Medlemmar: 6167 st.
Visa menyn

Davidsson & Mannen

Om idag inte var en ändlös landsväg

Davidsson och Mannen – ons 30 nov 2011 kl 09:08

…och inatt en vild och krokig stig. Om i morgon inte kändes så oändlig. Då är ensamhet ett ord som inte finns. (Bob Dylan, översättning Ulf Dageby).

Och varför inte? Eller varför inte; om i morgon ändå var idag?

Vi som lever med Arsenal i hjärtat, vi lever i en tid där Mansour city, chelsea tillsammans med ett antal andra klubbar i världen är så stinna av oäkta pengar att de tämligen sprutar ur öronen. Men vi som lever med Arsenal i hjärtat lever också i relation till Tottenham Hotspur. Vi svenne-fans bär förvisso inte alls den lokalt förankrade rivalitet, som den i norra London boende motsvarigheten gör. Men är du Arsenal så är inte spurs vilket lag som helst, var du än själv bor, så är det bara.

Det vi älskar att håna spurs för är inte bara dess oförmåga att vinna ligan i modern tid, utan även deras fallenhet för uttryck såsom ”nästa säsong, då minsann…” eller olika varianter av detsamma. Nuet i spursland lever liksom aldrig upp till fantasternas önskningar, förväntningar och deras bild av sig själva som stor klubb. Nu skall D&M ta er med på en vandring längs med samma väg, som skulle kunna ha lett in i samma fälla. Fast vi skall göra det med den skillnaden att vi faktiskt har täckning för det vi påstår och faktiskt har den potential vi påstår oss inneha. Fasten your seatbelts ungdomar, nu kör vi.

Idag känns det mesta ganska sunkigt på den arsenalska bakgården. Du klafsar omkring med gyttja av monetär underlägsenhet ända upp till knäna, du vågar knappt sätta ned foten i rädsla för att trampa på sköra skärvor av skadebenägenhet och i din näsa sticker stanken av oförmågan att göra mål om inte RvP är på planen. Men det finns ett ljus i mörkret, det finns en stig att följa. Denna stig är relativt rät, den är solid och vällagd och den leder dig förbi eländets avskyvärde gungfly.

Denna väg kallar vi för ”Det centrala mittfältets framtida soliditet” och den består av tre stycken granithårda stenplattor. De är sprickfria, har hög motståndskraft mot tryck, stötar och deformering samt är helt okänsliga för försurat regn. En är importerad från Kumasi i Ghana, en från Laval i Frankrike och en är framtagen i Stevenage, Hertfordshire. Dessa grovhuggna stenplattor vi talar om heter Frimpong, Coquelin och Wilshere.

När vi längtar till morgondagen, så är det inte bara för att vi drömmer om att vakna upp med ett försvarsspel styrt av minister Martin Keown. Nej, vi längtar även till den morgondag då vår alldeles egna Jack Wilshere gör comeback och når fjolårsformen. Då, då j-klar. Då blir vi starka. Då minsann…

Vår genomgång skall, som sig bör, börja bakifrån:

ollycoffey_dench.jpg

Emmanuel Frimpong: Ja, ni känner till killen. EPL-debut med ett synnerligen värdigt rött kort. Han var då nästan parodiskt överladdad men gav oss, fram till utvisningen hopp om framtiden och om avlösning till Song. Lår som trädstammar, skott som en sparkande häst och en kampvilja som en frustande tjur med pungen klämd i ladugårdsdörren.

Igår var han nästan över allt på planen Han plockade totalt bort de två rutinerade landslagsmännen på shittys centrala mittfält, stred som den siste stående generalen och var så där nästan poetiskt vacker i sin småfulhet. Elak och retsam, men ändå så genuint genomsyrad av bollkompetens. Och man kan ju inte annat än älska hans sätt att, hur skall vi säga, relatera till den där lille franske bänkvärmaren som numera värmer sig i bäbisblå träningsoverall.

Kan han bara tygla sitt humör så har vi, i denne Tottenhamuppväxte yngling, ett solitt försvarsblock att sätta just framför bakfyran och samtidigt en högst avskräckande best att stirra i motståndarnas ögon. För i avsaknaden av den Barton som Wenger lät bli att kontraktera, kan Frimpong ha något liknande funktion i ett ädelt Arsenal, för fina för fula påhopp.

kermaguer.jpg

Francis Coquelin: Ett av Gilles Grimandis bästa beslut som Arsenal-scout, när han förde denne då 17-årige pojkspolingen till klubben. Coquelin har spelat både DM, CM, högeryttermittfältare och högerback för klubben på olika nivåer, men det är först i år, efter hans år på lån till Lorient, som vi fått stifta närmare bekantskap med honom i a-lagssammanhang. Han var en av få som kunde lämna Old Trafford med viss värdighet i behåll, en som visade framskjuten bröstkorg när vi fick den lyckosamma lotten Shrewsbury i CC och fullständigt lysande i gårdagens match mot Willy Wonkas Chokladfabrik.

I gårdagsmatchen visade han inte bara på kämparvilja och god placeringsförmåga. Han tog defensiva löpningar, återtog förlorade bollar och screenade bort motståndare med en uppenbar fotbollsintelligens. Han tog skott, men framför allt imponerade hans mogna passningsspel, med crossar och svepande bollar till långt upp springande medspelare som inte bara fick bollen i fart utan också i helt rätt läge. Coquelin kan vara den tvåvägsspelare och den box-to-box-spelare som Denilson aldrig blev men som Wilshere, under fjolåret visade kompetens nog för att vara.

fid_aka_theo3.jpg

Jack Wilshere: Vad som inte skrivits om denna hela Englands framtid, går inte att finna ord för. Född av en moder med Arsenal i hjärtat, med en fader som var West Ham, spelade han sin första organiserade fotboll i den fundamentalistiska extremismens engelska vagga, Luton. När Arsenal i april 2001, knackade på dörren fick han som nioåring möjligheten att bli del av den klubb som han, när vi om 15 år ser tillbaka på nuet, skulle komma att skapa historia med.

För väl i klubben visade han en enorm mognad och begåvning. Oftast som högerytter i ett 4-4-2, men i Wengers tankar som en blivande nr 10. Efter ett halvt år på lån i Bolton, kunde Wenger inte längre hålla honom tillbaka och ännu en gång får vi tacka Diabys förmåga att ständigt bli skadad. För i dennes, och nämnde Denilsons, frånvaro fick JW chansen bakom Fabregas och resten är, som det heter, historia.

JW är lysande som tvåvägsspelare, men han kommer som central spets bli än mer viktig för laget. För en passningsbegåvning vi inte sett sedan DB10´s dagar och en person som inte kommer att ägna sin tid åt att räkna dagarna till katalonienflytten, kommer han bli den nr 10 som Wenger vägrar spela RvP som. Och en nr 10 inte bara med passningsbriljans, utan med tacklande kropp och ett hjärta som slår för Arsenal. Arsenal och Arsenal.

Så tänk dig dessa tre block av soliditet utlagda på din ogräsbeklädda nordlondonska bakgård. Tänk vilka sammanhangsmarkörer vi får och tänk dig vilken energi de skulle bringa övriga i laget. Tänk på den samlade mängden år i ungdomslagen, på träningsläger och iklädda vår vackra rödvita tröja med en kanon på vänstra bröstet eller i mitten just över det bultande hjärtat.

Och då har vi ändå inte talat om den högerytter som igår, en gång för alla, visade vilken kraft, vilken teknisk briljans och vilken överlägen spelintelligens som kan inrymmas i namnet Alexander Mark David Oxlade-Chamberlain.

…så bara om jag vet att hon väntar, kan jag bli den jag var igår.

Bilder från Flickr.com. Dench av ”ollycoffey”,

den flygande fransmannen av ”Kermaguer”

och Jack The Profile av ”Fid aka Theo”.

Läs mer

En gentil gest av blekblå stjärnglans

Davidsson och Mannen – mån 28 nov 2011 kl 09:21

I Manchesters östra hörn, den del som just nu är höga som council houses på ljusblåa duster om upprättelse för alla år av trampade tår, förbiseende och uraktlåtenhet. I den delen är morgondagens motståndare Manchester City hemmahörande och det är just där vi börjar genom att ställa en fråga eller anta en gissningslekens utmaning.

