Medlemmar: 6167 st.
Visa menyn

Davidsson & Mannen

En önskelista med namn

Davidsson och Mannen – fre 29 jun 2012 kl 05:57

I föregående inlägg gick jag igenom vad vi i nuläget har i truppen och listade därefter vilka spelartyper/platser i truppen vi saknar och därför behöver komplettera med. I sista stycket gick jag i galen tunna och utlovade exempel i form av namn på spelare jag önskar till klubben för att fylla de vakanser jag upplever vi fortfarande har.

Min önskelista såg ut så här:
1: En kreativ mittfältare/ersättare för Fabregas
2: En riktig yttermittfältare
3: En rutinerad andremålvakt

Som ni vet så är det där med önskelistor inte helt enkelt. Jag hade kunnat skriva: ” Rooney, Xabi Alonso och Ronaldo (inte den portugisiska hårvårdsprodukten, utan den gamle fete från Brasilien)”, men väljer istället att rikta in mig på spelare som i nuläget är, eller skulle kunna vara, realistiska för oss. Jag har också valt att rikta in mig på spelare som skulle kunna vara redo att kliva in med en gång, utan att behöva år av tillvänjning eller på tillväxt. För spänningens skull har jag valt att göra min lista i bakvänd ordning enligt följande:

En rutinerad andremålvakt:
Förutsättningen för denna affär är att den skall vara inom relativt tight budget, att det skall vara en rutinerad och EPL-van snubbe som kan leverera på kort varsel, samt vara en person som kan acceptera en roll som back up till den, får man anta, givne Szczesny.

3: Mark Schwarzer: Vem minns inte alla rykten och turer kring denne australiensiske landslagsmålvakts eventuella övergång till Arsenal, för ett par säsonger sedan? Rykten florerade värre än i en högstadieskolas bamba och endast en skada på den påtänkte ersättaren David Stockdale skall, enligt några av dessa ihärdiga rykten, ha hindrat Fulham från att i augusti –10 göra Schwarzer till Arsenalmålvakt.

Nu har Schwarzer hunnit bli 39 år och nämnde Stockdale har fått Martin Jols välsignelse varför affären faktiskt skulle kunna bli av. Det ryktades att Wenger, under den intensiva ryktessommaren –10, lockade Schwarzer med en framtida roll i ledarstaben, vilket skulle kunna innebära att den gode Mark har ett eller ett par år på bänken i sig innan han sadlar om och blir målvaktstränare. Han har kontrakt till sommaren –13 och kan tänkas kosta runt en miljon pund att få loss.

zawtowers

Gammal kärlek rostar aldrig? Bild från Flickr.com: ”zawtowers”

2: Thomas Sörensen: Med över fyra hundra matcher i den engelska toppfotbollen är denne 36 årige dansk allt vad en rutinerad andremålvakt kan önskas vara. Han har spelat i sin nuvarande klubb, Stoke City, sedan slutet av juli –08, men har under senare år allt mer hamnat i skuggan av den bosniske landslagsmålvakten Asmir Begovic.

En ryggskada satte stopp för Sörensens medverkan i sommarens EM, men är alltjämt en målvakt som, trots sin ålder, är att räkna med. Bra i luften, en god kommunikatör och hinkvis med erfarenhet att ösa ur. Han har kontrakt med Stoke till och med sommaren –14 och beräknas ha ett ungefärligt marknadsvärde på ca £ 800 000.

1: Craig Gordon: Den skotske landslagsmålvakten Gordon kom i augusti –07 till Sunderland från modernklubben Hearts. Han gjorde det efter att bland andra Wenger studerat honom och dessutom talat oerhört gott om honom som potentiell stormålvakt. Men hans då rekordhöga prislapp för en målvakt inom den brittiska fotbollen, £9 miljoner, avskräckte Arsenals klubbledning men uppenbarligen inte Sunderlands.

Ett elakt armbrott med tillhörande konvalescens, adderat till Sunderlands nästan huvudlösa management gjorde att Gordon förra sommaren, hux flux, plötsligt fann sig som nummer tre efter de inhandlade Simon Mignolet och Keiren Westwood. Tre förstemålvakter i en klubb som Sunderland kan bara sluta på ett sätt och den brittiska fotbollshistoriens näst dyraste målvakt, efter de Gea, är nu fri att lämna klubben gratis. Så kan det gå.

En riktig yttermittfältare:
Liksom i fallet ”kreativ mittfältare” kan man här smeta på med de vackraste av namn. Vi kan referera till rykten om att Wenger var och drog i Hazard, har talat väl om Dortmunds nysignade Reus eller spekulera i glassgubben Messis egentliga DNA-status. Men jag har valt att till stor del se över rimliga alternativ för en klubb i vår situation, samt med två undantag medvetet valt att hålla mig i närområdet, det vill säga till spelare som redan har erfarenhet av spel i England.

meganallene

Ett nyförvärv i klubbägarfamiljens smak? Bild från Flickr.com: ”meganellene”

3: Clint Dempsey: Ett fotbollens Kinder Egg, som kan spela central mittfältare, striker och yttermittfältare/winger. Skjuter bra med båda fötterna och med en all american never say die-attityd som för det mesta håller sig på rätt sida av fotbollslagen. Den 29-årige texaspojken gjorde föregående säsong 17 mål och passade till ytterligare 7 och gjorde efter säsongens slut klart för allt och alla att han nu, efter fyra och ett halvt år på Craven Cottage, känner sig redo för att spela i ett Champions Leaguelag.

Dempsey är kontraktsbunden till Fulham fram till sista juni –13 och borde kosta uppemot £ 7-9 miljoner. Hans ålder kanske skulle kunna pressa ned priset något men hans prestationer i såväl ligan som i det amerikanska landslaget, gör det inte. I Dempsey skulle vi inte bara få en spelare som du kan sätta in på nästan varje offensiv plats, utan även en spelare som kan sätta både tempot och nivån på de individuella insatserna i laget.

2: Adam Johnson: Nu vet jag att man inte skall blanda in smuts, smörja och elände i något så vackert som fotbollslaget Arsenal och att man således inte skall ha någonting att göra med en klubb som Manchester shitty. Men eftersom den klubben inte bara valt att misshandla den moderna toppfotbollen i allmänhet, utan även vissa enskilda spelare, så vågar jag mig på fräckisen att önska deras Adam Johnson till Arsenal.

Född i Sunderland 1987 med några barndomsår i rivalerna Newcastles, men med sin huvudsakliga fotbollsfostran i plantskolan Middlesbrough, togs han till shitty i januari –10. Väl där imponerade han enormt med två ypperliga inläggs- och skottfötter, samt med ett allmänt stabilt spel på en gammal hederlig högerytterposition. Nu när klubben köpt fotbollsvärlden sönder och samman har Johnson, med sitt konventionella ytterspel som tydligen inte längre passar sig, sjunkit djupt i den bäbisblåa sörjan. Fick just över femton ligamatcher från start men gjorde, kryddat med några inhopp, på dessa ändå 6 mål och 6 assist.

Trots att allt som rör shitty blir svindyrt och högst oskönt, hoppas jag på en rejäl garagesale uppe i nordvästra Enlgand, där vi hugger på en realappspåhängd Johnsson och handlar in honom till inte allt för mycket mer än de £ 8 miljonerna shitty betalade. Vi lär inte få några fräcka finter och youtubeshowande, men en oerhört kompetent ytter av högt europeiskt snitt.

Ny bryter vi för idag och har, med frågan om vilken yttermittfältare jag har högst upp den delen av min önskelista, en klipphängare som heter duga. Vi har således betat av tre alternativ till andremålvakt, två av tre alternativ till yttermittfältare/winger och skall i nästa inlägg summera listan genom att nämna mitt förstaval på yttermittfältsplatsen och tre kreativa centralt belägna mittfältare jag skulle kunna se i vår klubb. På återseende då.

Läs mer

Vad har vi nu och vad vill jag ha?

Davidsson och Mannen – mån 25 jun 2012 kl 23:00

Först vill jag betona att jag, trots att jag älskar att skriva om mig själv i tredje person och trots rubrikens eventuella refererande till föregående inlägg, inte på något sätt jämför mig eller mina åsikter med föregående inläggs huvudperson, Robin van Persie och dennes syn på klubbens morgondag. Dock kändes det lägligt att följa upp mina spekulationer kring vad han önskar till klubben, med att berätta om vad jag anser klubben behöva för att återigen bli konkurrenskraftig och kanske till och med likna det klubben en gång var. Jag menar, något skall man ju ha för att man skriver blogg, viss spekulationsrätt kan man väl antas inneha, eller?

