriematcher sedan säsongen 95-96. Klubben QPR har alltså haft en femton år lång vistelse på den engelska elitfotbollens bakgård och detta är mycket för en så stor och stolt klubb som The Super-Hoops from The Loft.

Dessa Hoops har av någon anledning alltid haft en ganska stor fanbase i Sverige. Vad detta beror på kan man ju bara gissa sig till och min första är att orsaken går att finna i de Tipsextrasändningar där klubben förekom relativt frekvent på 70- och 80-talen. En annan gissning kan vara att orsaken ligger i klubbens, för engelsk associationsfotboll, ganska ovanliga tvärrandiga tröjor och att dessa på något sätt har kunnat attrahera unga män från ett på estetik utsvultet land som Sverige. En tredje gissning kan vara att de Sverigebesök som klubben gjorde ett antal somrar, just innan det gick utför för klubben, kan ha resulterat i en och annan Hoopsfrälsning.

QPR var det första engelska lag som jag såg i verkligheten. Detta då de i samband med något av sommarbesöken gjorde slarvsylta av en lokal klubbkombination någon gång under sent 80-tal. Eftersom jag inte har några som helst böjelser av det slag, så kunde det aldrig bli någon djupgående relation eller spännande bokstavskombination mellan QPR och D&M. Det fanns liksom aldrig någon förutsättning för ”är lika med sant”, där.

glediator.jpg

All disco dance must end in broken bones. Bild från Flickr.com "glediator"

Nej, för redan då och redan där hade QPR ett rejält skamfilat rykte. Deras hemmaarena hade den allt annat än sköna Omniturfmattan, det vill säga en ganska primitiv föregångare till dagens plastgräs, vilken inte bara gjorde bollstudsarna omöjliga att bedöma och förutse, utan även gjorde glidtacklingar förenade med smärre livsfara. Inte för den spelare som skulle råka vara föremål för tacklingen utan för den som ämnade utföra den. Oskönt är ju bara förnamnet, och det behöver du inte vara traditionalist eller anglofil gegg- eller tacklingsfetischist för att tycka.

QPR hade inte bara ett rykte om att vara plastigt disco i förhållande till gängse önskan om traditionalitet. Klubben drogs även med ryktet att vara ett så kallat turistlag och var någon sorts föregångare till dagens allmänt utbredda, och självklart illa omtyckta, fotbollsturism. Medelålders par åkte tillsammans med andra medelålders par på långhelg till London. Efter fredagskvällens musikal och vinpimplande, spenderade damerna sin lördag på Harrods, medan herrarna gick till närliggande Loftus Road för att praoa som fotbollssupporter.

Under detta 80-tal vars senare del tämligen dyrkade både plasten, neonet och discon, var det en total självklarhet för mig att utvecklas till läder- och nitförsedd hårdrockare. Ni förstår själva hur omöjlig ekvationen Disco-QPR och Heavymetal-D&M var och lika självklart vet ni att det fick bli ett gyttjigt, otrevligt och illa ansett one-nil-to-the-Arsenal i stället för ett poppigt, trendigt och tvärrandigt discolag med alltid rena och obefläckade hemmatröjor.

picture_098.jpg

The Home of all Good. Bild: D&M

Och på den vägen är det. En till synes harmlös småklubb som nu slagit in på The Chelsea Road, vilken går parallellt med The Eastlanders Walkway, och tillskansat sig ett solitt ägarkonsortium. Ett lag som inför sin comeback i fotbollens översta hyllplan valde att höja biljettpriserna till sin hemmaarena med en sisådär 40 %. Inte för att de behövde pengarna, utan bara för att de kunde. Och för att de endast ville ha besökare med klass, stil och fet plånbok. Nu backade de i och för sig ifrån dessa ockerpriser, men nej, det laget kunde det aldrig bli för en sådan som mig. Eller för en sådan som du.

Men om det nu ändå skall dansas på lördag, så skall vi salutera våra vänner och kompetenser på Viasat och göra det till denna sång.

Läs mer

London

Davidsson och Mannen – mån 26 mar 2012 kl 17:49

Yes nu är jag tillbaka. Inte bara i bloggen utan även i sinnenas sanna förnimmelse. Febern är väck och jag kan se framåt men även glutta i det förgångna. Av den anledningen vill jag lägga in en text som fungerade som krönika någon gång hösten 2010 och som är skriven dagen innan en planeringskväll, där en Londonresa just skulle planläggas. Det är en text som jag själv tycker mycket om och den handlar om en stad, och ett land, jag älskar att vistas i. Varsågod, hoppas du tycker om den.

London

Jag vill ha hamburgare, jag vill ha pommesfrites och jag vill ha tonvis med vinäger. Jag vill ha stout, lager och jag vill ha bitter. Ett tunnelbanesystem från himlen sänt, människor precis överallt och den sötsura lukten av sopgubbars hårda arbete. Jag vill ha oresonliga växelkurser, obegriplig rotvälta från någon av de östra förorterna och gentlemän i rundade huvudbonader. Fasansfullt översminkade kvinnor med total avsaknad av klädsmak, ojämna tandrader i alkade medelålders mäns levnadskantstötta ansikten och varumärken jag ändå inte har råd att införskaffa plagg med.

Jag vill ha London.

Jag vill ha svarta taxibilar, röda bussar och upprymda turister. Immigt ljusskygga syltors insuttna dynor och söndertrasade darttavlor, sötaktigt klibb mot min underarm och överdimensionerade reklamskyltar för odrickbara vätskor. Nitiska säkerhetsvakter, njurpajer och känslan av att vara i händelsernas centrum. Jag vill vara där tiden aldrig står still men ändå aldrig riktigt rört på sig. Jag vill ha väderbiten anorak, glorifierad bild av en stad och se världen genom London Eye. Jag vill ha Strongbow, Foster och London Pride. Infrastrukturella krumbukter jag aldrig hade kunnat förutse och lösningar jag aldrig hade kunnat ligga bakom. Jag vill möta folk från samväldets alla hörn och de som aldrig lämnat N5.

Jag vill ha London.

Jag vill ha släktskapet med det stundtals så främmande och omöjliga att förstå. Jag vill ha känslan av att vara en helt annan men ändå likadan. Jag vill ha steget mellan världsledande och black om foten på tre bytens avstånd. Olika linjers färger, historiska innovationer och byggen som helt har stannat av. Jag vill fingå längs med Holloway Road och vara trygg i vetskapen om att vara på rätt sida Seven Sisters. Jag vill beundra lägenhetskomplex som jag vet att jag och min familj aldrig kommer att ha råd att bo i, utan avund och utan bitterhet, endast uppfylld av glädjen med de människor som faktiskt kan bo där.

Jag vill ha London.