Ni känner ju alla till klubben Manchester Citys klubbmärke, eller hur? Ni har sett den gyllene örnen, när den lite lätt småpissed håller om staden Manchesters stadssköld. Ni har även sett det lilla tygstycke som går från sida till sida under skölden, där klubben påstår att de står för någon sorts stolthet i någon form av strid. Om ni så gjort så har ni även sett de tre stjärnor som klubben placerat ovanför nämnda krusiduller. Så vad kan dessa lätt småilskna stjärnor står för, vad kan de tänkas symbolisera?

blackbird20202.jpg

Trångt om saligheten.

Hur var det nu med det där med att använda stjärnor på tröjan? De sades ju ha som värde att symbolisera någon form av segrar, så det borde ju ligga bäst till även för Eastlands-klubben. Låt oss ta en smygkik in i prisskåpet och se om vi där finner tre troféer av något speciellt slag? Tre segrar i någon europeisk kupp? Nope. Tre FA-kuppsvinster då? Det borde det ju kunna vara, men i och med att klubben faktiskt vunnit hela fem finaler, så framstår klubben som lite väl modest och anspråkslös om de nöjer sig med att bara fira tre av dem. Nej, vi tror nog inte det va?

Kanske står stjärnorna för tre ligavinster? No, inte rätt där heller. Personligen överväger jag alternativet att stjärnorna står för antalet utlåningar eller omförhandlingar av lönenivån Emmanuel Adebayor hinner med under en kontraktsperiod, men funderar också på om stjärnorna står för det antal klubben kommit tvåa i den engelska förstadivisionen, det vill säga blivit nummer ett av förlorarna. Så får det blir, det röstar vi för! Vad gissar du på?

Innan du kastar dig över tangentbordet för att avge ett rätt svar så skall du läsa vidare, för här besparar jag både dig och alla andra läsare pinsamheter genom att faktiskt, generöst nog, ge rätt svar redan på en gång. Det tre väldigt stolta stjärnorna på Manchester Citys väldigt stolta vänstra bröst står för staden Manchesters tre floder Irk, Irwill och Medlock. Eh, så kan det gå..?

Om klubben City låter Unitedfans färdas på de tre floderna kan D&M i skrivande stund inte varken garantera eller avvisa. Vi får väl bara utgå ifrån att de ljusblå är lika modest humbla i flodtransportfrågan som de är i övrigt.

För är det ändå inte något oerhört vackert över klubbens väldigt kollektivistiska och idealistiska ställningstagande? Att de inte väljer att framhäva sin egen storhet, stolta erövringar eller segerrika historia, utan i stället väljer att slå ett gemensamt slag för hemmastadens geografiska rikedom. Är det inte nästan poetiskt i sin ödmjukhet, ja nästan självuppoffrande? Just som klubben tenderar att framställa sig. Som en liten kvartersklubb från en av de östra delarna av en liten hamnstad? Det är nästan gulligt, ja liksom rart på något sätt.

ronnie_macdonald_2.jpg

Be careful Gunnersaurus.

Dessa ljusblå gullepluttar skall nu åka ända bort till London för att spela Carling Cup och de skall göra det mot det där laget som har en elak kanon på bröstet. Dessa elakingar i klädda rött med vita ärmar har ju haft the little nasty habit att låta sina ungdomar fälla motståndet. Så hoppas vi även sker denna gång. Arsenal ställer därför upp med följande lag:

Jr Fabianski
Jr Coquelin – Jr Djourou – Jr Koscielny – Jr Miquel
Jr Frimpong – Jr Benayoun – Jr Diaby
Jr AOC – Jr Chamakh – Jr Park

Utanför detta står Jr Squillaci och väntar på bättre tider. Vi andra väntar på besked om när Jr Rosicky kommer tillbaka varför hans medverkande i denna match fortfarande är dolt i det ljusblåa töcknet av ödmjukhet som våra humbla gäster för med sig. Jag hade gärna sett att Jr Arsjavin fick spela centralt bakom anfallstrion, men även att Jr Ozyakup får möjlighet att visa framfötterna.

D&M hälsar våra ödmjuka gäster från nordvästra England varmt välkomna, ber våra rödvita killar att behandla dem med varsam vänlighet och ber samtidigt våra såta vänner på UEFA´s kansli att ta emot de bruna kuverten från Eastland i respektfull tystnad, blunda för alla framtida röda minus och låta udda vara jämt. För inte skall vi ställa till bråk, bus och högljutt stök för lite ekonomisk dopning.

Bilder: Från Flickr.com. Storlagets läktarkultur: ”Blackbird20202”

och Risky Business: ”Ronnie Macdonald”.

Läs mer

När vi leker fotbollsklubbsleken

Davidsson och Mannen – fre 25 nov 2011 kl 13:34

Fulham FC är Englands äldsta fortfarande aktiva klubb med professionellt fotbollsspelande på sin ”Idag skall vi göra-lista” och de har under dessa 131 vunnit absolut ingenting. Ingen FA-kupp, ingen förhistorisk ligavinst och ingen pokal från någon dammsamlande förlaga till Carling Cup. Precis ingenting ligger där och skräpar någon stans bland de engelska historieböckerna.

Däremot har det gått något bättre utomlands för den fortfarande lekfulle gamlingen, för där har klubben nämligen tagit hem segern i den numera rättmätigt avsomnade Intertotokuppen. Ni vet den där kuppen som klubbarna använde som försäsongsträning eller för att matcha in eventuellt kommande a-lagsspelare, i väntan på att de riktiga spelarna supit sin sommarledighet färdig och är redo för rehab, träningslägersresor och antabus.

I Intertotokuppen peakade klubben sommaren –02 när den, tillsammans med Stuttgart och Malaga vann kuppen… Ja, ni läste helt rätt och ja, ni förstår själva. En kupp där det spelas tre finaler, i dubbelmöten, och som får fram tre stycken kuppvinnare, vilkas egentliga vinst är i att de genom finalsegrarna i kuppen får spela ännu en kupp. Den gången handlade det om den torsdagsträffen som numera så elegant heter Euro League. Väl inne på den kuppen så bör det dock nämnas att Fulham för ungefär ett och ett halvt år sedan spelade final i densamma. De föll dock med 2-1, mot Atletico de Madrid.

blog_gallery_2.jpgSå det måste vara tämligen slätstruket att vara Fulham. En del downs men inte mycket ups. Dock var det nog glada miner när Mr Mohamed Al-Fayed, sommaren –97, bestämde sig för att inte bara leka affär utan även fotbollsklubbsägare. Det första Al-Fayed gjorde var att anställa en något udda lekledarkombo i form av den gamla caretakern Ray Wilkins som boss över bekantingen Kevin Keegan, som så kallad Chief Operating Officer.

Efter att de självklara laguttagningsbråken gjort sig påminda, lämnade Wilkins fotbollsleken, vilket gav Kung Kevin hela gottepåsen att själv snaska ur. Det gick faktiskt ganska bra ända fram till att Keegan fick för sig att leka förbundskapten, vilket kanske gick lite sådär.

Annars var det, med Fulhammått mätt, väldigt händelserikt de därpå kommande åren. För väl styrkta av Mohamed Al-Fayeds affärsrörelseavkastning kryssade klubben fram genom divisionerna, angjorde i försommarvärmen 2001, Premier League-bryggan och vid den har de legat fastsurrade sedan dess. För där vid Themsens kant kan det gå villt till och Med Mr Al-Fayed vid Fisher Price kassaapparaten kan det mesta hända. Än bestämmer han sig för att lägga ned klubbens damlag, än bestämmer han sig för att resa en staty över en udda fågel inom den amerikanska populärkulturen. 

Och med en sådan något fladdrig kille på lekplatsen, så behöver klubbens fantaster liksom inte oroa sig för elaka motståndares eventuella retsamhet. Det räcker så gott med vad deras egen klubb och dess ägare hittar på för bus. Och när vi nu tar emot dessa brobyggande Londongrannar gör vi det med säkrat avancemang till CL´s åttondelsfinal i ryggen. Som hittills enda engelska lag…

Spelarna som skall göra oss Arsenalister stolta denna kväll bör dock bli som följer:

Szczesny
Koscielny – PM4 – TV5 – Santos
Frimpong/Coquelin– Benayoun – Ramsey
TW14 – Kung – Arsjavin

Kanske vilas Koscielny till förmån för Djourou och till fördel för alla oss som vill slippa se Squillaci mot citeh på tisdag. Kanske måste TV5 vilas, men då för att slippa set-backs i hans snabba återkommande och kanske borde även Song få sitta ned med onsdagens dribblingsräder i gott minne. Frågetecken för Arteta som fick sig en smäll senast, varför jag sätter in Benayoun eller en eventuellt tillfrisknad Rosicky, i hans ställe. Gervinho får stå över till förmån för Arsjavin som äntligen får möjlighet att göra skäl för sin lön.