I Häck väck våt fläck-inläggen redogjorde jag för vilka spelare jag önskar skall lämna truppen och kommer nu att nysta i vad jag anser att vi egentligen behöver. För i och med att Giroud idag blev klar för oss och att M’Vila förhoppningsvis är på väg, skulle vi tillsammans med Podolski, ha inhandlat tre ganska etablerade namn till vår trupp. Och detta före första juli. Men är detta tillräckligt?  Är vi i och med dessa transaktioner åter till den nivå då vi kan utmana om ligatiteln och hävda oss i europaspel långt in i maj? Har vi vad vi behöver för detta? Behöver vi ytterligare förstärkning och vad skall den, i så fall, bestå av?

I och med de två gjorda och det högst troliga inköpet, har det i mig väckts en del funderingar kring om Wenger faktiskt är på väg att byta spelsystem, men jag skall lämna den diskussionen till ett senare tillfälle och hålla mig kvar vid vad vi har och vad vi behöver utifrån nuvarande 4-3-3, eller 4-2-3-1 som vissa anser oss använda.

Fid aka Theo5

Målvakter: Szczesny, Mannone och Martinez
Fabianski sägs vilja söka sig till ny arbetsgivare för att få speltid och Mannone har uttalat sig sugen på att permanenta flytten till Hull, men jag tror ändå Mannone kan tänka sig EPL-bänken ett år innan han realiserar eventuella flyttankar. Jag hade gärna sett en rutinerad back up i truppen, en Mark Schwarzer eller kanske till och med en Robert Green, men efter föregående somrars Schwarzer-ryktes-infernon tror jag den dörren är stängd och Green har i dagarna skrivit på för QPR, så där rök de chanserna.

Ända sedan Steve Bruce köpte Keiren Westwood, har Craig Gordon ryktats vara på väg från Sunderland vilket, enligt mig, hade varit en oerhört bra värvning att backa upp den givne förstemålvakten Szczesny med. Gordon är, från och med 120630, dessutom fri att gå utan ersättning, vilket kanske skulle kunna tala för att de wengerska nyporna kanske försöker grabbar tag i lite skotsk målvaktskompetens att ha när stormarna blåser över den arsenalska skadehimlen.

Jag hoppas vi köper en rutinerad vattenbärare som man inte skulle förfasas över få se spela några matcher per år. En Jens Lehman minus fyra år eller någon som nämnda trio rutinerade EPL-spelare, men jag tror att Wenger kommer att lita så mycket till Szczesnys fysik tillsammans med Mannones utveckling vid Kingston att de, tillsammans med den unge argentinaren Damian Martinez, kommer att bilda målvaktsbesättning nästa säsong. 

Fid aka Theo 7

Försvarare: Mittbackar: Koscielny, Mertesacker, Vermaelen, Djourou, (Miquel och Bartley). Ytterbackar: Sagna, Jenkinson, (Yennaris), Gibbs och Santos.
Djourou twittrade ut sin lojalitet till Arsenal så att hela världen kunde dra en lättnadens suck, medan Ligue 2-segrarna SC Bastia verkar ha dragit öronen åt sig när de fick se Squillacis lönekrav. Jag utgår dock från att Squillaci gjort sin sista insats för klubben, vilket då lämnar oss med tre bra mittbackar, en bra back up och två unga killar förhoppningsvis på väg upp. Miquel har redan visat sig vara enormt mycket bättre än nämnde Squillaci, medan Bartley är omgärdad av både framtidsförväntningar men även av digert skade-CV samt lite blandad kritik utifrån sina insatser under låneperioderna i Rangers.

I Sagna har vi en av ligans bästa ytterbackar och i Jenkinson en inte bara acceptabel underhuggare utan även ett hjärta som klappar för klubben. På andra sidan centrallinjen har vi Gibbs som tidigare kallades för engelska landslagets näste vänsterback men sedan bromsades upp av ständigt återkommande skadeproblem. Som hans skadeersättare inhandlades i höstas Santos in och ja… ett innovativt vänsterbacksspel i den offensiva tredjedelen och ett lite vågat försvarsspel, vilket ger oss en ytterbackssida som är mycket bra och en som är helt okej med potential att bli bra.

Ett tag ryktades Ajax Jan Vertonghen till oss, men när han skrev på för det lilla vita laget i norr, så dog allt var rykten kring backar till Arsenal ut. Eftersom jag med all tydlighet vill understryka att jag önskar Squillaci ett snart avsked från klubben, anser jag truppen har en tom plats att fylla. Frågan är dock vilken kvalité du får när du erbjuder platsen som fjärde eller femte mittback, varför det kanske ändå är bättre att ge den platsen till någon av nämnda herrar Miquel och Bartley.

Fid aka Theo 4

Mittfält: Centrala mittfältare: Wilshere, Arteta, Rosicky, och Song. (M’Vila, Coquelin, Frimpong, Lansbury, Ramsey, Diaby, och Denilson).
Många tycker att det är trångt på Arsenals centrala mittfält, men jag är inte en av dem. För av klubbens alla centrala mittfältare tycker jag att fyra, kanske fem med det potentiella nyförvärvet M’Vila, håller klassen, medan resterande del i bästa fall kan fungera som truppspelare, men i de flesta lägen borde skippas iväg och lämna plats för annat.

Frimpong är älskad för sin kämpalust och Arsenalhjärta men enormt hämmad av alla sina skador och sitt än så länge ganska otyglade humör. Ramsey var en gång väldigt lovande till han mötte sin Shawcross, och har sedan dess aldrig riktigt blivit sig lik. Diaby och Denilson behöver vi inte ens beröra medan Lansbury, vad jag än hoppas/hoppats om honom, snart har passerat den ålder då man kan anses lovande och just checkat in på the Last Chance Saloon.

Wilshere är inte bara enormt efterlängtad utan även utan dess like upphaussad och vi måste nog börja inse att han inte kommer gå rakt in och leverera som han gjorde våren –10. I bästa fall kommer han vara ikapp någon gång i vinter, men i värsta fall kommer han få fortsatta setbacks eller kvalitetsmässigt hämmas av återkommande skadeproblem.

Är ryktena om M’Vila sanna har Wenger äntligen tagit ansvar för ett problem som han tidigare givit intryck av att blunda inför och det inköpet skulle inte bara bredda vårt sårbart tunna centrala mittfält, utan även höja förmågan att täppa till det för motståndare i deras önskan att passera. En match utan Arteta skulle kunna innebära något annat än en på förhand förlorad och Song skulle kunna lufsa fram till chipningsposition utan några defensiva dubier.

Dock finns det stora problemet olöst kvar, nämligen det att vi, trots att det snart gått ett år sedan fotbollsvärldens absolut mest smutsiga transfersåpa fick sitt slut, ännu inte har ersatt Cesc Fabregas. För trots Rosickys fina vår, trots Wengers funderingar på att centralisera AOC och trots att Wilshere enligt Wenger är predestinerad att spela i den så kallade DB10-rollen, har vi idag inget självklart kreativt nav på det centrala mittfältets offensiva spets. Och så länge Wenger fortsätter matcha laget i 4-3-3 och ha RvP som så kallad falsk 9:a, och inte som 10:a bakom en striker, så kvarstår tomrummet som den fallne katalanen lämnade efter sig.

Fid aka Theo 6

Anfall: Strikers: van Persie, Giroud och Podolski. (Chamakh, Park). Ytteranfallare: (Podolski) AOC, Gervinho, TW14 (och Miyaichi).
Jag utgår helt frankt från att van Persie kommer att lockas till påskrift av nytt kontrakt, varför han är själva utgångspunkten i vårt anfallsspel. Lukas Podolski fungerar bra både som central anfallare och som ytter, även om jag då vill se honom komma in från högerkanten med rätt fot vänd inåt banan. Nyanlände Giroud är väl att anse som en rak back up för RvP eller som alternativ om Wenger väljer att flytta ned Robin till platsen som kreatör eller helt enkelt byter spelsystem. Oavsett så tycker jag att vi numera har en god täckning i det centrala anfallet.