Jag vill ha stor risk för dåligt väder och glädjen i överraskningen över att ens sneakers inte ännu är helt genomblöta. Jag vill ha hård vind rakt i ansiktet och lättnaden över att finna skydd under en fotbollsarenas kortsida. Imperiet mot kontinenten, God Save The Queen och Doing Fuck All. Jag vill ha rödbrunt tegel och känslan av värdigt åldrande. Skönheten i acceptansen av det slitna, fula, förfallande och degenererade. Jag vill ha den lilla stadsdelens inrökt trånga kvarterspub i den stora världsstadens sjudande nattliv. Jag vill ha anarkismen i imperialismen och paradoxen i anakronismen.

Jag vill ha London.

Jag vill kunna tacka nej till sådant jag som barn drömt om att besöka, till vaxkabinetter och källarhålor med fejkade avrättningar och låtsasblod. Jag vill se makalösa trafikomläggningar under inflygning och jag vill kunna komma på mig själv med att tänka att svenskar, det är minsann ett oerhört vackert folk det. Jag vill ha flag stores, konserter och fotboll i fyra divisioner plus en pyramid. Jag vill ha storebrors CCTV, ljudet av förvärvsarbetare som tar sin lunch ståendes på gatan, och överpedagogiskt utmärkta gatukorsningar. Vetskapen om den samma men ändå vara osäker på om jag verkligen tittar åt rätt håll. Jag vill se uppblåst nationaljag, glorifiering av historien och förvrängning av det nutida. Blåröda namndroppar som svalkande faller över sommarhett bedagade storstadskroppar. Världen snurrar allt snabbare för varje sekund som går, runt, runt det centralaste av nav. Runt, runt, runt. Och navet heter…

London.

Läs mer

Headmaster Ritual; Ett till fem. Elaka Aston och snälla jag.

Davidsson och Mannen – lör 24 mar 2012 kl 17:56

Som jag nämnde i mitt förra inlägg, då jag gav mig själv betyget -/5, har jag hela denna vecka legat nerbäddad och svettats i en infernaliskt febrig influensa som jag lyckades ta med mig hem från en annars oerhört lyckad långhelg i England. Nu kan man ju å andra sidan tycka att lämnar du familjens trygga sköte och åker på alkoholhaltig herresa till utlandet, så kanske inte en influensa är det värsta du kan få med dig hem. Det kanske finns värre saker att dra hem till TV-soffans, det vita vinet och räkornas hemvist. Men sådan är inte jag, sådant snusk skulle jag över  huvud taget inte reflektera över och sådana referenser lyser med sin totala frånvaro i såväl kropp som själ hos en asketisk undertecknad.

Men då jag varit i så totalt obrukbart skick som jag varit, har jag ägnat mig åt det jag allra helst gör, när minsta möjliga ansträngning är aktuell. Jag har tittat på gamla hårdrocksdokumentärer. Jag har svept igenom gamla Iron Maidenfilmer, avnjutit grovpixlade Anthraxkonsterter och följt med långhåriga drägg hem till Mäster Dio för att diskutera drakar, regnbågar och allsköns svärdkonst. Jag har lyssnat till en redan då sluddrande Yngwie J Malmsteen berätta om pentatoniska skalor, hört folk vittna om en utkommen sångare i läder och nitar, men även njutit av en stunds inspelad samvaro med ingen mindre Tony Iommi.

Och denne Tony Iommi, som i sin bruna Chesterfield framför sakralt spröjsade fönster, berättade om uppkomsten till all den ondskans musik som han lilla orkester framförde. Denne Tony Iommi vittnade om en hård uppväxt i ett Aston som först präglades av en tung stålindustri, för att sedan allt mer präglas av den, efter nedläggningarna, följande depressionen. Så där låg jag, med lapptoppen på magen och febern i topp och såg Aston i vitögat, både en och två gånger. Så när Arsenal Swedenmedlemmen ”Flexus”, i forumets matchtråd, önskade att något han kallade ”piskogram” skulle framföras till våra spelare så blev bilden i mitt febrilt snurriga huvud plötslig uppenbar, helt komplett och fullständigt självklar. För åker du tåg mellan London och Wolverhampton passerar du ett regnigt och betonggrått Birmingham. Och gör du det i en kupé vid sidan om en enda två och en halv timmar lång host-, snor och feberattack, så går det som det gör och ett Flexistiskt piskogram borde sändas till snorbombande dam i rutig flanellskjorta.

smittohrd_on_the_road.jpg

En i rutigt snusar i salongsberusat förmiddagstillstånd, medan en annan rutig konstant hostar otäcka baciller åt alla håll och kanter. Gissa vem som är vem! Och gissa därefter vem som föll offer för samma baciller. Bild: West Ham-Johan.

I eftermiddags mötte vi, som du vet, detta Astons fotbollslag Villa från regnets, betongens och streptokockernas Birmingam . Vi gjorde det efter att omgången tidigare äntligen placerat det lilla hållplatslösa laget i vitt på rätt plats i tabellen; nämligen under oss. Och vi gjorde det efter att, som det heter, ha hamnat i en positiv trend. Positivt började det och alldeles fantastiskt slutade det. Betyg enligt följande:

Szczesny: 3/5. Nästan helt arbetslös i första halvlek och oerhört vital i andra när Villa vid ett antal tillfällen kom upp i banan i sin reduceringssträvan. Trygg och idag lugnare med bollen. Händer och placering fortsatt prickfria.

Sagna: 3,5/5. Började med pigg offensiv men mattades, i det offensiva, ju mer matchen led. Var detta till trots ändå med och slog inlägg, lappade över och skapade räknefel i Villas försvar. Hade inte samma synkronisering med JD som han brukar ha med LK, men märkligt vore kanske annat.

Djourou: 2,5/5. Jag skall villigt erkänna att det osar ett högst oskönt nervdaller när JD äntrar planen. Och killen lyckade spela en sisådär tre minuter innan skadebytet varslades. Nu var det bara näsan som skulle korkas igen och Mr Mango kunde jobba vidare på jakten efter fjolårssäsongens börjans form. Och denna jakt gjorde han med tiden riktigt bra. Han började lite darrigt men blev allt mer säkrare i sina positioneringar och val av ingrepp. Ställdes kanske inte på sitt livs prövning i eftermiddag, men skötte det som skulle skötas med beröm godkänt.

Vermaelen: 4/5. Asså, nu får man ju bara hålla tummarna för att han håller sig hel. För så bra han är just nu. Han är precis överallt hela tiden och ändå alltid på rätt ställe i rätt ögonblick. Så dödlig och så helande i en och samma figur.

Gibbs: 4/5. Mot Everton slog han personligt rekord i antal EPL-matcher på en säsong och mot Villa gjorde han sitt första mål i samma liga. Och på vilket sätt han gjorde det. Djupt nere i motståndarnas straffområde samspelade han med strikern/den ”falske 9:an” på ett, för moderna ytterbackar, föredömligt sätt. Som taget ur en instruktionsbok. Sina defensiva pålagor skötte han även dem utan något som helst kvar att önska.