Då vi möter ett Fulham med exakt hälften så många poäng kan vi lätt komma att luras av detta samt av den tabellplacering, som nr 16, de har. Vi bör i stället se till Martin Jols kompetens och att han faktiskt, en gång i tiden, gjorde lag av de debila från N17. Vi bör se till att de klarar sig bra i torsdagskuppen, samt att de bara är två poäng sämre än oss när det gäller spel på bortaplan. Så låt dig inte luras av tabellen och Fulhams position i densamma.

teubig.jpg

D&M kör heldag i manu-Mats så kallade pojkrum, där X-boxturnering och tre raka EPL-matcher kommer blandas upp med Bitter, finsnus och pizza. Det kan tänkas föreligga viss risk för en, förr i världen på Arsenal Sweden, klassisk ”Fylleblogg”. Jag hoppas dock att D&M har den goda smaken att bespara er det nöjet eller, kanske mer troligt, missnöjet. Vi får se.

 

Bilder: Från Flickr.com. Två popkungar: "Blog Gallery"

och Den Lille Arbetsledaren av "teubig"

Läs mer

There’s only one team in England

Davidsson och Mannen – tor 24 nov 2011 kl 07:30

Det här är en av dessa dagar. En av dessa morgnar då allt flyter, då ingenting kan ta dig och där alla svårigheter bara rinner av. Där ett pressat schema på jobbet inte stressar dig. Där en oförstående fru/sambo/hjärteväns okunskap om livets generella prioriteringar inte rör dig det minsta och när regnets kyla som kryper in under jeansen, upp för benet och tar hela din kropp, inte ens rör dig i ryggen.

För igår var en sådan där kväll. En sådan kväll då Song kunde göra en helt bedrövligt usel förstahalvlek och komma ut till den andra med tidernas metamorfos i ryggen. När alla bortslagna passningar och missade brytningar förbytts till dribblingar som hela den där spanska provinsen, inklusive propagandapress, skulle gå bananas över, ett passningsspel som var sänt från himlen och ett positionsspel som fick även den mest estetiskt lagda tysk att tappa pannbandet.

goodzilla87_song.jpg

We’ve only got one Song. Bild från Flickr.com: “goodzilla87”

Igår var en sådan kväll, då vi kunde hålla en ledning. Då det var vi, och inget annat engelskt lag, som hade den där målskytten. Han som bara råkade stå på precis rätt ställe vid precis rätt tidpunkt och få precis rätt inlägg eller precis rätt nicktouch att sätta precis rätt skalle eller fot på. Då det var vi, och inga andra, som hade en mittback som tredjeval på högerbacken, som var precis över allt och som faktiskt fixade sin uppgift perfekt och inte gick bort sig. Vi som hade ett mittfält som verkade i det tysta men som ströp all tillförsel till motståndets anfallsspelare. Det var vi som hade ett mittlås där den ene är ständigt skadeskjuten och den andre ser ut att gå i sömnen, men som ändå höll tätt, tofflade iväg bollj-veln och sträckte ut sig precis den där extra centimeterns som skiljer ut briljansen från medelmåttligheten.

Igår var det vi. Arsenal. Vi som enligt expertisen inte ens skulle lyckas kvalificera oss till huvudturneringen. Vi som skulle åka ur mot Udinese, vi som skulle vara för veka och vi som skulle bli den engelska ligans första kapitulation. Vi som enligt alla kännare hade tappat inte bara våra två bästa spelare, utan även förmågan att adaptera till den uppkomna situationen. Vi, vars manager var en rigid tok, en skräcködla eller en överbliven rest från en svunnen tid.

Nu står vi här.  Vi står kvar. Och vi står starka. Är nyrika shitty klara för vidare spel i Champions League? Är det lika nyrikt osköna chea£sy det? Är det andra laget från Manchester, de där som alltid uppger sig ”we’re man united, we get what we want!” vidare i CL?

Njae, jag tror inte de är det. Eller snarare; jag vet att de inte är klara för vidare spel och jag vet att deras existens i denna moderna fotbollens själva kronjuvel, hänger på en skör tråd. Jag vet att det inte är de tre stora, men däremot det där lilla laget på väg utför, de som snart skulle knoppas av och falla bort. Det är just det lilla laget som är klart för avancemang. Och det laget heter Arsenal. Och det är vi. Och vi är bäst.

There’s only one team in England. Och det är vi.

Läs mer

Gult är fult och Rött är alltid rätt

Davidsson och Mannen – ons 23 nov 2011 kl 07:24

Visst är det smått fantastiskt när en ända mening lyckas få med nästan en hel uppväxts innehåll. När en mening som ”gult är fult och rött är alltid rätt”, täcker in både de mest infantila stadiernas basala rim och retsamhet, men även tonårsperiodens självklara medvetenhet, ständiga kamp och emotionella bergochdalbana. I dagens egencentrerade mikrokosmos torde motsvarande mening vara ”GB-glasrandigt är fult och Zlat… eh…” Tja, kanske ”… vilket randigt lag som helst, som världens bästa Zlatan för dagen representerar är rätt”, men jag vet inte jag. För mig är alltid rött alltid rätt. Men det är ju bara jag, det.

Och ikväll möter detta alltid rätt och alltid röda, förgyllt med vita ärmar, det ständigt fula gula. Nu skall jag villigt erkänna att jag egentligen inte har så värst mycket emot de kvällens gula gäster, snarare tvärtom. Men eftersom de och matchen i kväll på många sätt kan vara skillnaden mellan vidare spel i Champions League (läs: fler matcher mot det spanska laget i randigt) och ett avgrundsdjupt ras i form av Euro League, är läget något tillspetsat.

alnove.jpg

Röd till min död. Bild från Flicker.com: ”alnove”

 

Vinner vi kvällens match så är vi klara för vidare spel. Om Marseille samtidigt tappar poäng och bara får oavgjort hemma mot Olympiakos så är vi klara gruppsegrare. Risken för det senare får nog dock anses vara tämligen ringa varför den åtråvärda förstaplatsen i denna grupp troligtvis kommer vara ett öppet race ända in i sista omgången, även om vi vinner. Dock kan vi hoppas att grekernas önskan om fortsatt europaspel efter jul kan sätta Marseille i ett visst bryderi, att Olympiakos kan knipa en poäng och därmed sträcka oss en hjälpande hand. Om grekerna däremot vinner så har även de chans till avancemang vilket skulle kunna stöka till det för oss om vi inte slutit till säcken i och med vår match ikväll.

Spelar vi oavgjort i kväll har vi också säkrat spel i åttondelen, men kan då också ha givit Olympique fördelen i racet om att slippa åka till Spanien till våren. Borussia är i så fall fortfarande med i kampen om vidare spel och kan då bjuda Marseille på en riktig holmgång på Westfalenstadion om två veckor. Detta skulle än mer kunna röra till det för oss.

Om två eller flera lag hamnar på samma poäng så avgör: 1: Inbördes möten. 2: Målskillnad och 3: Gjorda mål.

Ikväll kommer vi såklart att sitta med ena örat riktat mot Stade de Veledrome eller mot den lilla spanska provinsen, men vi får göra det samtidigt som vi har fullt fokus på våra nuvarande motståndare. För ni minns säkert hur rejält uppsnurrade vi blev nere i Dortmund. Hur vi, trots att vi tappade ledningen på ett sent drömmål av Ivan Perisic, var ganska lättade över att fått med oss en poäng och inte blivit helt bortkollrade även resultatmässigt.

Förvisso har mycket hänt med Arsenal sedan dess. Då var vi inne i en dålig trend och nu är vi inne i en god. Men detsamma gäller också för våra gula gäster från den tyska maskinens själva förgasare. För på de sex senaste ligamatcherna är Borussia obesegrade, de har vunnit fem och spelat en oavgjord. De har gjort hela arton mål, bara släppt in två och är det överlägset mest formstarka laget i Bundesliga. De krönte i helgen sin goda svit med att på bortaplan sänka flaggskeppet Bayern på Allianz Arena och de är, kan vi nog tillstå, inte vilken motståndare ur den fjärde seedningsgruppen, som helst.

