Davidsson & Mannen

”The road is long, with many a winding turn. That leads us to who knows where, who knows when.
But I'm strong, strong enough to carry him. He ain't heavy, he's my brother”

Efter att de båda Manchesterlagen gnuggat till sig 1-0-vinster och tre poäng, var vi piskade att vinna i den synnerligen svåra bortamatchen på St James' Park i Newcastle, ett Newcastle som varit glödheta de senaste matcherna. Och när matchen började vart det inte lätt. Toonsens enormt höga press och deras ständigt pulserande löpningar tillsammans med den så kallade höga nivå som Lee Probert tillät, gjorde det oerhört svårt för Arsenal att komma igång.

För mig har Newcastle alltid varit ett lag att behandla lite styvmoderligt. För även om de är ett klassiskt storlag med fyra förstadivisionssegrar, sex FA-kuppvinster och vinst i en ligakupp, så ligger segrarna så långt borta i tid att Newcastle United FC aldrig riktigt känts hotfulla för mig och mitt Arsenal. Visst kom de tvåa både 95-96 och 96-97 och visst nådde de tredjeplatsen så sent som 02-03, men för mig har de, i bästa fall, varit någon form av sovande gigant.

När Davidsson och Mannen för tredje eller fjärde gången ber mig att skriva en matchrapport så får det väl va färdigslingrat? Så jag får rycka in och skriva några rader om derbysegern mot West Ham. Har inte haft den bästa av uppladdning för uppdraget måste sägas. Baksmällan från helvetet har hemsökt mig under dagen och det var svårt att hålla koncentrationen uppe under matchen. Nog om det och till matchen.

Nu är det bara dagar kvar till en av toppfotbollens absoluta D-Days. Transferfönster Januari Edition skall snart till att öppnas och vi arsenalister sitter med en om inte översvallande lång önskelista, så med en lista präglad av tämligen precisa önskemål. På min står en Mertesackerlik mittback som är redo att utmana Vermaelen om tredjeplatsen för att sedan växa in och avlasta vår store dj-la tysk, på vilken vår defensiv idag står och faller.

Idag är det julafton och igår trummades julen igång med en haussad uppesittarkväll i toppfotbollens anda. Efter att ha spenderat åtta, nästan nio dagar i vila, ville ligstyret att Arsenal skulle inleda en period med tre matcher på sju dagar med att möta Lokomotiv, förlåt Chelsea FC, hemma på Emirates Stadium.

Om knappt ett år går svenska folket till vallokalerna för att avgöra vilket Sverige de vill vara med om att forma. Vi fotbollsfantaster saknar denna möjlighet att dels göra aktiva val, men framför allt att ändra oss och göra ett nytt val vart fjärde år. Har du låtit dig falla för ett lag så har du förhoppningsvis gjort det mer på känsla än tagit ett beslut vilandes på förnuft. Bandet du en gång knöt med ett fotbollslag kan du heller inte knyta upp och använda för att binda ihop dig med en annan klubb.

I lördags låg jag nedbäddad i sängen efter en natt i toalettsittandets tecken. Eftersom allt annat än ett totalt utelämnande av samtliga detaljer kring denna natt vore i högsta grad oskönt, så släpper vi frågan där och nöjer oss med att konstatera att jag såg matchen mot shitty (nej, inte en toalettreferens till, jag orkar bara inte mer) liggandes i sängen i ett disharmoniskt töcken av feberyrsel, utmattning och allt för långsam återhämtning. Fast ur detta töcken och ur matchen som den kom att utveckla sig, vill jag lyfta fram tre teman som kräver sin avhandling.

Hej

Tyvärr blir det ingen THR idag. Jag ligger magsjuk.

Återkommer när jag mår bättre.

/D&M

Under denna hektiska vecka har vi arsenalister fått vara med om att först avrunda föregående vecka med att tappa en sen 1-0-ledning till kryss hemma mot Everton och då se sjupoängsförsprånget i ligan bli till fem. Vi har sett våra hjältar vara blekare än blekast mot Napoli och genom sin insats, eller snarare brist på insats, se platsen som gruppetta, och såldes en tacksam åttondelsfinal, få vingar och segla över till Tysklands industriella hjärta.