Song: 4/5. Efter att han gjort sitt numera obligatoriska defensiva förstahalvleks-misstag, radade han upp smörpass efter smörpass. Så vänlig med bollen och så elak utan den. En mycket bra man av en kille som är oerhört viktig för oss nu när vi börjar närma oss den punkt då säcken skall knytas till och spursare skall hållas på behörigt avstånd.
 
Arteta: 4/5. Satte igång och chockade oss alla med ett par riktigt skapliga skott i första halvlek. Om det var ett tecken på Artetas offensiva kompetens eller Villas bristande defensiv, vill jag ännu inte han någon åsikt. Men snyggt var det. Och passningarna satt som smäck, och då har vi ändå inte kommit in på den där lilla detaljen i 92:e... Frisparken, mmm, poesi och så värd att vänta på. En annan intressant detalj är att Arteta drog på sig en oerhörd massa Villafrisparkar och ett par av de fem Villakorten. Vad kan det bero på?

Rosicky: 4/5. Forca Rosicky, vrålade hela TV-soffan under mig. Hela jag lyftes upp och svävade ut i köket för att hämta något att kyla av hela stekheta härligheten. För som han gick fram denne man. Som han tog tag i bollen, i taktpinnen och i initiativet. En fantastisk förmåga att ta kontroll över händelserna, både framåt och bakåt. Utsökt passningsspel och en nästan uppväckande effekt på medspelarna.

TW14: 3/5. Lika hopplös som han var senast, lika självklart deltagande var han idag. Fortfarande inte världens smartaste, fortfarande något endimensionell, men på rätt ställe och med förmåga att använda de resurser han har på ett lysande sätt. Mycket kul för honom att han fick göra mål. På gränsen till ett högre betyg. Hoppas han är på väg att bevisa att vi hade fel!

RvP: 3,5/5. Idag spelade han som ett gott exempel på den så kallade falska nian. Mötande targetspelare, avslutare och fördelare. Allt i ett, färdigpaketerat och hemlevererat till just din dörr. Som ett fotbollens Kinder Egg. Man hade dock unnat honom att få sätta dit det där målet. För allt annat var som det skulle och bara den länken fattades.

Gervinho: 3/5. Läcker assist till Gibbs 1-0 mål och fantastiska hemmajobb vid ett par av våra fallerade offensiva hörnor. För även om det hela går lite knackigt för Gervinho just nu, så måste man ge killen en eloge för att han ständigt försökte, var i ständig rörelse oavsett om han har boll eller inte och ständigt drog isär Villaförsvaret.

I 67:e kom Ramsey och Santos in i stället för Gervinho och Gibbs. Santos började med att slå en riktig indianare och följde upp det med sedvanligt tokofffensivt spel med positiva förtecken. Ramsey började med att sänka en klar målchans med bollduttande utanför Villas straffområde och följde upp det hela med ett oändligt antal sidledspassninar. AOC bytte av TW14 i 77:e minuten och höll på att skrämma livet ur Villas vänsterflank, inte bara med sin pistolkulefart, utan även med christianolight-fintande på 78-varvsspeed.

Wenger: 3/5. Logisk startelva efter att Koscielny tydligen skadat sig på uppvärmningen. Bytena var även de helt okej, kanske skulle AOC ha fått komma in något tidigare, men nja... En god dag på jobbet för den så utskällde tränaren. Samma tränare som nu tagit oss till en tredjeplats i ligan. Så kan det gå.

Phil Dowd: 3/5. Vi vet ju alla vilken relation Dowd har till Arsenal. Eller snarare så har vi alla sett honom döma bort oss gång efter gång efter gång. Utan att det funnits något stopp på den pågående eländeshanteringen. Idag gav han Villa fem gula och inga till Arsenal. Han släppte Ireland lite lättvindigt och missade armbågen i Djourous nylle. Men vad f-n, Dowd är ju Dowd, man blir liksom glad när han låter bli att visa ut Arsenalspelare för ingenting och nästan varmbröstad när han inte tillåter massmord på rödtröjor. Skål för det din lilla ölmage.

Villa Villekulla Villa: 1,5/5. Ni vet vilket bortalag som stulit flest poäng på Emirates, ni vet vem som gjorde första EPL-målet på arenan och ni vet att Richard Dunne alltid varit något av en räddande ängel (Richard Dunne own goal =113 000 träffar på Google). Nu hänger Mellberg i Grekland, Dunne bidar sin tid i rehabstugan och Villa har fastnat i vinkelvolten med den där blindgalne Mc Leish till tränare. För Villa idag var inget bra. Men vi var det. Och det var gott att se.

D&M: 3/5. Jag vill inte hävda att jag genomgått någon form av Rosickylik metamorfos. Men när frugan, under gårdagskvällen, insisterade på att byta samtliga lakan med medföljande örngott, kändes det som att någonting faktiskt vände. Jag är inte MoTM-ämne ännu, men jag lyckades skjutsa grabben till och från fotbollsträning, slippa storhandlingen men samtidigt få värdefull egentid när che£sky och spurs gjorde upp om den hedersamma andraplatsen i Londontabellen. Inte dåligt kryssat, i den relationella farleden, av en oljetank som D&M. Lova att du inte säger att det var här du läste det och lova att du inget säger till mina barn, men tilläggas måste ändå att 37,9  celsiusgrader och 5,2 volymprocent ibland är en rakt igenom ljuvlig kombo.

Och efter att che£sky och spursen totalt misslyckats med att skapa fotbollsmatch, gready bastard mest sett ut som en alkad pensionär från Florida och cashley cunt visat både dumskallen Terry och alla andra på plats, vilken rakt igenom oskön snubbe han är, så är allt precis som det skall vara. Man undrar ju vad de där killarna som gick till che£sky ”för att vinna” tänker den där lilla stunden när bankbokens alla nollor kletats i hop i en enda stor röra som på lämpligt avstånd plötsligt ser ut som en 5:a. 5 som i Euro League-plats. Så kan det gå.

På återseende ärade Gooners, sov så gott och klappa gärna en katt lite extra på vägen hem i natt. Det är du värd.

Läs mer

Headmaster Ritual, ett till fem. Smågodis från tredjeplatsen på Goodison Park

Davidsson och Mannen – ons 21 mar 2012 kl 22:39

Efter nio dagar utan match och efter att ha vänt matcher från underläge till vinst, på löpande band blev man rejält konfunderad när vi inte bara ägnade de tio första matchminuterna åt rena rama oléspelet, utan även gjord något så ovanligt som tog ledningen. Vermaelen tog tillvara på RvP´s vackra hörna och han gjorde det genom att lämna en helblå klunga åt sitt öde.