Så alla önskemål om att rotera och lufta truppen bör nog tas under noggrann omprövning. Bästa startelvan måste spelas, vilket endast ger oss frågetecken i backlinjen och kanske på någon av ytterplatserna. Visst skulle Benayoun kunna avlösa den ganska rikligt matchade Ramsey och visst borde den, enligt alla oss här i D&M-kollektivet, smått misshandlade Arsjavin få spela från start. Det skulle kunna göra TW14 till ett oerhört passande ess att dra fram ur rockärmen efter sisådär 67 minuters spel, då tyska försvarsben bör vara lämpade för Den Lille Illersnabbe från Stanmore. Vi ställer därför upp enligt följande:

Szczesny
Koscielny – PM4 – TV5 – F’nC-kungen (tack Shacko)
Song – Arteta – Ramsey
Gervinho – Kungen – Arsjavin

Detta skulle kunna ge oss en relativt solid backlinje och ett i högsta grad detsamma mittfält med tre väldigt kloka spelare. Vi skulle ha en oerhört kreativ anfallstrio där jag hoppas att både Gervinho och Arsjavin väljer centrala löpvägar, lämnar plats för Koscielny och Santos att komma runt för att inlägg utmed marken, alternativt själva tar in bollen i boxen. Detta skulle röra till det i Borussias straffområde med minst tre potentiella passningsalternativ, för försvararna, att hålla reda på.

in_with_the_clock.jpg

In With The Clock för de gule. Foto: D&M

Dessa räknefel tror jag är nyckeln till att göra vårt, fortfarande periodvis ganska stationära, anfallsspel riktigt farligt. Dessutom har vi, trots vad många hävdar och trots vad många hävdat att jag själv också hävdat (yes: tre gånger i samma mening), nu en oerhört bra inläggsfot på vänsterbacksplatsen.

Beroende på hur matchen utvecklar sig och på resultatet i den 65:e – 73:e matchminuten, bör som nämnts TW14 släppas in. Även Benayoun borde kunna göra nytta med sin ganska digra CL-erfarenhet. För det kommer att behövas, allt gott vi har kommer att behövas och all möjlig arsenal att använda kommer att bli viktig. För detta är ingen lätt match, de gula är inga lätta motståndare och vi sitter inte i något lätt sits. Men j-klar vad gott det kommer att kännas runt 22.40-snåret. När vi har vunnit, när vi har tagit oss vidare till åttondelsfinalerna och när alltid rött som sig bör alltid är rätt.

Läs mer

No more Mr Rosell är du snäll

Davidsson och Mannen – mån 21 nov 2011 kl 13:43

Nu lovar jag att jag inte, i varje fall just nu, skall nämna klubben som bara är en vanlig simpel fotbollsklubb något mer. Och jag lovar att jag skall hålla mig till en speciell individ som är verksam i klubben. Jag önskar att jag inte behövde undra över det, men Sandro Rosell, vad f-n är han för någonting?

Att han var en lögnhals och en simpel småtjuv det visste vi ju redan. Att han var en nepotismisk ryggkliare och intrigerande agitator likaså. Att han alltid tycker synd om sig själv och de sina och dessutom är en hejare på att få andra att tro på hans lögner, ja det visste vi också redan. Men det här, vad är det med killen?

Då hela övriga fotbollsvärlden talar om att ett visst utjämnande regelsystem kanske skulle kunna adderas, drar Rosell till på volley åt ett helt annat håll. Där många i fotbollsvärlden börjar se att det där med infernalisk ojämnhet inte skapar mer intresse och att det där med spänning i en ligatabell det kanske inte är så dumt ändå, där går Rosell i bräschen för den mörka motsatsens makt.

 

cvrcak1.jpg

Mer än bara en skitstövel.

Nej, Rosell vill minska de inhemska förstaligorna och matchantalet i desamma. Göra det till förmån för den storeuropeiska superligan där bara de bästa och vackraste lagen skall få vara med. Finfotbollen skall göras än finare, den sämre varianten skall göras sämre (läs: fattigare) och avståndet mellan dess idrottens ytterligheter skall göras så stor som bara är möjligt.

Rosell får tycka vad han vill, det är liksom det som är grejen med den demokratiska rörelse som Rosell uppenbart ämnar kväva. Men den människosyn och den syn på fotbollen han ger uttryck för, är rakt igenom avskyvärd. Den är inte bara cyniskt elitistisk utan även på gränsen till fascistoid. Att rika klubbar har rätt att trampa på fattiga. Att ett fåtal rika och populära klubbar, som hans egna, har rätt att bestämma över den stora massan med mer normalekonomiska klubbar. Att den store har rätt att hota sig fram till genomdrivande av sin fascistoida världsbild och få den att verka som norm. Att den starke har rätt att förtrycka den svage och BOOM, så är Rosell plötsligt den förtryckande centralmakt som hans klubb ständigt anser sig ha varit ett offer för.

Det är personer Rosell som stjäl sporten ifrån folket som skapat den. Det är personer som Rosell som gör den till politik och sin egen position som maktmedel i den. Personer som Rosell som gör att spanska ligan redan nu är helt ointressant och berövar ett helt fotbollsälskande land på den, för många, enda spänningen i vardagens jämntjocka gråhet. Det är personer som Rosell som gör fotbollen till endast underhållningsindustri, klubbar till slutna fort och spelare till verklighetsfrånvända seriefigurer.

Det är personer som Rosell som förvandlar en spänningsidrott till en sorts gröna gräsets tjurfäktning. Där en ensam och underlägsen varelse skall kämpa mot motståndare som både är överlägsen till antal, till taktiskt tänkande och till utrustning och där utgången redan är förutbestämd. Där själva förnedringen är kittlingen, den självklara överlägsenheten är försäkringen och där kväsandet av den primitivt underlägsne är kronan på verket.

Och jag hoppas verkligen att Rosell gör slag i saken. Att han tar sin klubb och lämnar det europeiska fotbollssamarbetet. För det är uppenbart att Rosell och människor som han, inte passar in i samarbete och inte ens önskar det. Det är uppenbart att dessa maktfullkomlighetens utskjutna bröstkorgar är lika begåvade som det skrikande skolbarnet, som aldrig tidigare fått någon tillsägelse av sina genomcurlande föräldrar, och som i ren chock ger sig på fröken med sparkar och slag, då hon ger barnet den helt nya upplevelsen det innebär att få en gräns satt för sig. Blir det inte på barnets sätt så blir han rasande arg, hotar om att döda fröken och springer rasande ur klassrummet om dess regler inte passar honom.

 

trix0r.jpg

Shame on you Mr Rosell, shame on you

 

Så nej, Rosell. Vi kommer inte sakna dig. Vi kommer inte att sakna den klubb du är president för och vi kommer inte att sakna det sätt på vilket du ser världen. Ta din lilla skolväska och spring iväg. Starta din egen skola och jag hoppas att du får ihop en riktigt mysig OBS-klass att hänga med. Tävla där om vem som kan spotta längst, vem som kan rycka flest pensionärer eller vem som kan flasha med butterflyn på fräckast sätt. Fortsätt där att slipa dina förmågor att skrämma småungar till lydnad, att hota bambatanter till respass och att sparka på den som redan ligger. För det är det du gör, och det är i OBS-klassens uppluckrade normsystem som du och sådana som du, kanske kan få den rehabiliterande vuxenövervakning du och de dina aldrig fått.

Så no more Rosell, är du snäll.

Med största sannolikhet blir det denna vecka inte någon shit-chat och det är av den enkla andledningen att samtliga platser på shitlistan annekterats av nämnde spanske klubbpresident och chat-diton endast består av Robin van Persie samt det faktum att vi på onsdag säkrar avancemang till Champions Leagues åttondelsfinaler, där vi med största sannolikhet kommer lottas mot…

 

Bilder: Flickr.com: skitstöveln: “cvrcak1” och skolgårdsmobbaren av ”trix0r”.

Läs mer

Long way from Home. But on the right one.

Davidsson och Mannen – lör 19 nov 2011 kl 17:19

Idag
gjorde Arsenal
den två timmar och tjugo minuter långa resan
från världens egentliga centralpunkt till Norwich Citys hemmaarena
Carrow Road. Väl där var planen att nedlägga den lilla stadens
gulgröna kanariefåglar i säsongens tolfte ligamatch.