Som nämnts tidigare så utgår jag ifrån att både Chamakh och Park, så fort van Persie förlängt, inser läget och lämnar klubben. Detta lämnar oss till de offensiva kantplatserna vilka jag, trots Podolskis anländande, finner en aning bleka. Jag utgår ifrån att Gervinho gör som så många andra tidigare och lämnar den svåra förstasäsongen bakom sig för att i höst prestera i nivå med vad han gjorde i Lille. Jag hoppas även att Wenger ger AOC chansen att visa oss att fjolårssäsongens gnistrande ljus inte bara var temporära tomtebloss utan mer av en bitig Bobby i vardande.

Walcott har en hel del att bevisa och hans position i klubbens hierarki torde, trots van Persies gillande, vara inte helt säkerställd. Vi kan liksom inte pytsa ut en mille i veckan för en snubbe som ständig springer på utsidan, fepplar med bollen eller irriterat gestikulerar mot medspelare för att de slagit en för smart passning. Miyaichi bör lånas ut till en bollspelande mitten- eller bottenklubb i ligan och lämnar, tillsammans med Arsjavins separation, lätt och ledigt plats för inköp av en riktig ytter. Inte en central mittfältare som Wenger försöker skola om och inte heller en offensiv ytterback som han försöker ge planens sista tredjedel till, utan en winger, en riktig ytter som kan ta sig runt sin gubbe på båda sidorna (dock inte samtidigt) för att sedan leverera inåt i banan. 

Konklusion: Önskelistan i prioritetsordning, där det första är ett absolut måste och de två andra mer än gärna värda att uppfylla. Utifrån truppens utformning i skrivande stund önskar jag att Wenger och CO handlar in följande spelartyper:

1: En kreativ mittfältare/ersättare för Fabregas
2: En riktig yttermittfältare
3: En rutinerad andremålvakt

I nästa inlägg ger jag er namnen på vilka jag önskar, eller så låter jag bli. Vi får se. Up you Gunners!

Samtliga bilder från Flickr.com: av en snubbe/snubba

som kallar sig Fid aka Theo

Läs mer

Vad vill van Persie ha?

Davidsson och Mannen – tor 21 jun 2012 kl 11:17

Vi kan tycka vad vi vill om saken, men vi sitter i den sitts vi nu sitter: Så länge FFP inte har prövats i juridiska instanser, kommer vi aldrig att kunna konkurrera med oljelagens lönekuvert och våra stjärnor kommer alltid att kunna använda en strävan efter att vinna titlar för att spackla över sin egen girighets fula tryne. Gräset kommer alltid kunna vara grönare på andra sidan staketet och briljansen i sedlarnas tryckfärg likaså.

Förra sommaren var det Samir Nasri, tidigare har det varit Cole, Touré och Adebayour och denna gången är det vår lagkapten Robin van Persie som är målet för pengalagens smekande locktoner. Locktoner som Wenger och Arsenal bara kan stå bredvid och lyssna till, utan möjlighet att överrösta eller dränka.

Det Arsenal däremot kan locka med är en plats längst uppe i lagets hierarki, tjockaste kuvertet i klubbens historia och, till detta även, ett ganska stort mått av inflytande över klubbens beslut. De två förstnämnda har van Persie antagligen redan och det tredje skall han enligt ryktena nu också börjat nosa på. Det talas om att han, i mötena med Wenger och Gazidis, sagt att han gärna svär klubben sin trohet, men detta under förutsättning att klubbledningen formar truppen på ett sådant sätt att vi faktiskt kan utmana om titlar. Att han krävt X antal nyförvärv i X kvalitetsnivå.  

Till detta, ännu obekräftade rykte, kan man ställa sig på ett flertal olika sätt. Dels kan man hävda att en spelare aldrig är större än klubben och aldrig har rätt att ägna sig åt utpressning av den klubb vi fans bär så nära hjärtat. Men man kan också anse att RvP här gör just oss fans en enorm tjänst. Detta när han använder sitt mandat (läs: 37 mål säsongen 11/12) för att leda klubben i en riktning som enormt många av oss önskar. Att han mer eller mindre tvingar klubben att köpa spelare som kan göra oss till det storlag vi en gång var, även om det är på bekostnad av Wengers Project Youth 2.2.

Själv är jag faktiskt odelat positiv till denna eventualitet. Ägnar den gode Herr van Persie sig åt ett visst mått av utpressning för att få klubben mer konkurrenskraftig, är jag den förste att ställa mig upp och hävda att ändamålet verkligen helgar medlen. Att det till och med kan vara så att han gör både klubb och oss följare en enorm tjänst, att han till och med kan gå till historien som en bidragande orsak till att vi, kanske inte vände kurs, men slog in på en något rätare. Så jag måste erkänna att jag faktiskt hoppas att detta scenario är verkligheten och att han just nu bara sitter och väntar på att .com skall publicera bilder på Wenger bredvid internationellt eftertraktade storstjärnor som storleende står och håller upp sina nytryckta Arsenaltröjor.

Frågan som kvarstår är dock: Vad vill han ha, vilken nivå på spelarkvalité kräver han? Vad är tillräckligt och kan klubben över huvud taget tillgodose hans önskemål?

London most wanted

Hur får man Londons mest eftertraktade att stanna? Bild: manutd-Mats

Wenger gick så sent som i förrgår, ut med att han var hur säker som helst på att van Persie skall stanna i klubben. Nu har vi förvisso hört sådant om både en och två spelare som sedan kom att lämna oss, men det skulle faktiskt tyda på att Wenger har spelare på gång in i klubben. Spelare som han antingen hoppas eller vet håller klassen, eller kanske till och med rådgjort med van Persie kring?

Arsenal har redan säkrat Lukas Podolskis tjänster och det ryktas nu rejält om att både Stade Rennais Yann M’Vila och den nyblivne ligamästaren Olivier Giroud är på väg till klubben. Om ryktena är sanna och de skriver på för oss, är det tillräckligt? Är det tillräckligt för att utmana om ligasegern och, framför allt, är det tillräckligt för att bida Robin van Persie?

Offensiven: En av föregående säsongs stora snackis var att van Persie, inte bara stod för merparten av våra mål utan även, uttryckte en ganska stor irritation över andras oförmåga att bistå till produktionen. Wengers svar på det var att värva Podolski som gjorde 18 mål och hade 11 assist i Bundesliga. Den eventuellt blivande Arsenalspelaren Giroud stod för 25 mål och 12 assist, förvisso i fransk fotboll men ändock 25 mål och 12 assist. Så i RvP, den redan inhandlade Podolski och den av arsenalrykten omgärdade Giroud har vi plötsligt en trio med sammanlagt 86 mål och 36 assist säsongen 11-12. Problem solved?

I min värld är Marouane Chamakh inte så dålig som många andra upplever honom. Han är bara, efter RvP’s återkomst från skadehelvetet, rejält nedkyld i den box Wenger förpassat honom till. Men ändå skall hans 57 mål på 230 matcher för Bordeaux ställas mot Girouds 33 på 71 i Montpellier, vilket skulle kunna tyda på att Giroud faktiskt är en bättre spelare än Chamakh. Och kanske också att Giroud kan komma att bli mer nyttig för ett lag som Arsenal än vad Chamakh blev.

Defensiven: Ett annat problem klubben hade föregående år var att vi släppte in hela 49 mål på de 38 ligamatcherna. Detta trots en oerhört lovande målvakt och en faktiskt ganska välspelande backlinje, vilket återigen pekade på det hålrum som det moderna Arsenal tenderat att låta uppstå just framför backlinjen. Ett hålrum som Flamini och Gilberto täckte men som den mantelaxlande Song, de två senaste säsongerna, i många lägen övergivit för att slå läckra chippar till RvP. Om ryktena stämmer så svarar Wenger på detta genom att inhandla franska ligans bäste, och tillika det franska landslagets, defensive mittfältare Yann M’Vila. Ett fall och en lösning?

För en defensiv mittfältare i ett lag som åkte ur sin division, kan det där med statistik vara lite både och. Klart är däremot att han uppenbart platsar i det franska landslaget (där i och för sig en snubbe som Diaby verkar ha haft någon form av plats) och att han där inte bara spelat som defensiv mittfältare utan även, bredvid Alou Diarra, haft någon form av det vi arsenalister kallar för, Arteta-roll. Och hur gick det för Arsenal de matcher Arteta var frånvarande med skada? Ja, just det… vi vann bara en enda.