Därefter lade vi av med både målgörandet och bollinnehavsfotbollen. Vårat mittfält lyckades inte fungera som länk mellan en stadig backlinje, som säkert gjorde herrar Adams och Keown varmbröstade av stolthet med sina offsidefällor, och en på rulle liggande RvP. Vi tappade matcchen och gjorde den avsevärt mer spännande än vad både den och Everton egentligen förtjänade. Men när matchen var till sin ända stod vi inte bara som segrare i matchen. Eller som bästa lag i London. När matchen var slut hade vi, till slut, även gått om de soggiga från N17 och intagit den tredjeplats de absolut inte gjort sig förtjänta av att få låna, så lång tid som de fick. Nu är återigen normalitet rådande i staden Londons alla delar.

Szczesny: 3/5. Var under långa stunder av första halvlek nästan helt arbetslös, varför man kan ha viss förståelse för hans önskan att skoja till det lite när han väl fick bollkontakt. Men hans arrogans med bollen höll på att kosta oss ett mål och han måste sluta med det där nästan ticksliknande bollhanterandet på bakåtpassningar. När han i andra halvlek fick mer att göra, blev även spelet med fötterna bättre. Och han visade, återigen, att det inte är några som helst fel på vare sig hans placeringsförmåga eller hans händer.

Sagna: 4/5. Lyckades krocka rejält med reklamskyltarna vid två tillfällen i början av matchen och det visar hur mycket killen kämpar för laget. På samma sätt var han matchen igenom oerhört svår, för Evertons spelare, att passera. En klippa i försvarsspelet och en joker i det offensiva. Klok och så in i norden värdefull. En spelare att lita på.

Koscielny: 4/5 Vann mer offensiv mark än Ramsey och var dessutom mer vän med bollen än sin lagkamrat. Visade, som vanligt, ett stort hjärta och var dessutom ständigt på rätt plats när motståndarna anföll. Läste spelet helt fantastiskt, höll sig ständigt på rätt ställe och behöll även sitt kolugn när det blåste hörda blå vindar kring honom.

Vermaelen: 4/5. Ett underbart ledningsmål där han, ensam med fyra-fem Evertonspelare lyckades tränga sig igenom och få till huvudet för en målnick. Underbart hjärta i den situationen och underbart hjärta i många andra utsatta lägen. Är liksom Koscielny en man med ett fungerande bollspel som viktig ingrediens i sitt mittbacksspel och var farlig såväl i motståndarboxen som med inlägg vänster om den. Die Hard i sitt det defensiva luftspelet. Ljuvligt.

Gibbs: 4/5. Var oerhört bra med fina löpningar längs linjen och inlägg till rätt destination. Ständigt hotfull i det offensiva och allt mer på rätt plats i det defensiva spelet. Gjorde idag sin nionde EPL-match för säsongen och slog därmed personligt rekord. Känns som att man håller tummarna lite extra för denne kille och hans, fram till idag, något sköra kropp.

Song: 2,5/5. Visst slår Song denna säsong stundtals underbara bollar, främst till RvP, men han har också en tendens att slå indianare, speciellt i matchernas inledningsskeden. Så även i denna match. Kämpade stort, även om det kändes som att denna dag inte riktigt var Songs. 

Arteta: 3/5. Ser inte mycket ut för världen, men så vårdat han spelar och så klarsynt han hanterar ytor utan boll. Drar ett tungt lass och gör ett högst oglamoröst jobb i det tysta. Viktig för laget, ännu en gång.

Ramsey: 1,5/5. Spelade under matchens inledning någon form av vänsterytter i det offensiva spelet och central mittfältare i det defensiva. Lyckades bränna ungefär tre tusen lägen i första halvlek, båda klara målchanser och passningar han bara tjongade helt åt skogen. Och ungefär så fortsatte det i andra halvlek, bortsett från att han lämnade kanten och inte ens kom till skott. Jag ogillar så kallade häxjakter, men vad Ramsey idag gjorde för nytta är för mig en gåta. Sänker tempot och förstör, ständigt, kontringschanser.

TW14: 1/5. Jag vet att killen skriver barnböcker, varför han borde ha ett visst mått av smartness, eller i varje fall godhet, i sig. Men idag var hans spel varken smart eller lagkamratligt. Han försatte ständigt Sagna i ensamhetstrångmål, och om ditt lag nu har en variant där utsparkar skall gå på lagkamrat, som skall toucha bollen vidare till dig. Då skall du inte ställa dig just vid sidan av nämnda lagkamrat, och ej heller 25 meter ifrån honom och lämna honom helt ensam. Walcott var, bortsett från första tio minuterna, helt osynlig och märktes endast när han sprungit offside.

RvP: 3/5. Elak stolpträff i 56:e minuten och dessförinnan underbar med boll, men utan rätt understöd från lagkamraterna (läs: det centrala mittfältet) så kan en ensam striker bli just väldigt ensam. Borde kanske förvaltat Gervinhos inlägg något bättre, men gjorde ändå så mycket han bara kunde med det material han fick.

Rosicky: 2,5/5. Blev berövad sin rättmätiga centrala plats i någon form av Ramsey-experiment, där de varvade om platserna, vilket inte alls verkade till gagn för TR. Hade ett par goda skott och ett antal hedersamma defensiva rensningar, men hamnade tyvärr för långt ifrån bollen idag. Han skall gå centralt och ha mycket boll. Sedan skall han ha löpvilliga ytterforwards att passa bollen till och där kreera magi. Så blev det inte idag. 

Wenger: 2/5. Om han nu är så himla rädd att AOC skall gå samma väg som JW gjorde, och av den anledningen inte vill spela honom i fler matchen än bara nödvändigt, varför inte låta, exempelvis spelare som Gervinho eller Benayoun ersätta/avlasta? Skall Ramsey vara medlet som helgar ändamålet?

D&M: -/5. Kom hem efter en grym helg i England och skulle liksom bara fortsätta surfa på den positiva vågen. Då dunkar influensan in, febern rusar i höjden och jag tvingades stanna hemma i stället för att ta vagnen till Valhalla Plast och se The Ladies. Så om tillvaron är en Shit-Chat, så känner jag mig just nu som samtliga tre platser på den förstnämnda.

Men strunt i influensor, eventuella VAB-dagar och spännande husköp som aldrig blev av. Vi som varit uträknade i princip sedan i somras råkar nu, hux-flux, ligga på tredjeplats i ligan. Ha både che£sky och allas nyblivna favoritlag bakom oss. Tänk så märklig värden kan vara och tänk så tokigt det bara kan bli ibland.

Down you fever and up you Gunners!

Läs mer

Privatlivsbloggare D&M i fotbollsturismens tecken

Davidsson och Mannen – tor 15 mar 2012 kl 09:07

Tack vare Arsenals oförmåga att slå ut Sunderland i FA-kuppen adderat med Evertons motsatta i förhållande till Blackpool, så har du denna helg ingen som helst Arsenal att njuta av. Helgledigt kan ibland kännas som en viss lättnad, men i nuläget är det nog mest saknad det bringar. För hux-flux spelar vi plötsligt bra, vinner matcher och är återigen grej of the gemena bardiskkonsuments lall-lista igen. Det senare är en lite konstig känsla som inte är helt enkel att relatera till, men så verkar det just nu vara.