Före
dagens match hade Arsenal spelat fem bortamatcher, förlorat tre,
spelat en oavgjord och förlorat tre. Gjort elva mål och släppt in
hela sjutton. Visst kan mycket skyllas på den lilla incidenten på
Old Trafford, men det var ingen rolig läsning vår bortastatisk
innebar, och med vinsten på Stamford Bridge som enda bortavinst,
fanns det en del att jobba med när det gällde spelet utanför
Islington. Med detta i ryggsäcken vandrade våra rödklädda hjältar
in på planen, stolta med kanon på bröstet och med ännu tre
värdefulla bortapoäng i sikte för att dubbla vår bortaskörd.

Matchen
började och vårt offensiva spel
tämligen böljade fram som
vågor mot en pittoreskt brittisk kuststad. Vi hade ungefär tre
tusen chanser att göra första målet, men lika självklart som att
vi missade samtliga dessa tog Norwich den, nästan, enda målchans de
hade under första halvlek. Per Mertesacker missade totalt den lätta
lyftningen in mot vårt straffområde och släppte gamle londonbon
Morison i fria tyglar att lika självklart gjöra 1-0 till Norwich.


kändes det att detta skulle vara en sådan där j-la dag. En sådan
där dag då vi har multum av chanser men ändå förlorar. Och
dessutom på bortaplan. Men kanske var det ändå inte en sådan dag.
För efter att ha missat tre-fyra klara chanser gjorde Grande van
Persie 1-1. Detta efter att TW14 slagit ett av de där underbara
inläggen på marken, där mittbackar är som sämst och där RvP är
som bäst. Plötsligt kändes dagen bättre, spelarna bättre och
bortaplan inte så långt hemifrån.

Andra
halvlek började ungefär som den första
. Arsenal bytte chanser
med sig själva och backlinjen inklusive PM4 och den vikarierande
högerbacken Koscielny stod på relativt säker grund. Efter att vi
fortsatt bränna chanser, berövar Ramsey, i den 59:e matchminuten,
bollen, blir liggande varefter Song tar över och serverar Den Store
en smörboll för honom att göra det han gör bäst. Mål. 2-1 till
Arsenal genom en underbar delikatess, i form av en nätt liten chip
med högerfoten, från Den Stores sida.

Efter
detta försöker Norwich lyfta upp spelet och genomförde även två
offensiva byten, men farligare än några feldömda frisparkar och en
ytterst osmaklig filmning i straffområdet kom kanariefåglarna inte
denna kväll. Vi dubblerade vårt poängantal tagna på bortaplan och
kunde hålla den där ofta så vanskliga enmåls-ledningen. En
lättnadens suck dragen, tack till van Persie och en blick framåt
onsdagen.

Arsenal
betygssätts, av D&M, enligt följande:

Szczesny: 3/5. Bortsett från målet hade polacken en ganska lugn dag på
jobbet, men tog det han borde ta och skötte även spelet med
fötterna inom ramarna för vad ens nerver tillåter. Säker i luften
och tydlig i sin ordergivning.

Koscielny: 2,5/5. En klart godkänd debut på högerbacksplatsen för den
nyblivne franske landslagsmannen. Höll sig undan allt för många
offensiva räder och måste bättra på det offensiva spelet men var
helt okej i försvarsspelet. Räddade PM4 ett par gånger då denne
gick bort sig och en helt acceptabel ersättare för den skadade
Hjärtesorg.

PM4: 1,5/5. Nej, det här var inte Pers match. Agerandet på 1-0-målet
går inte att beskriva på annat sätt än rakt igenom bedrövligt.
Hade en period i matchen där han hämtade hem en del, med bra
passningsspel och tre placeringsförmåga, men blandade upp detta med
att bli överspelad i det egna straffområdet och ge sig ut på helt
onödiga kanträder. Nej, bättre upp nästa match.

TV5: 4/5. Matchens bästa mittback. Och vänsterback. Täckte ytor och var
rakt igenom vältimad i sina uppstick, både defensiva brytningar och
offensiva räder. Bra inlägg, dessutom. Grymt skönt att se hans
dompterande, hans järnvilja och hans ständiga vägran att ge sig.

Kebabfet/Fish'n-Chips-kungen: 2/5. Klart godkänd. Framför allt beroende på att han var rakt
igenom grym framåt och räddades bakåt av TV5 och det centrala
mittfältet. Bra inlägg och bra skottförsök.

Song: 4/5. En ulv i labradorskrud. Han ser så snäll ut, men är elakt
klinisk i sitt försvarsarbete, där han bara råkar screena bort
motståndare och bara råkar flytta på dem. Mycket bra passningsspel
idag. Samt en mästare i den så kallade Elaka diplomatin.

Ramsey: 3/5. Inte så illa pinkat av en kille som för bara några månader
var på väg åt skogs om D&M hade fått bestämma. Ramsey
jobbade oerhört bra, täckte ytor och ströp Norwich centrala
mittfält tillsammans med Song och Arteta. Dessutom skymtade man
enorm passningspotential i denne människovalp.

Arteta: 3/5. Precis som tidigare nämnda CM, jobbade Arteta föredömligt. I
andra halvlek dessutom mer aktiv framåt. Han är oerhört elegant i
sin upprätta löpstil och man luras nästan, av den, att tro att han
är en gammal långsam farbror. Men så var i varje fall inte fallet
denna dag. En bra dag på jobbet.

Gervinho: 2,5/5. Missade något enormt denna match. Helt fri i den 23:e och i
princip redan förbi målvakten i den 54:e, vilket var chanser han
absolut borde förvaltat bättre. Trots detta tycker jag han gjorde
en helt godkänd match, mycket beroende på hans fortsatta strävan
att utmana ytterbackarna och gå in centralt i banan. Pitchar han upp
sig något kommer han vara grym för oss. Återigen som bäst när
han går över till högerkanten och startar sina löpningar in i
banan därifrån.

Grande
van Persie:
4,5/5. Matchens Man, utan diskussion. Två mål och
ständigt passningsbar. När han går ned i banan och idag dessutom
hade medspelare i rörelse att fördela bollen till, blir han näst
intill komplett som anfallare. Återigen en perfekt genomförd match.
Trots de tretusen missade chanserna inledningsvis...

TW14: 2,5/5. Killen gjorde idag som han brukar göra. Han blandade och gav.
Började med sina vanliga rusher på utsidan backen och sina
meningslösa inläggslyror till ingen alls. Men sedan började han
använda gräsmattan. Både till ett fantastiskt inlägg till
Gervinho, vilket släpptes/missades vidare till RvP´s 1-1-mål, men
även till skottfinter och rena dribblingar. Gott initiativ Theo.

Benayoun
verkade väl okej, kanske. Som vanligt nasty-looking like Blackie
Lawless, vilket han absolut skall ha en eloge för, medan Djourou såg
ut att ha fastnat i mangopressen, vilket alltid gör gott.

Phil
Dowd:
2,5/5. Gav bort lite väl många frisparkar till
hemmalaget, men visade å andra sidan ett underbart markerande gult
kort när Holt (tror jag det var) försökte filma sig till en
straff. Att Dowd inte blåste straff utan gav det gula, kändes
underbart skön här i Arsenalland.

Summa
summarum
kändes detta, om vi bortser från en period i andra
halvlek, som en ganska säker tillställning. Som det skall vara mot
en nykomling och som det skall göra för ett lag som verkar fått
upp farten. Vi är ännu inte i land, vi är ännu inte hemma, men
vi är på rätt väg. Det är skönt att vara Arsenal. Vi är f-n
bäst.

Läs mer

Röda mockaskor och pojkarna från Fenland

Davidsson och Mannen – fre 18 nov 2011 kl 06:53

För en massa år sedan arbetade D&M på en annan plats än idag. Där fanns en medarbetare, vi kan kalla honom L-Å, som alltid gick runt i röda skinn- eller mockaskor. L-Å såg ut ungefär som den tecknade versionen av Scooby-Doos bästis Shaggy. Och hade som favoritsysselsättningar att sälja egenproducerade bland-cd´s, arbeta på så många olika platser som bara var möjligt samtidigt samt snickra på sitt landställe. Allt för att hålla fru, barn och övriga släktingar på behörigt avstånd.