Framtiden: Så är dessa, i nuläget troliga spelarinköpt, tillräckligt? Är dessa spelare vad han vill ha? Är dessa spelarinköp, ett bekräftat och två stycken i nuläget troliga, tillräckligt för att van Persie skall sätta igång den dominoeffekt där hans påskrift leder till fortsatta framgångar? Som i sin tur, trots att vi inte kan tävla med de blodhänta oligarkernas leksaker, gör oss mer attraktiva för spelare på gränsen till världsgenombrott, vilket i sin tur leder till..?

Läs mer

Spelschemats första månad vs Transferfönstrets sista

Davidsson och Mannen – mån 18 jun 2012 kl 09:18

Nu har Premier Leagues spelschema börjat sippra ut och till slut blivit offentligt tillgänglig för alla oss som suktat så länge. Vi som vill planera in Englandsresor, vi som vill veta hur våra relationella kartbilder kommer att te sig kommande höst eller bara vill återfå sitt Arsenal. Vi som bär vårt lag närmast hjärtat och vi som vet om att vi ändå, oavsett vad vi än må har sagt och lovat, kommer vara slav under begäret ännu en höst, ännu en vinter och ännu en vår.

I dag kan vi slutligen slå fast att vi inte kommer att starta ännu en säsong med spel mot foolsen, utan denna gång göra det genom att ta emot Martin O’Neills Sunderland, på Emirate Stadium. Därefter åker vi upp till Helvetets Håla och möter Stoke för att sedan dra vidare till dysfasins hemstad och möta stadens röda lag första september.

Efter bortamatchen mot foolsen har UEFA knött in ett sådant där högst oskönt landslagsuppehåll innan livet åter får sin mening och innehål, för oss som är Arsenal, i form av matcher mot Southampton hemma, Champions Leaguestart och bortamatcher mot då båda pengabröderna shitty och chealsky.

smogan27

Så i den takten kommer vi börja vår vandring och mot de olika motståndarna/motstånden kommer vi att ta avstamp. Vi minns ju alla i vilken form klubben var i när förra säsongen skulle till att starta. Vi minns alla turerna och oturerna under transferfönstret som då höll på att stänga och vi minns det sönderfall klubben kändes vara i. Vi minns 8-2 på Old Trafford och vi minns känslan av att nu går det f-n åt h-vette.

Så med den erfarenheten i ryggen och det nya spelprogrammets inledning framför oss, är det bara att be till fotbollsgudarna, om de efter shittys ligavinst och chelskys dito i CL fortfarande kan tros lyssna, och hoppas att vår trupp faktiskt denna gång är satt när ligan börjar. Att vi inte går till spel med hälften av pusslets bitar fortfarande saknade och med en herrans massa frågetecken ståendes som spön i backen. Att vi vet vilka spelare vi kommer att ha att tillgå säsongen 12-13. Att vi har gjort oss av med de som skall lämna, redan inhandlat deras ersättare och dessutom kryddat det med än mer spetskompetens.

Om detta kan jag bara hoppas, lite på klubbens styrande händer och sätta min tilltro till livets goda. Jag kan hoppas och jag kan minnas känslan av nervositet, spänning underbart kittel i magen när allt man har sett fram emot så länge, plötsligt skall till och börja. Men jag vet inte i vilken form vi kommer vara, jag vet inte om himmeln kommer vara soligt ljus eller täckta av orons mörka moln.

Så därför undrar jag hur ni ser det och hur ni tror vi kommer att ha det under säsongens inledning och transferfönstrets avslutning: 1: Vad tycker ni om programmets början och Arsenals chanser i dessa inledande matcher?  2: I vilken kondition tror ni truppen är när ligan väl börjar?

F-n vad man redan har börjat längta. Och vad tror du om den starten?

Bild från Flickr.com: "Smogan27".

Läs mer

Häck väck våt fläck, del 3: De Eventuella -Some nasty sprängstoft

Davidsson och Mannen – fre 15 jun 2012 kl 06:42

Idag skall vi avsluta Häck väck våt fläck-trilogin och vi skall göra det genom att närma oss de spelare som eventuellt kommer, eller för den delen borde, lämna klubben i sommar. I denna del kommer jag försöka hålla mig så mycket som möjligt till fakta, men även tillåta mig att spekulera än mer hej villt än brukligt. Så sätt dig ned i kontorsstolen, greppa din kaffemugg och se sådär oerhört upptagen ut, som bara du kan, för nu kör vi.

Henri Lansbury: Av alla unga spelare som klubben genom åren givit på tok för stora kontrakt, inte för att de presterat utan på grund av förhoppningar om framtida prestationer, är Henri Lansbury den jag tycker absolut mest om. Född i snar närhet till den mörkblåa linjens ändstation och, med undantag för en kort sejour som pojklagsspelare i Norwich, Arsenal sedan barnsben. När han kom fram i a-laget var det som en Ray Parlour 2.2 och mitt gamla bedagade Arsenalhjärta bultade av hopp om återupprättelse av en svunnen spelartyp.

Lansbury anses av många ha hamnat som gisslan i Wengers utomengelska ungdomssatsning, där han ständigt ha fått sett sig omsprungen av spelare, trots att han alltid ansets som enormt talangfull. Han har lånats ut till Watford, Norwich och West Ham och således fått nästan tre säsonger i The Championship. Dock var han, under senaste sejouren i andraligan, under Sam Allardyces överinseende vilket skulle kunna förstöra vilken lovande karriär som helst.

Samtidigt som han inte slussats fram i Arsenal i den fart man hade kunnat hoppas på, så har han de senaste säsongerna varit given i det engelska U-21landslaget, där han bland annat överglänst spelare som bytt EPL-klubb för miljontals pund. Om Lansbury bara får en tredjedel av alla de chanser som spelare som Denilson, Diaby och Ramsey har fått, så är jag inte bara fullt nöjd, utan även övertygad om att han kommer att göra sig förtjänt av i varje fall en rotationsplats i laget.

Jag hoppas Lansbury får chansen i klubben och då kanske inte som högerback när man ligger under med sex bollar på Old Trafford. Att han får möjlighet att visa inte bara sin passningskompetens och hästspark till skott, utan även sin parlourska frenesi och vilja att ta sig mellan straffområde till ett annat i högsta möjliga fart. Men jag tror inte så blir fallet… Dels för att Wenger hittills varit oerhört snål med chanserna och även för att även Lansbury kommer att behöva inskolningstid. En inskolningstid som Wenger givit till andra men hittills, alltså, inte till den gode Henri.

Arsenals mittfält är knökfyllt, men tyvärr inte bara av nyttig kompetens utan även av sådant som vi inte har nytta av. Skall Lansbury ha någon chans att ta en plats i laget, måste Wenger skeppa iväg lite proven deadwood och ta en mängd högst osköna beslut. Det tror jag inte kommer att ske. Henri Lansbury kommer i stället gå till ett lag på tabellens nedre eller mittersta del och har han tur så får han en tränare som förstår att förfina även hans mer finstilta sidor. Behov av att sälja: 0 %. Möjlighet till det: 85-90 %.

Vito Mannone: Mannen med det poetiskt mafiosiska namnet kom till Arsenal sommaren –05 och spelade bara några veckor senare i den klassiska försäsongsmatchen mot Barnet uppe på Underhill. Efter ett års spel i junior- och reservlag började tiden av utlåning för den unge italienaren. Först några ganska dåliga månader i Barnsley, sedan vintern 10-11 i Hull City och sedan ännu en vinter och vår i Kingston upon Hull. 

Emellan dessa låneperioder hann Mannone dock med att spela en handfull a-lagsmatcher för Arsenal. Dels den ligaavslutande matchen mot Stoke, maj –09, men även ett antal matcher hösten –09, då både Almunia och Fabianski var skadade, av vilka matchen mot Fullham på Craven Cottage stod ut som en smått mästerlig insats. I januari –10 skrev han på ett nytt långtidskontrakt med Arsenal, bara för att se sig återomsprungen av de båda då kurerade Almunia och Fabianski.

Mannones tid i Arsenal har inte direkt kantats av timing. För de stunder då killarna framför honom i ledet varit skadade och lämnat potentiell lucka att fylla, har Mannone antingen varit i Hull eller själv skadad. Och då han så varit, har han tvingats se på när Wojciech Szczesny sprungit förbi honom i hierarkin, i vilken han då sjunkit ännu ett pinnhål.

Nu när Almunia är entledigad och Fabianski ryktas söka speltid annorstädes, kan man anta att Mannone har andraplatsen i snart räckhåll. Dock undrar jag om den verkligen lockar honom. För under hans senaste tid i The Tigers har han inte bara spelat bra och sagt sig trivas fint i Yorkshirestaden, utan det har allt mer antytts att en permanent övergång är stundande. En övergång som då skulle innebära en habil tillvaro i ett inte helt oävet Npower Championshipgäng, som inte helt saknar framtidsutsikter. Behov av att sälja: 0 %. Möjlighet till det: 75-80 %.