Vi spelar inte i helgen och jag, såväl som du, kommer att vara Arsenallös ända fram till onsdag. I och med detta passar jag på att hänge mig åt förlustelse i den moderna fotbollens allra beskuggade gråzon, nämligen fotbollsturismen. Somliga anser den vara en av den genuint engelska fotbollens verkliga ärkefiender, medan andra ser den som en lika logiskt som nödvändig inkomstkälla för klubbar öriket runt. Själv ser jag den som rakt igenom ond när andra ägnar sig åt den och fullständigt ljuvlig när jag själv är deltagare i det djupt anglofila förlustandet.

Fredag morgon tar jag tillsammans med det delvis kända ressällskapet Manu-Mats (eller Manutd-Mats som han själv vill bli omnämnd) och en annan lekkamrat, låt oss kalla honom West Ham-Johan, flyget till London för några dagars fotbollskonsumerande. När vi valde reshelg var ett av målen Goodison Park där Everton skulle ha tagit emot Arsenal i en ligamatch eller, om Arsenal hade gått vidare i FA-kuppen, ett antal potentiellt goda bortamatcher. Nu blev den bortamatchen i FA-kuppens åttondelsfinal just Goodison Park, men laget blev inte Arsenal utan Sunderland. Så kan det gå.

daviddobson77.jpg

Skönhet har ibland olika yttre.

Denna Englandsresa kommer vi att frångå principen att knö in så många matcher som bara är möjligt på en helg, och i stället hålla oss till en match på lördagen och en på söndagen. Detta öppnar yta för löpvilliga anglofiler att turista något bredare, varför fredagen förhoppningsvis kommer att innehålla en bit hederlig inhandling i form av besök hos Lillywhites, The Armoury och Dr Martens Store i Covent Garden. Men även middag på den välrenumerade Mandalay, på Edgware Road, där asiatisk cross-kitchen av mycket hög klass, enligt uppgift, skall finnas att tillgå.

Lördag morgon tar vi i arla stund tåget till Leeds och Elland Road för att se stadens United möta Johans West Ham. Eftersom vi som småbarnsfäder reser lite budget, har vi undvikt de dyraste avgångarna, varför vi åker dit med tidigaste morgontåget och hem med sen variant. Så mycket tid kommer att spenderas i Leeds. Leeds denna härliga stad, denna vackra stad och detta kärleksfulla nordengelska samkväm, det lär allt blir en resa det. Om jag förstår det hela rätt så kommer vi att sitta på den enorma East Stands första bänk, just bakom reklamskyltarna, i mitten. Är vädret bra och inte bestämt sig för att regna på oss, kommer dessa platser nog att vara hur bra som helst.

beacon_radio.jpg

Gulorangea från ovan.

Söndagen kommer, då den engelska ligafotbollen valt att inte lägga matcher i London, även den att bli resdag och vi kommer att styra kosan åt Wolverhampton där de orangea Wolves får besök av manu-Mats (okej, Manutd-Mats) favoritlag. Även denna gång blir det långresa, men då det engelska tågnätverket är så fantastiskt som det är, kommer vi att avlägga enkel resa på bara drygt två timmar. Lite medtagen dryck, ett par Quizomgångar och den resan är inte längre transport utan rent nöje. En knapp kvarts promenad efter ankomst och sedan kommer vi att vara framme vid, den av pågående ombyggnad präglade, Molineux. Vi har platser på The Steve Bull Stands övre däck, vilka manu-Mats hoppa skall vara nära bortaklacken. Ja, men precis. Det är ju någonting att hoppas på, det.

Nu vet jag att det är Virgin Trains eller något liknande, vi kommer att färdas med, och inte alls någon tidsmaskin. Men ta dig ändå en minut och unna dig en stund tillsammans med Wolverhampton som det såg ut, och trafikerades, under det sena sjuttio- och tidiga åttiotalet. Ren och skär pornografi för den anglofile, bland andra som ovan nämnda ressällskap. Vi hoppas på gott väder, god mat och gott öl. Det förstnämnda är ännu dolt i osäkerhet, medan de två sistnämnda är att betrakta som säkra och avcheckade.

davie_pitt.jpg

Och från nedan...

Nu lämnar jag er och bloggandet några dagar men hoppas vara åter vid skrivpulpeten någon gång under tisdagen. Om så inte blir fallet ås hoppas jag i varje fall på återseende onsdag kväll på Valhalla Plast. Up You Gunners!

Bilder från Flickr.com: Molineux från ovan av ”Beacon Radio”.

Molineux från nedan av ”Davie Pitt” och

Elland Road med omnejd av ”daviddobson77”.

Läs mer

Headmaster Ritual 1till 5. Last minutes kings

Davidsson och Mannen – mån 12 mar 2012 kl 22:19

Först och främst skall jag erkänna att jag inte är något vidare till optimist. I det så kallade verkliga livet, ja, kanske. Men efter att ha följt Arsenal från Grahams resande ur den brittiska lervällingen, genom Wengers oövervinnerliga era fram till idag, är jag rejält luttrad och har enormt mycket lättare att se mörkrets oväder komma farande än det ljusnande uppsprickandet. Jag är vad de neonfärgade 80-talsjuppiesarna hade kallat för ”en logisk negativist”.

Så när Arsenal nu radat upp ett band av pärlande vinster, samtidigt som både chea£sky, foolsen och spursen svajat betänkligt, hade man lätt kunnat tänka sig att Arsenal hade tredjeplatsen inom räckhåll, var på väg att knyta åt säcken och att de där Newcastle United, de skulle inte bli några som helst problem inte. Men inte jag inte, nej jag väntade bara på det där numera så klassiska, moderna, Arsenaltickset. Att så fort vi går bra och vinner de svåra matcherna, ja så faller vi pladask i de lätta.

Så av den anledningen satte jag mig till rätta i TV-soffan i det goda sällskapet Sofiero Original och en bamsing Lauder's. Matchen började med rödvitt mot svartvitt-randigt och så höll det liksom på i en herrans massa minuter. Efter en stund började man så smått fyllna till och då brukar ju, som ni vet, det mesta se roligare ut. Ni vet själva hur det gick. Ni såg matchen och ni såg även RvP's underbara mål följt av kamp, hjärta och Vermaelens upprättelse. Här kommer dammansamlingen Farbror D&M´s egenhändigt i hopsnickrade träslöjdsmagister. Skala är som vanligt, 1 till 5:

Szczesny: 2/5. En första halvlek utan mycket att göra. Fuskade lite på Ben Arfas mål där han släppte första stolpen. Var sedan mestadels upptagen med att finta passningar och chippa andan ur våra halsgropar.