Om L-Å ansåg sig ha tid och hann med, så gillade han att sitta i en hörnsoffa, lägga fötterna på bordet och prata. Han kunde prata om precis allting, han var någon form av socialt unikum, fast specialiserat inriktad på envägskommunikation. Förutom att gå runt i färggranna dojor och pracka på folk blandskivor som de absolut inte varken behövde eller ville ha, så gillade L-Å att följa Norwich City FC. Så förutom de nämnda röda klickarna längst ned på denna man, så förekom allt som ofta även lite gult och lite grönt i denna multikolorerade socialsonderande palett.

e11y.jpgNär L-Å pratade om sitt Norwich City så, hade han på den tiden, ofta någon svensk, norsk eller finländsk landslagsman att berätta om. Det kunde vara en gammal boråsare eller en tunnhårig stockholmare på glid, men han kunde också prata långt och mycket om hur man lär sig tycka om ett lag som ganska få utanför East Anglia riktigt förstår den egentliga vitsen med. I alla fall enligt denne L-Å. 

Enligt honom var vitsen förvisso laget i sig. Ni vet de vanliga matcherna, resultaten och spelarna i laget. Den egna arenan att hålla kär, det fräsiga klubbmärket eller tröjornas vackra färger. Men enligt L-Å så var det mycket mer än så att hålla på ett lag som Norwich. För att hålla på Norwich var även att hålla på ett lag som ingen annan egentligen brydde sig om. Men också att hålla på ett lag som två gånger nästan varje år spelade The East Anglia Derby, ofta benämnt The Old Farm, som en referens till Rangers och Celtics ofta ganska laddade möten.

L-Å berättade om dessa möten mellan Norwich och lokalkonkurrenterna Ipswich och att de var väldigt lite av humoristiskt lättsamma tillställningar. Han berättade att detta derby, efter the Black County Derby mellan Wolves och Albion, ansågs vara det hårdaste i England. Om farmarsöner till farmarsöner som mötte generationer av avkommor till fågeluppfödande universitetslektorer med lång historia av ömsesidigt ogillande. Om ständig risk för övervåld, både på planen, läktarna och runt om arenan. Om två lag som i princip hela sin existens ha varit i samma serie som sin motståndargranne och om ständigt nya sätt att håna, förnedra och förgöra sina antagonister.

Kanske minns ni storyn som Johan Dahlqvist, i något Rule Britanniaavsnitt, berättade, om just detta derby? Om en match där båda klackarna spenderade 90 minuter plus tillägg, med att endast stå upp, peka mot motståndarklacken och skrika ”Sheepshagger, sheepshagger, sheepshagger”? Endast detta och ingenting annat, ingen sång, inga andra tillmälen under en hel fotbollsmatch. Respekt.

Den storyn drog L-Å redan i tidernas begynnelse för den på den tiden storörat lyssnande D&M. Och storyn om hur det känns att följa ett lag som ingen annan bryr sig om.

 

malik_ml_williams.jpg

Men var är chinosarna, L-Å?

Killarna från det låglänta Fenland är nu tillbaka i förstadivisionen. Det är med största sannolikhet till stor lycka för klubbens följare och troligtvis motsvarande olycka för antagonisterna Ipswich, vilka är kvar i The Championship. Mycket kommer att vara nytt för klubben från The Kingdom of East Angeles och mycket kommer att vara annorlunda gentemot senast de, säsongen 04-05, gjorde ett fransyskt besök i ligan. På samma sätt som det då var mycket nytt i förhållande till det 10 år tidigare dessförinnan avlagda besöket. Men D&M hoppas att intet är nytt i L-Å´s gulgröna hjärta, att det klappar på samma sätt och att hans känslor för klubben från det gamla krigarnästet i östra England, är desamma. För det kommer dessa kanariefåglar nog att komma att behöva.

 

Arsenal kommer att ställa upp med följande elva:

Szczesny
Hjärtesorg – PM4 – Vermaelen – Kebabfet
Song – Ramsey – Arteta
Gervinho – Kung – Arsjavin

 

Självklart är Koscielny aktuell för start och lika självklart borde Rosicky och Frimpong vara det, även om den senare just gjorde 90 minuter i reservlaget.  Eftersom både Rosicky och TW14, tillsammans med några andra, spelat två landskamper, bör dessa starta på bänken. Kanske får den i lanskamper stekhete Park ånyo en chans att spela engelsk fotboll och kanske för Benayoun möjlighet att fortsatt jobba på sin Wenger-ball. På twitter ryktas det om att Hjärtesorg har ont i ryggen, vilket i så fall borde öppna för Koscielny eller Coquelin på högerbacksplatsen.

Men egentligen spelar det inte så stor roll. Vi skall slå Norwich oavsett vilka som får spela. Trots att de börjat bra, trots att de bara ligger två placeringar under oss och trots att de vunnit både över Swansea, Bolton och Sunderland. Och trots att de spelat lika med både Stoke, Wigan, Blackburn och stora starka foolsen.

Så är jag hemskt ledsen, L-Å, The Boys from Fenland kommer inte att vinna denna match. Den lilla universitetsstadens gulgröna flaggor kommer inte att vina i vindar av stolthet och ärofylld seger. De kommer slokande hänga i konturlöshet, precis som en överarbetad småbarnsfarsa tenderar att göra. Eller som ett par allt för använda röda dojor tärda av en allt för ruskig höst.

Bilder: Flickr.com. Klubbmärke: "E11y" och de röda dojorna: "malik ml williams"

Läs mer

D&M Shit-chat vecka 46

Davidsson och Mannen – tis 15 nov 2011 kl 08:26

Nu skall vi angripa denna veckas Shit-chat och jag gör det med målsättningen att listan inte bara skall vara bra, informerande och meningsfull, utan även att bloggförfattaren själv skall hålla ned antalet tecken och därmed slippa hamna i den lingvistbulimiska fällan. Som Farbror Frej var inne på föregående vecka så är ofta en series pilotavsnitt dubbelt så långt som de därefter följande och där har han en poäng. Vi får se om D&M fattar den.

 

Shit:

3: Carlos Tevez: Enligt mig är Tevez en av världens absolut bästa fotbollsspelare. Han är en av de spelare som har mest betydelse för sitt lag och en av de vars närvaro gör mest skillnad för en match och dess utgång. Men vad håller snubben på med? Alla gör vi misstag och alla har rätt att be om, och sedan få, förlåtelse för dem. Men Tevez strör ju pärlband av dumheter efter sig.

Om vi släpper det rakt igenom osköna att över huvud taget byta till en klubb som manshitty, oavsett var du tidigare spelar, landar vi i en ström av pinsamheter från Tevez och hans medarbetare. Först hade han hemlängtan, sedan fick han ny lön varefter hans hemlängtan var botad. Sedan fick han hemlängtan igen och tänkte att en flytt till Spanien eller Italien, skulle dämpa den själsliga smärtan. Och förvisso skulle han minska sin restid, med en timma och fjorton minuter i och med en flytt till Madrid eller med tre minuter i och med en flytt till Milano, men jag vet inte riktigt om det var/är lösningen. Lösningen blev ännu en löneförhandling och sedan mådde han bra igen.

Sedan gick hans underdogs till lag till CL där det inledningsvis gick lite småknackigt. I en match mot Bayern låg de till och med under med två mål då Mancini ville sända in Tevez på räddningsuppdrag, vilket tydligen inte föll honom i smaken. Bråk och bestraffningar följde varefter Carlos överklagade straffet och gick ut i media och berättade att han kände sig kränkt och krävde en ursäkt från sin chef. Detta följde Tevez själv upp med att, oanmält, lämna klubben för rekreation i hemlandet.

Vi kan tycka vad vi vill om klubben han är kontrakterad av, men fundera på hur din arbetsgivare hade reagerat om du betett dig på motsvarande sätt. Och hur dina samarbetspartners, dina kunder, patienter eller brukare hade reagerat över ditt agerande och dess konsekvenser. Hade du fått behålla ditt jobb? Fortsätta lyfta din lön? Fortsatt blivit bemött med respekt i fikarummet? Tja… jag vet inte jag.

 

cure_neutral.jpg

Money makes the world go round.

 

2: Laget som bara är som vilken vinstdrivande verksamhet som helst: Först var klubben den sista som inte lät sin tröja befläckas med reklam. Sedan tillät de reklam men då obetalt för ett gott syfte. Sedan fortsatte de i den relativa välgörenhetens anda genom att sluta avtal med Qatar Foundation och genom det få drygt en och en halv miljard kronor på fem år.