Johan Djourou: Kung Mango of The Arsenal är en kille som liksom blandat och givit ända sedan han, första augusti –03, kom till klubben som liten plockfrukt. Om man bortser från säsongen 07-08 som han spenderade i Birmingham FC, har han dock varit klubben trogen i en herrans massa år och sägs vara väldigt populär bland de andra i laget. I unga år agerade han central mittfältare medan hans huvudsakliga position i Arsenal, trots upprepade önskemål om plats på det centrala mittfältet, har varit som mittback. Han har, av tränare Wenger, också tvingats till en del mindre lyckade inhopp på högerbacksplatsen.

Liksom många andra arsenalspelare genom åren, så har Djourous väg varit kantad av en himla massa skadefrånvaro. Hans lapp i det arsenalska kösystemet har ständigt lämnats över till andra spelare, just på grund av dessa skador. Säsongen 10-11 var det, på grund av andras skador, dock hans tur och han bildade ett tämligen habilt mittbackspar tillsammans med Laurent Koscielny, vilket mycket beroende på JD´s återkommande skador, mattades betänkligt mot slutet av säsongen.

Senaste säsongen, 11-12, spelade Djourou 27 (19+8) matcher för klubben och han fick den för honom ganska obekväma uppgiften att täcka upp på en högerbacksplats han inte alls var bekväm med och således presterade ganska ringa på. Jag tror att vi arsenalfans tenderar att döma honom utifrån dessa insatser, vilket skulle kunna vara en smula orättvist.

På senare tid har det ryktats om att Djourou önskar mer speltid och att han skulle kunna få det, främst, i Serie A. Detta dementerade han, bara för några dagar sedan, på Twitter där han underströk sin lojalitet till nuvarande arbetsgivare och avfärdade alla rykten om stundande flytt, som varandes bara just rykten. Hans eventuella avresa från klubben är också avhängd på vilken ersättare Wenger, i så fall, handlar in. Behov av att sälja: 20-40 %. Möjlighet till det: 70-80 %.

Aaron Ramsey: I denne pojkvasker har du den gamla klassiska 10 000-kronors-frågan i ett nötskal. För i Aaron Ramsey investerade Wenger oändligt med prestige när han, i juni –08, knäppte Sir Alex Ferguson på den digra snoken, signade detta walesiska framtidshopp och säkrade ännu en ljus fotbollsframtid. Ni vet ju alla hur det gick med den framtiden och ni såg ju alla hur ärkesvinet Ryan Shawcross firade sin landslagsplats genom att släcka ljuset för Ramsey genom att bryta hans ben i februari –10.

Även om Ramsey var tillbaka i spel hösten samma år, så har han aldrig riktigt hämtat sig från traumat ett möte med en engelsk helyllekille till mittback kan innebära. Perioder av utlåning till Forest och moderklubben City har haft föga effekt för Ramsey, som sedan återkomsten till arsenalspel har varit allt annat än den Rambo han tidigare epiterades som. En påtaglig rädsla för närkampspel har lett vidare till ett oändligt sidledsspel och ständigt neddragande av bolltempo.

Och i och med detta hamnar klubben vid ett vägskäl. Skall klubben göra som de gjorde med Eduardo, ge upp hoppet om framtida stordåd, tacka för tiden som varit och sända iväg honom till högstbetalande? Eller skall han få göra Diabys sorgliga vandring under nästan pinsamt stort överseende från klubbens sida?

Så då kvarstår frågan om Ramsey kommer att kunna bli vad han före skadan spåddes att bli? Kommer han kunna införliva det han pre-Shawcross lovade? Och kommer han kunna utvecklas till att bli en bärande del av ett vinnande Arsenal?

Självklart hoppas jag att svaren på dessa frågor blir tre versala ”ja”, men om jag tror att så kan komma att bli fallet är en helt annan sak. För om sanningen skall fram så tror jag inte att han kommer att kunna bli så bra som han en gång spåddes. Inte för att han tappade en dryg säsong, utan för att han är märkt för livet och så tydligt visar upp spelmässiga ärr, i princip, varenda gång han spelar. Jag tror att Ramseys framtid på den internationella toppfotbollens scen förövades honom en februarieftermiddag på Britannia. Han kan säkerligen bli en habil fotbollshantverkare några rader bak i ledet, men i fotbollens frontlinje, där Arsenal skall gå, där har han förlorat sin plats.

Mitt hjärta hoppas att jag har fel men min hjärna gör det inte. Därför ser jag heller inte fler skäl att ge honom mycket speltid och samtidigt beröva andra spelare densamma, när vi som alltid behöver yttersta kvalité och inte skadat gods. Klubben driver ekonomiskt tingad elitidrott och inte välgörande ändamål med rehabiliterande förtecken och därför skall Ramsey säljas. Behov av att sälja: 80-90 %. Möjlighet till det: 50-60 %.

Theo Walcott: Här kommer ännu en lurig fråga. Killen landade som tvåa i den interna poängligan, är homegrown och dessutom brittisk landslagsman. Hans kontrakt står nu inför sitt sista år, är således under omförhandling och han ryktas önska/kräva en lön på ca £100 K i veckan. Är han värd det? Producerar han nog för att lyfta en sådan lön och är han så mycket klass och potentiell framtid att hans önskemål skall tillmötesgås?

Skall vi satsa så mycket pengar och således också speltid på denna, en gång i tiden, stekhete ungdom eller skall vi ta det säkra före det osäkra och casha in på honom om hugad intressent finnes?

Just innan King Kenny fick kicken från LFC, så ryktades han vara oerhört sugen på att signa just Theo Walcott, som någon form av ersättare till den till Turkiet flyktade Dirk Kuyt. Med tanke på LFC´s tidigare nästan komiska vilja att betala överpriser för inhemska spelare, väckte ju detta rykte en del funderingar hos vissa arsenalister.

Min personliga åsikt är att TW14 är en högst endimensionell fotbollsspelare som är alltför spelmässigt begränsad för att spela på den position som han givits. Med hans enorma acceleration och fart skulle han säkert kunna fungera som en av två forwards i ett 4-4-2-system, men så länge han tvingas prya som högerytter i ett 4-3-3, så tycker jag att han helt enkelt inte räcker till för att vara ordinarie, eller för den delen lyfta en monsterlön, i ett topp 3-lag.

Anser vi att Walcott fortfarande är ung och lovande eller har hans tåg till den absoluta toppnivån redan lämnat perrongen? Är hans goda relation till Robin van Persie så viktig för dennes förlängande att klubben skall möta även Walcotts önskemål och tror vi att han är begåvad nog att omsätta sina talanger till att producera vecka ut och vecka in på hög nivå?

Jag vill att vi försöker casha in, och få så bra betalt som bara är möjligt för denna unge man, men att pengarna vi får in oavkortat går till en spelare som faktiskt fungerar som ytterforward i det spelsystem Wenger nu valt för laget. Lyckas vi sälja in honom till någon av pengarlagen, alternativt LFC-look-a-likes världen över, så tackar jag för kaffet och slår klackarna i taket. Behov av att sälja: 0-100 %. Möjlighet till det: 0-100 %.

Där känner jag att jag gick i mål för denna gång. Frågorna lär väl inte bestå varken obesvarade eller orörda, varför en uppföljare i någon form, med största sannolikhet, kommer att dimpa ned i bloggen under sommaren. För ni vet ju hur det är: Vi kan liksom inte sluta spekulera, vi kan ju inte sluta bry oss och vi kan inte överge vår hjärtas klubb och frågan vad som är bäst för den. Vi kan heller inte låta bli att ta tag i den stora sleven, röra runt i tillagningsgrytan för arsenalisk trolldryck och sammanbitet mässa ”häck väck våt fläck”. Lägga fram Paninikorten på bordet, stirra stint in i spelaransiktena och fortsätta besvärja dem med ”häck väck våt fläck”.

Jag säger tack och hej från Tomteskogen, för idag, och återkommer en annan dag. Keep it country!