Sagna: 4/5. Utgjorde den osynlige men ack så bärande fjärde länken i Arteta, Rosicky och TW14's one-touch triad. Var ständigt med i anfallen och gav oss, en nästan 4-4-2 lik uppställning i det offensiva spelet. Sagna var som Sagna brukar var, rakt igenom klass.

Koscielny: 3/5. Höll på att halka ur matchen totalt i inledningsskedet och jag trodde att detta skulle bli en sådan där match, men han repade sig enormt ju mer matchen led. Battlade rejält med Ba matchen igenom, vilket säkerligen gjorde ont för dem båda. Men ni vet ju hur det är med smärtan när den följs av en seger...

Vermaelen: 3/5. Gick bort sig rejält på Newcastles ledningsmål, då han lämnade både Gibbs och resterande lag med brallorna nere. Men Vermaelen är liksom ofta Vermaelen och man vet vad man får. I de flesta lägen ren försvarspoesi och när man behöver det där sista lilla offensiva rycket, så har vi Vermaelen. Underbar slutforcering, underbart mål och underbart intag av nästan hela spurs försprång.

Gibbs: 3/5. Blev övergiven av Vermaelen och sålde sig oerhört billigt vid Ben Arfas mål. Var tämligen osynlig i matchens inledning, men pushade upp sig till lite Lateral light efter ett tag. En mycket bättre andra halvlek, där han faktiskt såg ut vad Wenger lovat, med ständig oro för virriga toons-försvarare.

Song: 2,5/5. Glidtacklade som en gud och täckte ytor som en Song. Var millimeter från att ge RvP smörpassens Royce Rolls, då RvP var lite för snabb ur startgroparna och var jämnare än han varit de senaste matcherna. Ändock bara en dag på jobbet.

Arteta: 2,5/5. Uppoffrande defensivt arbete med många brytningar och kom stundtals igång rejält, främst i samarbete med Rosicky och TW14. Som vanligt var han för blyg med sitt skott, vilket tar bort lite av hans magi. Dock stor med bollen och stor med sin ständiga överblick.

Rosicky: 3,5/5. Jag tänkte; ”ge killen ett nytt tvåårskontrakt” och Wenger hade redan hört vad jag skulle tänka. Rosicky var ”Mr Vända På En 5-öringsmannen” och gick framåt, passade framåt och offrade sig något enormt bakåt. Efter att ha missat ett par chanser och fått några Webb-feldömda frisparkar emot sig, såg han nästan ut som Jim Carrey i Pet Detective. Ut i 76:e mot Ramsey.

Walcott: 3/5. Nu känner jag att jag nästan upprepar mig själv, för nu har jag skrivit det i ett par rapporter redan. Men ibland ser killen nästan fotbollssmart ut. När han håller bollen på marken eller söker sig in i banan och blir andreforward. Då tror man nästan på honom. Lysande assist till RvP's kvittering och med i förspelet även till 2-1-målet. Tummen upp, säger D&M.

Grande van Persie: 3/5. Ibland känns det som att ”it had to be him”. För efter att ha varit lite trubbig och missat två chanser i matchens inledning så gör han plötsligt det som bara han gör. Får en pass och bara verkställer. Så klinisk denne kille kan vara. Och samtidigt, så onödigt käftande han var och så onödigt gult kort han tog. Vi tänker väl oss att det är baksidan av att vara en vinnare?

AOC: 2,5/5. Rent av osynlig i första halvlek och hållen gisslan i en vänsterkant helt utan bollar. Bättre när han sökte sig inåt och fick Gibbs sällskap på kanten. Avsevärt mer aktiv andra halvlek där han fann rytm och flöde han saknat i förta halvlek. Ut i 67:e mot Gervinho.

Varken Gervinho eller Ramsey gjorde några större avtryck. Men vad f-sen gör det? Vi vann och vi vann på det mest underbara av sätt. Genom ett sent mål, genom slit, kämpande och en aldrig sinande självklarhet av att just den här matchen var just vår. Underbart. Stort, lust och positivt. Och gott. Men vinsten och med whisky en måndagskväll.

Skål Arsenal och tack för allt du ger mig. Till helg, såsom till vardags.

Läs mer

Permanentat i villaområdet

Davidsson och Mannen – lör 10 mar 2012 kl 08:10

När jag växte upp så gjorde jag det inte bara i skuggan av två storasyskon. Jag hade även ett antal kusiner, av vilken den äldste av dem, vi kan kalla honom A, under en period hade en enormt imponerande permanent på huvudet. Hans redan från början lockiga hår hade fått sig en sådan papiljotternas duvning, så att det då aldrig verkade bli sig likt igen.

Nu blev det förvisso sig likt och A är idag en oerhört stilig tvåbarnsfader i sina bästa år. Han var även oerhört stilig under sin Bob Marley-period, men också under sin något nyromantiska dito, då hans föräldrar hade ömma hjärtan nog att låta hans studentfest inhysa ett danskt skrammelband i det annars så lugnt välartade villaområdet. Vilket kalas det var, vilket partytält och vilka små ”partyn” som högst informellt anordnades både i och utanför detta tält. Där hade vi kunnat snacka Pyjamasparty 2.2. Utan att några som helst behov av en ung småkusins fantasi, rådde.

Men om vi lämnar kusiners libidinösa utagerande och låter oss återvända till permanentade hår, så skall vi lämna estetiska värderingar därhän och i stället sikta in oss på roten till det förlockande steget. Vad kan det har varit som gjorde honom så säker på att det var just afrokrullig man skulle vara? Vad var det som drev honom till att verkligen genomdriva detta projekt mitt i den högborgerliga likriktningen? Eller snarare vem fick honom att göra det? Vem var det som kunde locka fram sådana krafter ur en tonårssömnig blond kalufs? Vad blev vem, som blev gåtans lösning?

Som så många gånger förr, så finner vi svaret i en engelsk man i den övre medelålderns absoluta sluttamp. En man utan egentliga färdigheter, förutom en, eller egentligen kanske två. För i virrvarret av orsaksnystan finner vi den lösa tampen i form av en viss Mr Kevin Keegan. Inte den stofilkorkade varianten vi idag vana att se, utan den som just haft den goda smaken att lämna Englands baksida, Liverpool, för att söka sig till det mellanmänskliga nytänkandes själva sköte, Hamburg.

För där och då, någon stans sent -77, gick nämnde Kevin in på frisörsalongen och cementerade ett statement. Någon stans där och då, satte han ned en fot för den ungdomliga estetiken och lade sina små fladdrande lockar i en tysk frisörskas permanentvätskeindränkta händer. Och killen gjorde avtryck. Genom HSV vita och det engelska landslagets nästan lika vita, rakt in i tusentals hjärtan nedsövda i tusentals villaförorter Europa runt.

oliver_cabaret.jpg

King Kev above all. Bild från Flickr.com: ”Oliver CABARET”

Tonårsflickor föll ned i kärleken medan killarna valde identifikationen. Samma behov fick så många olika ansikten, med det gemensamt att de virades in i nypermanentade hårsvallsburr. Kusin A var, i det hänseendet, bara en av många tusen, men hans uttryck satte avtryck i en ung och, efter identifikationsobjekt, lika suktande D&M-förlaga.