Inget ont i att få en massa pengar men om vi kikar närmare på denna organisation som säger sig vilja förändra människors liv genom utbildning, forskning och samhällsutveckling, så finner vi allt annat än feelgood och mysig barnavård. Qatar Foundation leds av landet Qatars emir Hamad bin Khalifa Al Thanis fru och enligt Amnesty Internationals senaste årsrapport utsätts kvinnor för våld och konsekvent diskriminering i landet han med järnhand styr. Arbetstagare och gästarbetare utnyttjas och utsätts för missförhållanden, hundratals personer nekas medborgarskap av godtyckliga skäl, piskstraff tillämpas, dödsstraffet tillämpas fortfarande och HBT-personer förföljs och riskerar fängelsestraff i upp till fem år.

Så om man anser sig vara förmer än andra, så bör man nog se varifrån pengarna kommer, eller så skall man nog sänka volymen och lomma iväg med svansen mellan benen. För gott luktar det inte och du behöver varken vara den höga moralens väktare eller Arsenal för att se fc barcelona som vilken klubb med helst. Lika fylld av män med kärlek för makt och lika fylld av driften efter vinst, så väl på fotbollsplanen som i bokföringen.

1: Fyra I Rad: Vieira var kapten och lämnade. Henry blev då kapten, spelade två säsonger till och lämnade. När ärkenöten Gallas ännu en gång gjort bort sig, blev Fabregas kapten, spelade två och en halv säsong och lämnade. Efter Fabregas blev då Robin van Persie utsedd till lagkapten varefter skriverierna om ett framtida lämnande, omedelbart satte igång.

unloveablesteve.jpgMinns ni spelet Fyra I Rad, där du, utan att motståndaren lyckas hindra dig genom sina egna brickor, skulle försöka skapa en rad bestående av fyra brickor, på höjden, bredden eller snedden. Där riskerar vi att hamna, fast inte som vinnare utan som dead last looser. Peter Hill-Wood gick i veckan som var ut och berättade att RvP´s representanter informerat klubben om att inga förhandlingar om nytt kontrakt kommer att sättas igång förrän nuvarande säsong är över. Känns situationen igen, känns läget välbekant och känns det extremt oskönt?

Robin van Persie är älskad av fansen men också extremt viktig för klubben. Om han väljer att vänta in klubbens läge vid säsongens slut är detta på ett sätt förståeligt. Han står inför sin karriärs sista stora kontrakt och vill, med största sannolikhet, veta om det kommer att satsas i klubben, eller om vi kommer skumpa runt kring EL-platsen. Men om han väljer att inte förlänga sitt kontrakt står vi inte bara utan en av ligans absolut bästa målskyttar utan även utan lagets, i nuläget, kanske enda världsstjärna. Situationen får således inte uppstå. Ytterligare en lagkapten får inte ställa sig till raden av flyktande. De redan uppradade tre får inte bli fyra i rad.

 

Chat:

3: Aaron Ramsey: När han kom tillbaka efter sin långa skadefrånvaro verkade han vara märkt för livet. Han undvek varenda tillstymmelse till risk för kroppskontakt och slog, om han fick en motståndare på sig, ständigt passningarna bakåt eller i sidled. I och med Jack Wilsheres sommarskada fick Ramsey mycket speltid och han återgäldade detta genom att vara näst intill bedrövlig. Fortsatt sidledsspel och fortsatt tempofattig gåfotboll på säkert avstånd från farliga motståndarben.

Men så hände någonting. Kanske var det ett sent mål i ett sent inhopp i en annars tämligen sömnig match i Marseille. Kanske var det en följd av ett allmänt uppryckande eller ökad rörelse bland medspelare. Men plötsligt började Ramsey slå passningar framåt, till rätt destination och till i och med i form av snygga chippar. Han tog plötsligt skott och de även de gick, var det verkade, dit de var ämnade.

Ramsey har de senaste matcherna inte alls varit den Ramsey vi vant oss vid. I dag är han inte den vi suckar över utan en av de vi hoppas på. Och även i landslaget har han börjat fungera. Från att, under vår och höst sett ut att krympa iklädd landets kaptensarmband var han mycket bra i senaste matchen mot Norge. Och han verkar vara hel och tämligen oskadad.

 

jonathan_w.jpg

Wenger, Wenger, über alles.

 

2: Wenger och Världen: Minns ni tiden då Fast Freddie i princip aldrig spelade för det svenska landslaget om det inte var mästerskap eller någon superviktig kvalmatch mot ett j-kla svårt motstånd? När han antingen var skadad eller ”skadad”. När det alltid kom något emellan hans resa till samlingen och då han, om han väl åkte, ständigt var sist in och först ut. Och oavsett vad den svenska kvällspressen trodde så var mannen bakom de blessyrer som höll Freddie kvar på engelsk mark, Mr Wenger, eller Professor Wenger som han i de sammanhangen tenderade att kallas. 

Så är det inte längre. Arsenals spelare är enormt pigga på att avlägga landslagsvisit och är nästan alltid i avsevärt sämre skick när de kommer åter från dem. Därför är det oerhört glädjande att han i varje fall spelade remi med Bert van Marwijk i kampen om högst värderade van Persies kropp och själ.

Jag ser fram emot fortsatta Gerard-skador, passvårigheter och grava infrastrukturella problem när det vankas framtida landslagssamlingar. Och jag hoppas att Wenger återfår den makt han tidigare hade, den fulsmarta fingertoppskänslan och den geniala förmågan att ständigt lyckas ha en riktigt j-la nasty träningsperiod just före uppehållen. 

1: The end of the Interlull: På lördag möter vi Norwich hemma och därmed är det färdiglandskampat för den här gången. Tack för det. Tack för att det är över. Tack för att det inte längre bara är tomt. Tack för att våra helger återigen får fyllas med nöjet, med passionen och med lidandet som gör oss till vilka vi är. Till de skinnade konsumenter, till de asociala monster och till de lätt bortdribblade idioter som förslavats av våra egna begär.

Nu står vi inför nästan 6 månader och minst 31 matcher med Arsenal innan nästa uppehåll. Vi har CL, CC och ligaspel. Om hörnet står FA-kuppens tredje omgång och väntar. Vi har de senaste matcherna börjat spela fotboll som givit poäng och vi har faktiskt börjat spela någon form av försvarsspel.

Ligan är igång, vi är Arsenal och livet är underbart.

 

Bilder: Från Flickr.com: Qatar: "Cure Neutral",

Fyra I Rad: "Unloveablesteve" och Wenger: "Jonathan_W".

Läs mer

D&M Shit-chat vecka 45

Davidsson och Mannen – fre 11 nov 2011 kl 14:33

Yes, idag tänkte jag mig passa på att starta något nytt här på D&M-bloggen. Om med tanke på att all toppfotboll av värde ligger nere (okej, läs: med tanke på att Arsenal inte spelar denna vecka) och det således inte finns mycket av nytta i vardagslunken, så passar jag på att sjösätta den här lilla skapelsen just nu.

Jag har döpt det hela till Shit-chat och det är nog mest ännu ett sätt för en bloggare att utnyttja sitt åsiktsmonopol på ett, till synes, subtilt sätt. Shit-chat är ungefär det namnet indikerar. En del där, förslagsvis tre, ämnen som stinker tas upp för avhandling, följt av en avdelning med, förslagsvis även här tre, ämnen som man borde snacka lite mer om, tas upp. Vi vänder på listan, tar på oss truckerkepsen och backar bakåt.

Shit

3: Det omotiverade kyssandet av klubbmärket: När en spelare som har varit länge i en klubb och kanske upplevt både ups and downs i klubbens färger, går bananas av glädje över ett gjort mål eller över en viktig seger, gör det: Då blir du ett barn med första biten lördagsgodis i munnen. När en spelare som har gått igenom hårda tider eller just tackat nej till någon annan klubbs lockrop, gör det, likaså.  Då blir man bara varm i hela hjärtat och nästan på riktigt fylld av kärlek till en människa man över huvud taget aldrig har träffat. Då får ens egna träskalliga lojalitet ett motsvarande, men så mycket vackrare, ansikte. Och däri uppstår ett magiskt möte.

Men när en spelare gör det bara månader före ett avsked, eller i en ny klubb utan en dags historia eller delande med klubben och deras fantaster. Då är det bara rakt igenom avskyvärt och faktiskt värt all avsky som människor kan uppbringa.