Läs mer

Häck väck våt fläck, del 2: De Antagliga

Davidsson och Mannen – mån 11 jun 2012 kl 10:14

Välkomna åter till denna separationsprocess, till denna katarsis och till denna föreställning där vi önskar få säga tack och hej då till vissa och bara hej då till andra. I föregående text i ämnet redogjorde jag för herrar Diaby, Squillaci och Denilsons respektive framtid under rubriken ”De Självklara”, såsom självklara för oss att göra oss av med. Idag skall vi närma oss nästa grupp att ledas fram emot schavotten. Vi talar om:

De Antagliga:

Fabianski
Lukasz Fabianski: Kom till klubben samtidigt som nuvarande förstemålvakt Wojciech Szczesny, och gjorde det efter att ha blivit utsedd till polska ligans bäste målvakt säsongen 06-07. Fabianski gjorde, under träningsmatcherna sommaren –07, ett gott intryck och lovade faktiskt ganska gott inför framtiden. Som tredjemålvakt bakom Lehmann och Almunia bidade den unge polacken sedan sin tid och fick därefter speltid, främst i Carling Cup, men sedan i allt större sammanhang.

När sedan Mad Jens lämnat klubben och Almunia skadat sig så fick Fabianski, säsongen 09-10 ett större antal ligamatcher och man kan väl lite snällt hävda att det gick lite både och. För maken till tvätthängande och förmåga att låta sig skolgårdsmobbas har vi väl inte sett sedan, eh… nämnde Almunias dagar.

Säsongen därefter, 10-11, var dock Fabianski något bättre och stod bland annat för ett par riktigt viktiga räddningar i Champions Leagues gruppspel. Platsen som förstemålvakt kändes allt mer inom räckhåll för Lukasz varför skadan som kom emellan nog kändes grym för den då etablerade landslagsmålvakten. För under denna skadefrånvaro kom hans unge landsman Szczesny, med fickorna fulla av matjord, och tog den plats som troligtvis var vikt åt Fabianski.

Jag anser att Fabianski, nu när de värsta malörerna är historia, är en helt okej målvakt och till det en ypperlig andremålvakt för oss. Det senaste året har han dock talat om att andraplatsen bakom en så ung målvakt som Szczesny är helt utsiktslös för honom och att han därför ämnar sig söka sig till annan arbetsgivare. Nu kom i och för sig ännu en skada, som även håller honom borta från sommarens europamästerskap, i vägen, varför man kan undra hur poppis han är på målvaktsmarknaden. Dock tror jag, skadorna till trots, att det kan tänkas finnas ett ganska digert antal potentiella arbetsgivare för honom, varför en trolig försäljning inte kommer att bli så svår. Behov av att sälja: 0 %. Möjlighet till det: 85-90 %.

Chamakh

Marouane Chamakh: En av truppens mest misshandlade spelarna vars situation endast toppas av Arsjavins, angjorde Arsenalbryggan, genom att på free transfer trotsa den kyliga, sommaren –10. Efter att Chamakh, i tätt samarbete med Yoann Gourcuff, hade varit stekhet under Bordeauxs europaturné 09-10, håvade Wenger in storfångsten, helt gratis, med det bredaste av leenden till hands.

I van Persies och Bendtners skadefrånvaro startade Chamakh säsongen 10-11 i ett rasande tempo. Han kanske inte visade RvP’s förmåga att göra andra spelare så himla mycket bättre, men han stod på rätt ställe vid rätt tidpunkt och gjorde de nödvändiga målen, såväl de svåra som de enkla. Efter att RvP i november blivit frisk och återtagit platsen som central anfallare i laget, förvisades Chamakh med fast wengersk hand ut i kylan och där har han sedan dess varit belägen.

Fullt logiskt har han också varit iskall när han väl fått hoppa in eller tillfälligt fått avlasta van Persie och så länge Wenger fortsätter använda sin form av 4-3-3 och fortsätter spela RvP som striker, har vi ingen som helst plats för Chamakh. Hade han lyft ned van Persie och spelat honom som nr 10, hade manegen varit krattad för Chamakh men så länge så inte görs, är det bänken som gäller för den välfriserade marockanen.

Marouane Chamakhs framtid i laget är precis som hela hans tid i klubben: Den är avhängd Robin van Persie. Skriver van Persie på ett nytt kontrakt och väljer att stanna kvar i klubben, så lämnar Chamakh den med hundra procents säkerhet. Gör van Persie inte så, så kommer behovet av en Chamakh att öka radikalt. Eftersom de flesta av oss hoppas på att den gode Robin binder upp sig till klubben för en längre tid och så länge Wenger fortsätter spela Ramsey i den centrala platsen just bakom strikern, så är det få av oss som tror på Chamakhs attack som en del i vår framtid.

Trots hans tämligen rejäla lön så får han får gärna stanna i klubben men skall han, liksom Fabianski, hålla sin karriär vid liv, är en flytt då högst trolig. Med tanke på hans först tid i klubben och hans goda rykte, bland annat i Frankrike, så kommer intressenter inte att saknas. Behov av att sälja: 0-100 %. Möjlighet till det: 75-80 %.

Bendtner

Niklas Bendtner: I kamp med den lilla katalanska herrklubben för gemensamt ryggkliande, så vann Arsenal, sommaren –04, Niklas Bendtners namnteckning och framtida klubblojalitet. Minns ni det enorma löftet Arturo Lupoli så minns ni även det nästan magiska samarbete som denne och Bendtner hade i reservlaget säsongerna 04-06, och kanske också det enorma hopp om en gnistrande ljusklar framtid dessa två, eller i varje fall en av dem, väckte i oss. 

Bendtner lånades ut till Birmingham i The Coca Cola Championship, där han tillsammans med Seb Larsson, hjälpte dem upp i Premier League, men då Larsson valde att stanna kvar i The Midlands, så återkom Bendtner till Arsenal för att ta upp kampen om en plats i anfallet. Det gick väl lite sådär. För Wenger bytte spelsystem och de gånger då Bendtner fick speltid var det mestadels på den högst omaka platsen som högerytter. Både där och faktiskt också på den centrala, när han väl fick chansen, var resultaten lite si och så. Ett underbart inhopp på Three Point Lane ställt mot ett antal riktigt usla insatser i ligan såväl som i CL, där hans oförmåga att hantera bollen med fötterna, nästan förlöjligade honom.

Enligt min son så har denne danske man klubbens fräckaste, eller enligt sonen: ”fräckligaste”, frisyr, men det hjälper föga när man inte bara har en självbild som Danmarks Zlatan utan även en första touch som är dennes direkta motpol. Bendtner har vid ett flertal tillfällen tydliggjort att han inte känner sig välkommen i Arsenal och således inte vill spela för klubben något mer, varför en avhysning nu är så gott som nödvändig. Frågan är dock om de intresserade klubbarna matchar Bendtners självbild, men det har ryktats om såväl ryska som tyska klubbar, varav i varje fall de förstnämnda genom lönechecken kan matcha danskens upplevelse av den egna kompetensen. Behov av att sälja: 80-90 %. Möjlighet till det 60-70 %.

Park

Park Chu-Young: Ett av Arsenals största mysterier i modern tid värvades i föregående sommars transferfönsters elfte timme och ingen vet egentligen riktigt varför. Initialt talades set om att Chamakh snart skulle till ACoN och att vi då skulle behöva en back-up för van Persie, senare mest om svårigheter att acklimatisera sig och ju mer tiden gick kändes affären bara som ännu ett uselt sätt att marknadsföra klubben i den lockande pengabörsen Asien.

I Monaco spelade Park både central anfallare och ute på de offensiva kanterna och producerade både mål och assist i den relativt välrenommerade franska förstaligan, men i Arsenal drog han nitlotten i form av tröja nummer nio och sedan verkar allt bara gått åt skogen för honom. Med sina åtta spelminuter i ligan och 68 dito i CL framstår övergångssumman på 65 miljoner kronor som närmast shittysk i sin absurditet.

Kommer klubbchefer runt om Europa ihåg hans tid i Monaco så går det säkert att rea bort honom, men låter de sina tankar vandra bort till den vankande militärtjänstgöringen –15, torde Park framstå som smått osäljbar. För mig skulle han kunna få stanna kvar i klubben som back-up, men måste då få speltid att komma in i det arsenalska. Och några sådana indikationer har Wenger ju inte visat fram till dags datum. Och vad i det vi faktiskt sett talar för att vi verkligen behöver en spelare som Park? Och i så fall; till vad?