När denna sagas själva subjekt, kände sig färdig med den hamburgska synden och längtade åter till hemmaön, valde han bort Liverpool för en stund i den southamptonska solen. Detta följde han upp med att flytta så långt från den västengelska solkusten som bara var möjligt, genom att göra sig till hjälte i det nordöstra hörnet. Kevin hade blivit några år äldre och hans hårsvall något glesare, men han var fortfarande kapabel till att ta laget åter till förstadivisionen. Han avslutade sin spelarkarriär genom att lämna arenan i helikopter för att flyga till sitt då nya hem i Spanien och likt en helikopter, eller för den delen även flygplan, svävar hela han fortfarande över klubben Newcastle United FC.

Samma Newcastle United FC skall nu, under måndagskvällen, besöka ditt Arsenal och mot oss försöka stjäla någon av, eller till och med samtliga de tre poäng som vi självklart äger rätten till. Vi skall försvara en fjärdeplats eller till och med jaga tredjeplats, men vad Alan Pardrews mannar nu jagar, är delvis dolt bakom en svartvit slöja. För där The Magpies de senaste åren mest har jagat benpipor och varit synonymt med hårdföra genombrittiska karlar såsom Barton och Nolan, där vilar dagens skatfamilj på helt andra värderingar.

Pardrew släppte i somras iväg några så kallade karaktärsspelare och fyllde på med fransk, sydamerikansk och afrikans briljans. Han gjorde affären som Wenger borde ha gjort när han hämtade Yohan Cabaye från Lille. Han har teknik, fart och briljans i form av Hatem Ben Arfa och delvis även Jonás Gutiérrez, samt han har en ytterst habil målleverantör i form av Demba Ba.

Och där Toonsen brukar sjunga: ”Feed the sheep and Ba will score”, där knyter vi ihop den krulliga ullsäcken genom att sända den numera något tunnhårige, men fortfarande oerhört tjusige, Kusin A en en önskan om fortsatt lycka och välgång. Förvisso för min kusin, men egentligen mer för mitt lag, Arsenal. För efter att vi studsad till mot Milan men ändå fick lämna CL, är det av yttersta vikt att vi möjliggör spel i nästa års Champions League. Och för att det skall möjliggöras så måste måndagens match mot Newcastle sluta med tre nya, fräscha och rödvita poäng. Bäää på er Toons.

Up You Gunners.

Läs mer

GÄSTBLOGG Manutd-Mats: A view from the enemy

Davidsson och Mannen – ons 7 mar 2012 kl 18:44

Den gode D&M ställde frågan, kan inte du göra en "view from the enemy"? Hur ser en Man Utd-supporter på dagens Arsenal? Här kommer några rader från en soffcoach med hjärtat i nordvästra England.

Det skall erkännas att jag alltid har irriterat mig en del på det moderna Arsenal. I början (slutet 90-tal - första delen 00-tal) var det helt enkelt för att Ni hade ett otroligt bra lag och gott om profiler att störa sig på. Detta var en tid med skönt heta möten mellan våra klubbar, vem minns inte "The Tunnel Incident" på Highbury mellan Roy Keane och Patrick Vieira eller "The Pizzagate", då vi äntligen fick stopp på Er smått otroliga 49 matcher utan förlust i ligan.

På senare tid har irritationen handlat om annat. Den allmänna bilden av ett helylle-Arsenal, som spelar så fin fotboll, merparten av motståndarna i ligan spelar en sådan primitiv fotboll så dem borde få rött kort allihopa, Wenger låter alltid unga lovande spelare ta plats, media fullständigt älskar Englands Barcelona och man har ordning på finanserna. Se där ja, ännu en titellös säsong för detta präktiga Arsenal, sweet!

Om man nu skall på något så där vuxet sätt analysera detta så är det givetvis en stor portion avundsjuka inblandat här, för Ni har ju i mångt och mycket gjort rätt. I dag känner jag inte samma irritation, kanske för att Ni i skrivande stund inte är det där hotet ni en gång var eller är det för att andra direkt mer otrevliga saker händer i form av vår dopade blåa lillebror? 

Innan den där finalen mot Birmingham City i Carling Cup förra året gick Wenger ut och sa att Arsenal kan vinna alla fyra titlarna, efter förlusten där känns det som att Eran nedförsbacke startade. Ännu en titellös säsong var så småningom till ända och en transfersommar kom som det, enligt Wenger, skulle kunna skrivas en hel bok om. Även om jag inte är Arsenal så skulle det vara väldigt intressant att få reda på vad som egentligen hände förra sommaren. Faktum är att den kvalitet som lämnade förra sommaren ersattes aldrig fullt ut i läge där man snarare behövde förstärka ytterligare.

manutdmats_multitaskar.jpg

Manutd-Mats multitaskar. Bild: Manutd-Mats.

Tycker att dagens trupp innehåller många bra spelare som Szczesny, Vermaelen, Sagna, Song, Wilshere och inte minst Van Persie. I Van Persies fall skulle Ni behöva klona honom, det är lite av samma problematik som vi har med Rooney. I avsaknad av en riktigt kreativ mittfältare så får Rooney spela allt längre ner i banan där han i och för sig gör ett bra jobb men han skulle samtidigt behövas i straffområdet. I mina ögon skulle laget må bra av att ha Van Persie längre ner i banan men likt Rooneys fall behövs han även i boxen. Trots att Ni har många bra spelare så har Ni alldeles för många medelmåttor, bra spelare men inte av den kvaliteten som gör att man nästan kan ställa upp med två jämnstarka startelvor, för det är ett måste när man skall ta sig igenom en säsong fylld av serie, cupmatcher, skador och förhoppningsvis vinna något.

Man läser och hör lite varstans att folk vill, eller i varje fall har velat, sparka Wenger, men det tycker jag absolut inte Ni skall göra! Det där är en farlig väg att ta med risk att Ni hamnar i en tränarkarusell likt Era blåa grannar i västra London. Titta istället på staben under Wenger. I brittisk press beskrivs Pat Rice som en dinosaurie, en man av den gamla skolan som inte har mycket till övers för moderna hjälpmedel. Om jag har läst rätt så har Pat Rice varit Wengers assisterande tränare under hela Wengers tid i klubben, jämför detta med Sir Alex som under sin tid hos oss haft 8 olika assisterande. Nu har i och för sig Sir Alex 10 fler år på sin position men omsättningen på assisterande tränare är enligt mig en stark bidragande orsak till att vi har hållit oss i toppen år efter år. Med ny assisterande får du in nya tankar, idéer och träningsupplägg. Som tränare blir du tvingad att ta åt dig det nya och revidera ditt egna sätt att leda laget med följd att laget utvecklas och kan bryta ny mark.