Det omotiverade kyssandet av klubbmärket. Det har inte bara gått inflation i det, det har spridit sig som en farsot eller som en digerdöd genom fotbollsvärlden. Dessa primadonnor, som byter lojalitet som du och jag byter fillingar. De har, genom sitt missbruk av kyssandet, förstört det, förfulat det och berövat oss ett sådant vackert uttryck för kärlek till en klubb, som för så oändligt många människor är rena bread and butter.

 

blog_gallery.jpg

Tyvär blir minus och minus inte alltid plus.

2: Den moderna toppfotbollens förfallande: Du behöver inte vara stofilt anglofil för att tycka att den moderna utformningen av sporten du älskar, pekar käpprätt åt skogen. För en klubb handlar det inte längre om att kanske våga investera i en ny långsidesläktare för att få in cash, och kunna växa från liten till stor. Inte om att utforma en bra utbildningsplan för att få akademin att producera blivande a-lagsspelare, eller att hitta en demontränare som kan förädla råvaror till världsstjärnor och i och med det klättra i seriesystemet.

För en fotbollsklubb som vill upp, handlar det numera i stället om att framstå som lika delar kommersiellt attraktiv som menlöst desperat. Hittar du en bra dosering av dessa, hittar klubben också rätt köpare, med rätt pengar i rätt tillgängliga fickor. Du behöver inte ens vara socialist, med fördelningspolitiska argument redo att kastas ut i åsiktsdjungeln. Du behöver bara vara en vanlig Svenne som råkade falla för ett visst lag i en viss sport, för att se hur illa dessa förvuxna småpojkar utan närvarande auktoriteter att sätta gränser för dem, gör med just din kärlek. Utan ett fungerande regelsystem, i form av exempelvis FFP, som med tydlighet efterföljs och vars brott omedelbart leder till bestraffning, kommer fotbollen att sluta som den amerikanska underhållningsbusinessen Wrestling. Förvisso lite smårolig och absolut ett acceptabelt alibi för att få dricka öl och äta chips, men långt ifrån det livselixir du, sedan länge, är beroende av.

1: The Interlull: Ånyo lider vi av ett rakt igenom onödigt speluppehåll på grund av rakt igenom onödiga träningslandskamper. Det är återigen en menlös stund av landslagsuppehåll, eller som Arseblogg valt att kalla det; The Interlull. Och vi är i och med detta interlull, inte bara berövade matcher med klubben i våra hjärtan. Vi skall också sitta med detsamma i halsgropen i dryga veckan, av ständigt berättigad rädsla för att en eller flera av de våra skall komma hem till London i obrukbart skick.

Min oro gäller främst Robin van Persie, som ett tag verkade ådragit sig någon sorts allergiskt relation till färgen orange. Så fort han drog på sig en matchtröja eller träningsoverall med den färgen, BOOM, borta åtta veckor, vilket på arsenalska betyder minst 16 veckor. Schweiz i kväll och Tyskland på tisdag. Låt de rättvisa fotbollsgudarna vara med oss.

För de länder som fortfarande kvalar är matcherna självklart berättigade. Men vem är så dum så den tror att du köpa lögnen om att det går att spela ihop en startevla exakt sju månader före mästerskapsstarten? Att du skall tro att de här träningsmatcherna har någon som helst betydelse för vad som kommer ske i Polen och Ukraina nästa sommar? Nope. Svaret heter inte alls förberedande sportslig verksamhet, svaret heter pengar. Pengar, makt och ännu mer av de båda. Förbunden ser chansen att mjölka än mer pengar ur varumärket fotboll och dess utövare men passar också på att synka detta med än mer (åter-) erövrad mark gentemot spelarnas arbetsgivare; klubbarna. Och således också dess inkomstgrund, de lojala fansen.

Chat

3: Vändningen: 0-0 mot Toons, 0-2 hemma mot foolsen och ja, ni vet, borta på Old Trafford. Detta uppföljt med 3-4 på Ewood Park. Då var man inte nöjd, då var man inte lugn och du kunde man inte känna något gott ur banden mellan hjärtat och klubben. Men sedan hände något. Långsamt, långsamt verkade i varje fall några av pusselbitarna sakta hamna på plats. De sent anlända spelarna fick vänja sig vid det stora att ha en kanon på sitt vänstra bröst och Wenger fick oss nästan att se ut som ett lag med försvarsspel.

Vi hade världens bästa Robin i laget och han fick sina följeslagare att hänga med. Att gå i rätt riktning och att kunna ta, och dessutom behålla en, ledning. Visst fick de debila kusinerna från N17 en seger de varken förtjänade eller mår så vidare bra av, men sedan förlusten mot Blackburn har vi spelat elva matcher, vunnit nio, kryssat en och bara förlorat en.

Vi är inte i hamn ännu. Vi är fortfarande på fel plats i tabellen, men vi har lagt ut kurs och lyckats vända den skuta som ett tag såg ut att vara på väg i kval. Det kan vara en temporär nyck, ett snabbt övergående infall, men det kan faktiskt också vara vändningen. Vändningen som gör den här säsongen till någonting helt annat.

 

blue_chez.jpg

Grande van Persie. Killen som tar dig härifrån.

2: Robin van Persie: Ur denne man kommer bara gott. Killen som, en vanlig eftermiddag på väg hem från jobbet, lär ha stannat sin bil för att gå ut och signera ett fans nr 10-tröja. Killen som kom till som med ett rykte om att vara bråkstake och näst intill omöjlig att få in i ledet. Denne kille är han som just nu leder oss. Framåt och uppåt. Den senare tiden har vi faktiskt spelat ganska bra, men när vi var som sämst och behövde honom som mest; då fanns han där för oss. Då tog han ett steg fram och gjorde målen vi så desperat behövde.

Nu är allt vi behöver bara hans signatur på ett nytt kontrakt. Gärna ett som sträcker sig långt över den tid då Platini med sällskap fått FFP att faktiskt fungera i verkligheten. Möts dessa ”om´s”, då är Arsenal med, då är vi hemma. Och då kommer Robin van Persie också vara odödlig och för alltid i våra hjärtan. van Persie är nu två och ett halvt år ifrån en potentiell testimonial. Kom igen Robin, låt oss fyllda av glädje, kärlek och respekt, få chatta om dig i många år till.

1: Jack Wilshere: När han på planen nu lyser med sin frånvaro, passar han på att blåsa liv i elden i våra hjärtan. Och i den kärlek vi bär på, till honom och till det han symboliserar. När han går ut med uttalande om att han älskar klubben och vill vara i den karriären ut, så skänker han oss inte bara en känsla av en vacker framtid, hopp om en morgondag och en tid bortom mörkret. Han knyter också sådana band man inte längre trodde fans. Där den lojalitet som i så många fall bara är tillfällig kosmetika, faktiskt kanske skulle kunna existera i verkligheten. 

Jack Wilshere är förvisso en nästan unik fotbollstalang, men han är också en del av en kull unga Arsenalspelare vilka skulle kunna bli vår framtida stomme. Spelare som växt upp tillsammans och som stöpts i samma form, förhoppningsvis både fotbollsmässigt och värderingsmässigt. Där banden till klubben flätas samman med de sociala banden till varandra och som väver en fana så tålig och så stolt att hissa så högt.

 

goodzilla87_jw.jpg

Jack och bönstjälksbenen ser ut att behöva sig en omgång i gymmet.

Så Jack Wilshere och hans uttalande om sin framtid i klubben hamnade på chattens förstaplats. Nu får vi bara hoppas på snabbt tillfrisknande och en snar comeback utan en massa set-backs och långa startsträckor. För om unge Jack säger sig behöva Arsenal, så är det ingenting mot hur mycket Arsenal behöver sin Jack Wilshere.

Så, nu är jag färdig för den här veckan. Det blev en stor Shit-chat denna gång. En massa löst dravel, hjärta-smärta i kubik och en herrans massa relationellt drönande. En sorts D&M in weekend edition. Jag hoppas att det föll er i smaken och hoppas att ni är redo för kommande varianter, vilka troligtvis kommer vara mer slimmade, tighta och lighta. Och mindre megarektiska, eller rent av megalomana än denna veckas. Fast jag kan ju inte lova…

 

Bilder från flickr.com: Fabregas: ”Blog Gallery”. gready bastard: ”Massimo Usai”.

Robin van Persie: ”blue chez” och Jack Wilshere: ”goodzilla87”

Läs mer

Sidor