Liksom i fallet Chamakh så är Parks framtid avhängd Robin van Persie. För trots att han, i princip, inte gjort någonting alls av sitt första år i klubben så har han fortsatt spela bra i landslaget och har dokumenterade prestationer i Frankrike på sitt CV. Behov av att sälja: 50-100 %. Möjlighet till det: 30-60 %.

Vela 

Carlos Vela: Skrev, i november –05, på för klubben men spenderade sina första säsonger som arsenalspelare på lån i Salamancia och Osasuna, innan han säsongerna 09-11 mer närmade sig spel i Arsenal. Han fick dock mestadels sitta på bänken eller göra korta inhopp, mestadels då som ytterforward. Blandade lite småveka framträdande med blixtrande tekniska finesser såsom chippar och allmän bolltrillarmagi.

Vela avslutade säsongen 10-11 med att gå på lån till West Bromwich, men hamnade där i kläm efter att han blivit inlånad av Roberto Di Matteo för att, snart efter ankomsten till The Baggies, fått se honom få sparken och bli ersatt av en Roy Hodgson med helt andra spelprioriteringar än Di Matteo. Väl tillbaka till Arsenal, försökte klubben sommaren –11 sälja honom, vilket dock slutade i ännu en utlåningsperiod, denna gången till Real Sociedad.

På många sätt så har Carlos Vela varit förbrukad för klubben under ett antal perioder. En tid utverkade han stordåd i det mexikanska landslaget för att sedan komma till London jetlaggad och spelmässigt hur blek som helst. Jag tycker det är oerhört svårt att bedöma Carlos Vela och dennes varande eller icke varande i klubben. Som i så många andra spelares fall så har han misslyckats med att imponera på Wenger under den speltid han fått på sig. Men, vilket han också det delar med ett antal andra spelare, så hade han kunnat få bättre förutsättningar för denna eventuella inkilning.

Real Sociedad har redan aviserat intresse för Vela, men hämmas dels av en troligt hög övergångssumma men framför allt av Velas Arsenalhöga lön. Jag tror att Sociedad köper loss honom och misslyckas de med detta, så finns med största sannolikhet, ett antal andra mittenklubbar från den spanska ligan som är intresserade av Velas tjänster. Jag känner en viss smärta inför faktumet, men han kommer att lämna oss i sommar. Behov av att sälja: 70-80 %. Möjlighet till det: 90-100 %.

Asjavin

Andrej Arsjavin: Upp som en sol och ned som en pannkaka. Räddade i princip helt själv klubbens spel i Champions League säsongen 09-10, efter att han i januari –09 kommit från Zenit St. Petersburg och varit rakt igenom fantastisk. Spelade som i trans, förpassade Eboué till rättmätig bänkplats och fick oss arsenalister att få feeling de luxe, varenda match den våren.

Sedan kom andra- och tredjesäsongen och Arsjavin fortsatte att producera poäng i form av mål och assist, men var inte längre så magisk i sina framträdanden och fansen började allt mer knorra om att han inte jobbade hem för laget. Kulmen kom i höstas, när Wenger bytte in Arsjavin mot AOC hemma mot manu och ställde Arsjavin mitt i folkets vrede vilken egentligen var riktad mot Wenger vilken fansen ansåg ”you don’t know what you’re doing”.

Arsjavin är det moderna Arsenals mest misshandlade spelare och tillika ett av Wengers absolut största misstag. Wenger värvade en spelare som förvisso ofta utgick från vänsterkanten, men hade sin bästa position som släpande, nr 10, bakom en striker. Så länge Fabregas fanns i klubben var den positionen upptagen, men när denna längtade till den katalanska fallsekten, borde Arsjavin fått ta över den. Nu blev det Ramsey, förvisso stundtals avlöst av Rosicky, som fick den platsen och Arsjavins förvisning till vänsterkanten övergick till att allt mer bli bänken och ett enormt spelkapital gick förstört.

Så länge klubben inte vill handla nytt så skulle de, i Arsjavin, kunna ha Fabregas rättmätiga efterträdare. Nu har ju Wenger, med ett par ringa undantag, totalt vägrat att spela Arsjavin på rätt position, vilket följaktligen lett till att han bara är en skugga av sitt forna jag. Under sin tid som utlånad i Zenit spelade han som släpande forward/nr 10/Fabregas-rollen, och gjorde det, efter ett litet tag, oerhört bra och jag biter mig i knogen av frustration över Wengers ovilja att handha Arsjavin på ett adekvat sätt. Utifrån detta usla handhavande, och det faktum att Arsjavin nu går in på sitt sista kontraktsår, står klubben och Arsjavin inför två vägar: Antingen stannar han i klubben och får spela som central offensiv mittfältare, eller så säljs han. Jag tror på det senare. Behov av att sälja: 0%. Möjlighet till det: 85-90 %.

Nu pustar jag ut en stund, lägger in en snus och gottar mig i den primitiva glädjen över att ingen, inte ens shitty och che£sky, kan vinna något på sommaren. För oavsett hur vi ser på kommande transferfönster hittillsa resulterande, så vet vi intet om dess reella konsekvenser förrän i augusti. Men innan dess har jag återkommit med den avslutande delen i Häck väck våt fläck-trilogin. Den som handlar om De Eventuella. På återseende då.

 

Bilder från Bildbyrån.

Läs mer

Modern football is rubbish del 3. Jag mår illa

Davidsson och Mannen – fre 8 jun 2012 kl 05:57

Ja, då har våren tackat för sig och ersatts av sommaren och i sällskap av den som alltid, den period där fotbollsspelare kan lämna sina lag för nya arbetsgivare. Vissa spelare stannar där de är, medan andra finner nya utmaningar, ett vidare karriärsnäpp och ett antal ytterligare nollor i lönekuvertet. En som slutligen gjort det sistnämnda är en av den europeiska toppfotbollens allra mest omtalade, och av rykten omgärdade, spelare Eden Hazard.

Eden Hazard har i flera år varit nästa stora komet på fotbollshimlen och nästa stora sak som varendaste klubb, som velat bli ansedda som ambitiös, varit och rykt i. Herr Hazard själv har bidragit med att tala gott om, i princip, samtliga klubbar i de fem – sex största ligorna, där till och med Euro Leaguelaget Tottenham Hotspur, från charmigt bedagade White Heart Lane, har fått sin beskärda del av kärleksbombning från familjen Hazard. En sådan kärlekskanon (obs: varken Kiss-referens eller svettigt sommarvarm snuskreferens) har man då aldrig sett maken till, som denna fotbollsälskande yngling.

Nu har Hazard, efter sju förälskelser och åtta trolovningar, till slut lämnat Lille och han har gjort det för att i fem år representera årets Champions Leaguevinnare Chelsea FC. Och det får mig att må illa, så fruktansvärt illa. Inte på grund av att han inte valde oss, Arsenal, utan för att han valde just chelsea och av sättet på vilket han gjorde det.

Jag mår illa av hela den högst osmakliga processen fram till valet av klubb, av hans sätt att kalla Roman Abramovich’s ekonomisk dopning för ”ett intressant projekt” och av hans osmakligt självuppfyllda sätt att framföra sitt val av klubb på. Jag mår illa av att en fotbollsklubb kan betala mer än 410 miljoner kronor till en annan klubb, för en kille som just fyllt 21 år. För att samma 21-åring kan anses vara värd en lön på nästan två miljoner kronor per vecka och av det faktum att hans agent inte bara skall ha procent på övergångssumman utan även en engångsersättning för sitt arbete på i runda tal 70 miljoner kronor.

Jag mår illa över antalet nollor i de monetära kolumnerna, över den totala fartblindhet dessa påvisar och av den totala avsaknaden av verklighetsförankring. Jag mår illa av att en offensiv mittfältare som gjort två mål på 27 landskamper kan anses vara värd lika mycket som ett mindre u-lands totala statsbudget. Och jag mår illa av vetskapen om var alla dessa pengar kommer ifrån.

Jag mår illa över att klubben som köpte Hazard ger allt vad sin tidigare omhuldade ungdomssatsning heter, det största av långfingrar. Av att klubben dammsugit ett lands hela ungdomsverksamhet och förväntar sig att den skall få plats i en enda a-trupp. Och jag mår illa över att alla löften som givits nu visat sig knappt vara vatten värda.

Jag mår illa av att chelsea nu med allt tydlighet visar hur de ser på UEFA´s Financial Fair Play. Av deras enorma disrespekt och deras totala brist på att vilja underkasta sig den gemensamma överenskommelsen. Jag mår illa av att de inte ens försöker anpassa sig till den nya, och mer rättvisa fotbollsverkligheten under FFP’s vingar, utan i stället tar ett tydligt steg fram för att bekämpa den.