En annan mycket viktig roll i en klubb är kulturbäraren. En som vet vad som krävs för att vinna och agerar som brygga mellan gammalt och nytt, det behöver nödvändigtvis inte vara en för dagen aktiv spelare bara det är någon med hjärta för klubben. Detta kan jag inte se att det finns i dagens Arsenal, det finns kommande kulturbärare i form av Wilshere och Frimpong men dessa är fortfarande för unga och det kommer dröja innan dom kan ta den rollen. Så vad göra? D&M skrev ett inlägg för några månader sedan, eller om det var under någon av våra dimmiga soffcoach-kvällar som han sa att Ni borde ta in Martin Keown i ledarstaben, och det vore en alldeles utmärkt lösning enligt mig. Ni får inte bara en kulturbärare utan även en kille som kan det där med försvarsspel och kan sträcka upp Eran något darriga backlinje.

Så vad tycker jag att Ni skall göra? Först och främst en ordentlig utrensning av alla medelmåttor detta tillsammans med tillskott av kapital ger utrymme att värva kvalitetsspelare, och med kvaltietsspelare menar jag inte the usual suspects i form av unga talanger i Ligue 1 eller annan liga. De nya spelarna bör såklart hålla hög kvalitet men även vara av olika karaktärer, inte bara små, snabba och tekniska utan även spelare av mer fysisk karaktär och gärna med "jag släpper f-n ingen över bron-mentalitet".

Detta för att möjliggöra mer variation i laguttagning/förändring av matchbild beroende av motstånd. Ni skall utgå från Wengers filosofi av fotboll men han måste acceptera/inse att man måste ibland lämna sina ideal och spela en annan typ av fotboll. Rensa i ledarstaben under Wenger, in med nya idéer och en kulturbärare i form av Martin Keown eller Tony Adams. Ge Jack Wilshere kaptensbindeln, låt han redan nu bli den stora mittfältsgeneralen. Sen är det bara ut och köra!

Jag tror och hoppas att ni kommer tillbaka som ett bättre och starkare lag nästa säsong, för jag slåss hellre mot Er om framgångar än mot blåa shejk och oligark-dopade lag eller öppet rasistiska merseyside lag!

Lycka till!

/Man Utd-Mats

Läs mer

Ja, det är fortfarande skönt

Davidsson och Mannen – mån 5 mar 2012 kl 08:33

Vem kan säga att måndagsmornar är veckans höjdpunkt? Vem kan förmedla ljus och härlighet i en morgon på tok för arla för sitt eget bästa? Och vem kan bringa ordning i ett töcken av kaos? När veckan känns som allra längst och när tiden för väsentligheter är som mest knapp?

Men om jag skall vara ärlig, så skiter jag i vilket. För jag är fortfarande glad. Jag är fortfarande uppfylld, fortfarande upprymd och fortfarande guppande i den där lilla stillsamma känslan av hammock en ljummen sensommarkväll. Som Radioheads ”No Suprises”, som riktigt bryggkaffe istället för automatens och som återfunnen närhet till någon du vant dig vid att alltid ha nära. Som stillad abstinens, som det magiska ögonblicket då medlidsamhet övergår till delad glädje eller som den korta stund du vaknar upp och upptäcker att du somnat i ett sällskap du så länge drömt om.

Jag vet inte om förra helgen, och den därpå följande måndagen, var större eller mindre än idag. Eftersom jag då, vid ställningen 0-2 helt hade givit upp, var jag under den därpå följande måndagen nästan i ett tillstånd av chock. Jag var hög på den förmodade engångsföreteelsen och förförd av den plötsliga trisslottskänslan. 

Denna måndag är det annorlunda. Denna måndag är på något konstigt sätt nästan större. Inte för att vi var bättre, snarare tvärtom, utan för att en gång och en företeelse alltid kan förklaras bort, men två gånger är så enormt mycket svårare att bortse ifrån. Eller för att de motståndare vi lördags nedlade återigen var ett av de där hyllade, de där som är på rätt väg och som i gemene mans ögon, till skillnad från oss, är förknippat med framåtanda, äkthetens betryggande trovärdighet och med rätt beslut såväl ekonomiskt som sportsligt. Och ändå vann vi över dem. Fast de är så bra och folkkära och fast vi var och är så rakt igenom urkassa. Och trots att vi är så i en sådan enorm utförsbacke och aldrig kommer få grepp om tillvaron. Vad konstigt livet kan vara, eller hur?

jonbran.jpg

Arsenal -sounds crispy.

Och så skönt det kan får vara ibland. Så ljuvligt lättsockrat livet ibland kan föreställa sig och så uppsökande och kontakttagande tillvaron stundtals vill visa sig vara. Som om livet som bittert nagelbitande Arsenalfantast hela tiden, stilla för sig själv, bar på den här typen av upprättelse. Och dessutom två helger i rad? Och det är fortfarande skönt, det är fortfarande så ljuvt och det är fortfarande som att promeneras omkring med i en välfjädrad BRIO-vagn för medelålders orakade män.

När helgen skall summeras finner du förlust för spurs, förlust för che£sky och kryss för Toons att lägga till den redan kända förlusten för foolsen. Idel goda resultat och endast det faktum att Abracadabrovich låtit AVB få sparken, kan anses negativt för oss. Jag hade gärna sett Villas-Boas förlora omklädningsrummet än mer till herrar Terry, Drogba och Lampards närmast tvångsmässiga agitatorism och nu får tyvärr klubben alla möjligheter att resa sig under gamle Albionsmanagern Di Matteos välkänt varliga fingrar. Men man kan inte få allt. Man får ibland liksom nöja sig med det lilla. Det där lilla som exempelvis tre högst orättvisa poäng på Anfield Road kan föra med sig. Och det är inte alltid fy skam.

Innan jag släpper dig lös till måndagens alla måsten vill jag bara passa på att flika in morgondagens startelva, vilken enligt Caretaker D&M skall se ut på följande sätt:

Fabianski
Ebecilio– Djourou – Miquel – Jenkinson
Eisfeld – Özyakup – Yennaris
Afobe – Chamakh – Park

Nu är vi bara fyra-fem poäng från St Totteringhams Day, bara fyra-fem poäng från säker mark och vi har Toons hemma, Toffies borta och Villa hemma som väntar på oss. Nu skall vi låta sår få läkas, blessyrer få lida över och trötta huvuden återfå sin vilas frid. Nu skall allt som bara är möjligt, möjliggöras och vi skall fortsätta vår tillsynes omöjliga vandring uppåt i ligatabellen.

Frågor på det?

Bild från Flickr.com: ”jonbran”

Läs mer

Sidor