Men mest av allt mår jag illa av det illa som chelsea, på senare tid bland andra i sällskap av klubbar som Manchester shitty och Paris St. Germain, gjort sporten jag älskar och så slaviskt är bunden vid. Jag mår så fruktansvärt illa av de övergrepp dessa klubbar tillåter sig begå gentemot min älskade fotboll. Detta lustmord på min kärlek och detta totala hån mot alla oss som låter våra liv fyllas av denna kärlek. Fy f-n vad äckligt.

Läs mer

Häck väck våt fläck

Davidsson och Mannen – mån 4 jun 2012 kl 17:27

Är du född före eller i början av sjuttiotalet så är du redan hemma, men är du det inte behöver du dig en nödvändig uppdatering. Tänk då på slutet av ett svartvitt sjuttiotal som just är till att gå över i ett neonfärgat åttiotal, tänk juletider 1979 och tänk den fröjd som bara en julkalender, i välsignade tider av TV-monopol, kunde sprida. Tänk Trolltider och tänk luciaaftonens avsnitt, där den onda häxan Mara och fen Dorabella, var igång och blandade trolldryckssaft för att trolla bort lilla trollet Gloria och genom det häva den sammanblandningen dem emellan, som lilla Gloria i all välmening legat bakom. Hör hur de rundade av sin formel med orden ”häck väck våt fläck”. ”Häck väck våt fläck, häck väck våt fläck”.

Och precis det skall vi göra idag. Eller i varje fall gå igenom några av de spelare som, inför nästa säsong, måste trollas bort för att ge plats för andra mer nödvändiga, alternativt användbara, spelare. Vi skall ta ett första farväl och tyst för oss själva, i kontorslandskapet, på verkstadsgolvet eller på den överfulla vårdavdelningen, mässa trollformeln. Vi skall göra inleda trolldrycksblandningen genom att lista de spelare som av olika anledningar skall schasas iväg från klubben.

Sju spelare har redan fått lämna klubben, av vilka främst Manuell Almunia med sitt dryga hundratal matcher för klubben, utmärker sig. Det före detta storlöftet Gavin Hoyte, som tillsammans med storebror Justine en gång i tiden ansågs vara landets snabbaste försvarare i vardande, fick även han lämna klubben.

Visst är det härligt när förändringens vindar blåser ut all unkenhet av misslyckade satsningar och överbetalda medelmåttor. Men denna första utrensning var bara första steget och på grund av spelarnas utgående kontrakt, det enkla steget. Nu väntar den svårare utmaningen, att göra spelare som anses för dåliga för klubben attraktiva för andra klubbar. Detta samtidigt som de flesta av dessa spelare sitter på löner som är långt över rimlig nivå.

Jag har delat upp aktuella spelare i tre olika grupper och skall sedan redogöra dels vad orsaken till min önskan om avskeppning är för att sedan runda av med graden av trolighet att vi vill göra oss av, samt lyckas bli av med dem. Självklart kan jag ha fel i mina ståndpunkter, men som så ofta förr, är inte heller nu så fallet.

De Självklara:
Sebastian Squillaci: Togs till klubben för att, med landskamper och spel på europeisk toppnivå, bidra med rutin och lugn, men har spridit allt annat än lugn med sina otimade brytningsförsök, misslyckade luftspel och drällande med bollen. Spelade knappt alls i år, men hade en förstasäsong i klubben som med all tydlighet visade att han inte är någonting för klubben. Som fotbollskonsumerande arsenalist så satt man med ständiga magsmärtor toppade med rent illamående när han stod med i startelvan.

Wenger slog på stora trumman, gav killen en lön på nästan 60 000 pund i veckan, och talade om en stabil förstärkning till en trupp som behövde soliditeras. Till slut insåg även Wenger sitt misstag och lät Squillacis speltid, med ett par ynka CC-undantag, endast bestå av spel i reservlaget. Squillacis höga lön och tidigare klubbpreferenser gör honom svårsåld, men jag hoppas att, exempelvis, något mittenlag i franska ligan kan bjuda honom en fristad, om än med markant sänkt lön.

Det senaste jag läste om honom var att våra vänner i Leeds United, ledda av den inte helt okände Ken Bates, kunde tänka sig låna honom nästa år och faktiskt kunde tänka sig att stå för merparten av lönen. Behov av att sälja: 100 %. Möjlighet till det: 70-75 %.

Abou Diaby: Den eviga historien om näste Vieira, innehåller ett kapitel om den gode Diaby. Och som så många andra före honom så blev det inte någon Vieira av honom heller. Dels för att han inte alls i spelstil påminner om den gamle Arsenallegenden, utan mest har fått epitetet på grund av sin utseendemässiga likhet, men framför allt för att han aldrig blev bättre än lovande.

Självklart har Diaby ständigt straffats för att en gång i livet ha tvingats möta Dan Smith som under sin tid som Sunderlandspelare, då denne i maj –06, tämligen massakrerade den du unge och lovande Diaby. Efter detta trauma blev Diaby sig aldrig lik och fick en än mer omöjlig uppgift att leva upp till förväntningarna. Ständiga skador hämmade honom och när han väl var spelbar så brukade han ha en högst fluktuerande lägstanivå. Hans största merit som Arsenalspelare torde därför bli att ha totalknockat häradsbetäckare Terry i Carling Cupfinalen –07.

Vi kan tycka vad vi vill om att sälja av en spelare med sådan potential och eventuella högstanivå som många anser Diaby har, men vi kan inte försvara en plats i truppen för en spelare som inte bara har en förkärlek för dumma röda kort, bolldrällande och allmänt temposänkande, utan även spenderar, i princip all, sin tid i rehabrummet. Diabys storhet har blivit Arsenals Jesus, då måna talar om den men oerhört få har sett den.

Många rykten har talat om att vi försökte sälja honom förra sommaren, men hans höga lön, stundtals något osköna lynne adderad med den närmast groteska skadebenägenheten, gör att det är svårt att finna adekvata intressenter. Behov av att sälja: 85 %. Möjlighet till det: 40-50 %.

Denilson Neves: När han, sommaren –06, kom till Arsenal så beskrevs han av Wenger som en korsning mellan Rosicky och Gilberto Silva. Han hade då varit lagkapten för samtliga de brasilianska ungdomslandslag han spelat i och ansågs som en oerhört speciell talang med sin stora tvåvägskompetens och uttalade ledarskapsförmåga.

Vi vet ju alla hur det gick. Han började lite sådär avvaktande men blommade, säsongen 08-09, ut till en synnerligen spännande del av vårt, på den tiden, oerhört spännande centrala mittfält. En hästaspark på Goodison Park, ett nytt femårskontrakt och en elak ryggskada blev sedan början till slutet för unge Denilson. Under hans skadefrånvaro fick Alexander Song sitt genombrott och Denilson fick därefter sikta in sig på att konkurrera med det stora stjärnskottet på Arsenals himmel, Jack Wilshere, vilket väl gick lite sådär.

När Denilson väl fick spela så hade han tappat allt vad box-to-box och passningstempo hette, och uppehöll sig mest med att passa i sedled eller allmänt alibijoggande. Då ingen köpare gick att finna, sommaren –11, så lånades han ut till sin gamla klubb, São Paulo, där han mestadels stökade runt och gjorde sig ovän med allt och alla.

Precis som i fallet Diaby sitter Denilson på ett dyrt kontrakt, men i stället för Diabys skade-cv sitter Denilson på en självbild och klubbpreferenser som kanske inte riktigt matchar verkligheten. Att han inte ens längre har ett tröjnummer i Arsenal får nog anses tala ganska högt om hur mycket framtid han har i den, ingen alls. Hade det inte varit för den lite skeva självbilden så skulle han absolut kunna fungera i någon botten- eller mittenklubb i såväl La Liga, Serie A som EPL och hade han varit engelsman så hade han redan bott i Liverpools röda rotvälta. Behov av att sälja: 100 %. Möjlighet till det: 60-70 %.

Här stänger vi transfersnacksbutiken för idag och hälsar oss alla välkomna till en ny sittning i nästa inlägg. Då skall vi lämna självklarheterna bakom oss för att istället redogöra för de spelare som kanske, eventuellt eller förhoppningsvis skall lämna oss för nya utmaningar och lämna härliga luckor att fylla med kvalitativa nyförvärv. På återseende.

Läs mer